Senaste kommentarerna i forumet

Hej @Radis! Modigt och starkt av dig att ta detta steget. Du har gjort helt rätt som letat dig hit. Din situation låter oerhört tuff och så ska inte du och dina syskon behöva ha det. Detta forum för anhöriga är helt rätt, men du kan också ringa till Alkoholrådgivarna som är kopplade till detta forum för råd. Du kan vara helt anonym där. Kram ❤️

@Kameleont Vill ge dig en stor varm kram.
Jag har varit med om i princip samma med mina barns pappa. Efter 17 år tillsammans lämnade jag honom, bl.a. pga alkoholen.
Tyvärr har jag nu min yngsta son (25 år) att oroa mig över, han har problem med alkoholen och har börjat dricka igen efter 11 månaders uppehåll.
Blir nyfiken när du skriver anhörigstödet, vad är det?

@Radis ❤️ jag önskar så att jag kunde ge dig konkreta handfasta råd. Det är ett väldigt stark och gripande inlägg du skriver här och din förtvivlan känns. Kan du visa dina föräldrar ditt inlägg? Eller läs det högt för dom och be om kommentar och återkoppling.
Du är så ung och ska inte tampas med detta själv. Kan du kontakta en kurator för hjälp hur gå vidare?
Stor varm kram till dig❤️

@bella70
Tack för din input!

Detta forum är min ventil, och en massa känslor far runt o får här komma ut. Men kanske att det tolkas på lite olika vis...
Jag känner inte igen mig helt när du undrar om 'vi kan komma ifrån o få andrum'.
Förstår att du menar väl o vill förtydliga lite.
Det är andra som har det så mycket värre o som verkligen behöver komma bort. Det inser o respekterar jag. Full förståelse för det.
Vi har ingen misär, ingen som hotar eller slår. Inget jag behöver rädda mina barn ifrån akut sas.

Vill absolut inte försvara situationen med en förmodad alkoholist i familjen. Det kan bara se väldigt olika ut.
Skrev ett svar till Nell på AH här ovan. Där står lite mer om mina tankar kring detta.

Tack igen för din omtanke!

@Kevlarsjäl62
Kloka du, tack för ditt svar!
Jag förstår huvudbudskapet i hela ditt meddelande, men 'läs den meningen en gång till...' Har läst meningen flera gånger men fattar nog inte. Är extra trögt i knoppen just nu. 😅
Du får gärna formulera igen eller förklara för dina råd vill jag verkligen förstå o ta till mig. Vill inte missa något!

Vet ju en del av vad du gått igenom, av vad du delat med dig, o känner så mycket för hur du kämpat så länge.
Min man visar inga tendenser o har aldrig uttryckt något om att vilja ta sitt liv. Det är inget som jag oroar mig för, även om tanken passerat i mig, när han varit som lägst i sitt mående.

Förstår det svåra i att nu sätta gränser för hur mycket du ska stötta honom.
Värna om ditt eget space vännen!
Är nog väldigt viktigt i det skede han/ni är i nu - Från början av hans väg mot ett nytt nyktert liv.

Det värmer mig massor att du säger så fina ord om mig som person.
Och jag förundras över hur det kan betyda så mycket från människor jag aldrig mött. Jag lägger det fina på mitt pluskonto för självkänslan. En liten hög av plus.

Ta hand om dig du med!
Det förtjänar Du!
Kram ❤️

@Snödroppen
Tack så mycket fina fina du!
Att du tänkt på mig o för ditt stöd.

Ibland fastnar vissa saker o dina två små ord om att 'bryter mönstret' var träffsäkert o har gått på repeat i mitt huvud. Så sant!!

Läst i din tråd o beundrar o gläds över din styrka o framtidstro!
Kram till dig ❤️

@Nell
Hej o tack för att du reflekterar o tar dig tid!
Jag förstår hur det menas i Anhörigstödet o jag tycker inte det är något fel med råden i sig. Det har varit ögonöppnande för mig o hjälpt mig. Samtidigt jobbigt att gå igenom. Viss självrannsakan ju.
Min reaktion att känna mig skyldig i att inte stå upp mer för familjen är sann o är svår att ändra på. Jag är inte ansvarig för att min man dricker, det budskapet tar jag till mig, men jag är som förälder ansvarig för att mina barn mår bra o har det bra.
Därför tycker jag inte att jag gör tillräckligt.
Samtidigt vet jag ju att min familj, förutom min mans smygdrickande, har det ganska bra. Har pratat med vårt äldsta barn tidigare o även lyssnat in o känt av hur yngsta upplever det nu. Yngsta märker varken något av det sjuka drickandet eller hur jag grubblar kring detta.
Kanske låter konstigt men jag känner det nästan som om jag har två liv parallellt. Två roller.
(Är det vad medberoendet gör med en person?)
Stark, positiv o omtänksam mamma/ orolig, förvirrad o ensam fru.
Men med det sagt är det såklart inte hälsosamt för en familj med en som missbrukar alkohol! Så klart det på sikt kommer påverka o visa sig mer, om inget förändras.

Min ventil är detta forum!
Här får alla känslor o tankar komma o det går verkligen upp o ner.
Försöker ta till mig av de kloka o omtänksamma råden o att inte ta åt mig av sådant som inte känns helt bra.
Tack AH!

Hej
Det är första gången jag skriver i det här forumet och vet inte riktigt vart jag ska börja.
Jag vänder mig hit för att jag är desperat, jag har en pappa som är alkoholist. Jag är i tidiga 20 års åldern och bor fortfarande hemma, jag har tre yngre syskon och mina föräldrar bor tillsammans och varit tillsammans i över 28 år. Mitt pappas drickande har pågått i över 10 år, vad jag kan komma ihåg började det när jag var i 12 års åldern. Det har bara blivit värre med åren då han i perioder gömmer sprit eller dricker sig full öppet hemma på öl och går runt o vinglar i huset o sluddrar framför mig o mina småsyskon. Detta kan pågå i flera dagar.Jag är besviken, arg, dränerad och ledsen väldigt ofta pga av mina föräldrars agerande. Min mamma kan ibland sitta och dricka med min pappa och det känns som att hon blundar för problemen som finns. Jag har många gånger pratat med mina föräldrar om hur detta påverkar mig och mina syskon. Gång på gång säger dom att det ska bli bättre men gång på gång blir jag besviken. Jag har sagt att jag gärna stöttar när det gäller AA möten t.ex men något intresse från min pappas sida syns inte iallafall. Jag blir besviken på min mamma att hon inte vill skydda oss barn och göra något och jag blir besviken på min pappa pga av att han inte verkar ta mina samtal där jag öppnar upp mig och gråter som någon motivation till att skaffa hjälp. Jag är medveten om att jag inte kan styra över hans drickande och att det endast är han som kan bestämma om han vill dricka eller inte. Men det blir väldigt jobbigt när jag fortfarande bor hemma och är tvungen att konstant leva med detta. Jag har funderat på att anmäla till soc men är rädd för vad som ska ske efter anmälan. De ända personerna som vet om min situation är mina närmaste vänner och min pojkvän. Jag vänder mig hit för att få kanske råd och tips, bli klokare på något sätt. Det kanske finns någon där ute som är eller har varit i samma situation som mig.

Är tacksam för alla svar och förlåt för långt inlägg.

@Wind Bra för dig. Ta hand om dig nu och ta hjälp om stöd i det du behöver.

@Wind
Så starkt av dig.
Med stöd så går det och med stöd får man hjälp att sätta gränser som de annars bara kör över 🍀❤️ kram

Du ansvarar inte för vad barnen ska tycka - det viktiga är att lyssna in hur de uppfattar pappas missbruk. Jag har aldrig hört talas om barn som vuxit upp med missbrukare och varit opåverkade av det. Det viktiga är vad DU tycker. Kan man lita på någon som bara sviker en? Det kan bara du svara på. Jag hade inte gjort det, jag har lärt mig dyrköpta läxor efter 20 år som medberoende. Jag vill aldrig låta mig utnyttjas igen. Önskar dig lugn och ro!

@Snödroppen
Ja du har rätt
Det är bara jag som kan det

🌹

@Åsa M
Tack 🌹

@Nell
Jag har fått hjälp av en som arbetar med kvinnor som blivit misshandlade. Och det tog inte många samtal så bestämde jag mig för att ta ett break från han
🌹

Hej alla

Jag har kunnat vart iväg och jag har nu sagt idag att jag mår inte bra och att jag behöver paus. Jag sa att jag hör av mig längre fram men att jag kan inte ge han några garantier om han väntar

Det var en lättnad att bestämma det.

Tack för svar 🌹

@3barn1hund
Känner sådan sympati med dig o känslorna du har. Ledsen, besviken o förvirrad. Förstår allt för väl!
Är i samma känslotrassel o det är oerhört svårt att reda i allt som tumlar runt i tankarna.
Vi har också 3 större barn (som bor hemma) - och 1 katt 😊
Tänker även jag mycket på hur de känner o hur de skulle påverkas vid ev 'konfrontation' av min mans alkoholproblem.
Barnen märker inte mycket av problemet, eller tycker inte det är ett problem. Min man sköter det 'rätt snyggt' sas o är aldrig redlös hemma. Inget skrikande, våld eller så. Han smygdricker mest. Lullar runt i sin bubbla.
Men allt runt familjen o hemmet ligger på mig. Jag är ensam vuxen känner jag. Tungt. Ensamt.

Att din man nu sökt hjälp ser jag som ett stort första steg ändå.
Och det är från mitt perspektiv, där vi knappt låtsas om alkoholen. Vi pratar inte om det. Jag har tagit upp min oro för hans hälsa, den vet han om, men sen lägger vi locket på igen.

Vet inte hur din mans perioder ter sig. Men tänker mig att det måste vara oerhört påfrestande att vänta på nästa gång sas. Nästa svek.
Hur det blir framöver för honom kan man ju inte veta. Hur hjälpen från AA tas emot. Det är upp till honom.
Hur du känner o vill finns inom dig o inget val du gör är fel.
Men självklart är det inte lätt.
Har för mycket gått sönder mellan er eller finns det en gnista o ett hopp?

Önskar dig styrka att finna svar!

Här finns många kloka råd att få, med olika erfarenheter o perspektiv, o många som vill väl.

Kram

Men det är svårt att tro på.. min kom också glad o ville spela spel bla bla
Det innebar inte att det var tryggt och att barnen inte märkte.. inte bra när alla låtsas som inget.. kör han bil med dem, är han ensam hemma med dem? Vill verkligen påstå att även hunden som han skulle leka med for illa / blev osäker även om det ju såg kul ut,
Menar väl men det där är tyvärr medberoende o du o kidsen är viktiga. Var rädd om er. @zoo1234

Du kan be hans läkare anmäla också. Ju fler rapporter, desto mer att agera på. Kan en kontakt med hans arbetsgivare vara aktuell? Det var det som gjorde att mitt ex motvilligt skrevs in i ett behandlingsprogram.

En sak man bör ha med sig är att någon som är van vid att dricka mycket ofta också bygger upp en tolerans. Mitt ex kunde dricka 9 glas vin på en kväll, han verkade aldrig berusad heller, men nog var han full alltid. Jag undrade ofta hur han kunde klara ev nykterhetskontroller med tanke på hans bilpendlande, han måste ju haft hög promillehalt jämt.
Går det åt så mycket alkohol kan du utgå från att han är berusad. Jag hade inte betraktat honom som en pålitlig vårdnadshavare av små barn även om han mest dricker på kvällarna. Hinkar han i sig mycket sitter det i även dagen efter när han är med barnen. Och det är absolut inte okej att du är familjens projektledare för att han dricker!

Hej @Kameleont! Jag blir så ledsen att höra att anhörigstödet gav dig den känslan. Trots att vi många gånger skriver att det ALDRIG är den anhörigas ansvar att personen dricker så vet vi ju samtidigt att det inte alltid är lätt att resonera med känslorna. Jag säger det en gång till: det är inte ditt fel, ansvaret ligger inte på dig!

Beteenden som är väldigt fina och omtänksamma i de flesta andra relationer (som att ta hand om hemmet och familjen när en anhörig mår dåligt) kan få fel effekt i en relation som drabbas av alkoholproblem och beroende. Det säger någonting om att situationen är sjuk, inte att beteendet var fel från början. I Anhörigstödet försöker vi erbjuda ett nytt resonemang, några argument som du kan använda för att kanske testa något annat, just därför att vi vet hur svårt det är att göra annorlunda, att det kan gå emot det vi egentligen vill göra.

Vad tänker du när jag skriver så?

Jag är så glad att du skriver det här och inte sitter med dina känslor själv. Skriv gärna till oss rådgivare också om du undrar över programmet, om det landar fel på något sätt. Du hittar oss här: https://alkoholhjalpen.se/fraga

Varma hälsningar,
Nell, Alkoholhjälpen

Hej @zoo1234! Välkommen hit till Alkoholhjälpen. Vad bra att du skriver här och söker råd och information när du är orolig för din sambos alkoholvanor och hur det påverkar din egen och kanske så småningom också barnens situation. Även om du beskriver hur han beter sig på ett bra sätt när han är med barnen så beskriver du också hur du får bära ett mycket större ansvar för hemmet och familjen. Och det låter som att det kan bli väldigt krävande för dig i längden. Jag vill gärna tipsa om vårt anhörigprogram som du hittar här: https://alkoholhjalpen.se/anhorigstodet.

Det fint att läsa att du har stöd nära dig och fortsätt gärna ta stöd härifrån! Berätta gärna hur snacket gick.
Varma hälsningar,
Nell, Alkoholhjälpen

Hej igen @Wind! Jag funderar över någonting du skriver i ditt senaste meddelande.

@Wind skrev: "Idag ångrar jag att jag sagt det 🥺" Min spontana tanke är att en får ångra sig när som helst! Det är inte lätt att ta alla känslor, tankar och fakta i beräkningen när en står där i stunden. Om du efteråt landar i att det är fel, så är det helt okej att ändra sitt beslut. Du behöver inte förklara dig. Ta hand om dig!

Efter några dagar av att försök ta in det som hänt, har vi fått mer information om vad som skett.

Vet inte om man ska vara glad eller ledsen, men beskedet kom att det trots allt inte var självförvållat utan tyvärr A som till slut fick honom. Hjärtsvikt och uttorkning med alkoholförgiftning lödde dödsorsaken.

Det känns tungt att veta att vi inte lyckades rädda honom från sitt beroende men samtidigt lättnad att veta att det inte var någonting som han valde själv som sista utväg. Fick även besked att han trots allt börjat söka hjälp, om än motvilligt, men rehab och AA möten hade han varit på. Illafall en. Det gör mig stolt över honom att han tog tag i det och vågade släppa taget om sin stolthet, om ens en uns av den och ta emot hjälp. Tyvärr verkar det varit för sent då skadan på organ redan skett, och jag sörjer att det var så hans resa slutade. Han skulle ju ta sig upp och bli frisk. Bygga upp kontakten med sin familj som han inte sett på många år.

Det sörjer mig djupt men jag känner en uns av lättnad i hjärtat att förhoppningsvis och troligtvis var han lite lättare i hjärtat. Om ens en procent lättare av sin inre tyngd.

C,,Min numera fina ängel. Vi saknar dig

@vår2022 @Tröttiz 🙏❤️

Just oron är väl en trogen följeslagare när man har barn med missbruksproblem. Att visa ilska eller tårar tror jag inte hjälper. Inte heller att ställa ultimatum. Det är den här jättesvåra insikten man måste ta till sig - att man är maktlös. Inte lätt och speciellt inte när det gäller ens barn. Man kan berätta var hjälp finns att få men det är motivationen som avgör om man upphör med sitt missbruk. Negativa konsekvenser brukar vara det som i bästa fall leder till förändringar. Jag tror att man måste göra upp med sig själv som förälder, vad orkar jag? Ta emot hjälp för egen del är jätteviktigt och en början är ju här, men kommunen brukar erbjuda anhörigstöd och så finns ju alanon. Ingen lätt situation som förälder, mycket smärtsamt och ofta även förknippat med skam. Har själv en son som haft missbruksproblem och när förändringar skedde var när jag inte gjorde någonting. Jag var ju ständigt sysselsatt med att försöka hitta lösningar och så är det ju man vill sina barn det bästa. Min son fick en stroke med stora hjärnskador som följd och med detta upphörde ju missbruket. Stroken berodde dock inte på missbruket och jag hoppas och tror att han trots sina skador ska få ett liv han är tillfreds med. Ta emot all hjälp ni kan få. Min son tyckte det var bra när jag gjorde det för att det befriade honom till viss del från den skuld han kände. Våra barn är medvetna om att dom gör oss föräldrar illa, men det är inte förnuftet som styr när det gäller alkohol eller andra droger.