hur mycket är för mycket?

hur mycket är för mycket?

Profile picture for user Pellepennan

tanken har inte slagit mig... men kanske... tror inte det, men vem vet...
nycklarna till garaget är strategiskt borta, och den enda som finns sitter på hans knippa... hmmm... hans dotter frågade igår om inte hon kunde få en kopia, för hon vill komma åt sin cykel efter skolan, han sa: vill du ha mat på bordet eller ska jag lägga pengarna på annat?
det var ju i garaget det hela började... jaja...
ska läsa igenom Märtas inklipp om sund kärlek igen, och sen gå och jobba med mina underbara arbetskamrater!

hoppas solen skiner på er idag!
kramar!

Profile picture for user Pellepennan

lillablå

Jag tror att det är som Mie och Adde säger, tyvärr. Och sen, vad är det för ¤%&? svar han ger till sin dotter (ursäkta men jag blir så förbannad). Snacka om överförande av skuld och skam. Och vad kostar det att kopiera en nyckel? Näe, han vill inte att någon ska avslöja honom. Åh, jag önskar att du kunde få lugn och ro lillablå. Jag känner att jag slängs tillbaks till mitt helvete varje gång jag läser dina inlägg. Nyttigt för mig men oj vad du kämpar på just nu. Du får en en extra stor kram i dag. Och du, njut av solen och av att du finns lillablå. Du är värd så mycket mer än det här.

Kram Märta

Profile picture for user Pellepennan

Tack Märta!
Är hemma hos mig själv idag, med mig själv..
sitter och funderar på hur jag skulle fylla dagarna och klara mig själv, om jag skulle gå... borde inte skriva om... borde bara ta tag i mig själv och gå!

kom på mig själv att önska att någon som "kan" det här och som är objektiv kan tala om för mig att jag inte behöver ha det så här, att det inte är sunt, bra eller ens vettigt... litar ju inte ett dugg till mig själv eller mina känslor... men NI vet ju, ni har ju koll, och att inte lyssna till era ord är nästan att förolämpa er... sorry...

Råkade låta mitt dåliga humör höras igår, hade talat om klart och tydligt var jag lagt vissa saker som han och barnen behövde för dagens övningar, och sen när han ändå frågade mig blev jag lätt sur, han lyssnar ALDRIG helt på vad jag säger... detta var precis när barnen skulle borsta tänderna och gå och lägga sig... och barn är barn, pojken på 8 kom till mig och skulle berätta nåt och T blev vansinnig på dem för att de inte gjorde som de var tillsagda, och för att de busade och stökade med varandras sängar (de bor i extrarummet sen januari pga renovering av deras sovrum) och sånt... han hotade med att inte läsa saga om de inte skärpte sig, och efter ett par tjut till skrek han godnatt, jag ska inte läsa, gå och lägg er och jag vill inte höra ett enda ljut till härifrån... pratade om respekt och hur de inte vet vad det är etc... barnen är mycket noga med att få sina godnattpussar och sitt godnatt av pappa och blir mycket oroliga av det här.. och egentligen anar jag att det är enbart på grund av att jag sa ifrån som han blev irriterad och därför tappade tålamodet fortare än vanligt...

pojken kom sen ut ur rummet och till oss där vi satt i var sin soffa och sa: Kristin, du är snäll, jag tycker om dig... markerade tydligt för sin pappa att han inte var nöjd med situationen... jag följde med och nattade igen... och efter ett gäng toabesök och annat gick T in till dem i reklampausen på tv och pratade... stackars ungar... snacka om att hålla dem på halster... och eftersom det är hans barn, hans hus och hans regler vågar jag inte sätta mig upp mot det... ibland säger jag till att nu räcker det, nu är det nog... försökte förklara för dem att egentligen var det nog så att pappa var arg på mig, men att det gick ut över dem... vilket pojken sa till sin far som bara skrattade bort det med: "vilken slutledningsförmåga, ha?"

För någon månad sen bråkade far och dotter (10 år och en isprinsessa som inte pratar om hur hon känner överhuvudtaget....) och T straffar med att säga: du finns inte för mig nu, jag ska inte prata mer med dig idag... och är tyst i 30 minuter, svarar på mina eller sonens frågor, men ignorerar dottern helt... jag liter och gråter inombords... hon går iväg till sin vän, jag träffar dem senare i affären och dottern är precis som vanligt... säger att jag tycker att pappa var lite väl hård, men hon verkar inte bry sig nämnvärt om vare sig mig eller honom... och jag avskyr mig själv för att jag inte står upp mot honom, för barnen, utan smyger till dem en kram eller ett varmt ord senare... fegis...

oj vad jag skriver...
jag skriver egentligen inte för någon annans skull än min egen. nyttigt att sätta ord på allt och även för att senare kunna gå tillbaka och följa och känna... tack för möjligheten!!!

Fick frågan av min allra närmaste vän igår, om jag kan tänka mig att skaffa barn med honom, och leva resten av livet med honom... svaret är givet när jag läser det här, men när jag är med honom och han är så gullig och snäll som han varit det sista är det inte lika glasklart längre...

Nalle Puh sa:
"ju mer man tänker, desto mer inser man att det inte finns något enkelt svar."

Ska glo på dumburken nu, och läsa lite om hur jag ska bokföra för företaget...
i morgon blir det besök hos sötaste mormor igen! hoppas hon har massa näsdukar som ska strykas, alltid lika skönt att stå där framför tv:n med något för händerna och vara tyst tillsammans med henne... Sötaste Mormor

Kramar och Godnatt!

Profile picture for user Pellepennan

Sån söt mormor hade jag oxå.. det är 23 år sedan hon dog men jag tänker nästan dagligen på henne! Gift med min morfar som var alkoholist på gamla dagar och som tog sitt liv i 70-års ålder. Men hon var alltid lika mild, lugn och vänlig, samtidigt som hon hade en humoristisk ådra som gjorde att man alltid blev glad av att träffa henne.

Kram till dig och godnatt. Tycker det är bra att att du skriver och tänker, det kommer säkert att mogna ett beslut hos dig så småningom, då du kommer att veta hur du ska göra.

Pia

Profile picture for user Pellepennan

lillablå

Det är ohyggligt svårt att lämna någon som man älskar. Och det finns inga omvägar eller genvägar. I morse vaknade jag och tänkte länge på mitt X. Jag undrar hur han mår, vad han gör, om han saknar mig eller om han har träffat någon annan. Vi har inte setts på tre månader och inte haft kontakt alls på en månad. Varje dag är en kamp och jag måste komma ihåg den mörka blicken, de hårda orden, allt som en gång fick mig att bryta upp till slut. Skulle jag gå tillbaka skulle jag sjunka som en gråsten, hans förakt mot mig skulle ta fart igen och min kärlek och tillit skulle krossas. Men det är svårt att gå, jag kämpar varje dag ska du veta. Men jag slipper all stress nu, all oro, all besvikelse och sorg. Det är så himla skönt. Och jag vet att det kommer en dag då jag inte längre tänker på honom med sorg och längtan. Då är jag fri.....

Det du skriver om hur han behandlar sina barn är bara så vidrigt. Att straffa sin dotter genom osynliggörande är oerhört kränkande. Och även om dottern tigande tar emot allt så sätter det livslånga spår. Och att hon inte pratar om hur hon känner det är inte så konstigt om hon blir bestraffad med tystnad. Vet du, jag blir så upprörd när jag läser ditt inlägg. Och du, det är bra att smyger till dem kramar och kärlek, de vet att du finns där om de behöver dig.

Kram Märta

Profile picture for user Pellepennan

Plockat vitsippor till mormor, fikat och pratat...
hon börjar bli gammal, 93, och ser spöken och annat, men är helt klar i huvudet...

och jag sitter här, borde ligga och sova, men kan inte...
pratade med honom i telefon idag, på väg till mormor, och han var stingslig. Orkade inte fråga var det var, han sa bara att allt var bra, när jag kollade hur läget var... Igår när vi pratade hörde jag att han druckit, han sa att du kan omöjligt höra att jag druckit, jag har bara tagit en öl, och den är dessutom inte slut... kanske därför... vem vet...

försökte slå en signal när jag gick ifrån mormor, för att säga godnatt till barnen, klockan var väl strax efter åtta... inget svar hemma. skickade ett sms, där jag sa att jag bara ville säga godnatt, men att jag antog att de var ute, skönt och bra och godnatt och puss... inget svar.

och nu sitter jag här. klumpen i magen växer. skickade ett godnatt-sms till honom. inget svar. han sa sist jag var hemma (han bråkade med barnen och jag frågade om han inte kunde gå in och natta dem, så att de får sova lugnt) att man aldrig ska gå och lägga sig som ovänner.

stressen ökar. oron ökar. klumpen i magen växer. och det trots att jag egentligen bara önskar att något drastiskt händer så att jag kan göra mitt val. ju längre bort han känns, desto svårare att gå.

men nu har jag fått ord på det och det lättar lite. och vem vet, kanske kommer det ett sms alldeles snart. eller så gör det inte det... men nu ska jag sova i vilket fall som helst!

god natt ni underbara!

Profile picture for user Pellepennan

lillablå

Lyssna på Adde. Vet du, nu håller T dig i schack genom att inte bemöta dig. Precis som han gjorde mot sin dotter. Du måste börja våga se vad det handlar om nu. Du skriver att det hela handlar om dina nojor. Vilka nojor?

Säg hellre vanmakt för det är precis vad det handlar om. Han har kontrollen och du kan inte göra någonting. Nu är det bara på hans villkor, eller hur? Fundera också på vad det är för drastiskt som måste hända för att du ska gå? Akta dig och var rädd om dig i stället.

Kram Märta

Profile picture for user Pellepennan

jag lyssnar...
oj vad jag lyssnar...
och jag mår sämre och sämre och blir mer och mer känslig...
han hade glömt mobilen i bilen sa han...
fast jag vet att han aldrig gjort det förut, och att han har sin privata
mobil i en sån där ful liten lädersak vid bältet och jobbmobilen i
fickan.. högst osannolikt att han glömt den..
men det är hans ord mot mitt, hans gäller.

ska ut på lite afterwork med några av mina kollegor nu, och jag
känner absolut inte för det. blir säkert bra när vi väl är där, och
om inte får jag väl smita efter maten. längtar bort. och nu korkas
vinet upp redan, vet inte om jag fixar det här... har sån avsmak mot
allt vad alkohol heter!

märta, jag ska akta mig. och hoppas att jag snart vågar gå...
adde, om jag ska vara ärlig så vet jag inte om jag litar på mig själv
mer än honom...
TACK för att ni skriver!
kram!

Profile picture for user Pellepennan

Ge mej kraft,
att säga stopp,
så att du förstår.

Ge mej mod,
att säga nej,
där jag står.

Ge mej tålamod,
att hjälpa dej,
när du trampar på mina tår.

Ge mej styrka,
att samla mej,
innan jag går.

( Mie 2007-07-01 = 3-4 månader innan kaoset brakade lös)

Profile picture for user Pellepennan

lillablå

Du vågar att gå, du måste våga tro på dig själv nu. Men betänk att din självkänsla är i botten, vem kan klandra dig för att du är svag? Vet du hur svag jag har varit och ännu är? Jag är inte en superkvinna som står utanför allt, jag är precis lika mänsklig och svag och vacklande som du... Som en av mina bästa vänner sa till mig i förra veckan... "Vem kunde tro att du av alla skulle hamna där"... Men det finns inget vaccin lillablå. Det viktigaste är att du ALDRIG lägger tillbaka det som händer på dig själv. Rätt-fel, svart-vitt, sant-falskt.... Det är en farlig retorik du där alltid kommer att förlora om du går in i det resonemanget. Vem sviker du om du stannar? Vem sviker du om du går? Vem är viktigast för dig? Jobbiga frågor att svara på men ack så viktiga....

Livet är fullt av nyanser, tolkningsramar, perspektiv, erfarenheter.... Och det gör att alla, oavsett bakgrund, kön, ålder, hudfärg- what ever- har rätt att komma till tals. Det kan aldrig vara en persons tolkningsramar som gäller. Även du har rätt attt komma till tals

Sov gott min vän/ Kram Märta

Profile picture for user Pellepennan

Lillablå.... förlåt om det låter burdust, men jag kan inte säga annat än att jag tycker av allt det du skrivit så behandlar han inte dig med särskilt stor respekt. Han verkar heller inte särskilt ångerfull eller ens själv villig att försöka förbättra situationen, däremot flyttar han över hela skulden på dig!
Stå på dig o tänk på ditt eget välmående...

//Mozze

Profile picture for user Pellepennan

mie...
åh så vackert och sant.. jag tog mig friheten att skriva ut dikten, och tänker sätta den på mitt skåp... hoppas att det är ok?

tack för alla inlägg...
ni betyder så vansinnigt mycket!
och jag tar till mig vad ni säger och samlar kraft och mod...
tack!

hoppas att ni får en härlig, solig och varm helg!
stora kramar!!!
/kristin

Profile picture for user Pellepennan

Tired...

http://www.facebook.com/photo.php?pid=16509&l=16f95e0ff3&id=10000100294…

Är så trött, så innerligt trött...
hoppas att jag kanske den här helger orkar ta ett avtramp, orkar säga ifrån och kanske gå.
jag krymper och känner mig mindre och mindre...
jag har en rullgardin framför ögonen igen, som skuggar ljuset, behöver dra upp den och låta ögonen glimta igen!
kramar!

Profile picture for user Pellepennan

lillablå

Vilket underbart foto, vad duktig du är. Vet du, jag ser så mycket i det. Dels hjulet, det som kan rulla både bakåt och framåt. Dels ljuset i tunneln, vägen ut, vägen bort från det mörka och svarta. Jag har valt vägen framåt och ut i ljuset.

Vet du mer.... Jag blir så ledsen när jag läser att du är så trött och sliten, och hur du känner att du krymper. Jag blir ledsen för din skull, för min skull och alla andra som är i den här situationen. Och du ber om kraft att kunna gå. Men hur ska man orka bryta upp från den man älskar när all energi är borta, när självkänslan är i botten, man är förvirrad, ensam och kanske även känner skuld och skam för sin situation. (det gjorde jag i alla fall). Jag kan bli rasande när jag hör någon säga "men varför går hon inte?" Var ska man få kraften ifrån och var ska man gå? Och varför ska man tvingas göra valet att lämna den man älskar? Du behöver be om hjälp nu lillablå.

Men jag gick ju... Ja, jag gjorde det. Till slut gjorde jag det. Min dotter ställde ultimatum, mina vänner likaså. Tack gode gud för att de finns. Och jag bad om hjälp, fick en bra kuratorskontakt via min vårdcentral som hjälpte mig att se det jag varken orkade eller vågade se. Min dotter frågade mig häromdagen om det verkligen är kärlek jag känner till mitt X. Ja, jag älskar honom, jag kommer alltid att älska honom. Men jag vill inte leva med honom längre. Och det är okej så. Lillablå, jag har lyckats komma dit på min resa bort från allt. Kan jag så kan du. Men det tar tid och det måste få ta tid. Det krävs mod, det krävs hjälp och stöd. Men kan jag så kan du... Jag lovar!!!

Lillablå, du ger mig så mycket stöd, så mycket kraft och det betyder mycket för mig att få "prata" med dig här på forumet. Jag hoppas att jag och alla andra här ger dig samma stöd, att du får så mycket som du behöver för att sätta dig själv främst i ditt liv. Var rädd om dig, tänker på dig och hoppas du får en fin helg trots allt du har omkring dig just nu.

Kram Märta

Profile picture for user Pellepennan

http://www.facebook.com/photo.php?pid=16507&l=6f317490af&id=10000100294…

I australien bland annat ses ormbunkens knopp, den lilla hoprullade stjälken, som en symbol för växande och kraft, den har samma form som en våg, och samma styrka... samlar all min kraft för att orka gå...

dagen började med bråk och skrik... pojken var lite otydlig och gnällig om vilket bröd han ville ha, och T blev till slut så arg att han slängde brödpåsen på honom, på en 8-årig liten pojke som inget annat vill ha än sin fars uppmärksamhet och kärlek... Och dottern hakade på och fick också en ordentlig utskällning av sin far... jag gick ut... har varit ute och gått i en timma, och pratat med min allra finaste vän... hon är också övertygad om att jag måste gå... när jag efter en tur i skogen kom fram till centrum, ser jag T och barnen - och tvärstannar, vill inte att han ska se mig, vill inte prata, vill inte mötas... sjukt... hur kan jag överhuvudtaget överväga att stanna hos honom? är rädd för hans svarta ögon och utbrott, och är rädd för själva uppbrottet, hur han ska reagera...

om ni bara visste vad mycket ni betyder för mig, vad era ord ger mig styrka... utan er och möjligheten att skriva och läsa här så vet jag inte vad jag hade gjort... antagligen sjunkit fortare och djupare, att läsa ett vänligt ord ger mig lite mer ork och lite mer styrka och hopp... ni är bästa medicinen mot min uppgivenhet. Ni hindrar mig från att ge upp! TACK!!!

ska baka lite bullar nu, mormor har inga kvar... ska försöka prata med honom ikväll om hur han ser på vår relation, och att jag just nu bara mår sämre och sämre... plantera ett frö...

Tack igen för allt!
Önskar er alla en lugn och skön helg, utan alkohol, bråk och skrik, och med massor av värme, kärlek, och respekt!
/kristin

Profile picture for user Pellepennan

lillablå

Jag hoppas att du har modet att klicka dig fram på Tuvaforums sidor som jag länkade till dig. Jag är ledsen men tyvärr kommer du inte kunna prata med honom, han kommer inte att lyssna, hans dagordning och tolkningsram gäller och du kommer att känna dig ännu mer förvirrad och tillintetgjord. Som jag sgt till dig tidigare, AKTA DIG!

En 8-årig pojke med pappa som är lynnig, opålitlig, kränkande mot sina barn oxh sin kvinna (du).... Hm.. Hur kan man kasta saker på sina barn, säga kränkande saker, osynliggöra dem. Bra att du går därifrån, det är trots allt en markering som barnen registrerar. Det är skitviktigt ska du veta. Tyvärr kan inte barnen göra det samma, jag tror annars att de skulle göra som du.

Läs Mies kommentarer om mina reflektioner av den svarta blicken... DEN SKRÄMMER!!!!! Lillablå, jag tänker på dig och tror på dig ska du veta

Kram Märta

Profile picture for user Pellepennan

Jo, en reflektion. Lustigt att du skriver om ormbunken.. Jag är totalt värdelös på blommor (det är faktiskt sant) men av någon konstig anledning har jag lyckats just med mina ormbunkar som egentligen ska vara svårskötta. Du ger mig hela tiden inputs lillablå....

Kram Märta

Profile picture for user Pellepennan

hej igen..
nu är det mr bean på tv, jag hatar mr bean, så varje lördag kväll går jag in och läser eller somnar medan han tittar...

hans dotter fällde en kommentar på ett tyket sätt, jag sa nåt till henne, hans son frågade vad det var och jag sa att jag blev lite ledsen över det hon sa... t mumlade "often"

gick ut när han skulle ta en cigg och jag sa att sådana kommentarer gör mig inte direkt gladare...

då berättar han att han "loggat" mig, och att jag har varit glad 2 av 34 dagar... och varje morgon har jag startat dagen med att klaga över någon smärta, och avslutat dagen med det samma... jag har ett diskbråck som spökar, vaknar ofta med huvudvärk, det är antagligen mögel i huset dessutom, och all oro på det... och jag drar ner honom, och drar ner barnen... sa det att vi kanske inte ska fortsätta då, om jag nu är så deppig hela tiden... han svarade inte och sen kom hans son ut...

ska kolla med min fina bror om han vill hämta mig och lite saker i morgon... jag blir nog inte gladare av att vara kvar här...

god natt och sov så gott!
tänker på er alla!
kramar!

Profile picture for user Pellepennan

lillablå

Det är INTE fel på dig. Hur du än försöker ändra dig, anpassa dig till honom så kommer han aldrig bli nöjd. Och han flyttar på gränserna och minskar ditt handlingsutrymme. Det handlar inte om dig, det är så viktigt att du förstår det och inte tar på dig vad han försöker lägga på dig. Då sjunker du ännu mer

Jag skickar också styrkekramar till dig

Kram Märta

Profile picture for user Pellepennan

Ni är för underbara!
jag kollade med brorsan om han kunde hämta mig och lite saker, men bilen var på verkstaden...
får väl helt enkelt ta med mig lite av det viktigaste och tära på diskbråcket och bära och svettas, och hämta resten senare... nu ger jag mig inte... orkar inte mer... men vad ska jag säga till barnen? de ska till mamma idag, jag antar att jag bara säger att jag ska vara hemma ett tag...

berättade kort för min moster. hon sa bara helt diplomatiskt att det är aldrig ens fel att två träter... och det är nog sant... om jag hade varit tyst och stillatigande och tagit all skit så hade det nog varit lugnt! han fixar inte att jag ifrågasätter...

ska ut och kratta lite löv nu, bara för att träna mina magmuskler och få lite tankerum, sen ska jag och barnen baka lite... det värsta är att han låtsas som ingenting!! inte ett ord har sagts om saken.. undrar om han fattar att jag är på väg...

ni är mitt stöd och min styrka!
TACK!!!

http://www.facebook.com/photo.php?pid=17177&l=5af763aadd&id=10000100294…

Profile picture for user Pellepennan

lillablå

Visserligen är det bådas ansvar att lösa konflikter i ett förhållande, men det som pågår i ditt liv är inte ett normalt förhållande byggt på ömsesidig respekt. Hade du suttit tyst så hade det också varit fel, tro mig jag duckade på slutet vilket ledde till ännu fler konflikter.

Säg till barnen som det är tycker jag. De behöver vuxna ärliga människor omkring sig. Och att T tiger ihjäl allt ska du ignorera. Han är fullt medveten om att du är på väg men han kommer inte att erkänna det. Jag vet att du är rädd. Rädd att det är slut, rädd att bli ensam, rädd för alla känslor av övergivenhet. Tänk på att du går för DIN EGEN SKULL, inte för att få en reaktion från T. Du kommer aldrig att få det du hoppas och önskar från honom. Tänk på sund kärlek lillabå....

Jag har suttit och skrivit ner alla tankar och känslor som kommer nu med de minnen som så effektivt varit undanträngda, i ett försök att överleva och hanskas med smärtan. Ett minne är från sommaren 2008 när vi var ute och seglade. Det var en bedårande vacker sommardag och underbart seglarväder. När vi sitter där i tystnaden, solen värmer huden, vattnet glittrar, fåglarna sjunger och jag är så oförskämt lycklig så frågar X:et mig hur det kommer sig att jag började intressera mig för jämställdhetsfrågor. Jag börjar svara och efter en stund avbryter han mig med orden "Brukar du alltid prata så här mycket om dig själv?" PANG!!!!! Jag fattade ingenting, trodde att jag skulle svara på hans fråga och blev oerhört förvirrad. Jag kommer ihåg det som i går, hur kränkt jag kände mig, hur dum jag kände mig, hur förvirrad jag blev. Det var då det hela började. Det var så det hela började. Ni som läser det här kan ju bara ana vilken resa jag har framför mig att sortera alla minnen och de känslor som kommer med dem nu. Men det finns inga genvägar eller omvägar. Inte längre....

Ska ut i ljuset igen, ska sträcka på mig igen, ska låta den hälsosamma glädjen och lyckan bygga bo i mig igen. Jag vill ALDRIG mer bli kränkt, jag vill att min kärlek ska tas på allvar och förvaltas som den gåva den är. Stå på dig lillablå, vi finns alla här för dig nu, och som ni alla finns för mig

Kram Märta

Profile picture for user Pellepennan

Ni underbara!
Sitter hemma i min lägenhet och äter godis och svär över högtalarna som inte vill funka... men jag är hemma! brorsan är på väg, han ska pilla lite med datorn och jag bjuder på thai som tack!

vid lunch ungefär frågade han vad jag gjorde... jag sa packade... han frågade om jag packade eller packade upp, jag svarade att jag packar, ska bo hemma ett tag så får vi se om vi mår bättre på var sitt håll... inte ett ljud, inte en kommentar, nada, njet... jag packade, och efter att jag och dottern med kompis bakat korintkakor och tvätten var hängd och gympapåsarna packade sa jag: jag drar mig nu... ingen kommentar: han sa bara "ha det så bra!"

sa till barnen att jag ska hem ett tag nu, det verkar som om pappa tror att ni har det bättre utan mig, men jag kommer tillbaka... orkade inte ta det med dem, jag vill sätta mig ner i lugn och ro med dem och prata, när allt har stabiliserat sig... fick skjuts ner till torget, en puss och ett hejdå.

Jag är ledig nästa måndag, tänkte att jag åker dit då och hämtar resten av mina saker, passar på när han är på jobbet... fegt kanske, men så får det bli! han pratar ju inte med mig i vilket fall som helst!

Jag är totalt livrädd och jättestolt! Jag tog steget! Men kommer jag klara mig själv? egentligen vet jag det, jag har klarat mig själv större delen av mitt liv! det kommer att bli tufft, jag kommer gråta i min ensamhet, men jag har bara mig själv att tänka på! i morgon ska jag köpa mig en vas och en bukett fina tulpaner!

jag kan inte tacka er nog för alla vänliga (ibland hårda) ord, alla råd, allt stöd och alla tankar! utan er hade jag varit kvar och antagligen ännu svagare! TACK!!!
/kristin

Profile picture for user Pellepennan

God morgon!
Märta, jag har sovit sådär, vaknade vid fyra och var lite orolig... men på det hela är det rätt ok...

Brorsan var på besök, det var skönt med sällskap...

Blir så trött på mig själv. Vet att det här är det enda alternativet jag har, om jag ska må bra, men varje gång jag får ett sms hoppar jag till och hoppas att det är han... men nej. Inte ett ljud från honom... Vilket är bra, egentligen... jag är full av motstridiga känslor...

Berättar för så många som möjligt på jobbet, allt för att det ska bli svårare att gå tillbaka... för det är inget alternativ... men det finns en risk...

ska ut och jobba nu...
en kollega sa precis: du ser inte ut som 7 svåra år, du ser snarare piggare och lugnare ut...
=)

Tack för allt stöd!
KRAAAM!!
/k

Profile picture for user Pellepennan

lillablå

Oj, jag vet precis. Känslorna sliter i kroppen, man pendlar mellan hopp och förtvivlan hela tiden. Hjärtan säger en sak, förnuftet en annan. Och det där hoppet om att allt skulle vara annorlunda, att allt kan bli annorlunda kopplat till längtan och saknad spelar oss ett spratt hela tiden.

Du, vad gör du om han hör av sig och vill försonas? Fundera på det. För det är inte en fråga OM han kommer att ta kontakt med dig, frågan är NÄR! Det är så här det är. Med tiden kommer han att förstå att du menar allvar nu, och då kommer han göra allt för att du ska komma tillbaks. Går du tillbaks så vet han att han har makt över dig och då kommer resan att bli ännu djävligare. Så här kan det hålla på tills du är helt söndertrasad. Om han verkligen var rädd för att förlora dig, hade inte redan försökt stoppa dig då? Tro mig, been there, done that! Och för varje gång man går tillbaks, desto mer sjunker man och desto svårare blir det att gå för att ännu försöka göra sig fri.

Försök att tänka på dig själv, även om jag vet att det är svårt när tankarna hela tiden kretsar kring honom. Jag läste att medberoendet kan pågå lång tid efter att man fysiskt brutit med varandra. Jag vet till exempel att om mitt X kontaktar mig så måste jag låta bli att svara, går jag in en dialog med honom kan han få mig på kroken igen. Lillablå, fortsätt skriv på forumet, läs och skaffa dig kunskap, prata med vänner, gråt, skrik, skratta, men gå inte tillbaka. Det är så farligt. Jag håller alla tummar nu för dig, för oss och alla andra tappra som kämpar på för att hitta friden igen

KRAM Märta

Profile picture for user Pellepennan

Har fått världens finaste sms av pappa... glädjetårar!
och ert stöd...
och mina underbara kollegor.. eller vänner kanske är ett bättre ord..
har precis handlat lite kläder till mig själv, en jeanskjol, svenadyr, men fin!
och sen ska jag köpa en vas och lite tulpaner!

märta, jag ska låna en bil på måndag och hämta resten. har en lååång lista
med saker som jag absolut inte vill glömma...

och till helgen ska jag till min gamla folkhögskola och stå i fotolabbet med
en av mina närmaste vänner... och dricka ett eller två glas vin på kvällen
och bara snacka skit...

det jag känner för er alla är nästan någon slags euforisk förälskelse... ni ger
mig kraft och mod och styrka! TACK!!!
stora kramar!!!
/k

Profile picture for user Pellepennan

Vad GLAD jag blev av ditt inlägg, och då känner jag dig knappt! Det här kommer du att fixa, med så mycket stöd omkring dig, och med den inställningen du har. Köp en bukett tulpaner till din pappa också, vettja! Han kommer att bli jätteglad (eller - han kanske bor jättelångt bort? Jaja, det finns ju blomsterbud ;-) )

Och vad härligt att kunna dricka ett par glas vin med ett par vänner - utan problem med spriten! Ha så mysigt i fotolabbet! Jag har sett en del av dina bilder, och dom är jättefina!

Profile picture for user Pellepennan

Lilla blå...

Det här är din chans till ett sunt liv.
Självklart tar det tid att komma ur ett medberoende.
Hjärta & hjärna måste synka, komma ikapp varandra.

Ditt förnuft säger med all tydlighet att du varit i ett farligt förhållande, att du mår dåligt över hur du behandlas.
Att du måste gå... att det är ditt enda alternativ.

Dina känslor förstår inte varför du älskar den här mannen.

Ditt medberoende gör att du faller för hans ord & charm... Akta dej!!!!
Djupt vatten, svart vatten... ta dej till land.
Stanna i land, ge dej inte ut igen. Livsfarligt... underströmmar & en fruktansvärd kyla.

Du vet väl om att du har en eld inom dej,
som nu går på sparlåga,
du måste hitta din harmoni igen,
då kommer den att börja brinna med full kraft,
med långa ljusa & varma lågor

Kram från Mie.

Profile picture for user Pellepennan

NU HAR JAG DET! Har funderat och funderat sedan du först började skriva här...
Hmm, vart har jag sett "Lilla Blå"
Det är elefenten från barnprogrammet!
Kommer ihåg vinjetten:

"Lilla Blå, Lilla Blå
hur fick du namnet Lilla Blå?
lekte i sitt badkar
det gör man ju
bet i mammas penna
så den sprack mitt i tu
å bläcket blått
rann ut i vattnet, åh
mammas pojke blev helt blååååå"

Älskade det programmet! Hihi

Profile picture for user Pellepennan

lilla blå

Jag vet hur det känns.... Man säger till sig själv att jag klarar det här, jag klarar det här, jag klarar det här.... Sen kommer kommer kvällarna, sen kommer nätterna, sen kommer mornarna , sen kommer dagarna, sen kommer kvällarna osv. Och helt plötsligt glömmer man det onda, det som gör ont, det som skaver, skapar oro, det som stressar.... Man blir beredd att bortse... Så minns man faktiskt, minns det fina, glädjen, värmen kanske, skulle jag inte, borde jag inte, om jag ändå bara försökte, kanske det beror på mig... osv. Känner du igen? Detta förbannade ohyggligt pendlande mellan visshet och tvivel. Detta ohyggliga pendlande mellan hopp och förtvivlan.

Tre månader har gått och jag sitter här och undrar hur det skulle kännas om vi möttes nu... Tre månader kan vara en ohyggligt lång tid när man älskar någon. Tre månader ÄR en ohyggligt lång tid när man längtar och åtrår. Men jag vet, trots vad mitt hjärta säger, jag vet att det skulle vara helt förödande för mig att bejaka honom och oss. Det är nu, just nu, jag ska ta min magkänsla på allvar. För trots vad känslorna säger, lyssna på kroppen. Här är jag med Adde hela vägen med alla kloka ord.... Han vet!!!! Jag har lyssnat på honom, han vet ett och annat!!!!

Och Mie vet. Jag har lyssnat på Mie, hon vet. Jag har lyssnat på Berra, han vet. Och jag har lyssnat på dig, du vet. Och när jag läser vad jag skrivit så lyssnar jag för jag vet!!!! VI FIXAR DET HÄR. Det måste gå!!!!!

Sov så gott du kan i natt lillablå

Kram Märta

Profile picture for user Pellepennan

Märta...
antar att jag bara är i början av min "frigörelse" eller mitt tillfrisknande eller vad man nu ska kalla det... Har sovit uselt i natt, vaknat många gånger och snurrat och vridit och vänt på mig...

inte ett ljud från honom.
bra egentligen, men det sårar också...

hälsade på mina föräldrar igår, hade en katt i knät hela kvällen, perfekt, för då kan man inte röra sig, inte fylla på kaffe, inte hämta en kaka till, inte göra nåt, man måste bli uppassad! =)

och jag köpte tulpaner till mig! gula! som solen! som värmen från vänner som man aldrig träffat!

Victoria, mitt i prick! det var ett av mina favoritprogram som liten tös! kommer inte ihåg nåt av det nu, men känslan är lugn och trygg och rolig!

just nu har jag nog mest ångest över hur jag ska klara att fylla dagarna och undvika att känna mig totalt ensam och övergiven... avskyr att vara ensam när jag inte valt det själv... barndomens spöken antar jag! kanske kan jag få några svar nästa vecka när mindfulness-kursen startar! Perfekt timing!

Hoppas att ni alla där ute någonstans får en fin och härlig dag!
Det är ni värda!!!
Kram!
/Kristin

Profile picture for user Pellepennan

lillablå

Tystnaden är som ett vakuum, jag vet men betänk att det är han väldigt medveten om. Och det är kanske det som är sårande. Men vet du, det svåraste för mig är, och så kanske du också känner, var att vi skildes utan att ha tagit ett gemensamt beslut om att avsluta relationen. Därför visste jag inte egentligen hur det var och det tog lång tid för mig att förstå att det går inte att avsluta på ett "normalt" sätt. Och jag måste acceptera det.

Tulpaner är så vackra, de sprider glädje. Precis som solen. I dag skiner solen här, ska tillbringa eftermiddagen på balkonen tillsammans med mina katter och en god bok. Min ena katt är en riktig solkatt, hon lägger sig på rygg i solen och sträcker ut hela kroppen mot solen. Hon är så söööt. Jag försöker hitta små saker varje dag att glädjas åt, känner att livet sakta vänder tillbaka för var dag som går. Jag hörde en klok man (åklagare) som sa att han varje dag avslutar dagen med att skriva ner tre bra saker som han har varit med om under dagen. På så sätt klarar han av när livet och arbetet är svårt. Värt att prova!!!!!

Ett steg framåt, ett steg i taget....

Kram Märta

Profile picture for user Pellepennan

Helvetesdag.
Riktigt åt helvete...
Har haft gråten i halsen hela dagen, magen skriker varning, varning...
och så kom det ett samtal, blomsterbudet undrade om jag var på jobbet...
hoppades, hoppades, hoppades att det var mamma...
men så kom 5 röda vackra rosor, med ett kort, det enda det stod var
hans alias på internet, det var så vi träffades...
äcklad slängde jag dem ifrån mig...
tog dem och tårarna sprutar och jag har världens bästa kollegor som
stöttar och får mig att inse att han manipulerar...
En av dem tog dem till källaren och slängde dem i komprimatorn.
På min önskan.
Bort med dem.
Bort med honom...
Jag mår illla... och tårarna vill inte sluta rinna...
Vart ska jag ta vägen?
Hur ska jag orka hitta tillbaka till mig själv och lite självkänsla och glädje?

Profile picture for user Pellepennan

lillablå

Allt du kan ge dig själv nu är tiden.... Det tar sån tid, du kommer att vackla, känslorna åker berg- och dalbana, rädslan, längtan, oron, allt. Vill du verkligen lämna honom för gott, gör det klart för honom en gång för alla. Att gå in i ett spel med honom kommer bara att ta all kraft från dig som du behöver till dig själv. Såna män dränerar andra på all energi, som en blodsugande igel. Och med tanke på hur han beter sig mot sina barn kommer han inte ändra sig i första taget bara för att du sätter hårt mot hårt. Lyckas han locka dig tillbaka igen kommer din resa bli ett värre helvete än vad du har just nu. Tro mig lillablå, snälla du måste tro mig.

Ge dig tiden vännen, allt kommer att ordna sig. Du har oss här och du har dina vänner, familjen och mormor Märta. Akta dig nu, lova mig det!

Kram Märta

Profile picture for user Pellepennan

Jag håller fullt och fast med Märta.

Sin vana trogen manipulerar han i tron att det är han som driver spelet. I sin sjuka hjärna tror han att han är oemotståndlig och att du kommer springande tillbaka med gråten i halsen och ber om ursäkt för att du lämnade honom ensam. Vad han gör är att demonstrera den makt han fortfande tror att han har över dig Lilla Blå.

Vilket inte är sant idag.

Nu har du hittat din väg, ditt liv, din frihet. Du är en egen person idag med ett eget ansvar för ditt egna liv. Idag har du hjälpvägar som du själv har skaffat, det är stort. Du står på egna ben idag !

Ta hand om dig !!

Profile picture for user Pellepennan

det är tufft att vara kvar men ännu tuffare att gå. var stark , tro på er själva!
det är den som missbrukar (oavsett missbruk) som ljuger, manipulerar, lurar omvärlden och tyvärr sig själva
Ensam är inte stark, stark blir man av vänner o familj o av att läsa om andra som lyckats att komma därifrån med livet fortfarande positivt!
Kram och lycka till. Jag flyttade för 9 månader sen.. !

Profile picture for user Pellepennan

Varit hos mammas och pappas goda vänner på middag, med min bror, mor och far... Det var mycket god mat och många äkta skratt! Det dracks vin till maten, men två flaskor räckte till 8 personer, kändes rätt bra! Drack ett glas vin utan att behöva oroa mig för hur mycket det dricks eller hur fort flaskan tar slut...

Kom precis hem nu, och skickade ett sms till honom... känner mig inte stark nog att ringa. fegt kanske, men jag får inte vackla! Vilket är PRECIS vad jag gör just nu!

Skrev att jag inte tror att vi är bra för varandra, att jag med mitt dåliga mående drar ner honom, han blir irriterad och jag blir ännu mer osäker och mår ännu sämre... ond cirkel... Att vi inte kan ge varandra det vi behöver, jag bekräftelse och ömhet, han frihet och utrymme...

Fick tillbaka: känner inte det samma, men det blir ändå inte bra om du inte mår bra av vårt förhållande.

Ännu en gång är felet alltså mitt. I lördags var det jag som inte var glad och som påverkade honom och barnen negativt, och idag är det bara jag som inte mår bra av vårt förhållande...

Förstår inte hur han tänker, hur han fungerar, och vad han egentligen vill... vet bara att jag mår illa, är sjukt trött men lik förbannat inte kommer kunna sova, och nu har jag ångest över att jag känner nåt som inte han vill kännas vid, alltså är det falskt, eftersom han har tolkningsföreträde... fast ändå vet jag ju! jag kan inte leva med en man som jag gömmer mig för bakom ett träd, eller vars blommor jag slänger ifrån mig med äckel... men den där osäkra, rädda, otrygga barnet i mig tvivlar lik förbaskat...

oj vad jag svamlar... om ni kan reda ut nåt av det här blir jag imponerad...
blir väl lätt så när jag bara skriver fritt det som kommer mig för...
köpte en kedja till mitt halsband idag, ska ha det i morgon...
och mina tulpaner är gula och vackra!

och mamma köpte mig en bok, lite roligt faktiskt... hon gick till sin vanliga bokaffär och bad om något uppiggande till sin dotter och jag fick: "dumpa matthew" av jane fallon, och på baksidan överst står det: 50 sätt att bli av med sin älskare! Och det såg inte mamma förrän hon betalt och gått därifrån, hon var lite lätt röd i ansiktet när hon lämnade över den, men jag fick mig ett gott skratt! Sötaste mamma!

Har ett gäng kollegor som gått och dragit mig i tröjan idag, bak i nacken... fattade inte vad de gjorde... men så sa en av dem, vi drar dig tillbaka, vi håller upp dig, vi låter dig inte falla... tänk om alla hade det så!!!

God natt alla fantastiska kämpande och varma, givande vänner!
Utan er vore jag förlorad!
kramar!!!

Profile picture for user Pellepennan

Hej Lilla blå.
Ja, vilken psykiskt press du är utsatt för, håll ut, när du klarat ut det här kommer han att hitta ett nytt offer att vilja styra över. Tyvärr visar alla historier ur verkligheten att det funkar så för vissa.
Här får du en present av mig, Little blue av den engelska gruppen Beautiful South. Vågar inte säga om texten är ngt för dig, men jag tycker melodin och framförandet är riktigt fint, en höjdare att gråta till om inte annat:-)
Kram
/Fenix

http://www.youtube.com/watch?v=pB9UnEVq0hM

Profile picture for user Pellepennan

Du behöver inte ta så mycket hänsyn till hur han känner just nu, faktiskt! Och du behöver definitivt INTE varken förklara eller försvara dig! Det finns ingen anledning för dig att argumentera, eller ens försöka få honom att förstå.

Du har gjort ditt val! Det är DITT val, ingen annans. Du behöver inte förklara _varför_ du inte vill bara kvar, utan kan bara säga att "Det räcker nu. Jag vill inte mer".

Massor av kramar! Tänk på dig själv nu!

Profile picture for user Pellepennan

lillablå

Skicka inte sms eller ring. Ta ingen som helst kontakt med honom just nu. Så länge du håller linjen mellan er öppen, så länge är du kvar i relationen. Sen, lillablå, det är INTE så att du inte är bra för honom. HAN ÄR INTE BRA FÖR DIG!

Du får många kloka ord på vägen nu, ta emot, stå på dig och låt känslorna få komma upp till ytan. Du kommer att läka. Du kommer att våga tro på dig själv igen. Var snäll mot dig själv och dig gott om tid nu. För det tar tid.

Njut av att du finns, sträck på dig för du är fin...

Kram Märta

Profile picture for user Pellepennan

"Skrev att jag inte tror att vi är bra för varandra, att jag med mitt dåliga mående drar ner honom, han blir irriterad och jag blir ännu mer osäker och mår ännu sämre... ond cirkel... Att vi inte kan ge varandra det vi behöver, jag bekräftelse och ömhet, han frihet och utrymme"...så skrev du

o han svarade" känner inte det samma, men det blir ändå inte bra om du inte mår bra av vårt förhållande."
Så tänker du "Ännu en gång är felet alltså mitt
.Men du skrev i ditt första sms till honom att DU drar ner HONOM med ditt dåliga mående.

Du ska inte straffa dej själv.
Försök gå utanför dej själv,ha lite distans,det är SVÅRT att separera hur än förhållandet har varit(föressten separerar man väl inte om förhållandet är bra?)
Men när det är destruktivt kommer alla ens egna sår fram o det blir ännu svårare.
Då är det bra att ha distans o se det helt enkelt för vad det är.
Vad vill jag?
Varför?
Då gör jag så.
Man måste i första hand skydda sej själv.
O du som tar så underbara fotografier.Lägg energin mera där.

Profile picture for user Pellepennan

Hej fina vänner!

Idag mår jag bättre. Sovit lite kass, som väntat, men det är ok!

Var på sjukgymnastik i morse, och lagt lite tid på bara mig själv och mitt mående. Bra start på dagen! Och nu är jag på jobbet, bland sköna kollegor! Köpte en skål med gelehjärtan och två askar chokladhjärtan åt dem, de är för goa nämligen!

Och jag SKA inte gå tillbaka!
Jag SKA inte lägga skulden på mig själv!
Jag SKA ta hand om mig själv och skämma bort mig med god mat, lite nya kläder, en ny frisyr eller vad jag nu kan vilja ha för tillfället!
Jag SKA fotografera, ska till mitt älskade fotolabb i helgen och stå i mörkret och förstora upp saker och ting tillsammans med en underbar vän, och jag hoppas på fint väder på måndag så att jag kan ta mig till botaniska eller nånting och fota.
Jag SKA lyssna på min fina presentlåt flera gånger om dagen och sträcka på mig och sträcka mig mot solen! Tack Fenix!

Jag SKA ta till mig era ord och jag ska dessutom lära mig tro på dem!
Ska försöka flyta med mina känslor, känna efter och släppa iväg dem allt eftersom jag identifierat dem och accepterat dem...

Och jag längtar efter att ligga på en liten filt i det gröna vårgräset om några veckor med en stor kaffe och en god bok! Önskar jag kunde bjuda er alla på picknick!
Stora kramar!

Profile picture for user Pellepennan

Lugnet kommer...
jag mår faktiskt rätt ok idag, antar att det kommer gå upp och ner, en bra dag varvat med tre sämre...
somnade framför tv:n igår någon gång mellan halv nio och nio, sovit i stort sett hela natten, med några vakna stunder, antar att jag drömmer rätt mycket...
ska till min älskade mormor ikväll, och jag antar att jag måste berätta för henne... inte helt lätt... vill ju absolut inte göra henne ledsen... fast morfar drack rätt rejält, så i deras familj var det mormor som gömde sprit, fast bara för att den INTE skulle bli uppdrucken! =)

tack märta för att du tänker på mig!
kramar!

Profile picture for user Pellepennan

God morgon!
Det ser ut att bli en fin dag idag!
Ska åka till fotolabbet och bo hos min vän vars man är bortrest: bäddat för skvaller och fnitter!

Hörde av mig till honom igår för att kolla att det var ok att jag hämtade mina negativ på vägen... Vi diskuterade bästa lösningen via sms... efter att vi skickat var sitt sms precis samtidigt och det blev lite oklart vad vi bestämt fick jag till svar: gör som du vill, det finns ju alltid en djupare tanke bakom dina val... happ. jaja... fick ännu en gång det bekräftat att vi inte kan kommunicera...

ska förhoppningsvis hämta mina saker på måndag....
det enda som stör mig i de planerna är att hans dotter kommer komma hem själv vid tre och se att allt mitt är borta, och jag vet inte om det är snällt mot henne... de vet ju inte att jag ska flytta för gott... några råd? ska jag vänta till veckan efter när jag är ledig och de är hos mamman?

Anyhow... jag mår rätt bra och jag ska ha en helt underbar helg tillsammans med min vän och bara vara! Skickar stora kramar till er, och hoppas att ni alla får en skön och lugn helg!
kraaam!
/kristin på väg! =)

Profile picture for user Pellepennan

lillablå

Härligt att höra att du kämpar på nu. När det gäller dottern så kommer hon förr eller senare se att alla dina saker är borta. Du skulle kunna skriva några rader till henne och förklara vad som har hänt.

När det gäller T verkar han inte ta dig på allvar. Därför är det så viktigt att du orkar hela vägen nu så att det går upp för honom att du har lämnat honom. När dina saker är hämtade, när kontakten mellan er upphör, först då kan han komma till insikt om vad som händer. Avsluta alla förbindelser med honom så fort du kan lillablå. Det är viktigt för dig för att du själv ska kunna börja bearbeta allt.

Ha en fin helg, må gott och så får vi hoppas att solen och värmen kommer tillbaks

Kram Märta

Profile picture for user Pellepennan

Är fortfarande i labbet... har det helt underbart...
MEN
jag mår faktiskt inge vidare ändå... har planerat att åka och hämta mina saker i morgon, när han jobbar... VILL INTE!!!

jag antar att jag borde höra av mig till honom och tala om vad jag planerar, men jag fasar för det... och jag saknar honom, så svin han är... jag längtar efter det fina vi hade för typ 5 månader sen, vill absolut inte ha det det vi hade från jul fram till nu, men jag längtar...

och det här skrämmer skiten ur mig helt... hur kan jag ens fundera på att vilja gå tillbaka till någon som behandlar mig som en mindre vetande och mindre värdefull människa... jag säger inte att jag ska gå tillbaka, jag vet samtidigt att jag inte vill det, att jag inte får, att det skulle vara det samma som att avsäga mig all rätt till ett drägligt liv, avsäga mig all respekt och att aldrig mer bli en självständig och stark kvinna. men oj vad jag känner mig ensam...

min telefon har varit helt knäpptyst hela helgen. inte en enda av mina vänner, eller någon ur min familj har hört av sig, och jag vet att det precis lika mycket ligger på mig att hålla kontakterna vid liv, och de närmaste vet dessutom att jag är borta, men jag fasar för alla helger när jag borde höra av mig till någon vän, men inte orkar, och telefonen kommer att vara tyst, och jag därmed ÄR ensam...

Ledsen att det blev ett sådant negativt inlägg, denna vackra söndag...
Hoppas att allt känns bättre i morgon, efter att sakerna är hämtade och uppbrottet är totalt.
Tänker på er, och hoppas ni har det bättre!!!
Kram!
/k

Profile picture for user Pellepennan

lillablå

Jag känner mig också ensam, jag längtar också så mycket till de fina stunderna. Det är naturligt. Men vi vet så väl båda två att vi inte kan (över)leva en destruktiv relation. Desutom är de fina stunderna varken långa eller pålitliga. Och du, du behöver inte alls tala om för honom vad du planerar. Tvärtom, om han kommer hem och uppräcker att du faktiskt gjort slag i saken och lämnat honom så kanske han får sig en tankeställare och börjar ta dig på allvar.

Du får vara ledsen, beklaga dig, skriva här om din oro och sorg. Ge dig tid att läka, för det kommer att ta tid. Sov så gott du kan, det är en annan dag i morgon

Kram Märta

Profile picture for user Pellepennan

Hemma igen.
Fruktansvärt har det varit, värre än jag trodde...
pratade kort med honom, ville bara kolla att det var ok att jag gick in i huset, och hämtade sakerna... han var extremt kort i tonen, har aldrig hört honom sådan...
sa att jag tyckte vi skulle träffas och prata lite, frågade om han ville det, han sa "inte egentligen, du har ju gjort ditt val"... som jag gråtit...

lämnade en liten present till barnen och var sitt brev, talade om att pappa och jag bara bråkar och att vi inte är bra för varandra just nu, och att det absolut inte har något med barnen att göra...

lämnade huset, satt en stund i bilen och lyssnade på fågelkvittret... skickade ett sms där jag sa att jag var på väg nu, att jag åker med sorg i hjärtat, men att oron för dina svarta ögon sakta bryter ner mig... ville ju inte att det skulle bli så här... fick ett sms tillbaka där han bara sa att han verkligen älskade mig, ville bara att jag skulle veta det... känns ju ännu värre då...

nu ska jag ta en dusch, sen ska jag åka till min allra finaste vän och hennes två månaders lille.. de har en katt också, kanske kan jag få lite katt-tröst...

ska det vara så här jobbigt?
blir det verkligen bättre?
hur vet jag om jag har gjort rätt?
och tårarna bara rinner...

och Märta, jag hoppas verkligen att det är en annan dag i morgon också! tack...

Profile picture for user Pellepennan

Hej
Jag har läst igenom alla dessa inlägg och lider såklart med dig.
Jag kan inte komma ihåg att jag läst nått om barnens mamma ?, finns hon med i bilden eller är han en ensammen pappa ?
Förstår att du mår dåligt över att dom inte har det bra, MEN det är inte ditt fel.
lika lite som det är ditt fel att barnen i thailand svälter och har förlorat sina familjer.
Visst kan man tycka det är hemskt, men det är inte ditt fel.

Vet inte vad jag hade gjort, hans släkt behöver veta tyngden av det hela, se barnens illamående.
Socialen ? har aldrig haft med dem att göra, har bara hört om de sega vägarna, de blinda ögonen. Ibland går det fort och ibland inte alls..

en del familjer kämpar allt de kan med dålig ekonomi, och ger barnen all kärlek de har, men kan ändå förlora barnen,, andra har egna rum och tv men misshandlas fysikst eller psykist och inget händer.

Luta messa med honom, sluta ringa. Om barnen har egna mobiler, ring på dom för att prata med dom, men prata inte om pappan såvida inte dom tar upp honom. Låt dom känna att det är dom du vill prata med. ( om du vill det såklart )

Den där magkänslan du pratar om har jag haft,, så många gånger. lita på den för den har rätt.

Profile picture for user Pellepennan

lillablå

Å ena sidan vill han "egentligen inte" prata med dig eftersom du har gjort ditt val. Sen säger han att han vill att du ska veta att han älskar dig. AKTA DIG NU!!!!! Du är ute på väldigt tunn is, nu är jag rak mot dig. Han dribblar med dig och dina känslor, flyttar dina gränser, det blir omöjligt för dig att veta vad du har honom. Å ena sidan- Å andra sidan. Kontakta inte honom på ett tag nu. Det är precis vad han vill. För varje gång han får ett sms, telefonsamtal eller mail från dig ger du honom näring att fortsätta leka katt och råtta med dig.

Du, får jag fråga en sak? Finns det någon människa som T har en vuxen, ärlig och vettig relation med? Jag undrar eftersom du har berättat hur han kommunicerar med och behandlar sina barn.

Låt tårarna och sorgen flöda. Det gör ont men det är inget farligt. Och det lättar på trycket. Bamsekram Märta

Profile picture for user Pellepennan

Fokusera på dej själv,
Du är bra som du är,
Har en vacker själ om än lite vilsen,
Gör inte illa dej mer,
Visa dej själv respekt,
Glöm aldrig, aldrig bort att du är fin hela du...

Du är värd allt gott som finns på denna jord...

Kram lillablå.../ från Mie.

Profile picture for user Pellepennan

TACK alla ni!!! TACK!!!
Precis mitt i prick... jag tvivlar och funderar och gråter och tvivlar lite till... fast jag i mitt hjärta vet, så spökar hans ord och mina tankar...

Pojken ringde precis... han grät... han berättade att pappa fick hjälpa honom att läsa brevet, och att de båda satt och grät tillsammans... jag försökte lugna honom och sa att han får ringa mig precis när han vill, och att även om inte jag och pappa bor ihop så kan vi ses ibland... kanske lite ljug, men barn glömmer fort har jag hört...

och T, han ringde tidigare... var hos min vän så jag svarade inte... han ville inte prata när jag kom hem, för då skulle han inte kunna somna sen (skulden på mig för att jag inte svarade...) vet egentligen inte vad han ville, men han sa jag måste ha min kaffekokare som jag fick i födelsedagspresent i höstas... ville inte ta den, den är dyr och fin och jag visste inte... frågade om han var säker på det, kanske ville han behålla den, men nej, jag fick den för att han älskade mig och han ville att jag skulle ha den.... och varför jag skriver om det här vet jag inte... antagligen för att jag ska kunna komma ihåg allt sen...

Varför, du frågar om barnens mamma... Enligt T så dricker HON för mycket, hon däckade tydligen rätt ofta i soffan på helgerna och gjorde en massa dumheter på fyllan... och pojken ringer allt som oftast till pappa på helgerna när han och mamman har bråkat och vill komma till oss.... eller till honom... så hon är nog inte mycket att lita till, tyvärr...

Hans syster dricker gärna vin hon också... Hans pappa verkar ha en sund inställning, men vad vet jag, träffar ju dem rätt sällan, och mamman nykterist...

Märta, jag vet ärligt inte hur han har det med sina vänner... Jag har bara träffat en av dem, och det är en av hans barndomskompisar, de träffas kanske en gång om året eller nåt, T ska dit och spela poker nu i dagarna, de fyller år på samma dag och det ska firas med grabbarna... Han pratar aldrig med någon i telefon egentligen, förutom sina föräldrar och syster... han har ett bra jobb som gruppchef på ett stort företag och har barnträning i en idrottsklubb en gång i veckan, och där har han vänner sen ungdomen, men som han aldrig träffar... eller ja, det var tydligen utgång med klubben i fredags...

Han har tidigt talat om för mig att han är en mycket manipulativ människa i arbetslivet, men att han ALDRIG skulle manipulera i det privata... sure... mer regel än undantag tror jag...

jaja... att pojken ringde och grät har nog varit det jobbigaste... han har verkligen känslorna på utsidan... hans dotter är iskall, enligt honom har hon inga känslor alls, och de hon har tar hon och stoppar undan och förnekar... tydligen sa hon att det var bra att jag flyttat... hon kanske är den klokaste av oss alla....

men nu är det gjort. jag har hela köket fullt av påsar som måste packas upp och sorteras och inga möbler att stoppa undan sakerna i... men nu är det bara min skit jag får ta hand om och reda ut... hittade förresten ett lock med tomburkar i klädkammaren på vägen ut från honom, tror inte att jag har sett det där förut...

tack för alla era kloka ord, ni är min livlina, och ni ger mig hopp!
nu ska jag säga god natt till mig själv och försöka vara glad och stolt över att jag markerat att jag är värd bättre än så, att jag är inte till för att trampas på!
God natt!

Profile picture for user Pellepennan

lillablå

Får så inåt h-e ont i magen när jag läser vad du skriver. Hur gammal är pojken? Varför sitter pappa med honom och läser och gråter efter dig? Varför låter han pojken ringa efter dig? Varför beskrivs dottern som iskall? Varför beskrivs mamman som en demon? Vad sägs om dig? Pojken ringer och gråter tillsammans med pappa =oss killar emellan.... Mamma, lillablå, dotter= dysfunktionella....

Hoppas att jag inte gått över gränsen nu i min amatöranalys, det blev bara så tydligt för mig. Har jag fel? I så fall, förlåt vill inte såra någon.

Sov gott min vän, du finns i mina tankar lillablå

Kram Märta

Profile picture for user Pellepennan

Märta,
antagligen har du rätt... jag vet inte... vet bara att flickan (10 år) varje kväll ville sitta nära mig, brevid, kroppskontakt, när mamma bodde hos dem satt flickan själv i en fåtölj, men nu delade vi två på en två-sits, medan far och son (8) tog tre-sitsaren... antagligen har hon fått lära sig att det är lättare att inte visa några känslor... vad vet jag...

i vilket fall som helst ser jag ut som en groda idag, med fina svullna genomskinliga ögonlock som går lite åt det lila hållet... ser verkligen ut som en groda! önskar jag kunde lägga upp en bild på mig, jag ser verkligen grotesk ut! ni hade alla fått er ett gott skratt! =)

just nu känns det ok. och ikväll börjar mindfulness-kursen! ska bli mycket intressant! nu är det JAG som gäller, nu ska jag ta hand om MIG och bara mig... måste nog ut och köpa lite underkläder också, har glömt hur irriterande svårt det kan vara att få en tid att tvätta... men det är ju lyxproblem!

Märta, tack...
kram!
/k

Profile picture for user Pellepennan

För mig låter det absolut som att det är en dysfunktionell familj du varit i. Det är naturligtvis synd om barnen men du kan inte stanna kvar och må dåligt bara för barnens skull. De har ju ändå en liten livlina i dig att de kan ringa och prata om de vill.

Profile picture for user Pellepennan

lillablå

Att få sitta nära dig, att få "vara" och "tanka" hos en vuxen är så himla betydelsefullt för barn. Du har gjort mer för den flicka än du kanske förstår. Om hon behöver en vuxen så vet hon att du finns. Hon tar kontakt med dig om hon behöver dig, tro mig!!!!

En annan fråga, och nu blir jag besvärlig igen lillablå. Vem har berättat för dig om förhållandena mellan mamma och barn när hon fortfarande bodde kvar i familjen? Jag undrar eftersom mitt X svartmålar mamma och mormor till barnen, jag fick höra små inpass som så småningom växte till en häxa till mor. Sen, när jag pratade med X:ets syster så trädde en helt annan bild fram.

Om du vågar ställa dig själv de här viktiga frågorna som gör ohyggligt ont- men ack så viktiga- kanske du får ett lite fastare grepp om T? Det gör ont men det är inte farligt. Du, jag tänker på dig...

Kram Märta

Profile picture for user Pellepennan

Nu behöver jag skriva igen... måste få det ur mig... vet inget annat sätt, så jag belastar er igen...

Märta, enligt hans syster, mor och far är mamman till barnen inte vatten värd... eller ja, systern säger att egentligen är det inget ont i henne, men hon kan inte hantera spriten... hon har på fyllan varit otrogen ett flertal gånger, och de senaste åren även nykter... i min överanalyserande hjärna funderar jag över anledningen till denna upprepade otrohet och och hans upprepade förlåtande och nya försök att fixa förhållandet... ville hon omedvetet gå, och försökte få honom att lösa det åt henne, eller är det bara så hon funkar? känns fel att skriva om det här, men vi är ju anonyma... hon inledde det senaste förhållandet innan de hade gått isär på riktigt, innan de flyttat till var sitt, och med barnens fulla medvetande... framförallt pojken bär på riktigt mycket ilska mot henne och mot att hon har splittrat familjen... och nu får han en till kvinna att känna ilska emot - mig...

första helgen då barnen skulle vara hos henne i den nya lägenheten ringde pojken och grät och bad pappa hämta honom, mamma var full... och dottern valde att stanna och ta hand om mamma.. stackars, stackars barn...

fast oj vad jag tvivlar på mig själv just nu... hjärnan försöker hitta på alla möjliga olika förklaringar till allt som vanligt, jag antar att medberoendet till honom funkar så, att jag bara vill dit och göra allt bra, att inte vara den onda utan finnas där för honom och barnen... känner mig halv...

och jag avskyr att komma hem till min tomma ensamma och tysta lägenhet... lyssnar på min "fenix-låt" men trots musik och tv och ljud är tystnaden kompakt. och allt jag måste ta vara på, och sortera och fixa och ta hand om... orkar bara inte...

måste hitta ett sätt att kunna vara ensam med mig själv och trivas i sällskapet... just nu känns det som om jag gör allt för att undvika att umgås med mig själv, jag läser och skriver här, tittar på tv och sysselsätter mig hela tiden för att slippa bara vara... tänk att behöva spendera 24 timmar om dygnet med någon du verkligen inte tycker om...

Adde, tack för länken, skrev ut den i dag, ska läsa och fundera...

nu ser jag inte mer vad jag skriver, tårarna är i vägen...
tack för all omtanke, ni är helt enkelt fantastiska!!!

Profile picture for user Pellepennan

Jag önskar så att du inte ska slå på dig själv som du gör nu Lilla Blå.

Du har gjort allting rätt ! Du måste tänka på ditt liv först av allt, du är viktigast, glöm aldrig det !

När du är mogen för det, när du själv har fått en stabil tillvaro, kommer du få möjlighet att hjälpa barnen. Jag har själv en bekant som har tagit sig ur sitt eget missbruk för att kunna ta hand om sitt eget barn. Mamman har klart och tydligt sagt att hon inte vill ha med hans barn eller halvsyskonet att göra.

Han var själv tvungen att ordna upp sitt eget liv för att kunna hjälpa barnet annars hade båda dragits ner i den totala botten.

Det tog ett bra tag för mig att lära mig att umgås med mig själv men nu är det en rätt trivsam upplevelse. Om inte annat för att ingen käftar emot !!!

Ta hand om dig nu det är du verkligen värd !

Profile picture for user Pellepennan

Hej igen

Jättetråkigt att höra om mamman, att det ej finns hjälp att få där.
Nu är jag ej i din sits, men jag tror att om jag var det så skulle jag anmäla.
Du kan ju vara helt anonym. Ring bris och fråga vilka vägar du kan gå, eller ring socialen.

De kommer då att göra ett oanmält besök hos T.
Vet detta då nått pucko anmälde ett syskon till mig HA ! bättre förälder som kämpar med det lilla får man leta efter, hemskt lite pengar, men massor av kärlek, barnen gick alltid först och så anmäler en snokande granne dem,, socialen la ner undersökningen snabbt då de märkte hur det låg till ( grannen var dessutom känd inom psykvården )

Hursomhelst, man kan också göra så att man tar kontakt med dem och sedan ringer då man vet att T är påverkad och har barnen,

Kan vara en väckarklocka om myndigheten tar barnen från honom, om så bara ett tag. Om inte kan de hamna i bra fosterfamiljer och träffa sin pappa då han är nykter.

Nån skrev att barn vänjer sig snabbt och det är sant, men barna ska inte behöva vänja dsig vid sådana förhållanden.

Det är som alla säger inte ditt fel , men mår du dåligt över det så tror jag att det är det enda man kan göra för att hjälpa dem.

Det är lite som med dig, det bästa för dig var inte att stanna. Nu är ju detta hans barn och de behöver sin far. men de behöver inte en alkoholiserad far. Inte ditt fel MEN om man vet om nån som far illa har man en viss skyldighet att agera.
om du anmäler har du gjort det du kan,, resten är upp till myndigheterna.

kramar till dig.. hoppas du också har fint vårväder.. solen är som medicin ibland

Profile picture for user Pellepennan

Hej igen...
Idag är en annan dag, det känns rätt ok. Härliga jobbarkompisar, och fika med en gammal trogen vän efter jobbet, och sen lite mer bokföring... fullt upp!

Angående att ta kontakt med socialen eller nåt så tvekar jag... Han blir aldrig så full att han tappar kontrollen, och när han har druckit är han inte argast, det är han på morgonen eller förmiddagen, eller på kvällen innan han trubbat av sig lite... och alla som träffat honom ser honom som en varm och kärleksfull och omtänksam människa, han är bra på att visa den sidan utåt, eller de dagar han mår bra och är på bra humör... frågan är om jag inte bara ska släppa... det går ingen nöd på dem, de äter bra mat, får hjälp med läxorna, om än under visst hot om att annars ska han ringa fröken och tala om att de inte vill göra läxan, och vissa dagar är han en jättefin far... svårt... men frågan är vad som skadar dem minst?

Idag är det onsdag... och redan nu börjar jag fast för helgen, hur ska jag få tiden att gå? första helgen ensam, helt ensam... är bjuden på grillbuffé fredag men har tackat nej... alkoholen kommer att flöda, det är bara (utåt sett) otroligt lyckade och lyckliga par som kommer, och jag... får alltid så himla dålig självkänsla i sådana situationer och jag gör nog bäst i att stanna hemma och titta på tv eller nåt... fel tänkt?

nu är rasten slut, dags att gå ut i verkligheten och jobba igen!
kramkram!
/kristin

Profile picture for user Pellepennan

Utvecklingssamtal idag, och jag fick reda på att jag är för glad. Tydligen går jag och nynnar och sjunger ibland, och det är ett gäng kollegor som retar sig på det och som blir störda... måste tona ner mig själv...

Och han ringde, han som loggar mig och konstaterar att jag bara är glad 2 av 34 dagar... måste pigga upp mig själv...

ähh... snurrar ju till det ännu mer...

Men han älskar mig, saknar mig, och vill bara mitt bästa, så om jag mår bättre utan honom så ska jag bo själv, jag ska ta hand om mig själv i första hand, han klarar sig alltid...

han frågade om han har någon del i att jag inte mår bra?! försökte tala om att kommentarer om att jag bara är god nog när jag är på bra humör och att jag bara är glad 2 av 34 dagar och att jag drar ner honom och barnen inte direkt får mig att känna mig accepterad som jag är eller får mig att må bättre... men tydligen tolkar jag allt han säger så himla hårt, ser alltid det negativa i allt... han erkände faktiskt att han kanske inte alltid har ett bra ordval, men att när han inte säger nåt så ber jag honom om att vara rak och ärlig, och när han är det så är inte det bra heller...

kommunikationen oss emellan är kanske inte idealisk!
men nu ska jag låta allt bara vila och ta hand om mig själv! Letade efter tulpaner idag, men säsongen verkar vara över, tyvärr... får ta mig i kragen och gå och plocka vitsippor istället!!!
för det är jag värd!

Bokföringsdags och sen sovning!
kramkram!

Profile picture for user Pellepennan

Akta dig lillablå, snälla akta dig. Varför säger han att han älskar dig nu, varför hindrade han dig inte att gå i stället för att tigande titta på? Han drar in dig i en "katt-och-råtta" lek, en lek du aldrig kan vinna. Har du bestämt dig? Be honom i så fall att lämna dig i fred. Bryt ALL kontakt med honom. De känslomässiga vinster du tror du gör nu kommer att bli ditt öde om ni fortsätter. Tro mig, jag sitter där själv nu. Jag har bestämt mig men du ska veta vilket pris jag får betala nu eftersom jag lät mig dras tillbaka gång på gång. Vid 04-tiden i morse satt jag i mitt kök och storgrät. Jag grät när jag vaknade för det gör så in i h-e ont. Men det finns inga omvägar elller genvägar. Jag är inne på min fjärde månad nu utan honom.

Jag tänker på dig

Kram Märta

Profile picture for user Pellepennan

Märta min vän,
jag har bestämt mig... jag vet att vi inte är bra för varandra, jag vet att jag förtjänar bättre, och kanske också han... han kommer och lämnar min älskade kaffebryggare på lördag, och jag ska lämna nyckeln, och sen har vi inga mer skäl att ha kontakt med varandra... får se om jag klarar att låta honom gå, eller kanske är det fel uttryckt, frågan är om jag är stark nog att säga nej, nu räcker det... jag vet att jag måste för att kunna läka..

gick på min första mindfulness-träff i tisdags, vet inte om jag berättade det... 8 tisdagar pågår den, och det verkar bra, mycket bra... och under de veckorna ska jag göra allt jag kan för att hitta en kbt-kontakt för att försöka bena ut vad som är jag och hur jag ska bli en mer självständig individ som lyssnar och tror på MINA känslor.... inte andras...

Mitt hjärta värker för dig Märta, ingen ska behöva sitta ensam och gråta klockan 4 på morgonen oavsett anledning... och du sitter där för att du gett all din kärlek till någon som inte kunnat förvalta den utan tackar dig med våld och svarta ögon... hemskt är det... så hemskt...

får höra flera gånger om dagen av ett par av mina kollegor att jag ska vara innerligt glad att jag upptäckte hans mörkare sidor så tidigt som jag gjorde och att jag har haft styrkan att gå... i tid, innan han lyckats bryta ner mig fullständigt och totalt...

nu är jag snart klar med bokföringen och ska börja röja lite bland alla kassar...
få till mitt hem som jag vill, min ordning eller oordning, jag får ta den plats jag vill!

märta, tack för all din pepp... ovärderligt!
önskar jag kunde göra nåt för dig!!!
kramar!!!

Profile picture for user Pellepennan

God morgon lillablå

I dag är en annan dag :-) Jag ska till min kurator i dag, hon är KBT-utbildad så hon är kanon för mig. Det är en terapiform som passar jättebra i kombination med mindfulness. Hoppas att du också hittar någon bra hjälp.

Nej, ingen ska sitta ensam i sitt kök mitt i natten och ha sån ångest som jag har. Vet du, nu när jag får allt mer distans till honom, desto mer kommer fragment upp till ytan om vad jag har upplevt. Det värsta är inte knuffarna eller slagen, det är orden, blicken, svikna löften, hur han ständigt lekte "katt-och-råtta" med mig. Hur jag ständigt anpassade mig till honom, försökte ändra på mig och förhålla mig till hans lynnighet. Jag trodde aldrig att det kunde göra så ont som det gör nu. Och det har ingenting med någon längtan eller kärlek att göra. Det här sitter i min kropp, allt som lagrats under åren med honom. Tack och lov har jag underbara vänner som stöttar mig, annars vet jag inte hur det skulle gå.

Du förtjänar en bättre man, han förtjänar INTE en bättre kvinna än du lillablå. Kanske är det så att hans X, mamman till barnen, varit med om samma saker som du men under en mycket längre tid? Det skulle kunna vara en anledning till att hon använder alkohol. För du kan vara säker på att om T hittar en ny så kommer samma sak upprepas igen. För han behandlar varken dig eller sina barn med den respekt ni är värda. Glöm aldrig det.

Lillablå, du ger mig jättemycket stöd här på forumet och jag är så glad att du finns här. Jag vet att jag måste igenom det här, nu ska jag sjukskriva mig för att kunna bearbeta allt i lugn och ro. Jag är så himla glad att min relation med honom är över, jag är äntligen är ur hans klor. Nu kan jag kliva ur tunneln på riktigt (jag har ditt vackra foto som en ledstjärna). Hoppas att du får en fin helg trtos allt och jag håller tummarna att det går bra i helgen när ni ses.

Kram Mära

Profile picture for user Pellepennan

Märta...

När du sänker garden så kommer minnen tillbaka, smärtsamma fragment av händelser & känslor som du har förträngt.
Den stress,press & nedtryckning som du blivit utsatt för sätter sina spår.
Nu när du kan se på det med andra ögon... ögon från ett annat håll. Inser du att det var helt galet, att det inte var ok på något sätt.

Jag är så glad att du är påväg åt rätt håll, samtidigt som det smärtar att du måste jobba så hårt för att må bra.

Tillåt dej att känna, sörja & gråta.
Tillåt dej att finnas, synas & bara vara.
Viktigaste av allt,
tillåt dej att vara glad, lycklig & närvarande...

Många kramar från Mie...

Profile picture for user Pellepennan

"Det här sitter i min kropp, allt som lagrats under åren med honom." Om jag byter "honom" mot alkoholen.........................

Ibland får jag för mig att jag hört och förstått det mest i missbruksbranschen. Men si på tusan ! Det finns guldkorn att finna forfarande.

I hela ditt andra stycke, Märta, så går det att byta till "alkohol". Det ger en förklaring till att vi, på båda sidor, är så lika varandra och att vi går igenom samma utveckling till något bättre när alkoholen försvinner. Jag har upplevt samma vånda som du !

Varje förklaring får mig att vara glad över att jag får deltaga och lyssna på er, kloka människor.

Ps När jag är glad lyssnar jag inte på Robyn. Ds