Senaste kommentarerna i forumet

Min man är en fixare av rang och han har varit högfungerande, så jag har inte varit den som fixat i vår relation, i alla fall inte praktiskt (vilket var en av anledningarna till att jag förälskade mig i honom eftersom jag tidigare haft relationer där jag behövt vara den som fixar och driver saker framåt).

Det har framförallt varit hans växlande humör och den plötsliga förändringen från att ha gemensamma intressen och göra mycket tillsammans, till att han helst velat vara i fred och känslan av avvisande samt alla konstiga beteenden som följer med beroendet.

Det är där jag behöver lita på att han finns igen. Att han ”tål” att jag berättar hur saker blir och har varit för mig, utan att han blir arg och försvarar sig. Att han vill göra saker tillsammans igen. Och att vår relation (samt hans nykterhet) klarar av ett tillsammans, men också att ha egna utrymmen. Att jag inte behöver vara den som tar ansvar för stämningen och det emotionella längre.

Jag hade också turen att få en helt fantastisk samtalskontakt på vårdcentralen som jag gått hos i 8 månader nu.

En utomstående som speglar mig så fint och varsamt men ändå tydligt. Som också belyser vikten av att det kan behöva vara lite skakigt en tid, då jag tar mer plats och inte viker undan för försöka bevara familjefriden längre.

Hittills har det gått rätt så bra tycker jag.

Jobbar också med trauman i kroppen genom meditation och när jag känner att jag behöver lyssnar jag på bok om medberoende för att påminna mig själv vad jag behöver fokusera på.

Nu när mannen är nykter märker jag tydligare andra relationer som också behöver justeras lite. Medberoendet lever ju i oss själva och inte bara i relation till den som missbrukar.

Eftersom vi fortfarande bor isär har jag en hel del tid för mig själv att reflektera och ”landa”. En vana jag behöver ta med mig in i det gemensamma hemmet igen.

Känner mig lite osäker på om det var svar på dina frågor?😅

Kram❣️

@Mycolia
Hej, jag upplever det väldigt sunt att vara särbo då man är tillsammans med någon i aktivt missbruk. Att få rå om sig själv i lugn och ro, för missbruk tär - både för den beroende och den anhöriga. Du överreagerar inte tänker jag, ens upplevelser kan inte ha fel.
KRAM.

@has
Hej, kom att tänka på dig och din resa. Hur tar du hand om dig, och det du är med om nu och det du/ni varit igenom? Jag tänker att som medberoende så har man så att säga tentaklerna ute och fixar det som ska fixas m.m. Om den man lever med slutar dricka, då får man ju en annan "roll", och det blir annorlunda tänker jag. Han har ju sin resa, jag funderar lite på hur du arbetar med din resa mot ett mer harmoniskt liv tillsammans med honom?

KRAM.

@Tröttiz
inte "KAN" förändra ska det vara. Nog för att vill kanske är det rätta här också ...

@wasgij
Hej. Jag kan tänka mig att för en beroende så finns inte förmågan till att ha en sund relation, samtidigt upplever jag att ( nu säger jag de) de måste ha "någon" för att så att säga inte drunkna i sig själva.

Som anhörig kan man ju stånga sig blodig, men det hjälper ju inte. Böna, be, skälla, nej, funkar inte! Man kan inte få någon annan att bli frisk hur gärna man än vill. Upp till den. Vet inte hur många gånger jag i mitt huvud haft mantrat och rabblat sinnesrobönen, att kunna acceptera det man inte vill förändra. Kommit på god väg, men daglig kamp med att inte slungas in i andra människors destruktiva snurr ... Det är en annan vuxen människa man har att göra med, en människa som man inte kan fatta beslut för.

KRAM. Sköt om dig.

Och just krocken i det,förnuft och känsla har alltid varit ett problem för mig.
Som om att jag har en alldeles egen människa som bor i mig och som är nära sina känslor,vågar tycka om knyta an osv.
Och sen den andra som så tydligt ser att det är oförenligt i nuläget.
Hur ska de kunna bli kompisar och samarbeta?

Åsa,visst är det så.
Jag har jobbat så hårt för att avveckla vår relation.
Bit för bit har jag nedrustat det vi har.
Flyttat alla mina saker,flyttat mitt företag till annan ort osv.
Ändå så står jag här och önskar något annat innerst inne.
Och kvar står han,likadan och helt oflexibel som alltid.
Definitivt inte läge för några förhandlingar då han inte ser problemet,problemen.

@Åsa M
Ja, så är det verkligen. Den känslan som du beskriver. Tror jag levt i någon förnekelse. Av att försöka kämpa mot något som aldrig går när han aldrig velat egentligen. Skälla ut efter noter fick en annan också göra åtskilliga gånger. Utan något resultat.
Jag delar verkligen din mening att dela sin kris med andra, att isoleringen blir mindre.

Jag är mest glad över att inte slukas tillbaka. Att inte känna ånger av att blockera och lämna honom bakom mig. Inse att jag faktiskt inte kan göra mer.

Ja, de där djupa samtalen känns igen här också. De var mest snack och syftade till att skapa hållhake på mig som medberoende - jag fick ju spela ut hela mitt register och vara omtänksam och han fick låtsas ha insikt om sina problem så vi fick det lugnt och fint ett tag. Han fortsatte på samma sätt ändå tyvärr. Var vaksam mot manipulationen, för det är det et är. Ville han göra något åt problemet och hade förmåga att göra det på riktigt hade han sökt hjälp.

Jag tror du försvårar för dig själv med att ha regelbunden kontakt. Då kan man vackla.
Klok väninna du har, håll hårt i henne!

@wasgij visst är det lite förlösande när den där stunden inträffar... förnekelse tror jag absolut spelar in. För mig var det en enorm trötthet som bara exploderade, jag blev skitförbannad på fyllesvamlet en dag och skällde ut honom efter noter. Sen var jag inte akut medberoende längre... det har också hjälpt mig att hjälpa andra här. Jag ser mina mönster lättare och kan reflektera runt dem. Man blir liksom lite mindre isolerad i sin kris när man försöker hjälpa andra anhöriga gå igenom sina egna kriser, så känner jag i alla fall.

@Mycolia du överreagerar inte, det är snarare väldigt sunt att inte vilja vara i närheten av någon med aktivt missbruk.

Och kvar i samma läge.
Det är förstås minnet som spelar mig spratt.
Jag kokar ner det till de fina stunderna där vi möttes.
Allt däremellan och grundorsaken till varför jag flyttade struntar jag i.
Är man bara en människa trots allt?

En väninna till mig sa:
Du är inte beredd att ta konsekvenserna av ditt beslut.
Och precis så är det.
Beslutet är rätt men konsekvenserna känslomässigt var jag inte beredd på.
Jag måste förhålla mig bättre till detta.
Annars blir jag nedbruten och kommer att försöka få till nödlösningar som inte håller i längden.
Bara för stunden.

@_smile_
Tyvärr så ingår dessa bra samtal väldigt ofta vid alkoholism - det är ångesten som slår till.

Jag hoppas att du kan hitta en egen lägenhet. Det finns mycket information om medberoende på nätet, det har hjälpt mig att bli starkare. Har du nån möjlighet att i nån mån ta en lunch med en vän träna etc. så du får en paus från din situation?

@Åsa M Vi brukar prata väldigt bra efter, och han vill inte bli så här full heller. Han har dåligt ölsinne, riktigt dåligt. Men sen så är det bara han som kan ta tag i det och ta reda på varför det blir så, speciellt då han får så mycket ångest då han dricker.

@Mycolia
Du överreagerar inte -att bli särbo låter som en utmärkt idé 🤗
Eller rättare sagt helt nödvändig!

Nykomling här. Lever sedan 1 år tillbaka med en man som har blandmissbruk i bagaget. Jag älskar honom och känner att jag hittat hem men hans missbruk dyker upp, främst alkohol och jag har ställt ultimatum att nästa gång han dricker bli vi särbo. Jag skäms så oerhört över att jag inte bara kan lämna honom. Jag vill inte lämna honom men jag saknar tillit när det kommer till alkohol. Jag har själv psykisk ohälsa och orkar inte med allt drama.
Det känns som jag överreagerar när han har druckit...

Hej @Blomhåret! Jag tror det kan gå, men för det krävs ju att alkoholisten (och den medberoende) ska komma till insikt och välja att leva nykter.

Min man är sedan ett halvår nykter och det är inte helt lätt med tilliten.

Nu har jag själv kommit till en punkt där jag känner att jag aktivt behöver välja tillit för min egen skull.

Visar det sig längre fram att mannen fortsatt inte är att lita på, så kommer jag i alla fall att ha lärt mig att lägga problemet där det hör hemma och inte tappat massor av energi på grund av misstro.

Att mannen visar att han fortsatt är nykter (genom blodprov) och att vi kan ha öppna samtal om hur vi båda känner när vi behöver det är ett absolut minimum för att jag ska kunna känna mig trygg i det.

Jag tror det går. Och jag tror det krävs en rejäl insats från bådas sida. Första steget är att båda parter inser sitt beroende/medberoende och arbetar med det. Vilket för den medberoende blir att erkänna maktlösheten vi har vad gäller en annan personens beteende.

Ta hand om dig❣️

Tack för de fina orden @Nell! Du har förstått helt rätt, det är ett aktivt val utifrån faktiska beteenden. Och känns som ett smärre mirakel😊

Tack snälla @Kameleont!❤️ Det värmer att läsa det du skriver. Det är verkligen ett eget arbete att inte trassla in sig i andras problem, utan jobba vidare med de egna (även när de egna i stunden kan verka ”mindre allvarliga” än någon annans.

Jag vill förstås fortsätta finnas där för andra, men behöver hitta balansen och ta hand om mig själv först. Misstänker att det kommer att bli ett livslångt lärande!🙈

Det här forumet kan verkligen vara livsavgörande, när man står i total kris och inte har någon att vända sig till. Jag vet inte hur jag hade klarat det om inte det varit för alla er här❣️

Varm kram❤️

@glufsan Jag tror inte du kan få honom att inse det, om du inte tar hjälp utifrån och så att säga eskalerar situationen. Själv pratade jag med mitt ex' chef vilket ledde till att hans missbruk uppmärksammades, han lades in på sjukhus, blev sjukskriven, omplacerad och arbetstränade länge. Det är tre år sedan nu och han får inte sitt gamla jobb tillbaka för problemen är kvar.
När jag läser det du skriver undrar jag om du har reflekterat över hur mycket ditt medberoende påverkar dig. Du beskriver att du dricker med honom för att hans problem inte ska verka lika stort. Du städar och fixar och försöker mildra konsekvenserna, men till vilken nytta? Som du själv säger verkar han inte se sin konsumtion som ett problem. Man kan inte älska någon frisk. Om han vill ta hjälp så är det upp till honom. Ultimatum fungerar inte. Det är du som måste bestämma om du vill leva med en missbrukare eller inte och du måste fundera på att dra, och hålla, gränser. Har du funderat på det? Om det var en vän som hade berättat det här, vad hade du rått dem att göra?

Såhär…jag var tidigare gift med en man som drack en del på helgerna. När vi skildes blev det mer och mer vilket jag kunde se då vi bodde kvar i samma hus fast varsin lägenhet. Det låg vinboxar och ölburkar i varenda litet skåp nere i källaren tex, hans nya hade nolltolerans så han försökte väl dölja det så…det gick ju bra tills han åkte dit för rattfylla!!
Iallafall, efter flera år som singel träffade jag för 1,5 år sedan den man jag nu lever med. Han drack inte, det var det största och bästa med honom innan vi ens träffat. Han hade inte druckit nåt på 2 år berättade han. Jag drack ju inte heller, dels för att jag inte tycker det är gott och dels för att jag såklart blivit anti pga tidigare förhållande.
Vi träffades ca en månad innan jul.
På julafton jobbade jag kväll men var välkommen hem till honom efter det, han hämtade mig tom.
Väl hemma hos honom tar han fram öl. Julöl såklart. Då är det väl ok…
Sen dess har det fortsatt varje helg. Fredag och lördag. Långa perioder även 6 eller rent av 12 folköl på söndagar. Och onsdagar. 10 stora starköl på fredagen och samma på lördagen.
Jag har börjat dricka med honom honom för att det inte lika mycket ska se ut som att han har problem och super. Ikväll drack jag två små öl och en liten cider. Den första ölen tog mig en timme att få ner. Jag tycker inte det är gott men jag vill inte ”vara tråkig” och tjurig som jag annars kan anses vara. Jag bör inte ens dricka då jag har diabetes ska jag väl tillägga.
Han sa igår att nej imorgon ska jag inte dricka, men idag talade han om att han skulle köpa 6 öl för några av dom han drack igår var såååå goda. När dom 6 ölen började närma sig sitt slut ikväll föreslog han att vi skulle gå ner på restaurangen mittemot…nej det ska vi inte sa jag. Konstigt att det alltid är du som ska bestämma reglerna sa han då. Fast du skulle inte ens dricka idag lovade du igår? Till saken hör att han lovade för längesen att inte dricka när vi har hans barn. Det höll en helg som mest. Hans barn är här nu. Det är inte ok, den äldsta som är 17 super varenda helg och det finns alkoholism på båda föräldrarnas sida. Jag försöker trycka på att han ska vara en förebild men ska inte lägga mig i,
Hursom, efter dom 6 ölen var det dags för sista promenaden med hunden. Han knatade på snabbt så jag knappt hann med o sa inte ett ord. Kommer in, går på toa medans jag bäddar upp. Lägger sig och drar kudden över huvudet. När ölen är slut och man inte blev så onykter som man ville är kvällen definitivt slut. Punkt. Jag blev arg, kanske råkade säga att han är alkis (när han inte drack under dom två åren gick han på beroendecentrum, just sayin) och det tog ju skruv såklart. Säger jag det en gång till åker jag ut, jag har problem och borde söka hjälp, osv…allt bemöts med aggressivitet och förnekelse. Och tro mig, jag har försökt ta upp det här nör han är nykter och jag är lugn och fin. Det går inte.
När han dricker är han aldrig våldsam, han går dock igenom flera stadier under kvällen. Först tyst, sen lite pratig och glad, sen pratig och lite aggressiv mot mkt i samhället och antingen är man tyst eller så håller man med. Man argumenterar inte emot. Sen vid 6-7 öl är han oftast full (det går ju ganska snabbt att få i sig) då fäster vi inte längre blicken, han är bra vinglig och ja, ni vet, sådär jobbigt full bara…vi brukar tackolov lägga oss då. dom flesta kvällar ramlar han ur sängen gång på gång. Nu har jag börjat ta bort det som står på hans sängbord så det inte ska gå sönder….Ofta springer han upp och kräks efter ett tag ”för han får så mkt magsyra”. Men vanligtvis finns det öl kvar och då tar man med sig en ny till sängen. Alla brukar gå ner även om han inte ens är medveten om att han dricker dom sista 3 :(
Huuuuur ska jag få honom att inse att han har ett problem och behöver ta tag i det ännu en gång?
Och ja, jag har absolut druckit min sista oönskade droppe, och nej, ställa ultimatum hjälper inte. Han är fan vuxen och bestämmer helt och hållet själv när var och hur han dricker. Sådeså.
Jobbigt läge att vara så kär i någon men samtidigt tycka så illa om en del av den personen…

Jag har hittills inte sett några sådana exempel i min närhet. Alkoholism och välfungerande relationer är varandras motsatser, enligt min erfarenhet.

@majsan
Hej! Tack för svar. Visst är det märkligt hur vi sugs in. Men att av frånvaron vara så otroligt fria? Att beslutet vi fattat är så rätt.
Men så kommer den där komplimangen, samtalen som kan vara i timmar. Där någonstans inom en tänds ett hopp, ett hopp alldeles förgäves.
Jag säger som du, mest besviken på sig själv för att vara så otroligt naiv. Hur lätt det kan vara att bli manipulerad.

Jag bad min ex make häromdagen dra åt helvete. Från att samtala en hel dag via sms, till att ringa och säga att han kommer kämpa för mig, att jag måste förstå att det han gör i sin process är tillräckligt. Att han kan kanske inte göra mer ?!
Jo man kan om man VILL. Han har ju aldrig velat har jag insett. Utan det är bara ord han sa för att jag ska vara kvar.
Där detta samtal ledde till ett video samtal där han stolt visade upp hur han klunkade i sig sin trogna sprit. Där dog allt kan jag säga. Fullständigt.
Nu starkare än någonsin är han blockerad. Vill aldrig mer veta av honom. Och inte förrän nu, som jag äntligen känner mig fullt fri att gå vidare. Min förnekelse kanske släppte, mitt medberoende tog totalt slut.

Är otroligt tacksam för denna sidan som hjälpt mig under dessa månader.
Nu får du läsa en del, men jag bjuder på den :)

@has
Du har gett mig mycket värme, råd o stöd här o det vill jag tacka dig för! ❤️

Vet att det 'kostar på' att ge av sig själv. Man vill det så gärna o sitter djupt att göra så. Igen o igen (som du skriver).
Starkt av dig att gång på gång återvända inåt, mot dig själv, ändå. Sätta ditt mående i fokus.

Fina ord, fin text.
Förstår så väl din känsla, din utmattning, din kamp o känsla av kraftlöshet.
Det jag läser mellan raderna är en stark person med mycket kärlek o jag beundrar det!

Tack ❤️