Senaste kommentarerna i forumet

@vår2022
Tack 🙏
Sov gott ⭐️

@Snödroppen Så strongt och så bra gjort av dig! Att stå på sig och rak i ryggen stärker självkänslan. Det visar på styrka och mod och till slut är det slutsnackat bakom ryggen. Var och en visar och avslöjar själv vad man går för, det behöver ingen annan göra åt en. God natt!❤️

Resan fortsätter och jag övar på att bli bättre på att ta hand om mig själv.
Att sätta gränser och vara tydlig har jag varit i ord men inte handling.
Det har varit en person i stan som "låtsas" varit en vän men det har bara visat sig att hon har spelat vän men snackat bakom min rygg.
Jag märkte hur hon pratade om andra på ett sätt som kändes obekvämt så jag försökte lugnt och sansat backa undan för jag förstod att hon skulle bli kränkt av att jag satte gränser. Till slut sa jag stopp, jag vill inte men jag önskar dig allt gott för hon blev bara mer och mer intensiv.
Det har blockats och på olika sätt genom andra försökt trycka ner mig.
Jag har bara inte orkat, utan varit i nåt slags överlevnadsfas men nu känner jag att jag inte har något att skämmas för och är förvånad över gränslösheten.
Vad hon sagt till andra får hon ta ansvar för,men hon har gått långt över gränsen många gånger för vad som är ok för mig.
Jag funderar över vad det finns för mig att lära av det här och kom på att det är ett mönster hos mig och sen isolerar jag mig för jag inte orkar med.
Den här gången har jag mött det på ett annat sätt, den personen får ta ansvar för sina handlingar och jag mina.
Det ska inte begränsa min kontakt med andra människor för att jag känner obehag för vad hon har sagt om mig.
Det kanske skulle vara självklart men det har det inte varit. Känns frigörande att inte ha behovet av att alla ska förstå mig eller att jag är rädd för vad folk ska säga.
Det handlar om att jag har rätt välja, rätt att må bra, rätt att inte behöva förminska mig för andra för att de har problem med sig själva.
Jag behöver inte skämmas för andras handlingar utan ta ansvar för mina egna.
Jobbigt att utmana sina rädslor men också befriande att inse att det inte är så farligt.
Blev inbjuden på fest nu när jag väl vågade sticka fram huvudet och det är mest som vanligt med de flesta.
Obehagligt när människor är gränslösa och man försöker blidka och inget blir nog men inte tillräckligt för att det ska knäcka mig längre. Jag är en fri människa som är fri att välja för mig själv och den respekten har jag för mina vänner också.
Gud vad jag babblar.
God natt alla medmänniskor.

Tulpanflinga, super att du får sätta ord på det.
Ju mer jag satte ord på mitt inte,ju lättare var det att eventuellt förändra saker.

@Snödroppen
Tack för dina ord, tack <3

@Ullabulla
Jag tror att det triggar mig för att jag har en tendens att förakta svaghet. Jag har varit förstående i många år, men nu har det gått för långt. Jag vill inte mer. Alla drabbas av olika öden, många har haft otroligt tunga perioder i sitt liv - jag har det i alla fall! Men jag fick inte lov att behandla andra människor illa - varför får han göra det? Jag hör själv nu när jag skriver detta att jag låter barnslig, men det är så jag känner det. Jag vill att han själv ska ta ansvar, att han själv ska drabbas av konsekvenserna, att alla runt honom slutar curla. Det är en vuxen människa vi pratar om, inte ett barn.

Jag vill inte ge honom mer av mitt liv, för jag tycker inte om honom längre. Han förstör i mitt liv.
Usch, så dåligt det låter.

Det finns inga möten för bara anhöriga i min del av landet, tyvärr. Ska kolla upp boken. Tack!

@Tulpanflinga

Jag förstår din ilska och dina reaktioner.
Tycker det låter friskt och att du är den enda som inte är medberoende i sammanhanget.
Det hjälper honom ingenting att andra tar ansvar för honom så han slipper känna på konsekvenserna själv.
Vet inte vad jag ska ge dig för råd för även om du inte lägger dig så låter det som han drar med sig hela gänget på sin destruktiva väg neråt.

Hej tulpanflinga och välkommen hit!
Alla vi på anhörigsidan(nästan)
Går igång på sånt som vi egentligen inte ska lägga oss i.
Vi anklagar,stöttar,berömmer,gråter skriker osv.
I ditt fall är det din mans brors beteende som triggar dig och vad det gör med hans bror och den övriga släkten.
Kanske är du som pojken i kejsarens nya kläder som säger:
Men han är ju naken?
Dvs den enda som har skarpa glasögon i detta.

Min drog har alltid varit att få "gå igång"
På andra människors dåliga beteende.
Dvs jag har fått häva mig upp med hjälp av känslor,vilka det än har varit.

OM Du går på ett alanonmöte så är första steget att inse att man inte har någon rätt att säga åt en annan människa hur de ska agera och tänka.

Om din mans bror söker hjälp då minsann kan livet börja.
Om din man slutar engagera sig i sin bror kan livet börja osv.

Som utomstående har du all rätt att själv orosanmäla hans bror.
Men den (rättmätiga) ilska och vanmakt du känner kan också vara ett tecken på att du bör blicka inåt.

Varför triggar detta mig?
Vad hoppas jag uppnå osv.
Jag skulle vilja rekommendera en bok av Carina Bång som hjälpte mig mycket.
"Släpp kontrollen,vinn friheten"
Och fortsätt skriva,läsa ösa ur dig.
Vi är många som fått psykbryt av liknande situationer.

@gros19 Åh, jag blev väldigt berörd av ditt svar. Tack!

Jag och maken pratar om det ganska mycket. Däremot har han svårt för att göra detta, då han har lite svårt att skilja på mina känslor inför hans bror och mitt ogillande av hans egenskaper. Exempelvis; om jag skulle poängtera en irriterande egenskap hos hans bror så skulle min man svara med att säga att han älskar sin bror. Jag är mer av åsikten att jag kan absolut avsky vissa egenskaper som mina egna familjemedlemmar har, men ändå älska dom till världens ände. Kritik av egenskaper och beteenden tolkas som kritik för personen. Så vi har svårt att kommunicera om detta. Jag har tidigare tassat runt på tå och försökt formulera mig på ett säkert sätt, men eftersom jag tänker alldeles för mycket på att inte misstolkas så misstolkas jag väldigt lätt och min make går i försvar. Nu har jag börjat vara tydligare och mindre ursäktande, och jag diskuterar inte hans bror.

Min makes familj jobbar ganska mycket på att om det inte syns så finns det inte. Om de städar upp efter hans flaskor och misär i sitt hem så börjar de om på ny kula. Om de säger att nu får det räcka - så kommer det automatiskt att bli så. Jag stirrar förbluffat omkring mig och vill bara vråla åt alla att vakna. Att tiden att vara försiktig är förbi och att han dör snart om ingen gör något. Jag är mest av allt rädd att han dör inom kort och att min make med familj då inser att han kunde gjort mer för att rädda hans liv.

Det finns inga alanon-möten där vi bor, tyvärr. Finns väl bara i Stockholm? Däremot går jag till AA-möten med jämna mellanrum för att få fler perspektiv och träffa människor med samma erfarenheter. Jag får ju inte dela, men jag får lyssna. Hade dock mer än gärna tagit emot hjälp på något vis, jag vet inte hur bara. Eller av vem. Att träffa en terapeut är en idé såklart.

Mest vill jag bara skrika.

Vilken frisk ilsia du beskriver och alla dessa "förbjudna" känslor vi anhöriga har. Min första tanke var att du är bårande av hela släktens ilska m.m. Om det ändå hjälpte att nita honom. Du har aldrig träffat den friska personen och aldrig upplevt något postivt vad det gäller honom. Förmodligen har din man och övriga i familjen gjort det och självklart hoppas man att möta den personen igen. Man hoppas och hoppas och blir besviken gång på gång och precis som din man väldigt ledsen. Missbruk handlar ju enbart om känslor och har inget med förnuft att göra precis som medberoende. Att som anhörig erkänna sin maktlöshet är oehört smärtsamt och även skamfyllt kanske främst för föräldrarna.

Frågan är väl hur du ska kunna hålla dig utanför allt detta. Om jag uppfattat det rätt så är det att din man plågas av broderns missbruk som är bekymret för dig. Kan du lugnt och sansat berätta om detta för din man, framför allt inte påpeka hur korkad han är som inte fattar hur det är (överdriver men du förstår nog vad jag menar. Skulle föreslå att ni tillsammans besöker ett alanonmöte om det är möjligt. Man får inte glömma att anhöriga har ansvar för sina känslor, sitt beteende och man kan ju välja att ta avstånd från en person som gör en så illa.

@zoo1234 Åh fy. Jag känner med dig. Har absolut inget ytterligare att komma med, de andra här verkar ha svarat klokt. Du vet nog innerst inne att det inte är en rimlig situation. Mitt enda råd är att lyssna på din magkänsla - magen är alltid ärlig och har alltid rätt. Hjärtat och hjärnan kan en inte lita på i sådana här lägen. Ta hand om dig <3

Hej.

I detta nu känns det som om att jag kommer att implodera av ilska, förakt, frustration och av en känsla av orättvishet. Så jag testar att skriva av mig här.

Min mans bror är alkoholist. Sedan jag kom in i familjen har det gått stadigt utför. Egentligen har jag aldrig fått träffa hans "riktiga" bror, bara en sjuk sådan. Personen i fråga har aldrig kunnat ta hand om sig själv. Mitt liv med min man har påverkats av detta från dag ett, då han är kraftigt medberoende. Eftersom jag kom in i familjen i det skede som jag kom in i, så har jag aldrig upplevt något positivt från hans bror. Men fått allt det negativa kastat på mig. Deras familj agerar som en tight pakt, där de skyddar sin familjemedlem från allt. De städar upp efter honom, de ljuger för honom, de behandlar honom som om han vore ett barn. Vilket är lite lämpligt eftersom han beter sig som ett barn.

Och till mitt problem; jag är så förbannat jävla arg. Under lång tid har min ilska växt, min frustration och mitt förakt. Jag är arg på min mans bror - jag hade kunnat slå honom. Sedan jag träffade honom har han ljugit, förstört och inte tagit minsta lilla ansvar. Han vill inte ha hjälp, han vill inte någonting - och han kommer undan. Han är så jävla svag och jag kan inte låta bli att se ner på honom. Det är så orättvist av mig, men jag har själv kämpat med psykisk ohälsa och jag tycker inte att han ska få komma undan med att förstöra så mycket för alla i hans närhet. Relationer spricker, folk går under med honom - allt för att han inte tar ansvar över sitt mående. Alla lider, och jag kokar inombords. Han är så feg och svag. Och jag skäms över att jag tänker så.

Ingen gör någonting, och jag varken får eller kan göra något. Jag hade velat ringa hans jobb, anmäla honom till socialen, låta honom sjunka till botten helt på egen hand. Vad fan som helst som stoppar denna långsamma väg neråt, det sega förfallet som tar med sig alla i fallet.

Är det bara jag eller känner någon annan såhär? Något liknande? Jag skäms över detta, men jag kan inte stoppa det. Hur ska jag kunna hantera denna ilska? Jag går på AA-möten, jag försöker backa ifrån hans bror och allt som kommer med det - men varje gång jag ser min mans sårade ansikte vill jag bara nita fanskapet.

Finns det någon där som känner som jag?

Hej igen allihopa, nu har han helt plötsligt börja kräkas ibland, å äter mindre, å kan i te dricka alkohol i dessa stora mängder , vad händer, jag är ju glad att alkoholen minskar men det känns inte rätt på nått sätt , att sluta tvärt att äta å dricka alkohol...
Jag mår bra , det är hans val, jag har gjort allt för att han ska ha det bra trots hans drickande, så det är lugnt...han har inte velat fara på fler avgiftning å hem...det är hans liv å val av liv..jag tar inte på mig något som jag inte står för, så han har ett rent hem, mat i kyl å frys ,ren å har rena kläder,får medecin varje dag . Är till tandläkaren å läkaren vid behov ,jag har koll på allt sånt å det fungerar bara bra .

Dricker direkt efter samtalet? Lita på det du ser, handlingarna.

Bra att ni pratat men såsom ovan kommentarer, va lite vaksam. Varför ska han börja i september, varför inte nu direkt, då kan han ju dricka extra mycket under augusti innan han ska sluta. Blir kanske att han får över till att smygdricker istället för att dricka mer öppet. Svårt för en en person med alkoholproblem att erkänna det, vad jag förstått så måste personen själv nå sin botten och vilja förändra sitt liv.

@zoo1234
Det låter som det gått lite för långt.
Jag säger som Åsa, att lita på din magkänsla.
Det låter mer som han ska bevisa för dig att du har fel gällande hans alkoholproblem än att han inser vilka problem han har.
Ta hand om dig och som sagt lita på din magkänsla.

Känner tyvärr igen det där. Hos mitt ex stod det alltid kassar med tomglas och burkar i hallen. Lättlurad som jag var gick jag ofta på att det var "samma kassar som sist".
Jag vill inte måla fan på väggen, men lita på din magkänsla. En alkoholist är mästare på att manipulera och få en att tro att man uppfattar fel. Att din mamma reagerar är enbart sunt, och att han blir upprörd över det är en tydlig varningsflagga.

@Åsa M det är sant, själv säger han att han aldrig känner dig berusad. Han dricker ju bara lite (enligt honom) men råkar bli varje kväll.
Som tur är har han inte körkort, tror inte han skulle sätta sig i en bil när han druckit.
Han menar på att han orkar ju ta hand om barnen vissa morgnar även om han däckar sen när jag kommer upp och tar över för dagen. Svårt att veta vad som beror på sömnbrist och vad som är alkoholens orsak….

Tack för era kommentarer❤️
Vi har pratat och han har erkänt att det blivit lite mycket på senaste och lovat att ta 6månader vit period from september för att bevisa att han inte är alkoholist.
Han själv tycker inte att han har problem, och att det är min mamma som reagera alldeles för starkt på alla tomma flaskor (han tycker att hon påverkar mig och vad jag ska tycka).
Samtidigt är vi hemma hos hans föräldrar nu och han har redan druckit rätt många öl och drinkar, men vågar inte säga något får då blir det ”tjafs”.
Jag kommer ge honom halvåret och se om han klarar det och inte kommer på en anledning att ändra sig.

@Radis Hur går det för dig? Har du fått några bra tips ang hjälp? Skriv gärna och berätta. Vi finns här. ❤️❤️❤️🙏🏻

@vår2022
Tack 🙏❤️. Ja, det har faktiskt varit ett hårt jobb som jag är tacksam över att vågade göra även om jag inte visste hur jag skulle landa ibland.
Det slutar inte här utan det kommer fortsätta och jag ser framemot den resan till skillnad från förr.
Ha det fint 🤗❤️⭐️

@Snödroppen Vad härligt!😁 och vad kul att du blev så nöjd med bordet och ett klipp! Det är verkligen inget skryt. Det ligger hårt arbete bakom och du ska verkligen tillåta dig att få känna att du mår bra och är på rätt väg och få berätta det. Du delar med dig av din process, din glädje och som du säger visar att det går att vända på sitt liv. Det kan ge hopp. Jag var arbetslös under 5 månader i början av 2022 pga arbetsbrist. Första gången jag varit det och det var lite skrämmande, kände också skam. Det var verkligen en tid för att fundera över mitt liv och vart jag ville gå, hade då också varit nykter en tag innan. Jag behövde detta uppbrott, även om det var pressande att hitta nytt jobb. Det var en gåva att kunna ägna så pass mycket tid åt sig själv och att kunna jobba med sig själv. Jag fick till slut ett vik på ett jobb jag önskade i hård konkurrens och nu har jag blivit tillsvidareanställd. Jag tror att jag lyckades bättre med att få jobbet pga jag hade haft tiden att få ihop mig själv till en välmående och balanserad person😁.

Ha det gott!❤️

@Tröttiz
Tack 🙏❤️, det värmer.

@Snödroppen
Åh, så glad jag blir för din skull! 🤗❣️
Du verkar ha fått en tilltro till dig själv och livet. Och att ta hand om DIG.
Ha en bra dag.
Kram. 🌹

Vaknade upp idag med en känsla jag inte haft på länge.
Igår hjälpte en vän mig med att bära hem bordet som blev kanonfint. Vi pratade om framtiden och skrev upp våra respektive mål.
Att vakna igen motiverad av livet med mål och veta vart jag är på väg och vad jag ska göra och är 100 % dedikerad till känns fantastiskt.
Jag har gått runt och letat i hela mitt liv av att må bättre men inte vetat hur.
Jag är så tacksam.
Det vill jag inte alls berätta för att skryta utan att det faktiskt går att vända sitt liv om man är villig att förändra och ber om hjälp.
Nu ser jag verkligen sjukskrivningen som en gåva och en chans att ändra riktning och få kontakt med sig själv igen, det är ingen skam (som jag kände då).
Jag lyssnade inte på vad min kropp ville säga så den slutade bara fungera, rätt fantastiskt hur det funkar egentligen.
Önskar er en fin dag 🌸