Senaste kommentarerna i forumet

Jag brukar säga att man inte kan älska någon frisk. Ta hand om DIG först. Han verkar inte ha varken sjukdomsinsikt eller vilja att ta hjälp. Rädda dig själv!

Min lärdom av missbruk är att man kan inte älska någon frisk. Prata med någon om hans sjukdom. Jag gick till mitt ex chef och sa som det var, efter tips här. Varken du eller han tjänar på att hans missbruk inte offentliggörs. Vet du vem hans läkare är, skriv ett brev eller ring! Detta är inte din bördan eller ansvar. Det blir lättare om man ber om hjälp. Själv lär han inte göra det. Mitt ex saknade fullständigt sjukdomsinsikt och klarade varken att söka vård eller kännas vid sin sjukdom. Missbruk försvinner inte bara för att man som anhörig inte orkar med det. Man måste berätta för rätt instanser som KAN hjälpa, så man får hjälp att bryta spiralen. Mitt ex skickades till rehab, klarade det inte, arbetsträning, klarade inte heller det, sa upp sig via sms efter en massa stök och bråk. Så glad att jag berättade för hans chef. Han har stora problem och är svårt sjuk. Och nu slipper jag handskas med det.

Familjerätten skulle aldrig ge en alkoholmissbrukande pappa delad vårdnad, om det är det du undrar? Ge socialtjänsten all information, säg att barnen inte mår bra av hans sjukdom. Med sådan information vore det rent av tjänstefel att ge denna individ delad vårdnad vid en skilsmässa.

Hej,
Jag lever med en man som dricker för mycket - när det väl dricks. Han dricker inget i veckorna och helger som vi är hemma blir det oftast ingenting. Men när vi är på fest eller firar högtider blir det oftast alldeles för mycket. Nu har barnen (yngre skolbarn) också börjat säga att det är jobbigt.

Det skär i mitt mammahjärta.

Jag har blivit less. Jag orkar inte mer. Jag ser inte fram emot högtider, jag jobbar hellre. Ska vi ha någon tillställning har jag det helst på en helg som han jobbar så jag vet att han inte kan dricka.

Jag orkar inte "säkra upp" längre. Det stora problemet är förstås att han inte ser problemet. Alla i detta forum känner säkert igen ursäkterna så jag radar inte upp dom.

Mitt stora dilemma är att något jag inte orkar med längre - ska jag lämna barnen ensamma i det? Han är en bra och ansvarstagande pappa till vardags men när det blir helger han umgås med sin familj spårar det så lätt. De blir fulla men aldrig våldsamma. Men jag saknar ändå att det inte finns en vuxen som tar fullt ansvar. Det är alltid någon annan i familjen som förmodas göra det. Faster eller farmor.

Jag känner mig inte respekterad och ursäkterna känns banala.

Jag vill inte vara kvar i detta - men känner inte att jag kan lämna barnen själva i det heller.

Mitt mammahjärta går itu.

@ellbe du svamlar inte alls! Vi som varit i samma situation förstår dig precis❤️

Jag kan ha fel, men jag tror inte att någon som inte har alkoholproblem gömmer alkohol eller spåren därefter, tex tomma burkar.

Du överdriver inte. Du inbillar dig inte saker. Och oavsett vilken ”nivå” hans drickande ligger på så mår inte du bra av det. Att landa i det kanske kan spara lite energi?

Energi att istället lägga på dig och barnet.

Finns det någon i din närhet du kan öppna upp runt detta inför?

Så svårt med ert lilla barn. Förstår verkligen gällande orosanmälan. När jag hade ”släppt bomben” vid ett eget vårdbesök började de prata om orosanmälan och jag fick panik och började ta tillbaka allt, säga att det nog inte var så farligt.

Egentligen var jag så rädd för reaktionen jag skulle få där hemma.

Min man har senare berättat att han alltid kände sig bevakad, att jag bara klagade och att hans stressnivåer var skyhöga av att hela tiden gå och bära på skam, dåligt samvete, försöka planera när han kunde dricka och hur han skulle göra för att ingen skulle märka det.

Vilket resulterade i ständiga utbrott och total icke närvaro.

När han förstod att han hade alkoholproblem förstod han också att alkoholen hade börjat styra hela hans liv (och därmed även övriga familjen).

Skriver det för att du ska veta att även om personen förnekar betyder inte det att den som påtalar problemen är den som inbillar sig eller överdriver.

Förnekelsen är stark. Ofta behövs något radikalt för att tränga igenom den.

Jag förstår det som att steget att lämna känns alldeles för oöverstigligt nu. Så kanske fokus på att se till att du får stöd och hjälp är ett mer överkomligt steg just nu?

Du kan tyvärr inte ändra hans val, men du kan välja annorlunda❤️

@carisie❤️

@ellbe Ingen orsak 🙏🏼 och jag är glad att @has var tillgänglig för input också ❤️

@Carisie tack för svar! Jag läser och tar in. ❤️

@has tack för tipsen,ska ta mig tid och läsa dem också.

Vårt barn ska fylla 4. Så det är ju en stor klump och stor faktor till att man fortfarande är kvar. Det sitter som en stor skam att släppa den bomben att en orosanmälan kommer isåfall ske, känns som om man sviker och ställer till problem. För man är ju som sagt förvirrad och tänker att man kan ha fel.

Alla bråk och diskussioner har utgångspunkten av för stor alkoholkonsumtion. Läste ett av dina tidigare inlägg om 1-2-3 och känner så väl igen det. I början så ursäktade man sig och lovade att aldrig dricka igen, höll ett tag sen kom nästa käftsmäll. Man har försökt ta upp sin oro över drickande, effekten den får på honom samt hur den påverkar han i sitt föräldraskap men det blir ju bara ord mot ord och sen står man där och känner att man kanske överdriver. Att det är mig det är fel på, som bara är sur och irriterad hela tiden.
När man sist försökte ta upp hans drickande igen när man hittat en ny gömma i garaget av tomma ölburkar o ölflak men det slutade i att han blev arg och "var trött på att prata om det" sen pratade vi inte på 1 vecka.

Man blir så ofantligt trött på att analysera varenda doft, uttryck, ord och kroppsspråk. Att hela tiden försöka leta "bevis" på att man faktiskt har rätt, att där är ett problem.
Känslan att vara på helspänn när man iväg och man vet att det kommer förekomma alkohol, har på de senaste två gångerna avstått just för att vara på den säkra sidan och kunna avlägsna mig ifall han blir otrevlig(ord).

Känns som om jag bara överdriver och är löjlig. Att han är ett offer och att jag är elak och bara vill skapa problem. Så himla svårt att förklara sina känslor. Men man vill inte starta en karusell av allt och sen ha helt fel...

Jag orkar inte ens prata med honom längre. Samtidigt vill jag inte vara utan mitt barn och jag vet att han och hans familj kommer kämpa med klor för halva tiden. Och svårt att bevisa något när jag inte har några konkreta bevis. Allt kan bortförklaras, att hans barn inte får kontakt med honom på natten-sover, tungt alla burkar-dom är gamla/du missa dom vid utrensning, du luktar alkohol- det är den alkoholfria ölen(börjat dricka det för att maskera lukten tror jag eftersom jag har bra luktsinne ) du sluddrar-är trött.
Kämpar själv med förlossningsdepression som till viss del utlöstes pga ord som sades och som fortfarande sitter kvar. Jag vet också att han kommer använda det emot mig ifall vi går isär och kommer trycka på att jag inte kan ta han om vårt barn pga detta.

Svamlar mest men är så trött och uppgiven på allt. Kanske förstora jag upp allt men allt jag önskar är att få känna lugn och ro.

@JHL , tusen tack för pepp. Ja, vi kom ju överens sist att hände det en gång till var det sista gången, då skulle jag flytta,å nu står jag här och är lika djäkla villrådig ändå....tron på att jag kan hjälpa han ger inte med sej, fast jag vet ju att det är han som i första taget måste ha viljan, så den här gången måste jag nog som sagt hålla mitt löfte , ett tomt löfte ger ju inget....Tack ❤️

Min sambo dricker för mycket... alldeles förmycket. Smusslar... ljuger... manipulerar mig så han har mig att skylla för allt. Vi bor i bostadsrätt... vissa grejer måste fixas.... känner att allt hänger på mig... vet inte hur ajg ska orka lämna. Det var bra i helgen , likaså förra veckan. Men idag kom han hem kl 18 och hade druckit. I höstas sa han upp sig, varför har jag inte riktigt fått klart för mig. Jag försöker visa att jag har förtroende för honom. Men han känner sig kontrollerad och förminskad av mig. Men han fungerar inte längre. Jobb hjälper jag honom att söka. Jag kan tänka att han kanske har rätt. Att det är mitt fel. att allt det där han säger är sanningen. Jag behöver hjälp... men vet inte hur jag ska göra. Vet inte vilken väg jag ska gå.

@ellbe att leva med någon som har en beroendesjukdom kan göra en väldigt förvirrad! Som @Carisie skriver så levde jag med samma totalförvirrning när min man var aktivt beroende, läs gärna i mina trådar.

För mig hjälpte det att läsa på om högfungerande alkoholism och boken ”Beroendepersonligheten” gav också bra förklaringar på det jag upplevde.

Hur gammalt är ert barn? Förstår att det gör allt ännu svårare (vi har inte gemensamma barn). Efter jag lämnade skulle en orosanmälan göras, men min man kom till insikt ganska snart efter jag flyttat och tog tag i situationen. Han har nu varit nykter i ett år.

Tack vare det har jag nu fått bekräftelse på att det jag trodde runt hans drickande stämde (men det var ännu värre än jag trodde). Den sista tiden innan jag flyttade ut drack han varje gång jag lämnade hemmet, till och med ett kort besök till affären. Han hade då också börjat dricka sprit. Men han erkände aldrig några problem under tiden vi levde tillsammans, trots otaliga försök att längtan från min sida.

Jag tänker att det är väldigt tungt att bära på allt det här själv, jag fick bra hjälp av stödsamtal på vårdcentralen. Så fortsätt skriva här och sök gärna egen hjälp som ett bra steg i rätt riktning.

Det jag ångrar mest i efterhand är att jag la så mycket energi på att försök räkna ut om han hade problem, hur stora problem och dessutom försöka få honom att förstå att han hade problem.

Jag gick in i väggen rejält och hade behövt lägga energin på mig istället, så ta hand om dig❣️

@camillasvall
Hej,

Ni har grälat/tjafsat om detta i nästan 5 år och din respektive har lovat bot och bättring men då har inte skett.

Jag har ingen erfarenhet av att vara anhörig till en alkoholist. Däremot har jag gedigen erfarenhet av den andra sidan (den drickande). Om vi bortser från barn och familjerelationer så sitter du i en relation med 3 parter varav din relation med din respektive har lägre prioritet än din respektives relation med alkohol. Så länge det är så och din respektive inte vill bryta med alkoholen är det inte värt att fortsätta. Jag skulle rekommendera att du kikar på eget boende och förbereder en flytt. Det behöver inte vara en permanent flytt men det är nog viktigt att din respektive uppfattar det så annars kan det bli en kortare skärpning. I bästa fall blir det en nystart för honom att skärpa sig och ta tag i sitt liv. Om han inte gör det så är det hans val och varför ska du må dåligt och ständigt bli besviken och ledsen. Läs trådar i detta forum och tänk på dig själv. Om du väljer temporär/permanent separation och din respektive vill återförenas och du också vill det, kräv då först några månaders insyn i hans vårdjournaler eller kräv att han tar regelbundna frivilliga peth-testet (kan göras privat och kostar dryga 500kr det finns även andra mer omfattande tester för påvisning av alkoholkonsumtion glr någon 100-ring extra).

Sedan så tror jag personligen att din respektive vill bli upptäkt, gömma dricka i soffan och lägga burkar i pantpåsen eller gömma burkar i skuffen. Det är så ett otroligt dåligt smusslande och mer vi likt att ställa sig bakom soffan när man leker kurragömma och vråla här är jag. Eller då är han en klant alternativt har låga tankar om din slutledningsförmåga.

Förhoppningsvis kommer få råd av medlemmar som har eller har haft en liknande situation.

@ellbe Jag förstår vad du går igenom ❤️ Barnen blir ju också lidande i slutändan. Finns dert någon du kan tala med på kommunen eller nån jourhavande medmänniska eller nåt? Jag vet hur det blir när man går runt i sina cirklar och inte kommer vidare i sina resonemang och får helikopterperspektiv på sin livssituation. Hoppas att @HAS ser det här för hon har en speciell story vet jag.

Jag kan relatera till oro, ångest, ovisshet och den ständiga frågan i vilket skick han befinner sig i nu. För min del ledde det till att jag hamnade på andra sidan. Det vill du inte. Du är förälder. Fortsätt skriva och söka information. Försök via stadsdelsnämnd/kommun att komma i kontakt med beroendeterapeut - medberoende är också en sjukdom. Lyssna på podden "bara en till" (finns på Spotify bla) Försök att zooma ut din beroende och zooma in dig. Du får jättegärna skriva till mig också - jag hjälper om jag kan. Jag VET hur mycket man längtar efter de där bra stunderna som bara blir färre och kortare - MEN - det kan du faktiskt vända? Kanske han inser? tillfrisknar? Arbetar på sig själv och ni kan arbeta på er friska relation?

Jag önskar din all kärlek och lycka till ❤️

@lillajag2003 så himla bra att du ska på möte. Var inte nervös, det kommer att gå såååååå bra. Du kan väl skriva och berätta sen? Lycka till🤗

@kayayak godmorgon 🌼. Vilken oerhört svår situation. Jag vet verkligen inte vad du ska göra men om du känner efter inåt så vet nog du. Vad blir bättre av att inte ha kontakt? Vad blir bättre av att ses? Vilken kontakt skulle du kunna tänka dig? Det låter jobbigt att inte ha kontakt men ändå bli uppdaterad? Min mamma dricker men blir aldrig dum så vi smsar före 16 på dagarna, efter det hörs vi inte för jag orkar inte höra henne. Vi har inte någon fin och djup kontakt men skickar ett hej eller en middagsbild. Det är såklart inte det jag drömt om men det fungerar utan oro och skam och ilska. Jag tror att alla kan hitta sin väg.
Stor kram

@kayayak Hej. Jag kände att jag också behövde skriva något, för vi båda sitter i en liknande situation.
Min pappa har haft blandmissbruk och alkoholism i ca 11år av mina 22 levnadsår. Hans resa har gått upp och ner med vissa bra perioder upp till ett år. Just nu är han riktigt på botten, och har hotat flera gånger att ta sitt liv. Jag är enda barnet, han är skild från min mamma och folk drar sig undan från honom. Han säger att det enda han har att leva för är mig, att han inte skulle orka annars. Tyvärr har han förstört mer i mitt liv än vad han tillfört de senaste åren och jag har varnat flera gånger att om han inte tar tag i saken och tar hjälp behöver jag också ta avstånd för att själv överleva. Jag är OBESKRIVLIGT rädd att jag ska få ett samtal eller ett besök av polisen där dom berättar att han är död. Jag skulle själv kunna dö för att slippa vara med om det. Får dagligen vidriga bilder i huvudet med honom och en snara runt halsen, vill knappt se orden själv.. Skulle det hända kommer jag aldrig någonsin förlåta mig själv, aldrig. Tror att folk har sagt samma sak till dig, ”det är inte ditt fel/ansvar” ”du måste tänka på dig själv”. Känner helt ärligt håll käften. Kan nog säga med stor säkerhet att folk som sitter i vår sits med rädslan över att någon ska ta sitt liv är övervidrig, och man kommer känna skuld om det händer, jag kommer iallafall göra det.
Vad gäller kommentarerna ovan vet jag faktiskt inte om jag håller med till fullo. I mitt fall tror jag inte att det skulle funka. Börjar man med att bara träffas lite när dom är nyktra, är risken ca 90% att dom kommer töja på ens gränser, och plötsligt sitter man där igen med dom stupfulla framför sig igen. Det är principen att hålla fast vid sin sak som jag tycker är viktig. Jag själv har fått mina gränser överkörda pinsamt många gånger i mer än 10 år.
Imorgon ska jag gå på mitt allra första grupp Al-Anon möte. Aldrig tidigare varit på ett gruppmöte och kan erkänna att jag är sjukt nervös. Skulle gärna veta mer vad du har för erfarenheter och tankar om allt detta. Jag känner mig väldigt ensam i min situation, men att läsa din text och förstå att du kanske går igenom samma sak lindrar lite.
Ta hand om dig så länge

Jag lever i en liknande situation. Man som smygdruckit i flera år. Vet egentligen inte hur illa det är pga allt smusslande och ljugande. Han är duktig på att maskera berusningen. Vägrar erkänna problem. Man känner sig bedragen och vet inte hur man ska få honom att söka hjälp. Känner stort ansvar dock att få honom att göra det eftersom vi har flera barn som nu också börjar märka av situationen.

@Carisie Tack för svar!
Ja jag börjar verkligen tvivla på mig själv och blir helt knäpp av alla tankar som snurrar. Han är ju ingen alkolist på det sättet man blivit intalad sedan lite hur en är. Det är ju bara för det mesta öl. Och han kan ju tacka nej till öl när det bjuds på när vi är iväg. Men samtidigt så känner man igen sig i allas berättelser här. Magklumpen man får, bortförklaringarna, förnekelsen. Fyllesömnen där det inte går och väcka personen inte ens sitt eget skrikande barn, alla elaka saker som sägs. Att man hela tiden är på spänn och måste ha koll på saker och skiftningar. Jag är fullkomligt urlakad på energi och då samtidigt inte få en uns av bekräftelse som gör att iaf huvudet hade kunnat få lugna sig. Jag börjar känna att ens ta upp det i ett samtal är lönlöst eftersom det endast är förnekelse hela tiden. Och så är han ju bra mellan dessa gångerna och gör mycket hemma osv men man går alltid med en oro i kroppen när man inte är hemma, oro om man ska iväg i några dagar eller när det vankas gemensamma fester med vänner. Jag orkar inte kämpa mer eller försöka få människan att förstå men kan samtidigt inte lämna då det tyvärr finns barn i bilden. Känner mig fångad.

@ellbe Hej 👋🏼 Ja hur gör man vid gaslighting 1.0? Inte ens när jag kom på min dåvarande med att stå och halsa sprit i skafferiet mitt i natten så var det vad han pysslade med. Han hade fått sockerfall och tagit fel på saftflaskan och vodkaflaskan. Jag började ifrågasätta mig själv trots att jag visste att jag hade rätt. Det är en så lömsk sjukdom 😵‍💫

Hur gör man? Känner jag har tappat mig själv och blivit helt "blank". Jag vet inte ens hur jag ska ta upp diskussionen igen eller få fram min oro.
Jag känner mig helt kluven för jag inte har konkreta bevis på drickandet. Och han nekar alltid.

Jag börjar helt enkelt känna mig dum i huvudet, har jag verkligen så fel? Den här magkänslan som dyker upp eller små tecken som JAG upplever (talet, slöheten, hur han står, hur han tittar) är ju inga bevis. Jag vet om att han gömmer öl i garaget och i bilen men har aldrig sett han dricka eller kommit på han när han gör det.

Jag upplever att jag blivit helt avstängd på att vilja ta en diskussion, för det blir alltid förnekelse och jag känner mig förvirrad. Oftast slutar det med att vi inte löser något och det blir dålig stämning i dagar ibland veckor.
Som tex skulle jag iväg till en vän i fredags och förmodligen sova över, han är ensam hemma med sonen och ringer FaceTime av någon anledning (brukar vi inte göra på kvällarna då sonen är extremt mammig när han ser mig och blir ledsen)
Jag bara får en sån tung magkänsla och upplever att han sluddrar i samtalet. Vilket gör att jag får avbryta och åka hem. Dom sover när jag kommer hem men det är tänt i våra uthus vilket jag reagerar på och sambon kommer ner efter en stund och beter sig märkligt och ska gå ut för och röka. Jag går ut efter en stund för behövde ställa en fråga men hittar inte honom. Min hund är med mig och jag får kalla in honom då han försöker smita ut från gården. Då har sambon varit på baksidan och vid frågan varför så säger han sig varit där med hunden vilket jag säger är omöjligt men han håller fast och jag börjar tveka på mig själv om jag verkligen har haft koll på hunden hela tiden.

Så nu sitter jag och funderar på hur jag ska kunna ta upp det överhuvudtaget. Vet knappt vad jag vill komma fram till här ens, känner mig så rörig och snurrig. Känns som om jag alltid måste vara på spänn och ha koll men sen samtidigt har jag ingen bevis.

@cupcake9 Hej ❤️ Jag är säker på att du vet att den enda du kan välja åt eller rädda är dig själv. Tänk sinnesrobönen (med eller utan Gud)

"Gud, ge mig sinnesro att acceptera
det jag inte kan förändra;
mod att förändra det jag kan;
och förstånd att inse skillnaden."

Jag tycker inte det handlar om att kasta bort någon man älskar utan att kasta bort den enda människan man måste leva med resten av livet - sig själv. Jag har själv levt i medberoende som i mitt fall senare ledde till ett eget beroende. Jag kan fortfarande undra ibland varför mitt värde var lägre än min partners.

Mitt förslag blir: ställ krav, sätt ner foten & håll den kvar och invänta respons. Jag vet att bla @has har en annorlunda historia avseende medberoende. Stor kram 🩵

Vad fan ska jag göra
Jag har vänt upp och ner på mig själv och försökt lappat ihop min pojkvän.

Försökt att se han för den han är och ibland behövt vara en kärring till flickvän för att styra han i rätt banor i livet. Han lovade så hårt på nyår att nu ska han bli en bra människa och inte behandla mig dåligt men vad hände i helgen? Jo han tog droger igen.
Jag fick reda på detta via annan person och han ljög för mig vart han var och vad han gjorde. Han kom aldrig hem vilket jag förstår att han ville dölja för mig vad han gjort. Jag orkar inte mer. Vad ska jag säga till han? Jag är så ledsen men vågar eller orkar inte ta upp det en gång till med han. Detta är inte första gången något sånt här sker och jag känner mig så ”van”. Men jag känner mig så sviken när ärligheten inte finns där och droger är inget jag supportar eller vill ha kring mig överhuvudtaget. Varenda gång lovar han att det aldrig mer ska ske.
Vad kan jag säga till honom som är bra och vettigt? Känns som att jag tjatar hela tiden men jag vill att han ska veta att dethär får mig att må pissdåligt. Jag vill inte låtsas som att jag inte vet om att han tagit droger , för då lär han göra det igen bakom ryggen på mig. Jag vill att han ska förstå hur jag mår i detta och att det inte är okej

Och varje gång han faller tillbaka till droger är när han druckit alkohol. Han har adhd och styrs mycket av impulsiviteten. Han är världens finaste kille nykter men så fort han dricker finns det inget stopp. Inte nog med att han har problem med alkoholen så händer det ibland att han dra en Lina eller tar något ännu allvarligare. Jag ligger ständigt med volymen på Max i telefonen ifall jag skulle få ett samtal att något händer.

Kommentarer om att jag borde lämna honom undanbes gärna, jag vet såklart om att jag förtjänar bättre. Men det är inte så lätt att kasta iväg någon man älskar. Det är så svårt att lämna när man väl är i en sån här situation, det är inget man bara gör sådär.

Jag bor med min sambo sedan 5 år, blev varnad om hans drickande tidigt av omgivningen men märkte inte av det, tänkte det var en jobbig period han hade efter tidigare uppbrott men va ok vid det laget våra vägar korsades...

Inte så jättelångt in i relationen uppstod första grälet om just alkoholmängden han hällde i sej. Grälet ebbade ut och allt fortsatte som vanligt. Jag uppmärksammade dock att det dagligen köptes hem 2,8 och 3.5 folkisar, mest sistnämnda.
Tog ett bra tag innan jag verkligen fick misstankar, en måndag och jag kommer hem från jobb och vi ska grilla, typ raglar han....men han va ju trött. Det har jag fått höra många ggr genom åren, speciellt då han låg borta på jobb och jag poängterade det, att det lät som han småsluddrade, trött igen. Konstigt att han inte sluddrade hemma då han va trött.
Plötsligt hittade jag öl gömt bland hans kläder, storbråk, gråt, aldrig hända igen, erkände alkoholproblem, pratade om det, jag stöttar och hjälper till 110 procent. Lugnt ett tag, men alltid folkisar hemma.
Sedan har det hållit på så här, hittat öl under kuddar i gästsäng, jackfickan, bilen, frysen!! Aldrig misskött jobb tack å lov.
Sista gången sa jag att nu fan räcker det! Jag orkar inte mer, då skulle han söka hjälp hos AA på måndagen, den måndan har inte kommit än.
Vi blev vänner igen å han lova att prata med mej då det blev jobbigt, han skulle fixa detta för han ville inte mista mej, vi skulle jobba på detta tillsammans.
Vid ett läkarbesök fick jag dra ur han va de sagt...hög alkoholkonsumtion
han har även potensproblem och hjärtrusningar, 3 barn, varav 2 tagit avstånd.
Så här har det hållit på genom åren. Utöver detta är han otroligt snäll, omtänksam på alla vis, jag älskar människan!
Nu har det varit en period som det inte varit nåt som jag hängt upp mej på eller misstänkt nåt, tills i förrgår, han hade varit å handlat, div jox plus 4 öl i en påse han tog in, 2 var till maten tänkte han sa han under helgen.
Han jobbar helg, så jag stökade på i godan ro, ölen stog kvar i påsen på golvet, å jag skulle ställa dom kallt...där i låg kvittot. Känslan i maggropen då det fattas 8 norrlands i påsen enligt kvittot.
Då gick det upp för mej, kvällen före,samma som inköpet, hörde jag han på övervåningen tussa runt, så jag gick upp för att leta reda på dom, men fann inget, däremot ser jag att soffkudden är i oordning, alltså, smugit upp öl å gömt i soffan, passat på att hälla i sej då han låtsas gå på toa, gömt tomburkarna på samma ställe till morgonen efter för att smussla ner dom medan jag ännu sover, men han lägger dom i pantpåsen?! Så då jag börjar luska i det hela finner jag ju dom där, 3 st, plus 2 från påsen , så 5 starkisar innan morgonskift! Han vet ju att jag ser ALLT men gör sej inte stort besvär att göra det osynligt, soffkudden tex.
Han kommer från jobb, jag låtsas som inget då jag vill se hur han gör.
Hittade ju ingen gömma hemmavid, men i skuffen på bilen va dom , under en annan påse, alltså, han smugglar in och upp till soffan. Luften går ur mej nu, han vet så väl att förra gången var sista chansen jag gav han, trodde på riktigt att han va på rätt väg.
Jag älskar han, men det känns som allt förtroende och alla känslor är förbrukade nu. Jag blir tom, så djävla tom och ledsen, så jag undrar, är det dags nu?.......

Hej.
Blir alltmer sällan jag skriver här, mycket för att jag kommit igenom och ut till en annan sida.
Då jag var mitt inne i "allt", kan tro att alla här förstår vad jag menar, så kände jag att det inte fanns någon väg till något - bättre. Eller ... "bättre" vet jag inte om är rätt ord, men jag var fast i någonslags fälla. Sunt liv? Lyckligt liv? Nu är jag ensam, känns bra med det. Att bara ha mig själv. Frid. Inre ro, fastän jag nog emellanåt kan sakna tvåsamhet, tillit, att planera roliga saker ihop, förtroende. Allt det jag inte fick tidigare då man var två. Hellre att vara ensam än i en relation där det grundläggande inte fungerar kom jag fram till.

Då man har facit i hand ser man vad man borde ha gjort långt tidigare, men efteråt vet man ju vad man hade gjort annorlunda - just då. Att ha lyssnat på vänner, att ha lyssnat på mig själv och inte fokuserat på den jag var tillsammans med, att ens böner, tjat, oro inte gynnat vare sig den andre eller mig själv. Alkoholen var stark.

Idag är han och jag vänner. Hörs nu och då. I kväll har jag lugnt kunnat säga att "vi hörs en annan dag". Jag gick inte närmare in på det med honom, men hörde ju att han var onykter.
Att lugnt säga de orden, ingen hjärtklappning eller oro, och att kunna fortsätta med ro i kroppen se Mello med en hund i soffan och med en mugg te.

Sköt om Dig!
Tänk på vad du behöver.
Kram!!

Hej!

Efter flera crasher om året har vi nu kommit till ett vägskäl. Ett löfte bröts (för tusende gången i ordningen) och jag fick nog. Jag har nu möjlighet att bo på annan ort när jag behöver, jag håller mig borta sedan några veckor men flyttar snart tillbaka igen pga jobb mm. Min partner har rasat igenom och äntligen faktiskt på allvar (verkat det som...) tagit tag i sitt alkoholproblem. Det är såklart fantastiskt bra och ger hopp för framtiden. Samtidigt är min tillit totalt utplånad och min kropp är helt ur balans.

Jag tampas med att få syn på det medberoende jag utvecklat under tio år tillsammans, försöker dämpa reflexerna att stå till tjänst och komma med lösningar. Samtidigt hyser jag stor medkänsla med min partner som nu går igenom sitt värsta i livet. Jag skulle säga att alla våra problem värda namnet har med alkohol att göra. Allt annat är småpotatis som vi kan lösa. Vi har väldigt mycket bra tillsammans, som ger hopp om att vi kanske kan hitta tillbaka så småningom.

MEN! Det kommer såklart bero helt och hållet på hur han går vidare. Han tar hjälp nu men jag vet inte exakt i vilket tempo, så att säga. Jag känner mig otålig och vill se resultat. Och jag vill ha nån slags upprättelse för all skit jag fått ta genom åren. Jag skulle vilja fakturera honom en halv miljon eller nåt för all tid jag inte varit i form, inte kunnat driva mitt företag som planerat, fått tacka nej till stora uppdrag pga utmattning etc. Det är först nu med lite distans som jag börjar förstå och lära mig att den som är anhörig ofta tar en större smäll än den som är beroende. Att det är så sjukt stressande att stå bredvid, önska kommunikation men vara hänvisad till gissningar, lirkande, anpassning, ändrade resplaner, grusade förhoppningar, förnedrande kommentarer, totalt mosande av tillit. Jag har svårt att se hur han någonsin ska kunna ta in vad detta kostat mig. Alltså vad HANS VAL har kostat mig. Det känns på något vis förnedrande när jag ser tillbaka på alla gånger jag hoppats förgäves, markerat men ändå kommit tillbaka. Om han skulle förstå på djupet vad det gjort med mig, vad jag bär på, vilka minnen jag helst inte skulle vilja ha, då måste han var jävligt modig och vidöppen. Och jag tror att det kanske blir för mycket för honom. Han klandrar redan sig själv ordentligt.

Så hur har ni gjort, ni som hittat tillbaka när partnern blivit nykter? Hur lång tid har det tagit? Går det ens att lita på personen igen? Eller sitter det som ett cellminne att det alltid finns en risk för återfall? För oss vet jag inte ens om det kommer landa i helnykter eller måttligt drickande. Men i nuläget känns det som om jag utvecklat en hyperöverkänslighet mot minsta tillstymmelse till både drickande, beroendebeteende och små gliringar eller anklagelser om att "jag är inte heller perfekt". Hur kan man nånsin ha en ärlig kommunikation igen när det blivit så oberäkneligt att tex kritisera ett beteende som sårar en?