Senaste kommentarerna i forumet

Hej @Samna! Det du skriver berör verkligen! Du befinner dig i en situation som ingen ska behöva vara med om. Ingen människa har rätt att behandla någon som du blir behandlad.

Du tar ett stort steg idag genom att beskriva din situation, ärligt sätta ord på det. Hur smärtsamt det än är så är det något som kan hjälpa dig till förändring, att hitta en annan väg.

Jag har skrivit ett personligt meddelande till dig också i vår frågelåda. Du hittar det på din kontosida, eller under "Stöd - Fråga oss" när du är inloggad. Ta hand om dig, du är viktig!

Varma hälsningar,
Nell, Alkoholhjälpen

@Samna Hej! Bra att du skriver här. Jag blev också starkt berörd och bekymrad av din situation och har svårt att se att du ska kunna må bra i denna situation. Förstår att du har känslor för honom och hopp om att han ska sluta dricka, men det är bara han själv som kan ta tag i detta och han är verkligen långt ifrån att göra det. Han sitter fast i ett beroende och behöver hjälp för att ta sig ur, men det kan du inte hjälpa honom med. Du är på väg in i ett medberoende som också kan vara väldigt svårt att ta sig ur så du behöver agera nu. Han använder psykiskt våld mot dig och kontrollerar dig genom att slå sönder dina mobiler så du inte kan ringa, låser dörren och tar nyckeln, vrider tv på högsta volym och är misstänksam om att du är otrogen. Risken finns också att han börjar att använda fysiskt våld mot dig. Han bryter ner dig mer och mer och till slut sitter du fast och orkar inte ta dig ur.

Det kan förekomma olika typer av våld i nära relationer som psykiskt våld, fysiskt våld, sexuellt våld, ekonomiskt våld, materiellt våld. Det du berättat om är psykiskt våld och materiellt våld och risken finns att det även kommer att bli eskalera med tex fysiskt våld.

Så här står det på SKR hemsida: https://skr.se/skr/arbetsgivarekollektivavtal/arbetsmiljo/valdinararela…

Psykiskt våld. Våld i nära relationer innehåller alltid psykiskt våld. Det kan handla om verbala kränkningar, manipulationer, lögner, hot och isolering av den utsatta. Det psykiska våldet kan få den våldsutsatta att börja tvivla på sig själv och på sin uppfattning om omvärlden. De som utsatts för både psykiskt och fysiskt våld säger ofta att det är det psykiska våldet som är värst. Det är det som gjort mest ont och som varit svårast att återhämta sig ifrån.

Fysiskt våld. Kan handla om att hålla fast, knuffa, dra i håret, sparka, ge örfilar, slå med knytnävarna eller ta stryptag. Våldet kan även innefatta användande av tillhyggen. Det är vanligt med slag där det inte syns, vilket innebär att den utsatta kan ha fysiska skador som utomstående inte ser.

Materiellt våld är till exempel att sparka hål i dörrar eller kasta en mobiltelefon i golvet. Sakerna som förövaren har sönder är ofta sådant som den utsatta värdesätter och behöver. Våldet är skrämmande och innebär ett underliggande hot om att det kan vara den utsatta som blir slagen eller sparkad nästa gång. Materiellt våld kan också utövas i samband med en bodelning och den utsatta kan känna sig tvingad att ge upp materiella ting för att få lugn och ro.

Här kan du läsa om hur våld ofta startar i en nära relation:
https://skr.se/skr/arbetsgivarekollektivavtal/arbetsmiljo/valdinararela…

Här kan du läsa mer om våld mot kvinnor för att få mer information och stöd: https://jamstalldhetsmyndigheten.se/mans-vald-mot-kvinnor/stod-till-dig…

Och du kan ringa anonymt till Kvinnofridslinjen för att få information. Samtalet är gratis och du är anonym när du ringer. Ring 020-50 50 50.

Du verkar vara ung och du har hela livet framför dig. Att stanna kvar i denna destruktiva relation kommer att göra livet tungt och svårt. Du är värd att få ett bra liv som du önskar dig. Lyssna på dina innersta tankar som du uttrycker och värdesätt dig själv som den viktigaste personen i ditt liv. Prata med dina närmaste i Sverige och var inte ensam om din oro och dina känslor. Isolera dig inte där du är helt ensam och beroende av honom. Ensam är inte stark. Du har styrka, kraft och mod, använd den! Kram❤️

Hej! @Samna, Har läst dina ord och blev starkt berörd av din situation. Men tror att du nog inom dig redan har svaret på hur du ska agera. Men var lugn och gå försiktigt fram tills du kan återvända till en tryggare hamn. Ibland kan man ha hamnat på helt fel spår och visst kan väl kärleken vara blind som man hört nån gång. Men ibland måste man nog öppna ögonen en aning och visa lite kärlek till sig själv för att inte gå under så att säga. Var rädd om dig och tänk på ditt eget bästa. Kämpa på kompis!

Jag vet inte om jag orkar mer, min energi sjunker och jag märker hur lite ork jag har att försöka samtidigt som hela mitt liv kretsar runt honom.
Jag och min kille har varit tillsammans strax över 2 år, jag bor med honom när jag är här (vi bor långt ifrån varandra) så jag bor här ca 1-3 månader i taget. Men det är inte problemet. Han har problem med sitt drickande, jag tror han har problem allmänt med beroende. Förut kunde han dricka då och då, som normalt. Däremot tog han droger nån gång då och då, inget jag tyckte om men bara det inte var ofta eller ett beroende. Han sa att det bara kunde ske ibland på speciella tillfällen som födelsedagsfirande med vänner osv. när jag redan fallit började det tillslut öka mer och mer, tror inte jag tänkte på det mycket då eftersom vi inte bodde ihop men något jag reflekterat över i efterhand. Med droger blev han inte galen, snarare lugn, mycket energi och kunde prata om djupa ämnen och känslor.
Tillslut blev det dagligen med droger, han gick ner i vikt, sov nästan aldrig så han såg som sjuk ut. Han började spela casino på telefonen och blev helt besatt av det. Alla pengar gick till droger och spel. Det blev alldeles för mycket och väldigt oattraktivt. Han sa att han kan sluta om han vill och jag sa att han behöver sluta för jag vill inte leva med någon som är drogberoende. Han lovade mycket om att det var sista gången, som bröts många gånger. Jag tänkte ge upp om att ha hopp att han ska sluta. Men en dag slutade han faktiskt, från en dag till en annan tog han inte droger alls mer. Inget spel heller. Jag blev väldigt glad och mycket stolt, han började se bättre ut, sov och åt normalt och gick upp. Han kände sig bättre, äntligen.
Då när han slutade med droger sa han att han skulle börja dricka mer öl igen, bara ibland för att gå upp i vikt så som han var i början när vi träffades. Tyckte det lät väldigt dumt, jag försökte istället få han förstå att öl är inget hälsosamt och att bästa sätt är att äta bättre mat och alla mål. Inte en gång eller varannan dag som han kunde göra på droger..
dessa ölen, jag avskyr dem. Varje gång jag ser en ölburk, eller hör det där ljudet när man öppnar får jag en klump i magen. Allting ökades och idag dricker han dagligen mellan 6-12 öl normalt vis. Ibland över 15 eller med starksprit också, men då är det oftast om vi är iväg. Har vi öl hemma tar han en direkt på morgonen, dock brukar han ha druckit upp allt på kvällen. Han köper alltid minst en öl när vi går in till butik, har vi glömt något och går och handlar strax efter igen så köper han igen, även fast han har. Storhandlar vi så köper han åtminstone 6-pack och hinner dricka upp 3 innan vi ens betalat och gått ut. Jobbar han så dricker han, efter jobbet sätter han sig nästan alltid på puben innan han åker hem och där vet jag inte alltid hur mycket han dricker. Sen kommer han hem, inte alltid jätteberusad men det händer många gånger. Men den här ölen är alltid i handen eller i påsen som han köpt med sig hem. Jag tycker inte alls om det, ibland är det till och med så att jag dricker, även fast jag inte gillar öl så han inte blir full. För när han blir full blir han inte rolig.. det är därför jag får klump i magen när jag ser han köpt hem mycket, eller när jag känner av han är på gränsen och inte kan dricka mer. Men han blir sur när man säger till, skulle vi inte ha pengar, butiken är stängd eller jag säger till så är det som allt går under. Ändå säger han att han inte är beroende, han bara tycker inte om vatten eller annan dryck.
Hans problem tar han ofta ut på mig när han är full, mycket är mitt fel. Han höjer rösten, man kan inte prata med honom då han bara avbryter och pratar över mig. Han kan sätta på maxvolym musik på teven hela natten när vi bor i lägenhet, även om jag vill sova och inte kan för att det är högt, samtidigt som jag tycker man ska respektera sina grannar som säkert också vill sova. Har jag stängt av teven tillslut för att han inte lyssnar på att sänka eller ta hörlurar eller något, (han kan ju lyssna om han vill men bör tänka på andra) .. vilket det känns som han inte kan ibland. Nä då kan han bli så arg att han börjar slänga runt saker, det är mycket han tagit sönder. Bara två av mina mobiler har han krossat totalt. En anledning är att jag tittade i telefonen när han bad mig hämta en öl när jag inte ville, när jag inte ville han skulle dricka mer. Jag kan bli rädd för honom i de stunder, han tar alltid nästan min telefon ifrån mig för han är rädd jag ska ringa någon i hjälp. Tar nyckeln så jag inte kan gå ut osv.
Han anklagar mig mycket för att jag varit otrogen, igår blev han sur från ingen stans och när jag frågade vad som hänt svarade han inte och kollade endast med arg blick. Jag har slutat att bry mig mycket då jag som sagt inte har energi för det. Men det påverkar mycket ändå. Tillslut sa han iallafall att han sett ett svart kort hårstrå.. ingen har varit här förutom han och jag samt våran katt som är svart vit. Så det är ju kattens tänker jag, nä absolut är det inte det enligt honom. Nähä..
det är så tröttsamt, vi bråkar mer o mer. Hela mitt humör förändras när jag ser ölburken eller när han ska gå och köpa även fast vi haft en bra dag så vänds det för mig när det går upp i antal. Jag försöker att hålla mig och vara glad men jag känner mig inte lycklig mer. Han beter sig illa mot mig och även mot andra ibland när han dricker, beter sig konstigt och jag skäms då när vi är bland folk. Luktar öl och när vill krama mig eller ligga så äcklas jag. Så jag har tappat sexlusten mycket, ännu mer när jag säger nej och han inte accepterar. Ibland har jag till och med skrikit nej och puttat iväg honom, han kan fortsätta ändå eller går han iväg sur och i värsta fall ger mig ett slag. Jag känner mig så förnedrad, ledsen och förtvivlad. Han varken lyssnar eller respekterar.
Och så får jag torka upp efter hans skit, alla burkar, öl som han spillt, om han kräkt får jag städa upp, kissade i sängen gjorde han för någon vecka sen. Somnar han på golvet har jag nu börjat strunta i han, jag bryr mig inte mer om han skulle vakna och ha ont i ryggen.
Ja.. mycket kan nämnas och allt är bara rörigt. Jag har länge skyddat hans beteende och skyllt på alkoholen, det gör jag till viss del fortfarande. Men jag har insett att han har problem, som tog ett tag. Jag har insett att min pojkvän är alkoholist. Jag har tagit upp min oro, hur jag känner. Då kan han reagera med ”snacka inte skit” på ett skämtsamt sätt och ber mig hämta en öl. När jag sagt han är alkoholist, säger han nej alkohlister dricker mycket mer. Han fattar nog inte att han dricker mycket, och att det inte är sund relation till alkohol, utan kontroll. Det är många gånger han frågar dagen efter vad som hänt, att han inte minns vad vi gjorde, eller att han behandlat mig illa. Men jag vet inte om jag ska tro på det.
Det ändå som jag ändå är imponerad av är att han sköter alltid sitt arbete, han jobbar i princip varje dag och har aldrig struntat i det. Jag vet inte vad jag ska göra mer. När vi pratade seriöst för inte så länge sen sa sa han att han vill sluta, men han tror han behöver hjälp, att han har mycket stress och behöver få i ordning på saker men inte vet hur. Så jag tror han vet innerst inne han har problem, men förnekar det. Och blir arg om man nämner det eller agerar på ett sätt anti alkoholen. Jag vill tro han kan sluta, som med drogerna. Men det verkar som han ersatte drogberoendet med alkoholen istället. Och helt ärligt då var han bättre med droger, han blev aldrig aggressiv av det. Jag har tänkt många gånger på att lämna, jag orkar inte mer, jag måste tänka på mig själv, jag är värd bättre, jag är ung och ska inte fastna med en kille som honom. Men när han är nykter är han så fin, fin mot mig, mot andra runt omkring, hjälpsam, ställer upp, jobbar hårt och ser alltid till jag har det bra, uppskattar mig, är lugn och harmonisk och väldigt känslosam person. Han vill ha ett bra liv, han vill vi ska gifta oss och skapa ett liv ihop. Jag vill ju det också. Men sorgligt nog är han mer berusad än nykter. Mår han skit och bara kräker känner han att hans kropp inte är bra, då blir han rädd och tror alkoholen är orsaken. Då kan han sluta dricka 1-2 dagar sen fortsätter igen. Jag tror på att han kan sluta, frågan är när. Och om det är värt att stanna, jag tror inte det. Jag älskar han men jag tror min kärlek och känslor börjar tappas eftersom jag mer och mer äcklas av han och irriterar mig på honom. Den enda lösning som finns är att han slutar och det måste ske en förändring nu. För mitt hopp är snart slut. Även för hans skull också, han är 25 och hans kropp och hälsa kommer ta stryk om det ska fortsätta såhär, jag blir ju orolig.

Om någon orkat läsa allt, tack 🙏🏼
Jag behövde verkligen skriva av mig, jag kan inte prata med någon om hur det verkligen är, jag behövde få det ut. Och jag känner mig så ensam, jag är också ensam här. Då jag bara har honom här eftersom han inte bor i Sverige, och min familj och vänner i Sverige. Jag vet inte vad jag ska göra, jag går från att vara förkrossad till glad när vi har det bra. Men det vänder så snabbt och för det mesta är jag ledsen och tom. Sitter hemma själv på dagarna och väntar tills han kommer hem, bra eller dålig..

Hej @annika111 ,
Jag har varit i din sits och förstår stressen över att vilja hinna skaffa barn innan det är för sent. Det valet jag gjorde var att jag skaffade barn med den mannen som drack för mycket. Visserligen har vi tre underbara barn och min man är helt underbar, när han är nykter. Men det helvetet som man får genomlida med alkoholism i familjen, det tär något fruktansvärt. Det ligger som en knut i magen av oro, ilska, besvikelse konstant.

Du säger att du har satt dig i en dum sits. Om du frågar mig så sitter du fortfarande i ett guldläge. För du har ännu inte skaffat barn med honom. Än är det inte försent. Lämna nu, gå ut och dejta, hitta någon bra man:) Frys in ägg så ger du dig själv mer tid.
Så slipper du bli en av oss stackare som sitter och bearbetar vår sorg i det här forumet. Lycka till.

@mollykatt
Grattis - nu börjar ditt nya liv!!!
❤️

Jag har nu blivit erbjuden en lägenhet som blir dyr för mig men lättnaden är enorm känner jag och ser fram emot att flytta! Hela min semester har han druckit och nu när jag börjat jobba är jag inte utvilad utan helt slut och har panikattacker. Jag känner samtidigt en oro för hur jag ska klara ekonomin men måste bort härifrån då han vägrar flytta. Det finns inget annat val känner jag. Jag vill må bra igen.

@kalle81 jag undrar om du litar på din partner alls efter allt som har varit? Finns det någon tillit att utgå från?
När man har haft det tufft så länge är det lätt att sluta titta på vissa saker i relationen och bara fortsätta i samma hjulspår. Då ser man inte att gränserna förskjuts hela tiden och inte heller att man accepterar saker som man annars inte skulle ha accepterat. Har du funderat på att sätta, och hålla, gränser? Ni far båda illa av det här.

Hej @kalle81!

Så tufft det låter. Instämmer i det Ullabulla skriver ovan.

Lever själv med man som varit nykter i 6 månader och tycker det känns svårt med tilliten.

Någon här på sidan tipsade om ”Put the shovel down” på Youtube. Tycker det fanns en del hjälpsamt där.

Kanske kan det också vara bra att få stöd på eget håll? Även om man själv tycker det går bra, kan det vara mycket att hantera på egen hand. Speciellt under så lång tid som detta pågått hemma hos er.

Skickar omtanke & styrka!

Hej och välkommen hit!
Det du kan lita på är dig själv och de gränser du sätter runt dig.
Ställ upp några riktlinjer för dig som du länner att du kan hålla.
Tex,jag lämnar hemmet för några dagar om hon dricker.
Jag ska inte tjata ställa krav och ultimatum som jag sedan inte håller.

Eller några helt andra gränser som
känns rätt för dig.
När man lever med en beroendeperson så bör man vara beredd på berg och dalbana.
De som missbrukar vill ofta sluta av hela sitt hjärta.
Men det är just det som är svårt,att låta bli.
Släpp taget om att tro att du kan påverka henne.
För det kan du inte.
Läs trådar som du fastnar för härinne.
Ta till dig det som passar dig och öåt resten falla.
Återigen, välkommen hit.
Härinne finns mycket klokskap.
Och mycket att lära om sjukdomen alkoholism.
Hur svårt det är och hur hårt det slår.

Hej
Jag lever ihop med min partner sen 20 åt tillbaka. Hon har sen ca 7 år sedan druckit mer och mer. Hon var för 3 år sedan på ett behandlingshem och allt funkade bra i 6 månader efter hon varit där. Sen smög det sakta tillbaka igen. Nu har hon precis kommit hem från ett behandlingshem som hon varit på i 4 månader.
Under dessa månader har jag sett en enorm förändring hos henne. Hon tänker på ett helt annat sätt och vågar ta för sig. Hon har även skaffat sig ett jobb som hon snart ska börja på som hon säger sig se fram emot.
Det har varit lite tufft ekonomiskt och hon har lånat pengar utan min vetskap och detta kom fram nu när hon kom hem. Jag sa att vi löser detta och det är inte hela världen. Men nu tror jag att det har triggat igång någonting hos henne. Hon har tagit 2 återfall och jag har väldigt svårt att lita på henne.
Jag vill så gärna kunna lita på henne och vill att vi ska kunna få leva det liv vi förtjänar.
Men det är väldigt tufft!
Ska tillägga att jag aldrig själv sökt hjälp som anhörig då jag tyckt att detta klarar jag själv!!
Hur ska jag bete mig mot henne?

Alla som är sjuka vill inte ha med anhöriga på resan, den är djupt personlig. Istället för att bjuda in dig på hans resa så kanske du kan fokusera mer på din egen? Hur mår du? Vad behöver du?
Det är ofta svårt som medberoende att acceptera att någon annans problem varken kan, ska eller bör lösas av en själv, men det är så det är. Det måste man acceptera. Och om det är svårt att göra så måste man fundera på VARFÖR det är svårt. Känner du att du förminskas? Att du exkluderas? Att er relation känns oviktig? Något är det som skaver och det är bra att få ut det i ljuset.

@Lifra tack för ditt perspektiv. Han har aldrig druckit när han varit ensam med barnen, så känner mej ganska trygg med det (hittills iaf - han dricker inte varje dag, men ska vara vaksam). Men är också moster till ett numera vuxet barn med alkoholist pappa (som är nykter idag) och fick se det på nära håll, trots mammans ensamvårdnad... Är ledsen för vad du har varit med om.

@Lifra
Så bra att du berättar och beskriver barnets upplevelse o vikten av att skydda dem så gott det går, tack!

@Samna Tack så mycket för ditt svar!❤
Min sambo tog egentligen inte tag i problemet själv eller frivilligt , det var hans kropp som fick en fysisk reaktion orsakad av mycket drickande under lång tid. Han blev då erbjuden hjälp och tackade ja.

Hade inte det hänt hade han aldrig slutat, så det var verkligen "tur i oturen". 🙏

Jag tror att du är inne på rätt linje- ta ett steg tillbaka. Det blir en tuff resa även som anhörig framöver.
Vila o fokusera på resten av din familj och ta ny kontakt när det har gått ett tag.

Så klok du är som säger jag finns här men tänker inte befinna mig fysiskt mitt i missbruket👍
Det bästa beslutet och handlingen för er alla även din man.

Jag skulle låta honom köra sin behandling utan dig (med vänner.) Låt honom sen bjuda in dig om han blir mogen nog. Det kan till och med vara bra att du inte medverkar i en början som medberoende. Om han verkligen vill bli frisk kommer han bjuda in dig tids nog. Om han aldrig öppnar upp sin behandling tar han nog det tyvärr inte på allvar heller (och fortsätter dricka) men att vakta på någon annan är aldrig sunt. Börja i en anhörig grupp i stället.

Sen vill jag också säga att det är super strongt av dig att bli särbo och det absolut bästa du kunde ha gjort. Det är absolut inte på grund av dig han dricker mer, han skulle hittat andra vägar att göra det i alla fall. Du har verkligen gjort det bästa för den tråkiga situationen.

Hej!
Är gift med en man sedan 16 år tillbaks, har varit tillsammans i ca 25 år. Han lider av post covid efter pandemin. Tog ett tag innan han fick diagnosen men efter en lång sjukskrivning så började han självmedicinera. Han har alkolism i släkten. Det sista 6 -7 månaderna har allt bara eskalerat. Han smög, ljög, gömde undan alkoholen (bag-in box med vin och öl). Vi har 2 barn tillsammans som är vuxna. Det ena barnet bor hemma. H*n har oxå sett pappas drickande. Vi har konfronterat honom så många gånger, ställt ultimatum, tagit alkoholen osv. Han har hela tiden förnekat att han har alkohol hemma men det har varit ganska enkelt för mig att se då vi har gemensamt bankkonto. Jag har pratat med hans mamma och syskon och, även dem, har pratat med honom. Dock utan resultat. Han har legat inne på avgiftning och efter det lovade han att det var färdigt. Jag hoppades men trodde inget förens han bevisat det. Det har gått så långt att vi blivit särbos. Barnet bor med mig. Han fortsatte med drickandet och mitt sista halmstrå var att berätta allt för hans närmsta vänner. De pratade med honom och sa samma saker som vi andra pratat om men nu lyssnade han. Han ska ha ett bedömningssamtal, inom en snar framtid, med ett behandlingshem. Jag tycker det är jättebra, tro mig men... Efter vännerna fick reda på situationen så känner jag att han stöter bort mig. Jag får inte vara med på samtal, hans vänner kommer och besöker honom så det behöver inte jag göra säger han. Han säger att min flytt har utlöst att han dricker mer. Jag har hela tiden varit tydlig med att jag flyttar för att jag skall kunna/orka stötta honom till 100%. Jag orkar inte "gå i skiten" och försöka hjälpa honom samtidigt. Speciellt då han sagt, i och för sig berusad, att han inte vill ha min hjälp i alla fall. Samtidigt säger han att han saknar mig och vill att jag flyttar hem igen.

* Vad gör jag?
* Hur skall jag förhålla mig till att han inte vill ha med mig i sin behandling?
* Ska jag låta vännerna "ta över"? En vän skall vara med på samtalet med behandlingshemmet.
* Ska jag vänta på att han bjuder in mig igen?

Ta hand om er!

(Utgår)

@Zarysz
Ja tyvärr så tänker du inte så rationellt.
Gör ett medvetet val nu när du fortfarande kan.
Du kan inte fylla hans tomrum aldrig.
Rekommenderar starkt att du kontaktar en terapeut innan du blir än mer medberoende och sjuk själv.
Och utgör från att du inte avser att bilda familj eller bli sambo. Det vore förödande.

Ta hand om DIG!
I all välmening.

@Åsa M Tack för ditt svar.
Jag förstår fullkomligt vad du "säger" .
I detta fall är det jag som är "problemet", jag har svårt att ta upp detta med hans drickande med honom.
Dumsnäll och "idiot" som jag är känner att genom att ta upp detta så kommer det bara förvärra hans drickande.
Mon uppfattning är att han är inte mottaglig för en sån diskussion, konfrontation.
Dumsnäll som jag är " vet inte hur ta mig ur detta" , han är innerst inne en godhjärtad person och det finns anledningar till vad som lett till att han flyr till alkoholen .
De anledningar har han inte kunnat/vågat prata om, men jag har vidrört ämnet och försökt få han att öppna sig för mig .
Jag förstår att jag är ingen terapeut, inte psykolog eller kunnig att hjälpa han med hans "psykiska trauman" , dock hoppas jag att jag kan nå han till att försöka våga ta tag i sina trauman, möta hans "hjärnspöken ".
Kanske är jag naiv ,ja....ändock så skulle jag vilja finnas till för han för att han ska hitta modet.

@has Tack för ditt svar.
Jag förstår fullkomligt vad du "säger" .
I detta fall är det jag som är "problemet", jag har svårt att ta upp detta med hans drickande med honom.
Dumsnäll och "idiot" som jag är känner att genom att ta upp detta så kommer det bara förvärra hans drickande.
Mon uppfattning är att han är inte mottaglig för en sån diskussion, konfrontation.
Dumsnäll som jag är " vet inte hur ta mig ur detta" , han är innerst inne en godhjärtad person och det finns anledningar till vad som lett till att han flyr till alkoholen .
De anledningar har han inte kunnat/vågat prata om, men jag har vidrört ämnet och försökt få han att öppna sig för mig .
Jag förstår att jag är ingen terapeut, inte psykolog eller kunnig att hjälpa han med hans "psykiska trauman" , dock hoppas jag att jag kan nå han till att försöka våga ta tag i sina trauman, möta hans "hjärnspöken ".
Kanske är jag naiv ,ja....ändock så skulle jag vilja finnas till för han för att han ska hitta modet.

Jag som barn själv till en förälder som dricker.
Min mamma lämnade tillslut, hade tre barn ihop med hnm( min pappa ).
Är så tacksam för hon lämnade. Dock besviken för inte soc tog bort vårdnaden av oss ang hnm.
För han slutade ej dricka trots mamma lämna.
Hade varit så mycket bättre om mamma fick egenvårdnad. Kunde vi oavsett lärt känna våran pappa ändå. På våra villkor.
Mamma testade med ett år uppehåll, som han faktiskt höll i början, men sen gick det utför.
Du kan testa med vita månader , sen minska sakta till inget alls. Jag som barn till en alkholist, hellre att jag bor med den som är nykter än den som är berusad. För ens psyke tar på en så mycket och ingen bra miljö för barn att växa upp i. Sätt dina barns känslor före dina isåfall.

Lever med en pappa som dricker varje dag. Vissa dagar mindre och vissa mer, Ibland är han hur go som helst och andra ser han svart och blir aggressiv/ elak mot alla i närheten. Bor dock ej hemma, är 22. Men umgås mycket med min pappa. Jag och min familh har både skällt ut , hotat med och bryta och bett snällt så många gånger i så många år.
Han tar oss för givet och skiter i.
Skyller på att han njuter , det är helg eller att han är vuxen. Elr tar fram martyrsnacket.
Han är envis med som en åsna, så tvinga till vården kommer ej på frågan. Har ingen aning vad jag kan göra. Du kan testa med att bryta ett tag för och se ifall dom inser? Min pappa funkar så att han låtsas som ingenting dagen efter han ställt till det, jag funderar på att bryta helt pågrund av mitt psyke och även fått ett barn nu och vill inte att dom växer upp som jag och mina syskon gjorde, Men svårt och bryta med ens föräldrar. Oavsett om jag förbjuder alkohol hemma hos mig när han är där eller i min närhet, smyger han med det ändå. Så respekten finns absolut inte där.

Har hon familj som kan hålla koll på henne och se till att hon kan få hjälp? En chef som kan agera? Socialtjänsten kan också hjälpa till om de får in en orosanmälan.