Senaste kommentarerna i forumet

@Åsa M
Jag känner med dig. Det måste vara svårt att hålla känslomässigt avstånd om man inte får fysiskt avstånd.
Jag tänker mest på dig och sitt mående kring det hela.
Kram ❤️

Tänkte återuppliva tråden eftersom hans chef just pratat med mig i enrum om hur det går för honom. Tydligen har han gått i rehab i 1 år men vägrar nu gå mer. Samtidigt menar chefen att han börjar bli sämre igen. Han har prövats mot sitt gamla jobb och det föll direkt, han klarade det inte. Tydligen har han skickat konstiga mejl till kollegor och betett sig allmänt förvirrat. Nu ska han placeras i min korridor igen och jag bävar för att han ska stöka runt. Jag älskar mitt jobb, men att se honom dagligen i det skicket som han är i, det lockar inte alls. Och vilken sorg att han fortfarande, efter all denna tid, fortfarande inte fått ordning på sitt mående. Den här sjukdomen är så vidrig. Kan bara hoppas att han har fått diagnos på sitt psykiska mående utöver alkoholismen och får hjälp för det också. Hans chef trodde att detta kraschar snart och jag känner stressen öka... Fy fasen. 😵‍💫

@kakao Tack så mycket för din input och bra förslag, det uppskattas verkligen!

@Takpanna
Hej, hur har du det? 🌹Hur går dina tankar.

Jag tänker att det är bra med anmälan, att det också gärna kommer flera.
Förstå mig rätt, tänker att om t ex skola samt privatpersoner gör det, att det väger tyngre funderar jag, med stöd och hjälp. 🤔

Jag kom att tänka på den aggressiva biten, om det skulle spåra ur helt, har du en "plan B"? Någonstans ni kan fara för att åtminstone försöka få ro?
Speciellt med tanke på att det är barn med i bilden?

Har man "bara" sig själv, som jag hade tidigare då det spårade ur för honom, är det ju en annan sak. Jobbigt ändå, men annat ...

Skriv gärna igen, och berätta hur det går för dig / er.
Du stödjer honom skriver du, glöm inte dig själv bara.
Kram.
❣️

@lindaab ❤️❤️❤️

@Adde Läser här inne nästan dagligen. Läser mina egna inlägg då och då. För att påminnas och läser om svaren jag fått.

Du skriver om att dricka ikapp. Det förklarar en del för mig. Oftast ses jag och min särbo bara varannan vecka. Jag bor hos honom varannan vecka.
När det är måndag och jag kommer till honom så är han inte berusad så det märks. Även om jag känner på lukten och hör honom dricka då och då. Han handlar varje dag på systemet när jag jobbar. Varje dag när jag kommer hem till honom så kollar jag hans gömställen. Alltid en flaska sprit, ett par öl och en vinflaska. Typ samma dagligen. Han dricker ”lagom” hela veckan. Någon enstaka gång blir det för mycket och det märks. Men han nekar såklart när jag ifrågasätter. När det inte ”märks” säger jag aldrig ngt för att undvika diskussion.
Varje morgon på helgerna startar han med 1-2 öl i badrummet så jag inte ska märka.

Sen är det måndag, jag åker därifrån. Då är han så berusad ibland dygnet runt. Men alltid eftermiddag/kväll. Har han ”måsten” så klarar han sig hyfsat tills efteråt.
Senast så körde han dygnet runt fram till torsdagkväll, då satt han utanför mataffären och blev hämtad av polis för han inte kunde stå. Blev en lugnare helg efter det. Och den hade vi en rätt lugn vecka.
Den här veckan har varit lugnare också, trots att jag inte är där. Min förhoppning väcks direkt, dum och medberoende som jag är.

Men ont i magen inför helgen, han har redan varit på bolaget för ett par timmar sedan.
Den här oron, kommer han hem, lever han. Bara längtar till måndag så jag får vara där och ha ”kontroll”. Så sjukt tänkande. Jag vet att jag inte kan rädda honom.

Jag har frågat flera ggr hur han tänker framåt. Ibland vill han ha hjälp, vara nykter.
Ibland svarar han att han vill men ändå inte.
Och ibland så låter det tvärtom, han vill fortsätta. Så hopplöst.

Ville bara skriva av mig röriga tankar.

Hej @Takpanna!
Vad fint att läsa dina reflektioner kring orosanmälan som har gjorts nyligen. Det märks i det du skriver att du har behövt vara stark länge och behövt lägga dina känslor åt sidan. När jag läser det du skriver upplever jag det som att du just nu behöver ha fullt fokus på dig själv för att i nästa steg orka vara en trygg punkt för dina barn. Förstår jag dig rätt då?

Du har fått några fina stöttande svar men det har också uppstått en diskussion här i tråden om hur man bäst stöttar personer med egna alkoholproblem. Jag vill vänligt be er alla att alltid tänka efter en extra gång om ett inlägg är till hjälp för trådstartaren. Annars kan det vara bättre att starta en ny tråd för att lyfta det perspektivet.
Jag hoppas att ni har förståelse för det, så att vi tillsammans kan skapa den här fina platsen som känns välkomnande för alla. 

Du beskriver en oro för vad som kommer att hända härnäst @Takpanna, samtidigt som du känner en lättnad för att det kan komma stöd till er. Fortsätt gärna skriva här om hur det går för dig! 

Allt gott!
Nell, Alkoholhjälpen

Jag tycker att det är rimligt att ta ett samtal med din son, speciellt om han bor hemma. Han ser ju och märker själv. Tror inte på att sopa under mattan och låtsas som ingenting. Han kanske behöver prata men inte vågar lyfta det själv. Sen kanske du ska undvika att ni två gaddar ihop er och bara pratar bakom pappans rygg. Kanske det hjälper om ni båda sätter er ner tillsammans med din sambo och berättar hur ni upplever situationen. Jag har dock lärt mig att en beroende gärna ger de svar som de tror att man vill höra, så även om det låter bra och som han har insikt kan han tänka något helt annat när han är själv. Har också förstått att de löften som man gärna vill ha om en nykter framtid lägger stor press på den beroende. Kanske föreslå AA, kontakt med vård? Se att han hittar ett forum där hm har möjlighet att vara helt ärlig med vad som pågår i honom. Lycka till!

Jag är sambo med en man som haft och har ett ganska stort helg- och semesterdrickande. Han dricker tills han får den där glasartade blicken, som många här skrivit om, och tills han stammar och går/står svajigt för att sedan däcka framför datorn. Han är aldrig otrevlig eller elak och det påverkar inget annat i vårt liv förutom att han kanske inte vaknar förrän vid 12 lördag och söndag. Han sköter jobb, hus, mat och annat som hör familjelivet till.
Vi har levt ihop i nästan 20 år och har en 17-årig hemmaboende son ihop.
På sistone, kanske senaste halvåret, så har jag blivit mer och mer säker på att han även börjat dricka i smyg på vardagarna. Jag går och lägger mig tidigt då jag har jobb på annan ort och börjar tidigt. Ibland har jag vaknat av det omisskännliga ljudet av en aluminiumburk som öppnas (jag är lättväckt :) ) eller alkohollukten som sprider sig när han kommer in i sovrummet. Jag har även hittat en alkoholgömma i en garderob. Ja, jag snokade för jag ville vara säker på vad jag visste innan jag konfronterade honom.
Härom natten när han kom och la sig så var det så himla tydligt att jag visste att nu måste jag prata med honom ordentligt. Det fanns liksom ingen återvändo, för om det fortsätter så här så kan vi mycket väl förlora allt.
Till saken hör också att han vuxit upp utan sin far som lämnade hemmet när min sambo var i tidiga tonåren pga alkoholism. Kontakten dem emellan har varit noll sedan dess trots att de bott i samma stad. För några år sedan dog fadern och vi fick ta hand om all hans skit.
Pga detta så har jag så himla svårt att förstå varför min sambo dricker som han gör när han vet hur dåligt det kan gå. Samtidigt vet jag att man tror att beroendeproblematik till viss del kan vara genetiskt samt att många får samma problem som man vuxit upp med.
Igår kväll när jag och sambon var själva hemma tog jag upp min oro för honom, med honom. Jag sa helt sonika att jag tycker han dricker för mycket och att jag vet att han även dricker på vardagarna nu. Han svarade mest med "Mm" och "Mhm". Frågade vad han själv tyckte och Jo, det hade nog blivit lite mer men bara ibland på vardagar och det är nog dags att dra ner.
Hade förväntat mig lite mer nekanden då det är sådant jag fått förut, men det här lät ju förvånansvärt bra. Jo, det är bara muntligt just nu och jag får se vad helgen ger. Men jag har iaf fått ur mig lite oro och han har tagit emot den.
Nu till min egentliga fråga i detta forum. Hur pratar jag med min son? Jag skulle gärna vilja veta hur han känner inför sin pappas drickande. Sonen dricker inte något vad jag vet, han tycker det luktar äckligt och är aldrig intresserad av att smaka här hemma (vilket han heller aldrig fått eller blivit erbjuden). Jag är inte blåögd, självklart kan han göra saker när vi inte är med men han är sällan ute sent och har aldrig påvisat något som helst påverkat tillstånd.
Kan jag prata med honom? Jag vill inte lägga någon skuld på min sambo eller få sonen att se ner på sin pappa. Jag vill bara veta hur han känner, även fast jag kanske inte får ett ärligt svar.
På ett sätt vill jag nog ha honom som en sorts bundsförvant eftersom jag vet att förhållandet mellan pappa och son är något som min sambo absolut inte vill skada och nog skulle reagera på om det tas upp som ytterligare ett orosmoment.

Nu har jag fått ur mig en del och tänk vad mycket man funderar på att låta som en vettig människa som inte kommer göra några fel och inte vill såra någon, inte agera i ilska och hota med allt man har. Alltid vara så jädra tillmötesgående, suck...

Nu är vi på Teneriffa igen. Allting upprepar sig. Jag förstår inte hur man kan hälla i sig så mycket, som min man gör. Men allting är bra för utom alkoholen. Nu lovar han, att när vi kommer hem ska han gå ner 20 kg, som han lagt på sig under och efter pandemin. Det innebär minskande av alkoholen. Vi har varit gifta i 46 år. Mannen började dricka varje dag när han gick i pension. Han dricker inte tillsammans med barn och barnbarn. Och han har god nattsömn. Jag är medveten om, att den jag kan ändra på är mig själv. Men jag kan inte, se att mitt liv blir bättre utan min man? Visserligen utan alkohol. Men hela livet för övrigt, skulle ju bli förändrat. Jag lever på hoppet!

@Tröttiz Visst är det så. Hur ska man veta?

Jag har ganska många runt mig som berättat om sina problem. Tänker att det är enklare då jag är väldigt öppen om mitt fall. Har valt att vara 100% transparent. Ser det som en livförsäkring. Genom att öppna upp har jag gjort upp med skammen och det blir väldigt svårt att svara ja på ett glas vin om någon frågar. Alla skulle nog höja på ögonbrynen och undra. Det orkar jag bara inte. Har heller ingen lust alls efter all efterforskning. Kan för mycket idag för att överhuvudtaget vara intresserad. Är så mycket mer tillfreds utan. Har inget behov av det för att våga etc på middagar. Har gett mig tusan på att lära mig att leva som förr fast utan.

Bland de som varit öppna med mig har bara en valt noll som lösning. Noll var med om en vidrig situation som gjorde att hen valde att backa från stupet och har hållit 0an. Resten pendlar. En tramsar tom med att prata öppet föraktande och samtidigt dricka tills hen sluddrar som om jag inte skulle fatta.

Alla som berättat för mig vet att bästa är att sluta men ingen orkar stå emot allt runtomkring. Alla frågor och livsstilsförändringen. Förnuftet säger ja men handlingen vacklar.

Frågan är om det kanske är två saker som måste klaffa, fått nog av en eller annan anledning & att avväpna skammen. Kanske måste de gå hand i hand för att lyckas?

Jag har valt att inte göra något åt andra. Vill de sluta kan de fråga mig vad de vill. Jag kommer aldrig dömma. Däremot verkar det ju inte som min erfarenhet bidrar till mer än att de har en person att prata med. Om allt. Gosh detta är svårt.

Och här är boken ”Alcohol lied to me” som gratis pdf. Kanske någon mer kan hitta kraft i den texten. https://www.stopdrinkingexpert.com/altm.pdf

Kram till er alla där ute!

@Nell tack snälla för din respons ❤️ det värmer så mycket!

Kan uppdatera att nykterheten fortsätter här. Han drack en öl (berättade det för mig) när han reste med jobbet och åt middag med en kollega förra veckan. Han reste i jobbet några dagar både förra och denna veckan, och då kan jag inte riktigt veta. Men vi brukar prata i telefon på kvällarna när han reser och jag är bra på att höra om han druckit. Jag kan typ känna vilket läge han är i. Om han är ”på” eller ”av” med alkoholen. Han har inte druckit något här hemma. Så nu har vi en lugn period här. Får se hur länge det håller i sig…

Tänker på att jag döpt den här tråden till ”jag föraktar honom” och på hur dubbelt det är för mig. För jag är så stolt över honom, också. När jag startade den här tråden var det just ilska och sorg jag kände. All besvikelse och all frustration. Bilden av honom sittandes i fåtöljen, överlägsen och full. Så dum bara. Nu håller han sig nykter och har klarat det bra senaste tiden. Han försöker bota sitt beroende genom att lära sig mer och inse vad alkohol faktiskt är. Här i forumet hittade jag till ”Alcohol lied to me” som stärkt mig mycket i min syn på alkohol och jag har även delat med till min man som är med på resonemanget. Han har skickat detta klippet till mig: https://youtu.be/DkS1pkKpILY och vi har återigen pratat om alkoholens fördärv. Så han är på rätt spår.

Jag är så innerligt tacksam för det.

Jag kommer fortsätta skriva här, för min skull. Tidigare har jag oftast lämnat forumet när jag trott att vi klarat oss, men jag tror det är bra för mig att fortsätta skriva. Det är så bra att kunna följa det man skrivit och få stöd när det behövs. Fortsättning följer…

@Slagpåsen
Hej.
Så bra att du skriver här på forumet för råd, och att skriva av sig är bra. 🌺 Vi är ju flera som har erfarenhet.

Har du (ni?) tagit upp drickandet tidigare?

Jag har själv erfarenhet av en tidigare pojkvän som drack/dricker mycket.

Sammanhanget, har det hänt något speciellt?
Kanske en början vore att ödmjukt ta upp att drickandet oroar samt ta upp specifika situationer om sådana finns, och fråga om det hänt något? Att ta med henne på olika trevliga upplevelser då hon inte dricker. Vad tror du om det?

@Lora
Hej.
Mycket i mitt huvud. En av många saker är att det man har gemensamt är alkoholen som på olika sätt ställer till det. Det går så djupt.
Jag började tänka på relation. Den ena måste få stöd med sitt, den andra med sitt och sedan ska man tillsammans försöka styra upp allt. Vilket jobb ... En del kanske får hjälp av soc, andra börjar där och söker sig någon annan stans.

Jag minns att jag läste (inte här) om en medberoende som kontaktade partners arbetsgivare. Skammen var stor för den med beroende, den personen berättade sedan att detta var just det som behövdes för push åt "rätt" håll. Men jag tänker att det kanske/förmodligen? finns fall där detta gjorts och det inte slutat bra.
Man kan ju inte veta utfallet.
🌹

@Snödroppen Tack snälla och detsamma. Jag tog mig en rejäl funderare över mitt sista inlägg till dig / er här. Funderade kring varför jag gör detta? Handlar detta istället om mig. Lägger jag över min ångest på er nu 🥶? Grundar detta sig i att jag så förtvivlat gärna vill bli bekräftad? Att skammen jagar mig ännu. Eller är det så att jag har en poäng? Att det finns en del att utveckla i samhället och att få förstår hur skammen är kontraproduktiv? Att de finns de på andra sidan som inte ser hur deras frustration slår. Att den slår hårt. Hårdare än det kanske var tänkt för man är så infernaliskt frustrerad över situationen. Att även andra sidan är drabbad av skam och behöver få ut den. Kasta loss och tjonga till. Kanske är det ganska mänskligt? Inget att förneka. Snarare hitta sätt att hantera än att gömma undan?

Ja, jag har blivit illa behandlad. Jag har blivit dömd utan att vara hörd. Folk har slutat ta kontakt. Vissa vågar inte närma sig. Detta är en kategori av människor som gjort så. Sedan har även motsatsen skett. Där jag hittat det där kittet. Jag är inte ensam. Jag har kommit vidare likt min berättelse ovan.

Sedan läser jag nu denna tråd här. - Hjälp mig, jag vill dö. Finns i detta forum. Dagsaktuell. Den handlar om skammen. Det vi resonerat om här. Inte bara en inflikar om fel och skvaller i systemet. Fler har hemska erfarenheter. Hemskt!

Vi kan säga vadsomhelst. Vi kan släta över men sanningen är att när man berättar för vissa slår de undan benen för en ordentligt. Det är uppenbarligen inte bara jag som har dåliga erfarenheter.

Så jag landar tillbaka i. Att lägga händerna hos soc är inte för alla. Det finns potential att förbättra. Allt annat är väl egentligen ganska naivt? Även att relationen mellan medberoende och beroende är extremt komplicerad och vi undervärderar konsekvenserna av denna process. Här finns mer att göra för att hjälpa båda parter. Det är en sak jag tror vi har gemensamt. Vi vill väl. Frågan är bara hur man når varandra 🤗.

@Lora
Hänger inte helt med då jag inte känner Angelina eller Brad.
Förstår att du måste ha erfarenhet av att bli dömd av din historia för det verkar vara återkommande. Jag dömer ingens historia utan förstår att var och en har ett ansvar, här och nu.
Vi har olika uppfattning som kanske inte möts riktigt, likväl så är det min personliga uppfattning att det är viktigt att ta in andra människors uppfattning för att förstå min omvärld bättre och därmed mig själv också.
Hoppas solen värmer där du där, det gör den här.

@Ecatrina läst igenom din tråd här och känner så starkt med dig. Så mycket igenkänning. Så innerligt ledsen för det du behöver gå igenom. Kan så känna din smärta och sorg, för jag har stått i liknande situationer med min man. Och jag har varit så rädd för hur det ska sluta. Du beskriver så väl hur det är att stå bredvid den man älskar. Och man slår nästan knut på sig själv för att få den personen att förstå. Man vill så gärna nå fram, måste nå fram. Finns det stunder då din man mjuknar inför dig? Tror du att innerst inne har stunder av tvivel kring sitt eget drickande? Tvivlar på om jag ska ställa dessa frågor, för jag tror du kommit långt i din process att lämna och jag vill inte få dig att tveka eller tvivla på dig själv. Men jag känner så igen mig i det du skriver och i min mans ödmjukare stunder kunde vi ändå hitta vägarna framåt. Allt beror förstås på hur långt den som dricker kommit i sitt beroende… och hur benägen den som dricker är att se sig själv i spegeln och personens förmåga att ta ansvar för sitt. Och på hur långt man själv kommit och hur mycket mer man orkar. Det viktigaste är trots allt att rädda sig själv och sina barn ❤️

Jag beundrar din kraft och klokhet. Jag önskar dig all lycka till i fortsättningen. Fortsätt gärna skriva här. Hur går det för er nu?
Värme och kärlek ❤️

@Häxan
Jag förstår chocken och sveket, det är så egoistiskt att det det inte finns ord.
Jag hoppas innerligt att du kommer till den punkten där du känner att du är värd omtanke, uppskattning och respekt och att han ändå inte kunna uppnå det ❤️
Du är värd all kärlek ❤️

Hej @Häxan

Skulle du vilja berätta mer om hur det går för dig nu? Hur mår du?

Du beskriver ett sånt oerhört svek och jag vill skicka dig all kärlek, mod och kraft. Kanske en hel del självmedkänsla och självkänsla också, för jag kan tänka mig att det du varit med om kostat mycket på dig. Kom ihåg att du är värdefull och du leva ett friskt liv utan alkohol ❤️

@Samsung50
God morgon.
Jag berättade inte för kolleger och chef om skälet, det har jag inte gjort vid tidigare uppbrott heller.

Dock verkade det som att endel kolleger fattade eller visste ändå utan att jag sagt något ... Fick lite sådana vibbar.

Kram. Kämpa på.
Ha en bra dag. 🌹

Jag pratade med hans chef om hans problem. Har inte pratat med min chef för jag har inte samma förtroende för honom, tyvärr - men han har säkert fått höra det ändå. Kollegorna vet inget såvitt jag känner till, vi hade inte outat vår relation och ville båda ha det så. Jobb är jobb och privat är privat, så tyckte vi båda... då.

Vad har ni som lämnat eller brutit upp en relation sagt till de som inte är närmsta familj eller vänner. Tex kollegor på jobbet. Har ni sagt att ni separerar pga alkoholproblem. Jag har pratat med min chef och då kom detta upp att jag är i en separation och kanske inte kan leverera till 100 % på jobbet under period. Han var väldigt stöttande och så men ställde också frågor om detaljer och märkte då att det blev svårt att svara utan att komma in på detta med alkoholen. Då jag inte ville ta upp det blev det lite undvikande svar. Hur har ni andra gjort? Känns som man hänger ut sitt ex om man säger något.

Hej.
Hur har du det? 🤔🌺

Det låter verkligen märkligt, hur han kunnat bygga ett nytt liv utan att ta den minsta hänsyn till dig. Så iskallt och grymt. Det enda jag kan hoppas på är att det gör det lättare för dig att bygga ditt nya liv. Det du kommer behöva är att ta hand om dig och vara snäll emot dig själv. Det är tufft när någon förstör ens förtroende så totalt och oförtjänt. Jag hoppas att du hittar ett sätt att bearbeta allt detta. Och att du inte glömmer bort allt du har gjort för er familj, som har gjort att den har fungerat trots allt.