Senaste kommentarerna i forumet

Vännen, du borde inte utsätta dig för den där behandlingen. Tvivla inte på vad du känner eller tycker! Sätt gränser och rädda dig själv. Bry dig om dig själv. Hans sjukdom är hans ansvar. Ditt ansvar är mot dig själv. Hur vill du leva?

Ilskan varvas med tårar och sorg. Sorg över det som varit och det är är. Just nu mest ledsen över hur han kan vara så egoistiskt och elakt i det han säger, han är väldigt bra på att berätta vad jag gör fel som påverkar honom negativt och får honom att vilja dricka. I teorin vet jag att det är fel men hur jag känner är ju en annan sak. Är jag fel? Har jag fel? Borde jag gjort annorlunda? Nu precis så hällde jag ut en flaska, och fick då höra hur mycket pengar jag blev skyldig och att jag har hällt ut alkohol för tusentalskronor.

@Zowie ❤️ Der kommer. Styrkan finns där - man kommer till en gräns. Sen finns det ingen återvändo. Skickar styrka och mod till dig ❤️

jag har panik... är ledsen.... ångest. JAg ahr själv tappat förmågan att tänka klart. Har blivit manipulerad i så många år så jag har tappat mig själv och vet verkligen inte hur jag ska hitta tillbaka. Har varit på jobbet och på vägen hem nu så börjar tårarna rinna... har försökt att hålla ihop hela dagen men det har varit åpå gränsen till panikångest flera gånger. JAg ahr kontatk med psykolog och ny tid nästa vecka som tur är. Men att komma hem känns inget kul... ibland har hoppet väckts att allt kommer ordna sig. Han säger det och jag ser att han fförsöker dra ner på drickandet. Mend et är alkohol varje dag. är det inte sprit... så är det öl... och är det inte öl från systemet så är det från affären. Vet att ett steg är att inte kolla men på nåt sätt känns det som att jag måste veta. Det är som jag räknar lögnerna på nåt sätt. Det är självdestruktivt att leva som ajg gör. Jag vet inte längre hur det är att leva utan de här problemen. Hur ska jag tänka... vad ska jag göra. Det hrä tar fram den sämsta sidan av mig... och jag kan knappt tänka klart längre.

@InOrbit
Hej! Jag är i ett avgörande skede i min tioåriga relation och tar äntligen mig själv på allvar. Jag trodde att det var det jag gjorde när jag frågade ut, kom med fina tips på rimligt drickande, var ärlig om hur sårad jag blev etc etc. Men det hjälpte ju aldrig. Vi har nu bott isär i fem veckor och ska ses nästa vecka och ha ett trepartssamtal med en AA-sponsor. Förhoppningsvis blir det början på nåt slags handlingsplan och en gnutta hopp om att kunna hitta tillbaka. Men det är inte säkert. Jag vet vad jag vill och behöver, han kanske inte kommer att förstå det eller ta det på allvar. Då lämnar jag.

Det som gjort störst skillnad denna gång är att jag faktiskt inte kommit tillbaka efter ett par dagar, utan istället tog fysiskt avstånd en längre tid. Tydligare konsekvens för honom. Och att jag under tiden verkligen velat lära mig om vad fasen som egentligen hänt och vad det gjort med mig. Utmattning, hopplöshet, totalt havererad tillit. Just tilliten blev droppen för mig. Det är otänkbart att gå vidare i en relation utan tillit. Och det är bara han som kan reparera den, dvs bete sig på ett sätt som stabilt och över tid bygger upp tilliten igen. Visa sig värd att kunna lita på. Dess tankar har plötsligt blivit extremt tydliga och som nån slags ledstjärna eller motivation.

Om du gillar att läsa så kan jag varmt rekommendera följande böcker jag sträckläst senaste tiden och som gett mig både hopp och kraft. Så himla mycket igenkänning, rimliga förklaringar, forskning och fakta, och viktigast av allt: mina ord gör varken till eller från. Man kan inte prata en sjukdom tillrätta. Det hänger inte på att jag säger exakt rätt sak vid rätt tillfälle. Det hänger inte på mig överhuvud taget. Det behövs proffshjälp till den beroende och proffshjälp till dig (och mig).

Beroendepersonligheten = Craig Nakken
Jag som var så rolig att dricka vin med = Rebecka Åhlund
Djävulsdansen - Ann Söderlund och Sanna Lundell

Hoppas du kan få lite pepp att sätta dig själv först. Du är inte ensam!

@InOrbit förstår dig!
Tyvärr är det så dom funkar, dom med beroende:(….dom gör allt för att förminska och skydda!…det är alkoholhjärnan som talar! Och den är egoistisk som tusan!!!
Det är allt för ofta vi anhöriga som står där bredvid och får tilliten sargad när det smusslas och undanhålls…det sätter verkligen djupa sår!
Och är personen inte villig att ta hjälp för att hjälpa relationen, så är det inte mkt vi anhöriga kan göra!
Då måste vi se till att vi själva tar hjälp och ändrar fokus! Man måste själv bli ”ego” stärka sig själv!
Sen ställa fråga till sig själv….är det så här jag vill känna och leva mitt liv?
Jag själv har precis kommit fram till att NEJ, det vill jag inte! Så jag kommer lämna min sambo som jag hängt ihop med i snart 30 år.
För spelar ingen roll hur gärna man vill att allt ska bli bra när inte alkolisten vill!
Styrkekramar

Det är svårt och tungt! Håller med ovanstående, försök att prata med någon i din närhet. Ta hjälp från kommunen. Du och dina barn förtjänar bättre. Läst så många historier här på forumet om hur den där ångesten och stressen av att leva med en missbrukare försvinner. Du klarar det!

@sommar2023 det skär i hjärtat att läsa om din situation. Har du någon vän som du kan få hjälp av i denna svåra stund? Kanske kommunen kan hjälpa eller finns det någon organisation du kan vända dig till. Det är inte bara du som dom förtjänar bättre, dina barn gör även det.
Din man väljer att inte gå i terapi/söka hjälp för inte bara sin utan även för er skull. Att gå i terapi/söka hjälp och få bakslag är iallafall ett tecken på att vilja ha en förändring att prata bort/vara kall/bli arg visar att han inte är mogen/vill ändra situationen.
Mitt råd är att fortast möjligt ta dig och dina barn ur det destruktiva förhållandet fortast möjligt. Enklare sagt än gjort.
Förhoppningsvis kan du få stöd/råd i detta forum av andra som varit i en liknande situation.

Tyvärr har jag inte orkat lämna. Känner mig som världens sämsta människa just nu.
Sonen på 10 år var ledsen igår på övervåningen. Min man var uppe med. Märkte ju direkt att han var rejält onykter. Jag vågar dock inte säga nåt för det brukar sluta väldigt illa då. Sonen kom ner sen å sa att pappa är så konstig.
Idag ringde jag honom å han var som vanligt helt iskall å bara pratade bort det å blev arg. Går verkligen inte nå honom.

@Hanni hur går det för dig?

Hej. Är ny här. Jag är gift med en man som varit alkoholist sedan tidiga 20 årsåldern. Han fungerar väl i vardagen och har haft långa perioder när han inte druckit alls och allt funkat bra. Men vi hade en fruktansvärt tung period för ungefär fyra år sen när jag förstod att han gått bakom ryggen på mig länge. Jag försökte konfrontera, han skrattade bort - det vanliga. Det här har satt sig så djupt hos mig att varje gång han dricker eller jag misstänker att han dricker så är det inte bara HÄR OCH NU som är det jobbiga, utan som ett hån mot hur jag mådde när allt var som sämst, för alla de känslorna kommer ju upp till ytan igen.
Det är inte som att han inte förstår att han sårar mig men jag tror inte han riktigt greppar hela tillitsproblematiken. Känner mig så ensam i allt detta!

@Åsa M tack! Jag håller helt med dig, det har gått för långt. Och endast total distans sedan några veckor nu, har möjliggjort att jag ser klarare på situationen och inte minst mina egna val i densamma. Jag tyckte förut att det var värt att stanna, det fanns hopp om bättring och vårt braiga blev hela tiden bättre! Men nu står det klart att priset blivit för högt (det var det såklart långt tidigare, men jag kunde bara inte se mekanismerna). Vi ska ses i parsamtal nästa vecka, då blir det ganska avgörande… vilket är både en skräck och en lättnad….

@Gina ååh, jag är med dig, fattar precis. Mitt första ”tips” är att absolut anförtro dig till en eller ett par nära vänner som du litar på. Det är inte att snacka skit eller lämna ut din partner! Jag har haft en liten klick vänner/syskon jag kunnat prata med hela vägen och nu i skarpt läge är det ovärderligt att ha haft vittnen under resan, så att säga. Min syrra sa härom dagen att ”jag minns när ni just hade träffats och du sa att allt är så himla bra, att han visserligen dricker rätt mycket men det är självmedicinering, hans ex var riktigt psykiskt sjuk”. Det hade jag glömt! Och det är sant, det om exet, men jag trodde ju i min enfald att hans drickande skulle minska med tiden. Men nix. Och andra vänner har kunnat påminna om att ”vänta nu, det här händer faktiskt lite för ofta”. Det är otroligt värdefullt att ha nära vänner som följt ens resa och kan påminna och stötta, du ska inte vara ensam!

Jag har även gått i den klassiska medberoendefällan att försöka lösa varje kris med ett antal briljanta idéer om att sluta köpa boxar, sluta med sprit, bara dricka på fredag-lördag, parterapi, etc etc etc. Och varit den som peppat i korta vita perioder, ”det var väl nice att känna sig pigg dagen efter festen? Men vad mysigt va, att vi kan göra en biltur en lördagkväll?!” Det har funkat enstaka gånger, men bara i korta perioder. Det som nu äntligen verkar ta skruv är att jag helt enkelt flyttat ut och tar hand om mig själv. Terapi. Vila. Frivillig sjukskrivning (alltså ställer in mina frilansjobb och lever på sparpengar, tacksam att det går! Men det är ju min framtida pension jag lever upp….) Och jag läser och läser, gör denna sidas anhörigprogram, lär mig om mig själv. Känns som en nödvändig investering oavsett hur det slutar. Nästa vecka ska vi ses för första gången på länge och har bokat ett parsamtal med en AA-samtalspartner.

En bra tanke är att fråga sig: vad skulle mitt 80-åriga Jag tycka om situationen? Vad skulle hon råda mig? I mitt fall är hon heeeelt på min sida och påminner om vad som är viktigt i långa loppet. Självrespekt liksom.

Min pappa är 82 år gammal och har druckit i flera år. Jag håller inte tyst när jag ringer och hör på honom att han är onykter, talar då om för honom att jag inte gillar det. Min bror däremot blir arg på mig när jag skäller på pappa. Gör jag fel?

@Åsa M börjat verkligen förstå att det inte verkar finns något att jobba vidare med!
Han svarade på ett sms så här:
”Jag älskar dig, men här och nu ska ju livet levas oxå! Tack för att du påminde mig om att vara försiktig. Lessen att jag sårat dig.”

Känns såå tungt nu…men känns ändå som denna gång är jag mer beslutsam och inser att det verkar inte vara så att han kommit så långt i tillfrisknandet som jag har trott!
Finns en tendens hos honom att aldrig avsluta saker som påbörjats…så även med detta!
Tänker på all tid kraft och energi jag lagt på att få honom att vilja ta hjälp och förstå…samtidigt som man själv ska fungera, jobba och stötta våra barn!…har en dotter som har haft det riktigt tufft oxå!
Jag känner faktiskt att jag ger upp!!!!
Vi har varit tillsammans i snart 30 år, vi träffades väldigt unga och har väl egentligen kännt att vi glidit isär mer och mer.
Men envis som man är tänker man att man ska kämpa och att det blir nog bättre.
Nu ska man orka med det praktiska oxå…men det måste bara bli av denna gång!

@Åsa M börjat verkligen förstå att det inte verkar finns något att jobba vidare med!
Han svarade på ett sms så här:
”Jag älskar dig, men här och nu ska ju livet levas oxå! Tack för att du påminde mig om att vara försiktig. Lessen att jag sårat dig.”

Känns såå tungt nu…men känns ändå som denna gång är jag mer beslutsam och inser att det verkar inte vara så att han kommit så långt i tillfrisknandet som jag har trott!
Finns en tendens hos honom att aldrig avsluta saker som påbörjats…så även med detta!
Tänker på all tid kraft och energi jag lagt på att få honom att vilja ta hjälp och förstå…samtidigt som man själv ska fungera, jobba och stötta våra barn!…har en dotter som har haft det riktigt tufft oxå!
Jag känner faktiskt att jag ger upp!!!!
Vi har varit tillsammans i snart 30 år, vi träffades väldigt unga och har väl egentligen kännt att vi glidit isär mer och mer.
Men envis som man är tänker man att man ska kämpa och att det blir nog bättre.
Nu ska man orka med det praktiska oxå…men det måste bara bli av denna gång!

Jag tror inte han förstår att det är en fförtroendefråga. För honom är spriten som syre. Han behöver alkoholen. Det är det som är viktigt. Men rusk för att låta hård: det är du som värnar er relation. Han verkar ha fullt upp med sig själv. Mitt ex skrattade bort sitt fyllekaos och skäntade gärna om att Systemet var "Apoteket". I hans sjuka hjärna var det ju så. Man gick till "Apoteket" när man mådde dåligt och så blev det bättre... Talesättet "don't argument wirh idioter, they will drag you down and beat you with experience" kändes relevant då. Det fanns liksom inget att jobba vidare med. Känner du att du har det?

@Gina Nu när jag är fastkedjad (nåja) i en sjukhussäng ett tag framöver skulle jag kunna skriva spaltmetrar om mina upplevelser. Jag känner så igen det du skriver och det vrider om en liten kniv i hjärtat när du skriver att du känner skam. DU? Fin och omtänksam - annars. Jag har varit där du är. Jag har också varit där din partner är. En fot i varje läger. Det enda jag önskar förmedla till dig är att snälla snälla...du kan bara ta ansvar för dig. Ditt beteende och dina känslor. Du kan inte förändra någon eller älska någon frisk. Du vill inte att folk skall få veta - men när det verkligen sanningen? Eller ligger det närmare saninngen att du inte vill att det ska vara såhär? Att din partner har problem med alkoholen tillskriver dig inga negativa egenskaper.

Försök att sätta gränser = sätt ner foten men framförallt håll kvar den! En beroendeperson kommer att flytta sina moraliska gränser med tiden och därmed försöka att flytta på dina också. Att rättfärdiga sina handlingar. Jag är rätt säker på att du kan fråga "vem som helst" om de skulle köra bil efter att druckit alkohol och få 100% nejsvar - men ca 14400 människor kör med över 0,2 i promillehalt varje dag (https://ntf.se/fragor-och-svar/ovrigt/alkohol-och-droger/hur-manga-kor-…). Förhandling och gränsförflyttning kommer efter hand så även att somna för tidigt i soffan kommer med en risk för gränser med tråkigare konsekvenser än att bara vara tråkig.

Ursäkta för tråkig text ska försöka arbeta på något roligare nästa gång 🩵

@wisteria Hej jag känner så mycket igen mej i det du skriver. Fast vi har bara vart ett par 1,5år. Och jag noterade att han dricker mest i perioder/tillfällen. Jag blir rent rent förtvivlad. Känner mej så himla ensam om detta o känner ju skam. Vill inte folk ska få veta. Tvivlar på framtiden men han är en så himla omtänksam och fin man annars. Han är aldrig våldsam utan mest detta drickande och att han inte vet när det räcker. Sen blir han dåsig lågmäld och lite sinnes förändrad. Och däckar tidigt i soffan. Och där sitter man ensam en fredag lördagkväll. Tänker att; näää ska det va så här livet igenom med honom. Han tycker inte han är alkoholiserad utan tycker jag överdriver och överreagerar. HUR ska jag få han att söka hjälp och inse att det är en sjukdom som till slut kommer förstöra både relation hälsa och kanske jobb. Sååååå less på detta.

Klokt att du har ett beslut. Men jag tror inte man ska underskatta svårigheterna. En sjuk person kan inte resoneras fram till en förändring och till tillfrisknande. Om han hade haft cancer, hade du resonerat likadant? Beroendesjukdomar är förrädiska för många tror att man kan förändra personens sjukdomsbild med vilja. Medan hans sjukdom utvecklas förstörs både er relation och ditt liv, förutom hans eget. Han kan sannolikt inte välja på något annat sätt, men det kan du. Och han kan troligen inte ge dig det du behöver, upprättelse eller vad det nu är. Han är svårt sjuk.Jag tror man måste förmå sig själv att ta in sanningen. Det är så lätt att välja att se det man vill se. Medan man gör det går tiden. Frågan är om man tycker den bortslösade tiden var värd det i slutändan. Eller om det var värt det att acceptera att bli behandlad så där. Det är ju ens egen självkänsla man offrar. Och att vänta på att få en ursäkt kan man göra länge. Mitt ex bad om ursäkt efter fyra år! Jag kan säga att den ursäkten var inte värd mycket för mig när den väl kom. Tänk på det också. Det enda du kan kontrollera är du själv, dina val och dina reaktioner. Inte hans.

@Åsa M tack för dina tankar, jo, verkligen mitt val men en gnutta hopp finns fortfarande. Om det blir en rejäl förändring. Har inte gett upp den tanken än. Men absolut otänkbart att fortsätta som hittills, det beslutet är åtminstone stabilt äntligen.

@gros19 tack för svar, absolut mitt val. Fram tills nu. Men aldrig mer. Så långt har jag i alla fall kommit. Håller på att lära mig mer om medberoendemekanismerna och ser aningen klarare för var dag. Frågan är om det går att stanna kvar alls, dvs lita på en varaktig förändring. Inklusive ”upprättelse” eller vad jag nu letar efter. Men du har så rätt, jag kunde lämnat långt tidigare.

Hejsan! @Norrsken10019, Bipolär sjukdom gör ingen människa glad. Det kom jag att tänka på direkt när jag läste din text. Min mor drack aldrig alkohol, men hade en svår och knepig variant av bipolärt som då kallades manodepressiv sjukdom. Något som som gav henne psykoser ibland som inte var av denna värld. Jag var väl en sex år när hon i trettioårsåldern första gången vaknade till mitt i natten och skrek rakt ut och rabblade en massa konstigheter helt osammanhängande alltså. Trots detta så ville psykakuten i staden vi bodde i först inte hjälpa henne det minsta.

Det var först när hon hade slocknat och somnat till på en soffa i entrén till läkarmottagningen som det till sist av en till synes lycklig slump hände sig att det kom förbi en äldre och mera bevandrad läkare som egentligen visst enligt farsans ord senare var ledig. Läkaren sade då åt nån förvirrad eller helt ointresserad sjuksyster som väl mest ville gå hem då mottagningen hade stängningsdags, att ser du ingenting alltså... Denna människa hon är ju så sjuk att hon måste läggas in omgående.

Fick senare höra av farsan att hennes hjärta visst speedade så hemskt att hade hon inte varit ung och stark i kroppen så hade man nog fått växa upp utan nån mor. Minns att det tog en sex veckor innan de hade provat in en medicin som fungerade dugligt på henne. Skov kallas det när en patient med bipolär variant av svåraste arten ibland kan bli icke kontaktbar. Minns även att morsan var som olika personer var gång hon kom från psykiatrin och hade fått diverse icke direkt rätt anpassade mediciner utprovade. Så nog har @LAO rätt i att ni har mycket spännande att se fram emot.

Det enda som fick min mor att stå ut med tillvaron var visst hennes andliga tro och väl det faktum att farsan aldrig lämnade hennes sida vilket många av hans arbetskamrater på den tiden ifrågasatte. Men kommer ihåg att farsan var av den gamla skolan som lärde ut att har man hållit ihop som gifta eller ett par i goda dagar, så får man liksom se det som att har man tagit Fan i båten, så får man ro denne i land. Rätt imponerande inställning, men inte var det väl nån nöjesresa alltid om man så säger.

Morsan brukade säga att det var tur att farsan var så militant motståndare till allt vad droger och alkohol hette annars hade hon nog snart suttit lika fast i alkoholträsket som hon gjorde i rökandet av cigaretter ända tills hon fick sluta med det då hon till sist knappt kunde andas av den skiten. Det blev då istället andra nikotinprodukter. Det är inte alltid som ett missbruk bygger på dålig karaktär om man så säger. Det är ofta som det är okända psykiatriska diagnoser som är underliggande orsak till ett skadligt drickande. Men har man en psykisk sjukdom så finns det ingen plats för drickande alls är väl min ståndpunkt liksom.

Det här blev en lång text, men sammanfattningsvis så vill jag väl mest säga att det för er skull om ni orkar kämpa på tillsammans, handlar om att aldrig ha nån alkohol hemma eller ens använda sådan då personer med bipolär sjukdom inte har någon nytta av nervgiftet alkohol kort sagt alltså. Hur som helst, hoppas att det ordnar sig för dig, och att din man får vettig medicin som fungerar skapligt.

Kämpa på kompis!

Idag tog jag upp det!!
Började med att säga att jag hörde av en bekant att hen sett min sambo på systemet och att jag haft en magkänsla (som dom andra gångerna som stämt)
Då får jag direkt till svar…vilken dag och mer exakt när skulle det vara…säger att det vet jag inte…varpå han säger, ja men jag har ju köpt hem en vinflaska någon gång tidigare, kanske var då!
Men då sa jag att detta var mer i närtid.
Då säger han, jag känner att jag har sjukt bra koll på mig själv nuförtiden och jag mår bättre än på länge!
Säger att du svarar inte på min fråga…men han mumlar nå att ja jag kanske varit där men har koll…det var bara då!
Så då får jag bara vara ärlig och tala om att jag kollat kontot och slängde fram lappen där jag skrivit upp datum och summan!!
Då säger han, ja men jag kan förklara…ska vi gå ut.
Nu är jag så ledsen,arg…ja alla känslor och minnen sen tidigare bara väller fram!!!!
Han tycker nu att det känts så bra att han kunnat styra mer drickat till helgen och att han kan kontrollera det!!
VERKAR INTE FATTA GREJEN MED ATT HAN GÅTT BAKOM RYGGEN TOTALT!!
talade om jag vattenglaset inte bara spillts ut nu utan typ gått sönder!
Skönt att få ur sig, men jobbigt nu framöver å få ordning i sig själv hur man ska gå vidare!

@Norrsken10019 vad mycket spännande ni har framför er nu, och det låter som om erat liv redan tidigare varit med om många saker. Jag tror att man måste vara otroligt snäll mot sig själv för att hjälpa andra, men jag tror också att du kanske den närmsta tiden kan göra annat snällt mot dig själv än att dricka alkohol. Hur ni än bestämmer så är samtalet och respekten mellan er det viktigaste.
Jag funderar lite på din mening om att du inte kommer orka en depression till. Släppte den känslan när han sökte hjälp, eller hur hanterar du/ni den? Om din ork fortfarande är slut så behöver du kanske också söka hjälp?
Stor kram 🧡