Senaste kommentarerna i forumet

@Kameleont
Tack, det värmer.
Jag har det ganska tufft men det går framåt. Har samtal med en psykolog, det är jobbigt men känns bättre efteråt.
Känns mer hoppfullt nu.
Hur har du det? 🌸
Stor kram

Tack för de värmande orden! Om beslutet är rätt får tiden utvisa. Tvivlet finns såklart och rädslan att bli sviken. Det är svårt när man är kvar i relationen att inte falla tillbaka i sitt medberoende beteende. Min man går till sin behandling varje dag men jag får kämpa mest själv tycker jag. Även om jag går i samtal. Tycker att anhöriga är en så bortglömd och bortprioriterad grupp. Beroende sjukdomen är en familje sjukdom. Det är allmänt känt. Ändå- alla resurser sätts in till alkoholisten. Enorma resurser. Medans behandling för anhöriga ofta glöms bort. Det borde vara självklart att anhöriga, om de vill, om de är medberoende också borde erbjudas samma insatser. Dvs 12 stegs behandling. Att bli medberoende är fruktansvärt! Och leder ju ofta till utbrändhet och depression. Jag tycker det är tragiskt. Så många människor det måste finnas som lider och inte får hjälp! Nä, jag vet, man kan inte hjälpa alla. 😉😁 Men en reflektion över något som jag uppler som orättvist.

Ja...om vi kommer klara det ja....tvivlet finns. Senast igår kväll. Dök de upp. De där tankarna om hur det var då. Så lite som behövs för att bli påmind. Nuförtiden håller jag inte inne med det. Det gjorde jag förut, tassade på tå, skämdes för mina känslor. Bad om förlåtelse för saker som defenitivt inte var mitt fel. Allt för att göra saker bra igen. Allt för att få känna mig om än lite älskad. Sjukt! Nu vet jag. Jag är värd mer. Igår kväll blev jag upprörd över en kommentar. Förut hade jag hållit tyst. Mått dåligt, tagit åt mig, fått ångest. Det gjorde jag inte. Jag sa ifrån. Såna incidenter händer inte alls lika ofta nu. Imorse hade jag dåligt samvete. Fick påminna mig själv. Var på väg att hamna där igen. Var på väg att be om förlåtelse för något jag känner! Men nej. Jag är medveten nu. Men det är svårt. Får påminna mig varje dag. Hade kanske på många vis varit enklare att välja att lämna relationen. När det gäller att bli fri medberoendet. Men nu har jag valt det här.

Nu ska jag åka och ta hand om min häst dvs. Ta hand om mig själv, medans min man är på behandling. Tack för att du hejjar! Jag hejjar på dig! Det verkar vara många här som har erfarenhet av att vara medberoende. 👍Ha en fin dag! 🌻🌞

Vill bara skicka en tanke. Har tänkt på dig o undrar hur du mår.
Hur går det för dig?
Stor kram 🧡

Dina frågor är stora o djupa. Speglar den förvirring o ensamhet man känner som anhörig till någon som dricker bort sitt liv.
Jag känner för dig!
Man vill hjälpa men vet inte hur o var man börjar. Vet inte om jag har så mycket klokt att komma med, är mitt i samma oro o vet inte vad som är bäst.
Som nämts ovan, så beror mycket på hur insikten är hos din person, den som dricker menar jag. Och om ni över huvudtaget pratar om problemet, om alkoholen?
Det jag tagit till mig av råden i Anhörigstödet, och som passade mig o vår situation är att utgår ftån din egen känsla. Du som medberoende.
Lyfta problemet o oron utifrån hur du känner. Det blir mänskligt, mer begripligt o framförallt utan anklagelser just då.
Var ett bra första steg för mig.
Hoppas du kommer dig framåt.
Ta hand om dig o lycka till!
🤗

@PSG Så fint att höra! Så fint att ni har kärleken kvar för varandra ❤️
Stryker under på tidigare råd: kom ihåg dig själv i detta. Ligger en tung o orättvis börda på dig som medberoende. Ta hjälp att bära den. Har hittat bra råd på Anhörigstödet.
Stort lycka till framöver!

@PSG Vad glad jag blir! Vi håller tummarna här för er, men glöm inte bort dig själv. Du behöver också stöd i ditt medberoende 💛

@Nikki3 Orkade absolut läsa! Det kändes väldigt fint att ta del av hur mycket som hänt i er relation på så kort tid. Jag hejar på er och hoppas att allt går bra och om det inte gör det, så vet jag att kommer att klara det också. Det låter som du lärt dig väldigt mycket om dig själv redan.

Min erfarenhet av att vara medberoende och anhörig till en alkoholist är att alkoholisten själv måste inse konsekvenserna av sitt missbruk. Och vilja själv. Det är jätte viktigt! Annars går det inte. Ibland är det bästa att lämna relationen. Så var det för oss. Jag lämnade, flyttade och ställde sen ett ultimatum. "Vill du ha kvar mig i ditt liv får du söka hjälp för dina problem och gå i behandling". Du kan läsa mer om vår resa i tråden jag skapat om du vill. Styrke kramar! 🤗

Ja, gör gärna det! Håller helt med föregående skrivare.

Har själv varit djupt i ett medberoende som blev väldigt destruktivt. Jag gjorde och betedde mig på ett vis som gjorde att jag tillslut tappade bort mig själv totalt! Jag kan ge rådet. Sitt inte själv. Det finns mycket hjälp att få. Man behöver hjälp och stöd av andra. Hitta det sätt som passar dig. Aa- alanon kanske? Hoppas du kommer att skriva här och känner att du blir lite hjälpt av det. 🤗

Hej! 🤗 Jag tänkte dela med mig av vår historia. Jag jobbar med mitt medberoende och kämpar varje dag för att få tillbaka tilliten. Andra som lever med nyktra alkoholister- går det? Det känns ibland så hopplöst! Hur har ni jobbat med ert medberoende?

Jag lämnade min man i mars och det var nog det bästa som kunde ha hänt. För oss båda- och för vår relation. Jag var fruktansvärt medberoende och hamnade i en djup depression, svår ångest och till slut självmords tankar. Jag hade helt tappat bort mig själv och både mitt själv förtroende och självkänsla var på botten. Jag hade sökt hjälp för mitt medberoende och gick regelbundet i samtal och blev lite hjälpt av det. Men så hamnade jag i en svacka, min man hade blivit av med jobbet sen en tid. Jag oroade mig mycket. Väntade bara på att han skulle börja dricka. En kväll blev det så svårt att jag för första gången la in mig själv på psykiatrin. Jag orkade helt enkelt inte mer. Min man hade blivit av med jobbet pga konsekvenser av sitt drickande. Varit nykter någon månad, var vad han sa iallafall. Men var vidrig att leva med. Självömkande och bitter. Allt var alla andras fel, företaget osv. Såklart. Jag visste hur han blivit av med jobbet men det kunde han inte vara ärlig om. Jag försökte i månader övertala honom att gå i behandling. Väntade på ett rejält återfall. Men han vägrade. Kunde klara själv att sluta sa han. Men ibland är det ju inte bara " skruva på korken", ibland måste man gå i behandling. För att gå till botten med problemet om varför man använder alkohol eller annat som snutte trasa. Och hitta nya sätt att hantera motgångar tex. Det här var i vintras. Hela hösten var jag sjukskriven. I jan. Blev han arb. Lös. I mars la jag in mig på psykiatrin. När jag skrevs ut åkte jag inte hem. Jag hade bestämt mig. Berättade inget. Åkte till min dotter i en annan stad. Jag hade fått nog. På riktigt. Gränsen var nådd. När jag var inlagd skickade han medd. På Messenger om att han ville skiljas. Förstod att han fått ett återfall. Skickade elaka medd. Hans vänlista på fb. Fylldes med nya singel tjejer japp. Han drack. Var ute på dejting sidor och raggade. Skyllde allt på mig och nu skulle jag " straffas". Men jag sket i det. För första gå efter alla svek. Efter alla lögner så satte jag mig själv först. Jag kände bara, gör vad fan du vill. Jag vill inte vara en del av dina problem längre. Och framförallt jag tog inte mer skit Att vara på psykiatrin hjälpte mig nog, att prata med personalen där. Fick efter några dagar hos min dotter hjälp av en vän och kunde bo inneboende hos dem. Ändrade adress. Hade bestämt mig. Efter någon vecka hörde han av sig. Jag var fast besluten. Att jag aldrig mer ville leva så igen. Om det innebar att mista honom som jag älskade, då fick det bli så. Det sa jag. Jag sa att "jag kan välja ett annat liv. Utan dig. Att jag inte ville vara en del av hans alkohol problem längre". Vill du leva med mig får du gå i behandling. Du får visa, inte bara snacka. Jag har hört nog med tomma ord. Men jag kan faktiskt inte lova något, min tillit till dig är på noll efter alla svek. Så även om du tar tag i det här så kan jag inte lova att jag kommer att kunna fixa att komma tillbaka. Utan tillit kan man inte känna kärlek"

Det här samtalet hade vi under en helg. Början på veckan efter tog han kontakt med beroende centrum. Nu har han gått i 12 stegs behandling i två månader på heltid. Han har förändrats otroligt mycket på kort tid. Han är väldigt motiverad och hoppfull. Förnekelsen är helt borta. Han mår bättre än någonsin. Lättad på något vis...och framförallt mycket ärligare..och mer ödmjuk. Tacksam över livet och otroligt tacksam mot mig. Säger att han kommer att vara evigt tacksam mot mig resten av livet som fick honom att inse att han behövde gå i behandling. Han har " fått livet tillbaka" Men har också mycket skuldkänslor över hur han betett sig och försöker verkligen bli en bättre människa.

Jag har " nästan" flyttat hem. Men det tog tid och var svårt. Jag litar fortfarande inte på honom fullt ut och det är skit jobbigt. Men jag mår också mycket bättre. Vår relation är på en helt annan nivå. Vi pratar om allt. Och kan lösa konflikter mycket bättre. Vi är båda mer ödmjuka och respektfulla men jag är mycket bättre på att sätta gränser. Jobbar såklart med det fortfarande. Det är såklart inte bara bra. Vi stöter på problem hela tiden. Men vi löser dem. På ett annat vis. Tillsammans. Och med stöd från varsitt håll jobbar vi med oss själva med hjälp och stöd utifrån. Dag för dag. En dag i taget. Jag har insett att mitt medberoende går långt tillbaka till min uppväxt. Ett beteende jag ärvt och utvecklat pga min uppväxt. Jag går fortfarande på samtal på beroende centrum för mitt medberoende. Vi går på Aa möten och jag på Aca möten. Jag vill också jobba med de tolv stegen men allt är nytt så just nu går jag på möten och lär mig hur allt funkar å framförallt lyssnar och lär mig av andra. 🙏🏼 Hjälper mycket! Om vi fixar det här får tiden utvisa. Men ingen av oss hade kunnat ta tag i våra problem utan hjälp från andra. Just nu känns framtiden inte lika skrämmande iallafall. Jag säger så. Jag hoppas inte, lärt mig att det är bäst. Då slipper jag bli besviken. Min man lovar inte, han "strävar efter" och "försöker ", varje dag är en seger.

Kände att jag ville dela med mig lite av vår historia. Den har ju bara börjat. Men kanske den kan hjälpa eller ge lite hopp till dig eller någon annan. ❤🤗 Om det är rätt eller fel att gå tillbaka måste ju du känna själv. Jag gav det ett försök. Men det var ärligt talat väldigt halv hjärtat och skeptiskt från början. Det var jag ärlig med. Ärlighet och öppenhet från båda håll har varit viktigt för oss. Men nu har jag skrivit så mycket så frågan är om någon orkat läsa! 🙈😅

Vad fint att höra @PSG att det blev framsteg efter att du pratade med din man! Du har redan fått ett antal fina svar om hur det kan vara att leva med någon som har ett beroende. Det kan se olika ut men oavsett kan det vara så värdefullt att dela olika upplevelser och strategier med varandra! Om du letar efter fler tips och tankar om hur du möjligen kan påverka din situation finns även ett program för anhöriga här på alkoholhälpen som du hittar här: https://alkoholhjalpen.se/anhorigstodet

Tack såå mycket för alla era svar, känns bra ändå att jag inte är ensam ❤️ Det har faktiskt blivit framsteg sen sist, och måste tillägga att detta är första gången vi verkligen har pratat med varandra om det, ordentligt lugn och sansat. Ett eller flera bakslag antar jag att jag kan vänta mig. Ett 10 veckors program har startat och det verkar tas på allvar.

Jag ska ge det mer tid, vi älskar ju trots allt varandra ❤️

@Korpen Ja du, har ni haft "samtalet", där missbruket tas upp och blir synligt? Ofta är ju det jättesvårt och som anhörig vet man ju aldrig hur det tas emot. Har din missbrukare sjukdomsinsikt, så är ni ju en bra bit på väg. Jag hoppas och tror att du kommer att få svar från många kloka människor här som kommit mycket längre i sin medvetenhet om medberoende.
Jag känner med dig och tänker på dig. Detta är ett jättebra forum för stöd i din situation!

Vad gör man först? När en förändring måste ske? Varje dag en ny fylla. Samma sak varje dag i minst tio år? Var börjar man?

@Kevlarsjäl62
Detsamma❣️
Ta hand om dig!

@kajsa48 Hur går det för dig? Det är otroligt påfrestande, detta grubblande! Vad ska man säga, när, och vad vet barnen..?
Du verkar ha ganska bra koll på hur mycket han dricker. Blir lätt en fix idé att hålla koll på mängden.
Jag gör det, kan inte sluta räkna burkar, fast det egentligen inte leder till något. Det bekräftar bara mina misstankar om att han druckit. Behövs väl inte längre eg, för det sinnet har jag fullt utvecklat nu, tyvärr. Men jag räknar vidare...
Tänker på vilken press du har på dig. Att allt snurrar på, allt runt honom o drickandet o allt med hem o familj samtidigt som du dribblar o styr.
Känner igen mig så i det.
Du funderar på om du ska säga något o vad du ska säga. Och att han kommer bli arg.
Finns det någon känsla av ömhet kvar mellan er? Något gemensamt att fokusera på som skapar känslan av samhörighet mitt i allt det trasiga?
Jag formulerade ett par meningar som jag malde runt i mitt huvud i månader innan jag vågade o innan tillfället gavs.
Det var en befrielse att säga dem till honom tillslut! Och de mottogs väl, fast jag också trodde han skulle bli arg.
Är det en väg att gå för dig tror du?
Ett litet steg i riktning mot förändring.

Ta hand om dig!
Du har det väldigt tufft men du är stark - Glöm inte det!
Styrkekramar

@Kameleont 🧡 Fint att du finns här

@MissIce Tror aldrig jag varit tröttare än efter detta, så du hade alldeles rätt, vila hade jag behövt göra.......

@Åsa M Tack, den behövs just nu 🧡

@vår2022 Att försonas med sig själv, ja det är nog precis vad det handlar om 🧡

Visst är det typiskt att man går på blåsningen gång på gång innan man lär sig. Själv har jag varit medberoende till personer med olika problem i över 20 år och har akut tröttnat på den delen av min personlighet. Jag VILL inte längre tro på folk som bara gör mig besviken. Då blir det lättare att hantera det när det händer: "det visste jag väl att det skulle bli så här" istället för "varför tror jag att det skulle bli annorlunda den här gången?". Kanske ett tips gill dig om du vill testa det. Mig har dwt hjälpt.

@vår2022
Ja, det är fint när du beskriver det så.
Tack för att du delar med dig av dina kloka insikter, det ger väldigt mycket 🙏

@Kevlarsjäl62 @Snödroppen
Det kan på något vis vara fint ändå, att det ur sorgen kan komma något nytt och vackert. Det gamla ska dö och något nytt ska födas. Nu finns möjligheten att välja en väg som tillgodoser våra behov och som vi vill vandra på. Att man försöker möta sig själv, ta den lilla jag i handen, visa den nyfunna vägen och säga att nu är du trygg, det kommer att bli bra, för jag finns här hos dig. Vi ska göra en ny och mycket bättre resa tillsammans och skapa ett liv som får oss att må bra. Att försonas med sig själv och känna medkänsla med sig själv. Tänk vilken härlig resa!❤️

Heja dig, skickar allt pepp som finns!

@vår2022
Tack, vilken fin vägledning 🙏❤️