Senaste kommentarerna i forumet

@svenmyra00 Välkommen hit, även om jag är ledsen för din/er skull att du behöver komma hit. Det går nog inte att hantera en missbrukare. Har du nått fram till honom med hur du känner när han är nykter? Annars är väl det ett första steg. När väl berusningen är ett faktum är det ju omöjligt. Att sätta ord på att något är väldigt fel i ert gemensamma liv är väl det som behöver göras först och då visar det sig också om bara du har insett problemet eller om han är medveten om sitt missbruk.
Du säjer själv att du inte vet hur länge du ska orka och jag tycker inte du ska orka. Det är inget bra liv du lever just nu med din man och hans beroende är orsaken. Jag stannade väldigt länge och även om min man inte var redlös eller aggressiv på något sätt, så var det gräsligt att umgås med honom när han drack. Som anhörig kan man inte påverka den som missbrukar att sluta, det vet jag säkert och det har jag lärt mig den hårda vägen. Däremot behöver du fundera över var din gräns går och agera utifrån det, för DIN skull och för din framtids skull. Livet är ju som bekant inte hur långt som helst. Gör det ovana och tänk på dig själv en stund, vad vill du ha ut av livet? Skriv och läs här, det finns många med både mer erfarenhet och livsvisdom än jag här inne. Vi finns här för varandra 🧡

DET ÄR INTE OCH KAN ALDRIG VARA ska det förstås vara.

@Kameleont Nej, nej och nej! Det är inte offerkoftan som du bär utan skuldkoftan med en massa ansvar i fickorna. Du stannar, därför har du inte gjort allt du kan för familjen. Läs den meningen en gång till. Hur i hela friden ska man kunna lägga ett sånt ansvar på en vanlig, dödlig människa? Det kan man inte, det är fullkomligt absurt! Om du lämnar, blir han så förtvivlad då att han vill avsluta sitt liv? Kanske, inte vet jag, men där hamnade jag. Och jag kände ansvar, ett sådant ansvar att jag höll på att braka igenom och nu, när han eventuellt insett att han måste sluta dricka, då tar jag ansvar för det och känner att jag måste stötta. Fast jag inte är helt säker på att det är det jag behöver just nu, jag har ju precis brutit mig loss. DET ÄR OCH KAN ALDRIG VARA DITT ANSVAR ATT GÖRA RÄTT SAK, DET SOM GYNNAR HONOM BÄST. Jag tror helker inte våra val spelar någon roll. Bollen ligger hos den beroende, det är hen som har elefanten i knäet och varken du eller jag kan lyfta bort en elefant.
Snälla, ha omsorg om dig själv. Du är en så fin och empatisk person, det ser vi alla här inne. Det är inte ditt fel att han dricker och heller inte ditt ansvar att tänka ut hur du ska få honom att sluta och agera därefter. Därför att det kan du inte, DET är fullkomligt säkert.
Ta hand om dig 🧡🧡🧡🧡🧡🧡

Min sambo på 55-år dricker som om det inte finns någon morgondag. Han korkar upp öl efter öl och raglar runt i huset. Vi köpte hus för ett år sedan och har varit tillsammans i 3 år. Han blir verbalt elak mot mig och jag vet inte hur länge jag ska orka med det här. Det spelar ingen roll om jag tar hand om en del av ölen och gömmer undan. Då kör han med utpressning och tjat tills jag inte orkar stå emot. Han har inget konsekvenstänk och ibland önskar jag att det händer nåt allvarligt för att han ska fatta att han behöver söka hjälp! Hur hanterar ni era respektives alkohol problem med allt som följer?

Tack till er 🥺❤️

Jag är plågad,ledsen,uppgiven och dum som sagt till han att ok om du slutar att dricka i närheten av mig så kan vi ge det en chans
Idag ångrar jag att jag sagt det 🥺
Det känns fel
Bara nån dag efter så kändes det fel när han skulle "skämta" sa nåt I stil med att han vet allt o jag ingenting
Det kändes inte bra o kände mig sänkt och ledsen efteråt.
Sa att sluta det där va inte fint sagt jag blir ledsen. Då sa han sluta va ledsen, det är inget att bli ledsen över osv.
Då sa jag åt han att för nån dag sen kallade du mig hora igen o nu detta, hur tror du jag mår. Dagen gick och idag sa han att nu ska allt bli bra och vi ska va positiva till framtiden och inte att jag ska gå o må dåligt av allt som han gjort 😪🥺🥺🥺🥺
Att jag ska lägga det bakom mig.

Hur lätt är det ? Hur kan han kräva det?
Jag sagt att känner jag att jag inte kan släppa allt han gjort o sagt då måste jag gå och aldrig mer komma tillbaka

@Kameleont
Fina du. Du har inget att skämmas för. Ut med ALLA känslor det behöver man.
Det kommer antagligen bara rulla på så länge ingen av er bryter mönstret.
Kram kära du har tänkt på dig!

Ledsen o frustrerad! Tungt i sinnet nu.
Några veckors semester.
Ingen katastrof här hemma men heller inget som ändrats. Han dricker efter ung samma mönster, jag gör inget åt det. Bara sköter om oss.
Det rullar på... o jag vill eg bara skrika rakt ut!

Påbörjade idag 4e o sista delen i Anhörigstödet. Har inte orkat, det har tagit emot. Och det var några jobbiga insikter. Eftersom jag tar hand om familjen o sköter ruljansen, hjälper jag honom att fortsätta sitt beroende. Lätt som medberoende att hamna där, man bryr sig ju om. Förstår det.
Men känner mig redan skyldig till att inte stå upp o säga ifrån. Nu ännu mer.
Låter som jag drar fram offerkoftan nu, det menar jag inte (eller?), det är bara så tungt att bära den här bördan o vissheten att jag borde göra mer för mig, för oss, för familjen.

Känner mig handlingsförlamad o vek. Så vek o feg.
Tycker inte att det är JAG eg, o jag skäms för min feghet. Så även skam.
Vilken mysig blandning av känslor den här kvällen!
Är allt lite offerkofta i luften...
Ber om ursäkt för det. Inte trevligt alls. Men skönt att få ur sig lite, skriva av sig.
Aaaaahhhghhh!!!!

@krossad Jag lider verkligen med dig och förstår att dessa tankar kommer upp, men det som hänt har egentligen ingenting med dina val att göra. Tyvärr tror jag att det är omöjligt att som anhörig "rädda" någon från missbruk eller psykisk ohälsa. Jag har erfarenhet från "båda sidor" och de som älskat mig har inte kunnat hjälpa mig upp ur mina depressioner och själv har jag varit helt maktlös i relationen till min man som har ett beroende. Individen själv med hjälp av vårdens experter kan bevisligen klara det och då kan det ju vara skönt med stöttningen från nära och kära, men det är inte avgörande för utfallet. Försök att glädja dig över det du har och vila i att du gjorde allt du kunde. Och tillåt dig själv att sörja personen du älskat 🧡

@bella70 han år en närvarande pappa när han är med dom, leker och kramar och pussar så de blir inte drabbade. Mer jag som får ta hand om allt runtomring

@krossad tack, vet inte om jag är beredd att lämna honom än.
Ska försöka ta snacket imorgon men är beredd på ”försvarstal” så får se om det leder någonvart.

Förstår dina svåra tankar, men som du nog vet innerst inne går det ju inte att rädda någon annan. Och istället för att offra ditt eget liv ger du nu både dig själv och ditt barn möjlighet till ett lyckligt och helt liv. Låt sorgen finnas, men fastna inte i skuldkänslor, det är varje vuxen persons ansvar att ta han om sitt eget liv.

@Wind

Det är inget fel på dig. Du reagerar helt normalt även om det inte känns så.
Du behöver komma bort från honom.
Hoppas du ringer hjälplinjen.
Alla mina tankar går till dig.
Kram ❤️

@MissIce Tack 💕
Jag tror vi varit kvar på samma plats, med att jag försökt få honom att söka hjälp och han förnekar sitt beroende. Så tror tyvärr inte det fanns något jag kunde gjort men känslorna är där ändå. Jag är bara rädd att mitt beslut att lämna orakade hans beslut att ge upp.

Tack för din kram

Hej @Wind!
Vilken tuff situation du befinner dig i! Du försöker sätta gränser, men beskriver hur din särbo ändå ser en möjlighet att gå förbi dem gång på gång. Du skriver också hur du blivit psykiskt misshandlad och hur du har blivit kallad för saker. Och du beskriver hur det påverkar dig, hur beteendet bryter ner dig. Det berör verkligen att läsa det du skriver. Det är aldrig okej att bete sig på det sättet som du beskriver att din särbo gör, ingen behöver ha det som du har det!

Du har fått många fina råd här. Om att söka hjälp, om att ta steg bort från den här situationen och relationen. Du skriver att du behöver nödvändig energi för att kunna ta ett steg i en annan riktning. Har du några tankar om hur du kan få det? En aktivitet, någon närstående eller vän att prata med, kanske ringa till en stödlinje. Du kan få hjälp både på kvinnofridslinjen som föreslogs här innan (020-50 50 50) eller Alkohollinjen (020-84 44 48).

Och fortsätt gärna skriv här om det är hjälpsamt för dig!
Varma hälsningar,
Nell, Alkoholhjälpen

Skickar dig en kram 🤗 Tror säkert det är svårt att inte tänka de tankarna. Men var tror du att du varit om du stannat hos honom? Du var med honom i 8 år, och gjorde vad du kunde innan du gått sönder. Han hade själv ansvar över sitt liv och mående, söka hjälp, inte du. Du är värd att må bra och vara lycklig.

Ja jag behöver prata med någon på nån stödjande linje.

Har svårt att tro allt som fastnat i psyket ska försvinna trots han inte vill dricka alkohol

Ja om du kallar honom världens bästa pappa ……….
Barnet kan inte växa upp med att du täcker upp…
Ta hand om dig o barnet o lyssna på dina anhöriga ❤️❤️❤️❤️

Du låter som mig för några år sedan. Jag var i en relation med en man med problem och var medberoende under 8 års tid innan jag lämnade.

Jag tror du bör försöka prata med honom, även om det är svårt. Du låter som jag gjorde när man ifrågasätter om det verkligen är så illa som man tror eller att man inbillar sig, alternativt att man låtsas som att allt är bra utåt mot vänner och familj medans man ser alla tecken själv.

I mitt fall fanns det tyvärr ingenting jag lyckades göra, även om jag fått höra i efterhand att han sökt hjälp efter jag lämnat. Kan inte ge några råd därför om vad som funkar men jag testade allt. Gråta, bli arg, dricka med honom, hota osv osv. I hans värld hade han inte problem utan tog bara en god grogg efter jobbbet. Ni har däremot ett barn med i bilden vilket man kan hoppas gör skillnad. Enda rådet jag kan ge dig, är att hota inte med att lämna om du inte följer upp det. Det tappar effekten och rädslan som kan komma hos den beroende när de inser de håller på att förlora det som betyder mest, hota därmed inte att få om du inte menar det. Det skadar bara er relation mer om du stannar kvar

Hej alla.

Behöver en plats att skriva av mig och kanske få ett peppande ord eller två, även om jag vet att det troligtvis inte finns något ni kan skriva egentligen.

Min historia lite kort:
Bor för stunden med en helt fantastisk sambo och vi väntar vårt första barn i januari 2024. Vi har varit tillsammans i snart två år men känt varandra sen tonåren (ca 15 år).

Innan min nuvarande sambo hade jag ett 8 år långt förhållande med en fin men trasig man. Vi bodde båda utomlands tillsammans under dessa 8 åren i medelhavet. Han hade sina inre demoner och kämpade med olika problem och dämpade dessa Med ett grovt alkoholmissbruk. Han var fantastisk när det var bra men majoriteten av tiden hade vi ett komplicerat beroende & medberoende förhållande och jag försökte desperat i flera år göra allt för att hjälpa han sluta dricka, må bra Och prata om varför han mådde som han gjorde. Under våra 8 år tillsammans öppnade han aldrig upp sig om sin barndom men jag förstod att något traumatiskt inträffat och satt sina djupa spår. För 3,5 år sen bestämde vi oss under pandemin att göra slut då jag ville flytta hem och han ville vara kvar.

Jag har varit inne på detta forum tidigare och skrivit i råd av stöd. Oavsett, efter år som medberoende gav jag upp. Vi var båda överens om att det var dags att göra slut även om det krossade oss båda. Jag älskade honom men orkade inte mer. Alkoholen och hans ovilja att förändras knäckte mig.

Igår fick jag det tragiska beskedet att mitt ex har gått bort, troligtvis pga av djup depression även om jag inte vill spekulera i orsaken. Känner sån skuld som lämnade och har fått höra av hans vänner att han gått ner i mörkret sen jag flyttade hem för 2,5 år sen. Han hade även kommit till insikt om sitt beroende för en period sen och sökt hjälp, men därefter försvunnit in i mörker igen. Jag vet att jag gjorde allt under 8 år men kan inte låta bli att undra om han levt om jag varit kvar där idag? Har samtidigt svår skuld över att jag gått vidare och blivit lycklig samt väntar barn medans hans liv sen vårt uppbrott var mörkt, ensamt och till slut tog slut.

Behövde någonstans att skriva, jag har gråtit nonstop i ett dygn nu och jag mår illa av alla skuldkänslor och sorg över att jag inte kunde rädda honom. Det var ju inte så hans resa skulle sluta. Allt jag ville var att han skulle bli frisk och få må bra igen, hitta någon ny och bli lycklig.

Usch hur ska man undvika att tänka alla dessa ”tänk om jag varit kvar”? Älskade honom och gör ännu, inte som en partner men som person och det går så ont att veta att hans mörker tog över till slut och att han kom till detta beslut.

@Kennie nej min mamma kommer inte lyssna på mig Tro mig. Det är mer än alkohol hon ljuger om. Så fort man ifrågasätter så blir hon arg, undviker frågor osv. Att byta från rödvin till vitt vin är ju lika illa, alkohol som alkohol? Och ändå har hon druckit rödvin i fredags och i lördags cava samt vitt vin….

@DelPotro hej! Bra att du reagerade, det finns mycket bra info här på sidan, både under forum och stöd för anhöriga.
Tips är att ta upp frågan om alkoholen när personen är nykter, inte påverkad eller bakis. Var inte anklagande eller skuldbeläggande då personen då ofta blir defensiv. Ta upp det från ditt perspektiv att du blir påverkad negativt och med omtanke att du bryr dig om personen och vill stötta. Var beredd på att du behöver prata om det flera gånger och att det inte alltid är lätt för personen som ev har ett beroende att varken prata om det eller att agera för att bryta sitt beteende.
Hoppas du får fler svar här för jag har själv inte lyckats nå min man i en dialog då han är för djupt i sitt missbruk för att kunna erkänna att han behöver hjälp. Viktigt att veta och förstå är att man kan aldrig få någon annan att sluta dricka, det beslutet kan endast den personen själv ta.

Hej! Fint att du bryr dig om din mamma. Jag tror din magkänsla är rätt, att hon nog dricker för mycket. Det är hon själv som måste ta tag i det, och det verkar som att hon börjat tänka på sin konsumtion men inte fullt ut vill se problemet. Att dricka fler än tre små glas vin per tillfälle eller fler än nio under en vecka räknas som riskbruk. Kanske kan du tipsa din mamma om Alkoholhjälpen? Att gå in och läsa här kan vara en ögonöppnare.

Hej ni andra anhöriga till någon som dricker för mycket! Jag är ny här och undrar om era erfarenheter att ta upp problemet. Jag är så kär i min kille. Vi har varit tillsammans ett år och jag älskar att vara med honom. Efter en vecka hos hans släkt på Gotland inser jag att han har alkoholproblem. Inte lite heller, han dricker ganska stora mängder varje dag. Hur har du gjort, vad säger man, vad är din erfarenhet?

@Kevlarsjäl62
Så fint, goa Du! ❤️
Men så är det. Vissa här på forumet känns extra nära. Är i mina tankar.
Som om jag har några hemliga, osynliga vänner som förstår o vet allt.
(Det är Alfons o Mollgan - också jag...)

Är ovant för mig, o jag är lite försiktig, för har aldrig varit aktiv i sociala medier. Det är något jag inte klarat av känslomässigt. Har känt att det bara tar energi från mig o skapat en oro inom mig. Så har avstått o avstår.
Men här på AH känner jag mest förståelse, varvat med ärliga goda råd o klok vänskap. Är fint!

Glad att höra att det gått bra för dig o din man med vårdkontakten. Vilket steg ändå!
Fortsätt stå på Dig o tänk på Dig själv främst nu! Men så klart är det komplicerat - relationer OMG!

Och jo, man får skämta även i detta! Jag uppskattar det. Hur skulle vi klara oss utan lite humor? 😘

Jag vet inte vad jag ska göra eller om jag bör vara orolig.

Min mamma har nämnt att hon har druckit för mycket alkohol senaste tiden. Hon säger att det varit rött vin och ska dra ner på det. Istället säger hon att hon endast ska dricka något glas vitt vin med mycket is i. Jag har försökt ställa frågor men hon blir typ sur och försöker prata bort det. Jag frågade hur länge det varit så och hon säger att det började efter att min far gick bort.. det är flera år sen nu…. Jag börjar bli orolig och det är inte det röda vinet som hon ska ”trappa” ner på då det inte är orsaken, som att all annan alkohol är bättre?!

Jag vet inte hur många glas det handlar om, men det verkar vara några dagar i veckan. Jag bor inte i samma stad så jag kan inte se hur hon dricker. Jag vet att hon gillar rött vin men det har aldrig förbrukats överdrivet under min uppväxt.

Hon tyckte jag antydde till att hon var alkoholist när jag frågade om hon behövde hjälp och blev lite sur..

Jag vet inte vad jag ska göra och bör jag vara orolig?
Jag har aldrig varit i någon situation med mycket alkohol eller droger. Jag dricker själv inte så mycket.