Senaste kommentarerna i forumet

Om det finns lyckliga slut vet jag inte, för en nykter alkoholist kan inte lova att den ska var nykter för alltid. Men den kan lova att försöka.
Så lyckliga fortsättningar kanske finns. Lever med min partner drygt nykter 1,5 år. Och jag hoppas ju på att det är så det ska fortsätta. Men jag vet ju inte hur det ser ut om ett halvår. Och det, tillsammans med tilliten, har varit det svåraste. Men jag själv har nu landat i att om det börjar igen vet jag att jag klarar mig och vad jag ska göra. Tilliten är inte tillbaka än just när det gäller alkohol och jag funderar mycket på om den nånsin kommer komma tillbaka avseende det. Men jag tycker ändå vårt förhållande är värt det. För tilliten avseende annat är tillbaka. Och vi har ett fint förhållande idag, men det kommer aldrig bli som det var innan alkoholen, så därför är det annorlunda än innan, men ändå fint.
Men att min partner ska vara nykter resten av sitt liv har jag ingen aning om. Det får man jobba mycket på för att orka/klara att hantera. Men jag tycker att jag är en bit på väg där.

@Letlive missade din kommentar där om att känna sig som en tonåring - jag kan relatera och för mig hänger den ihop med att känna sig FRI! Lite: skiter väl jag i!

Tror vi behöver väldigt mycket av det.

Relaterar också till din parentes: vad jag tror är mina behov.

Nu när min man är nykter försöker han ofta få min input: vad vill du? Vad känner du?

Och väldigt ofta är det helt blankt. Ja, vad vill jag?

Jag gick in i väggen rejält i samband med separation och flytt (och sedan nykterhet och ett nytt tillsammans) och att få frågan vad jag vill blir nästan lite kravfylld i min presterarhjärna.

I ett samtal med en anhörig upptäckte jag dessutom att jag blivit rätt så negativ, ofta rädd för att inte orka osv.

Apropå att observera mig själv och mina beteenden 😅

Så har börjat vända på det och istället påminna mig om att det faktiskt är trevligt att folk vill ses och umgås och veta vad jag vill och känner. Orkar jag inte så är det så, eftersom jag ju ska bli bättre på att bara vara som jag är😊

@Letlive Min man (separerade men fortfarande under samma tak av olika, främst ekonomiska, anledningar) gick på Antabus i fyra månader december -23 till april -24, det var hans eget val att sluta, tyckte det fick räcka.... Han är fortfarande nykter men har i stort sett endast plockat bort substansen, jobbar inte alls med sig själv och ersätter beroendet med annat. Till att börja med var det träning på gym, nu är det fiske och båt, får se vad det blir sen för att hans sug ska hålla sig borta. Jag tror på att antabus kan hjälpa men jag tror också att det kan behövas terapi/samtal/möten då beroendet/beteendet oftast går djupare än bara själva the "drug of choice" så att säga. Det gäller att vara motiverad, det finns en del biverkningar som inte är så trevliga, men det verkar som att de lägger sig efter ett tag. De första veckorna utan alkohol och med antabus var ett rent h*e, vill inte försköna det. Så därav att motivation behövs. Min man började också för att våra barn bönade och bad och för att få mig att stanna, men när han någon månad in upptäckte hur mycket bättre han ändå mådde så fick han ett nytt mål. Jag kan inte sia om det kommer att hålla, hoppas på det för hans egen skull och våra barn. För min del är det för sent. Går på äggskal varje dag, kollar av hans humör. Lycka till, hoppas det kommer gå bra 🙏

Tack för pepp❤️

@Letlive
Ja det gjorde han, tyvärr bara för att jag skulle stanna kvar så det höll ej..
Menade även på att det gick att dricka ändå.

Hej alla.
Sambon ska börja på antabus nästa vecka. Hon verkar motiverad och har väl insett hon inte klarar av att sluta på egen hand. Jag försöker inte ha för stora förhoppningar men samtidigt är det svårt att inte hoppas på att detta ska bli lösningen. Är också rädd att sambon ska dricka på antabus och behöva leva med den erfarenheten. Aja. Vi är alla maktlösa inför alkoholen. Är dessutom rädd för abstinensen sambon kommer känna och hur hon kommer reagera på den.
Har era anhöriga tagit antabus? Vad är era erfarenheter? Hur gick det? Nyfiken på att höra allt

@Räkan75
Går det t.o.m. ut över ditt barn så får det vara nog.
Du (o dina barn) ska ha det bättre än detta!
Anar att du redan bestämt dig för separation - bara fortsätt 🤗

Nä, livet är för kort. Jag är en jävligt bra kvinna som för tjänar bättre. Arbetar med personer med svårigheter och vill vara ledig från detta när jag är hemma.

Ja, det tål att funderas på. En nyckel kan vara att fundera på varför en dysfunktionell relation ska romantiseras så. Jag var inte tillsammans med mitt ex så länge men i flera år innan vi blev ett par så var vi kära i varandra på håll. Jag kan säga att det var många rosa bubblor som var tvungna att spräckas på kort tid när jag såg vem han egentligen var. Det är svårt att ta av de rosa glasögonen, verkligheten är så enormt ful utan dem. Men icke desto mindre så är glasögonen bara utklädnad.

Vännen, det där ska du inte acceptera! Om du tycker han dricker för mycket, då gör han det för dig. Och då behöver du agera på det. Hur vill du leva? Vill du bli kritiserad för att du uppmärksammar ett helt övertydligt problem? Jag hade inte accepterat det i alla fall. Livet är för kort för sånt.

Levt med en man i 10 år, som alltid druckit för mycket på fest. Gjort bort sig enligt mig på olika sätt samt sårat mig med nedlåtande kommentarer såsom jävla kärring mm när jag sagt till att det räcker. Varit dum även mot min yngsta dotter. Dricker inte i veckorna eller onormalt på helgerna, men har ett sug trycker jag. Har kompisar som dricker likadant, vi umgås inte med dem. Gått i terapi och pratat om detta, upplever sig inte ha problem utan jag är tråkig som inte kan släppa loss. Har en pappa o syster som har beroende. Han är en typisk beroendeperson i allt han gör. Trött på att bli kallad fula saker,trött på oro vid fester att han ska dricka för mkt (han har ju lovat att dricka ”lagom”). Behöver pepp och input…Han har fått mig att känna mig tråkig, vilket jag inte är.

@has
Jodå, tack.
😄
Du verkar sköta om dig själv på olika sätt.
🌺

Min man är en fixare av rang och han har varit högfungerande, så jag har inte varit den som fixat i vår relation, i alla fall inte praktiskt (vilket var en av anledningarna till att jag förälskade mig i honom eftersom jag tidigare haft relationer där jag behövt vara den som fixar och driver saker framåt).

Det har framförallt varit hans växlande humör och den plötsliga förändringen från att ha gemensamma intressen och göra mycket tillsammans, till att han helst velat vara i fred och känslan av avvisande samt alla konstiga beteenden som följer med beroendet.

Det är där jag behöver lita på att han finns igen. Att han ”tål” att jag berättar hur saker blir och har varit för mig, utan att han blir arg och försvarar sig. Att han vill göra saker tillsammans igen. Och att vår relation (samt hans nykterhet) klarar av ett tillsammans, men också att ha egna utrymmen. Att jag inte behöver vara den som tar ansvar för stämningen och det emotionella längre.

Jag hade också turen att få en helt fantastisk samtalskontakt på vårdcentralen som jag gått hos i 8 månader nu.

En utomstående som speglar mig så fint och varsamt men ändå tydligt. Som också belyser vikten av att det kan behöva vara lite skakigt en tid, då jag tar mer plats och inte viker undan för försöka bevara familjefriden längre.

Hittills har det gått rätt så bra tycker jag.

Jobbar också med trauman i kroppen genom meditation och när jag känner att jag behöver lyssnar jag på bok om medberoende för att påminna mig själv vad jag behöver fokusera på.

Nu när mannen är nykter märker jag tydligare andra relationer som också behöver justeras lite. Medberoendet lever ju i oss själva och inte bara i relation till den som missbrukar.

Eftersom vi fortfarande bor isär har jag en hel del tid för mig själv att reflektera och ”landa”. En vana jag behöver ta med mig in i det gemensamma hemmet igen.

Känner mig lite osäker på om det var svar på dina frågor?😅

Kram❣️

@Mycolia
Hej, jag upplever det väldigt sunt att vara särbo då man är tillsammans med någon i aktivt missbruk. Att få rå om sig själv i lugn och ro, för missbruk tär - både för den beroende och den anhöriga. Du överreagerar inte tänker jag, ens upplevelser kan inte ha fel.
KRAM.

@has
Hej, kom att tänka på dig och din resa. Hur tar du hand om dig, och det du är med om nu och det du/ni varit igenom? Jag tänker att som medberoende så har man så att säga tentaklerna ute och fixar det som ska fixas m.m. Om den man lever med slutar dricka, då får man ju en annan "roll", och det blir annorlunda tänker jag. Han har ju sin resa, jag funderar lite på hur du arbetar med din resa mot ett mer harmoniskt liv tillsammans med honom?

KRAM.

@Tröttiz
inte "KAN" förändra ska det vara. Nog för att vill kanske är det rätta här också ...

@wasgij
Hej. Jag kan tänka mig att för en beroende så finns inte förmågan till att ha en sund relation, samtidigt upplever jag att ( nu säger jag de) de måste ha "någon" för att så att säga inte drunkna i sig själva.

Som anhörig kan man ju stånga sig blodig, men det hjälper ju inte. Böna, be, skälla, nej, funkar inte! Man kan inte få någon annan att bli frisk hur gärna man än vill. Upp till den. Vet inte hur många gånger jag i mitt huvud haft mantrat och rabblat sinnesrobönen, att kunna acceptera det man inte vill förändra. Kommit på god väg, men daglig kamp med att inte slungas in i andra människors destruktiva snurr ... Det är en annan vuxen människa man har att göra med, en människa som man inte kan fatta beslut för.

KRAM. Sköt om dig.

Och just krocken i det,förnuft och känsla har alltid varit ett problem för mig.
Som om att jag har en alldeles egen människa som bor i mig och som är nära sina känslor,vågar tycka om knyta an osv.
Och sen den andra som så tydligt ser att det är oförenligt i nuläget.
Hur ska de kunna bli kompisar och samarbeta?

Åsa,visst är det så.
Jag har jobbat så hårt för att avveckla vår relation.
Bit för bit har jag nedrustat det vi har.
Flyttat alla mina saker,flyttat mitt företag till annan ort osv.
Ändå så står jag här och önskar något annat innerst inne.
Och kvar står han,likadan och helt oflexibel som alltid.
Definitivt inte läge för några förhandlingar då han inte ser problemet,problemen.

@Åsa M
Ja, så är det verkligen. Den känslan som du beskriver. Tror jag levt i någon förnekelse. Av att försöka kämpa mot något som aldrig går när han aldrig velat egentligen. Skälla ut efter noter fick en annan också göra åtskilliga gånger. Utan något resultat.
Jag delar verkligen din mening att dela sin kris med andra, att isoleringen blir mindre.

Jag är mest glad över att inte slukas tillbaka. Att inte känna ånger av att blockera och lämna honom bakom mig. Inse att jag faktiskt inte kan göra mer.

Ja, de där djupa samtalen känns igen här också. De var mest snack och syftade till att skapa hållhake på mig som medberoende - jag fick ju spela ut hela mitt register och vara omtänksam och han fick låtsas ha insikt om sina problem så vi fick det lugnt och fint ett tag. Han fortsatte på samma sätt ändå tyvärr. Var vaksam mot manipulationen, för det är det et är. Ville han göra något åt problemet och hade förmåga att göra det på riktigt hade han sökt hjälp.

Jag tror du försvårar för dig själv med att ha regelbunden kontakt. Då kan man vackla.
Klok väninna du har, håll hårt i henne!

@wasgij visst är det lite förlösande när den där stunden inträffar... förnekelse tror jag absolut spelar in. För mig var det en enorm trötthet som bara exploderade, jag blev skitförbannad på fyllesvamlet en dag och skällde ut honom efter noter. Sen var jag inte akut medberoende längre... det har också hjälpt mig att hjälpa andra här. Jag ser mina mönster lättare och kan reflektera runt dem. Man blir liksom lite mindre isolerad i sin kris när man försöker hjälpa andra anhöriga gå igenom sina egna kriser, så känner jag i alla fall.

@Mycolia du överreagerar inte, det är snarare väldigt sunt att inte vilja vara i närheten av någon med aktivt missbruk.

Och kvar i samma läge.
Det är förstås minnet som spelar mig spratt.
Jag kokar ner det till de fina stunderna där vi möttes.
Allt däremellan och grundorsaken till varför jag flyttade struntar jag i.
Är man bara en människa trots allt?

En väninna till mig sa:
Du är inte beredd att ta konsekvenserna av ditt beslut.
Och precis så är det.
Beslutet är rätt men konsekvenserna känslomässigt var jag inte beredd på.
Jag måste förhålla mig bättre till detta.
Annars blir jag nedbruten och kommer att försöka få till nödlösningar som inte håller i längden.
Bara för stunden.