Senaste kommentarerna i forumet

@Katten om natten
Jag har försökt ta ett steg tillbaka och reflektera över vad som hör till beroende och inte gällande lögner, manipulation m.m. Inte lätt alltid att se vad som hör vart, men detta har jag jobbat lite med ...
Genom kunskap om beroende har jag ju också insett att vissa lögner har haft att göra med skammen hos exet gällande missbruket, och mängden alkohol han drack, vilket han i omgångar erkänt att han inte varit stolt över ...

PS, jag separerade från min man och är fri från alkohol sedan 2015. Ej heller tagit något nytt beroende, vilket är vanligt. X- mannen dricker fortfarande. Ännu mer, oftare osv, precis som det blir om man inte slutar dricka. DS

Det finns många ” sanningar” om beroenden. Vissa saker försöker den beroende skylla på som att det tillhör när man missbrukar. Vi är alla olika. Att tex lova att sluta dricka, gör inte alla med missbruk heller, det kan vara manipulativt. Både jag och min x-man är a-beroende, men väldigt olika. Han undanhöll ofta sanningar, ljög dock sällan, och lovade mig aldrig något, som att sluta dricka tex. Jag är och har alltid varit ärlig. Klart att jag inte ville att mina barn skulle bli ledsna av mitt drickande, men dom märker det ändå, även fast man försöker dölja lukt osv. Visst finns lögner hos många med missbruk, men inte hos alla, oftast för att få sin substans, eller för att man skäms. Lita aldrig på en missbrukare, har jag hört, men som sagt alla är inte likadana oavsett missbruk eller ej. Ärlighet i ett förhållande är A och O för mig. Jättesvårt att inte kunna lita på den som står mig nära. Lycka till. 🌼

Min mamma har druckit på en ohälsosam nivå stora delar av mitt liv. Hon har lyckats leva på som vanligt och dolt det bra, haft ett bra jobb som inte blivit drabbat av hennes drickande. Jag har dock alltid förstått att hon druckit för mycket, sett henne förändras när promillehalten ökat och sett hur frånvarande hon varit dagen efter som bakfull. Redan som litet barn har jag varit van vid detta. Allting eskalerade runt 2016-2017 vilket jag märkte när jag bodde hos henne en kort tid mellan boende. Många gömda vinboxar, ramlade in i element, slöddrande tal på daglig basis och mer onyktra stunder än nyktra. 2022 fick jag mitt andra barn och en vecka efter förlossningen fick jag reda på att hon blivit vräkt från sin lägenhet, blivit av med jobbet eftersom de upptäckt hennes alkoholism. Det var inte hon själv som berättade detta utan hennes särbo tog kontakt med min syster och berättade. Jag fick därefter reda på det genom min pappa och hans sambo när de var och hälsade på en nyförlöst jag. Hon hade inte betalat hyran på ett år och till slut fick hyresvärden nog. Min pappa som tyvärr är för snäll ibland ordnade så mamma fick ett tillfälligt boende på ett vandrarhem, trots att han inte var skyldig henne att hjälpa till. Enligt henne ville hon inte berätta själv för mig eftersom jag var fullt upptagen med nytt tillskott i familjen men hon hade fått en kontakt på beroendeenheten och en plan skulle läggas upp. Jag bestämde mig väldigt tidigt att jag inte orkade vara medberoende efter så många år, så när en vän såg henne på systembolaget efter behandlingsstart så sa jag upp kontakten med henne. Idag, två år senare, har hon inte ens gjort ett litet försök till kontakt. Hon bor kvar på vandrarhemmet, dricker fortfarande och har mig veterligen inget arbete. Känner mig sviken och betydelselös. Jag tänker på henne varje dag av ilska och sorg över att hon inte hör av sig, inte ens försöker få kontakt. Tyvärr tär det mer och mer på mig ju mer tiden går märker jag.

@Åsa M Tack! Jag håller med dig och ska prata med min man om detta. Han ser det nog som vita lögner, eller iaf väl motiverade (för sin egen del) men har nog inte insett att det tär på mig.

Jag tycker inte man ska acceptera lögner som vardagsmat i en relation, alkoholist eller ej. Det är respektlöst och urholkar tilliten. Utan tillit fungerar ingen relation.
Om lögnerna är en del av en undvikande strategi så tycker jag man ska ta reda på vilket problem som man försöker sopa under mattan istället. Alternativet är väl att lögnerna är en del av någon slags personlighetsstörning och det är inte bättre. Vita lögner är en annan sak men att ljuga planerat och medvetet med regelbundenhet - nej, det är inte ett okej beteende enligt mig. Jag föredrar ärlighet.

Många (alla?) alkoholister, nyktra som onyktra, ljuger ganska obehindrat. Min man, mig veterligt nykter sedan två år tillbaka, har själv konstaterat detta beteende hos sig själv. Han ljuger när det är bekvämt, för att slippa konfrontera saker som kan bli jobbiga, stort som smått.
Hur hanterar ni det här sättet att vara? Grunden i en relation är ju till mångt och mycket tillit och förtroende. Jag är inte misstänksam mot min man, tror inte att han bedrar mig eller gör en massa hemskheter bakom min rygg. Men jag är ständigt medveten om att så kan ske och att jag i sådana fall inte kommer att få veta om det. De gånger jag av en slump kommit på honom med att ljuga, reagerar han alltid med att ljuga lite till, för att sedan backa tillbaka och kunna prata om det öppet och rakt.
Hur jobbar ni med er själva för att kunna känna tillit och förtroende? Hur jobbar ni som par för att få relationen att fungera, med detta beteende? Går det att få bort eller är det en del av personligheten som man får lära sig att leva med?

Om vi omformulerar det, vad vill du ha hjälp med? Att göra honom nykter är ju inget alternativ.
Att orka fortsätta i relationen o må väl är tyvärr inte heller ett realistiskt mål..
Vad söker du?

@mollykatt
Jo men kan det inte vara just det som det handlar om? Att hjälpa sig själv först?

Tack för svar 🤗 jag har gått i anhöriggrupp tidigare och det gav mycket. Men när man söker hjälp av soc mfl har det varit ”hjälp dig själv” ungefär. Men söker vidare..

@Åsa M
Skrev vid yngre ålder. Men mamma tog alltid den och läste. Så jag slutade.
Men tiderna förändras och vi likaså.
Men klart värt det. Och bara tigga sönder det eller bränna , eller hur vi vill. Tack.

@schnauzersessan Jag känner precis som du. Min pappa är död, men han lever. Han har fått diagnosen alkoholdemens. Jag har pratat med en kurator och anhörigstöd från kommunen. De tipsade om en bok som heter Djävulsdansen. Den hjälpte mig något. Men det som hjälpte mig mest, var att ta avstånd. Helt och fullt. Efter några mån utan kontakt så började jag vakna till liv igen. Tills idag egentligen. Jag var tvungen att ha kontakt med honom pga obetalda räkningar, som annars min bror tagit hand om. Tillbaka på ruta 1 igen. Jag vill inte träffa honom. Jag vill inte prata med honom. Han är ju död och jag vill bara sörja och gå vidare. Ingen jag känner vet hur detta känns. Det går nog inte att förklara för någon som inte varit i samma sits. Jag finns här och du vill prata.

@wasgij ja, jag kan verkligen rekommendera dagböcker. Jag har alltid skrivit dagbok, sedan jag var liten, och det fungerar bra för mig. Ibland läser jag om dem, men oftast inte. Har en papperstugg hemma så när de har blivit för många till antalet så river jag ut sidorna och förstör dem i tuggen. Känns renande på något sätt!

@Åsa M
Mitt liv liknar ditt från barndomen. Anknytningsproblematik. Relationer genom åren. Att vara en omhändertagande person och hjälpsam. Att till 100 procent ge allt jag har till någon. Vilja hjälpa när det stjälper mig själv.

Jag tackar för dina rader och dom hjälper. Kanske ska börja skriva ner allt. Som du. För att kunna gå framåt.

Vet inte om detta är extra svårt för att denna relationen gav mig 1 år. När alla andras varat så mycket mer.

@wasgij ja du.. jag har skrivit enormt mycket i mina dagböcker. Ältat allt fram och tillbaka. Hans misstag, mina misstag. Mina tidigare relationer. Jag har fått lära mig mycket om mina egna reaktioner, varför jag accepterar att bli behandlad som skräp trots att jag är en omhändertagande person som är snäll och hjälpsam. För mig har det landat i att jag bär med mig en massa osäkerheter från barndomen som gör att jag har en otrygg anknytningsstil. Jag tror inte att man kan ha en bra anknytningsstil om man är tillsammans med en missbrukare, det faller liksom på sin egen orimlighet att man skulle acceptera en så dålig relation om man var van vid mer fungerande relationer. För mig är det enklast att avbryta all kontakt med en person som gör mig illa, för flera åt sedan hade jag nog suttit kvar och lidit och försökt förståååååå dem. Men nu har jag kommit till den punkt att jag utgår från mina egna behov, och inte deras. Det har gjort hela skillnaden.

Mitt ex hankar sig fortfarande fram på jobbet efter sin omplacering, är impopulär, asocial och lat. Verkar inte må bra. Har förstås inga möjligheter till karriär kvar. Träffar honom varje dag på jobbet. Det har varit en jäkla resa men jag ångrar inte att jag pratade med hans chef om hans drickande. Jag har lärt mig att stå upp för mig själv. Eller som man också kan formulera det: stå på dig, annars gör någon annan det.
Alkoholism är en fruktansvärd sjukdom och för mig var det först när jag insåg att jag inte KAN hjälpa honom som jag kunde gå vidare. Han vill inte ha hjälp han älskar sin alkohol och har noll sjukdomsinsikt. Jag var tvungen att mentalt bara släppa det. Det går inte att bearbeta medan man hela tiden blir manipulerad hit och dit, man får ingen ro. Man kan väl säga att istället för att jag försökte lappa och laga hans liv så har jag försökt odla mitt eget. Det är det enda jag kan kontrollera...

Det kanske gäller att hitta kickarna, de riktigt roliga tillfällena, i helt andra situationer. Att må bra helt enkelt, göra det man trivs med och tycker om i livet. Min för tillfället nyktra alkolist jobbar mycket med sitt mående. Yoga hjälper honom en hel del. Djuren vi har, hästarna framför allt, är viktiga och ger riktiga lyckorus.
Att tillsammans jobba på relationen, närhet, sex och att ha bra stunder tillsammans tror jag är viktigt. För båda parter. Det ger bekräftelse och stärker närheten, som så väl behövs när tillvaron vacklar ... Önskar er lycka till!

@mollykatt kan du prata med socialtjänsten eller en kvinnojour och få hjälp med boende? Du kommer slita ut dig av att stanna i den där situationen. Om hm skadar sig pga drickande är det hans eget ansvar. Du kan orosanmäla honom till socialtjänsten om du tänker att han kan göra sig illa pga drickandet, men du kan också fundera på att hitta stöd till dig själv. Har du funderat på att söka hjälp för egen del - förutom att vara här, förstås😊

@Åsa M
Läser olika trådar. Då en annan också fastnar. Men hur var dina 2 år av att ta hand om dina känslor i din resa? Vill du dela med dig?

Du har besvarat flera av mina inlägg förut och är klok. Olika erfarenheter hjälper att läsa sig till.
Blockerade också min nuvarande make (ligger i skilsmässa), det tog 1 v innan jag bröt den för att tankarna i hjärnan satte spratt… Sedan kommer ångesten och hela bibban!

@mollykatt
Hej.
Det där med hans cyklande. Man kan ju försöka lugnt säga konsekvenserna, men drar man ändå iväg på cykel så är det den andras beslut, det är ju vuxna människor det handlar om och då får man ta det. Låter hårt, men så ser jag på det. Och som du skriver, du kan inte hindra honom. Man kan inte ta beslut i vad andra gör.
Är det så att hans agerande i olika situationer är en fara för andra och sig själv, då är det ju polis eller nödnummer som gäller tänker jag.

KRAM.

@mile1967
Hej.
Vad behöver du stöd i? Finns så många olika aspekter ...
KRAM.

@mile1967
Hej.
Vad behöver du stöd i? Finns så många olika aspekter ...
KRAM.

Släpp oron över risken för olycka helt, hans ansvar.

Finns det inget sätt att lösa ditt boende verkligen?
Hyra i andra hand eller liknande? Hos en släkting? Allt är ju bättre.

Ja, anhöriga tröttnar när de inte känner att man vill agera. Det är många av oss som upplevt och jag kan förstå dem också.

Var rädd om DIG!

Jag bor med min sambo som är alkoholist, periodare. Jag har försökt flytta men får ingen lägenhet pga skulder. Nu är han ute och cyklar berusad och jag får panik över att det kan hända en olycka, han har skadat sig förr. Hur ska man tänka kring detta för jag kan inte hindra honom att ge sig iväg ju. Är rädd att han ska dö. Har tidigare tillfällen ringt polisen men de gör ingenting. Man får vara så full hemma säger dem bara. En gång var han inlagt akut 10 dagar. Det är svårt då han är en mycket snäll person som nykter men vill ändå lämna och flytta men det är svårt som sagt trots jobb. Vill mest ha stöd här tror jag då anhöriga tröttnat känns det som..

(Om det gäller din man)

Hej
Vilken form av stöd tänker du?
För att lämna? För dig, drabbade barn, eller för alkoholisten?
Det sistnämnda kan vi anhöriga tyvärr inte ordna, mannen i fråga måste vilja själv.. och även då är det en tuff resa som anhörig.
Beskriv lite mer så får du säkert bra råd här - men tänk på dig själv o ditt fortsatta liv i första hand 🤗