Senaste kommentarerna i forumet

@has känns igen, jag har också jobbat ihjäl mig med att ta ansvar för allt och alla och när jag insett att ingen gör det för mig så fick jag ta en lång paus (vi pratar år) för att omvärdera. Jag har analyserat varför jag har gjort det och jag har slutat med det nu, men oj vad det har tagit mycket energi under många år.

@wasgij ja du, hur gör man? Mitt ex höll på med kärleksförklaringar i närmare ett år efter att han valde att avsluta vår relation en natt när han var full och hade ångest. Jag sa åt honom att jag inte vill höra det. Hans missbruk sabbar så mycket men det är som att han själv inte förstår det.
Mitt råd är: håll lite avstånd, om det fungerar för dig. Det tar tid att läka och är han där och skaver och manipulerar tar det längre tid. Min erfarenhet är att en missbrukare ofta är livrädd för att vara ensam och gör nästan vad som helst för att hålla den medberoende i närheten. Då blir man invaggad i falsk säkerhet och börjar efter ett tag lita på de eldiga kärleksförklaringarna, och innan man vet ordet av är man fast igen - och missbrukaren har inte gjort ett dugg åt sin egen situation. Så var vaksam. Det är inte vad HAN känner som är viktigast nu, det är vad DU känner.

Jodå
Har ju varit med förut så det är precis det jag är.
Men det blir inte roligare för det.
Jag minns från förra svängen att pinar man ut en sån här dag utan att agera på känslan så har man ofta en bra dag dagen efter.

@Ullabulla
Tack för dina rader. 🌹

@bella70
Kontakt går bra känner jag. Oftast han som skriver först. Det är när jag träffar honom som det knyter sig. Som när han kom spontant.
Vet att hans resa är så otroligt tidig. Har har ett missbruk bakom sig på 20 år…

Vet också att vi kan inte hjälpa någon som inte vill bli hjälpt.
Och att han gör det för min skull känns så ytligt. Försöker sporra att göra det för sig själv men framförallt för sina barn. Som han svikit och bort prioriterat.
Min dotter vill ju inte ens se honom eller prata med honom efter vad hon själv sett mig stå ut.

Om det är antabus han ska få har han alltid sagt ”det kan jag dricka mig ur, då farsan lärt mig”..
häromdagen sa han att han inte ens va sugen på alkohol…
AA möten är inget för honom säger han, och inte terapeut heller (hjärn skrynklare) som han själv säger. Så han ska ju ta sig igenom detta själv…

❤️ ja, verkligen, håller med kärringen.

@a.j
Bryt kontakten helt.

Du är prio nu.

Självmordshot är vanligt och mycket elakt.
Skulle det hända så är det hans beslut och inget du kan påverka.

Lev DITT liv nu.

@Ullabulla gud så jag vill komma på något smart att skriva. Men det finns ju inte...kan du inte bara låta dig vara svag just nu, och komma tillbaka med ny kraft? Kram ❤️

Låt ett år gå - ha lite kontakt och betrakta hans eventuella tillfrisknande utan att gå tillbaka? Eller kanske måste du stänga av helt för att må väl o gå vidare?

Sen tror jag att det är jättesvårt för en alkoholist som håller sig nykter för att behålla sin partner. Ingen nykterhet - bara krampaktig manipulation/desperation som inte håller..

Min tog antabus, terapeut, läkare mm mm mm o sa till slut att det var för min skull. Höll givetvis inte…

@majsan & @Kärringen: Som alltid önskar man inte att någon annan behöver brottas med samma sak. Samtidigt som det är så skönt att veta man inte är ensam. Kram❣️

@Ullabulla ger dig en stor kram ❤️

Vi är bara människor, dom är vår alkohol 😔

Mitt råd till dig är.
Håll en dörr på glänt.
Men låt 90% av din energi gå till dig och din väg.
Tids nog får du se om han står fast.
Och välkommen hit!

Hur kan det vara så svårt att släppa taget? Inväntar en skilsmässobeslut som säkert blir 6 mån betänketid. Utan några som helst befogenhet för det. Men han måste lämna en inställning. Det har han inte. Varför skulle han?
Han ser det som en väg tillbaka till mig. En tid att visa att lögnerna kan ta slut, att beroendet är mindre än kärleken till mig.
Alla lögner har skapat oreda, förnedring och turbulenta kommentarer.
Droppen va väl när han bara dök upp hemma hos mig med blomma och mitt favorit godis. Bara så du vet att jag tänker på dig sa han och gick.
Visste inte om jag ska skratta eller gråta..
Det va så lugnt inom mig att acceptera livet utan honom… Tills nu. Dessa tankar som skapas för att han inte låter mig vara..
Skriver både avigt och rätt om sin kärlek till mig, den oerhörda saknaden. Hur han varje dag kämpar med sig själv.
Alla prover som lämnas, läkarbesök m.m.
Vad ska jag med det till?

Och ja, det är skittufft att rannsaka allt det där.
Kan livet bli bra om man går tillbaka? När ska man? Och ska man det, egentligen? Eller är det bara kärleken som tar över förnuftet för en stund?

Buäää
Nu är jag i abstinens och vill tillbaka.
Mitt nya ex rricker inte.
Men relationen har inte varit bra för mig och vi har båda kämpat utan att lyckas få till det.
Men såna här dagar då växer hålet i mig och blir som ett vidöppet sår.
Och en rad,eller ett telefonsamtal då är jag på banan igen.
Fast jag innerst inte vill.
Förnuft och känsla,ack vad de strider just nu.

@majsan, jag tycker du verkar ha koll på vad du behöver❤️ Om du känner att det inte påverkar dig negativt så tänker jag att det visst går bra att göra saker (förutsättningvis att han är nykter, vilket du gjort solklart) tillsammans som familj. Det kommer ju tillfällen då man behöver kunna samlas som familj även efter en skilsmässa. Det var något jag saknade som barn när mina föräldrar skilt sig.

Vet att jag i min tråd nångång skrev: jag är så trött på att behöva vara duktig. Jag orkar inte vara duktig på att skilja mig med.

Känn efter vad du behöver, kommunicera, välj det som blir bra för dig och barnen oavsett om det gäller en gemensam utflykt eller större saker❤️

Och själv är jag nu i samma sits kärringen.
Vill tillbaka till mågot som jag vet inte leder till utveckling och vad jag behöver.
Men det struntar jag i.
Jag vill bara lindra min plåga.
Men när andra sätter ord på det man vet så blir det lite tydligare,i alla fall för mig.

@majsan hejja dig ❤️
Du gör det bästa för er alla! Med lite tur och vilja hakar maken på

"Terapeuten menar att den sorg och totala utmattning jag upplever nu, troligen är ett symptom på att min självständighetmuskel fått jobba alldeles för hårt. Alldeles för länge"

Det är nog där jag är också, problemet är nu att jag vet inte hur jag ska lyckas lita på folk igen, då det tidigare tagit allt av mig 😔

Stor kram has och tack för du delar med dig ❤️

@has Oj låter så bekant så bekant, kunde ha skrivit det själv... också känslan att aldrig vilja såra andra har jag burit med mig.

Hejsan, tack för era svar. För att förtydliga så har jag nog gjort det klart att jag inte kan lite på honom fast han nu visar framfötterna. Vi har skickat in pappren och har letat boende åt honom. Han säger att han förstår, men ändå hoppas på att det ska bli vi i framtiden och att han ska visa mig att han kan ändras. Jag kommer vilja skiljas oavsett och vill inte bo tillsammans. Jag har också sagt att jag inte kan vänta på honom, för jag måste gå vidare för min egen skull. Men jag har lite svårt med att sätta gränser i vardagen. Vår kommunikation har fungerat bättre än någonsin - vi har även ibland gjort saker med barnen även om vi delar upp tiden. Men är det dumt att göra saker som familj? I sommar kommer vi att bo turvis med barnen på våra respektive föräldrars sommarställen, så att dela hem gäller ca 3 veckor till och då är vi borta vartannat veckoslut. Jag har också precis som has ovan sagt att det kan räcka vääldigt lång tid för att en tillit ska byggas upp och att jag inte ens kan lova honom trohet, för det är inte att gå vidare (även om det nog inte är det första jag tänker på just nu). Jag kan ju heller inte lova honom att jag finns kvar trots att han lyckas med sin nykterhet.

@bella70 💔❤️

Detta träffade mig, kunde varit skrivit av mig.
Nästan jobbigt att läsa ❤️

Jag har rätt så många terapitimmar bakom mig. Första gången jag träffade en psykolog var jag i tonåren. Har alltid velat jobba med mig själv, utvecklas, lära mig mer.

Terapeuten jag går hos nu är väldigt bra för mig. Han speglar mjukt. Ifrågasätter på ett sätt som inte väcker försvar utan öppenhet.

Efter alla dessa timmar och år kan vi nu ha nått kärnan. Min självständighet.

Under mitt vuxna liv har jag nästan alltid känt en stark tilltro till min egen förmåga. Att jag klarar saker jag ställs inför. Jag har alltid mig själv om allt annat skiter sig.

Under min uppväxt var detta ett måste, eftersom det inte riktigt fanns någon annan att förlita sig på. Besvikelsen på dem som borde funnits där blev för svår, så jag slutade tro på att andra kunde vara en trygghet för mig. Jag fick bli min egen istället.

Har nästan känt mig lite stolt över hur självständig jag varit och är. Jag behöver ingen!

Vad jag varit mer omedveten om är att detta också har varit min snuttefilt, min krycka, mitt försvar.

Nu började terapeuten försiktigt lirka och dra i den där filten. Undrade hur det blev för mig i relationer med andra när jag hela tiden enbart förlitar mig på mig själv. Aldrig släpper in någon hela vägen.

Och för stora starka Pippi Långstrump liknande mig blev det liksom blankt.

Nämen jag kan ju visa mig sårbar? Nämen jag är väl öppen? Nämen jag kan väl uttrycka mina behov?

Ja, men kan jag förlita mig på att någon faktiskt finns där för mig? Verkligen lita på någon?

Svårt. För jag vet nog inte riktigt hur man gör.

Jag har några riktigt nära vänner som jag känner att jag kan dela allt med, känslomässigt. Skratta tillsammans åt tillkortakommanden och stötta i både motgång och medgång.

Jag vet att de finns där.

Jag kan också be om praktisk hjälp. Jag gör det inte ofta, helst inte alls. Men om jag måste så gör jag det.

Det här är något annat. Och jag märker att jag har svårt att ens kan formulera det verbalt.

För det finns en lucka i mig. Ett utrymme som aldrig riktigt fyllts.

Det rör sig om någon slags kombination av emotionellt och praktiskt stöd. Någon annan att luta sig mot. Någon som kan ta över när jag själv inte orkar.

Där kommer tårarna. Så jag är på rätt spår.

Jag har funderat på om jag någonsin upplevt det. Och jag kan se korta stunder av det här och där och vet att jag då varit så innerligt tacksam. Känt mig så sedd. Så lugn. Så trygg.

I vanliga fall lämnar jag samtalen med sorg och ledsenhet, oftast beredd att kavla upp ärmarna och jobba lite till på mig själv. Göra mig själv lite bättre. Lite dugligare. Lite mer (eller mindre).

Men den här gången gick jag därifrån tom och blank. Utan att veta vad jag skulle göra.

Terapeuten tyckte det var ett bra tecken. Intellektuellt förstår jag vad han menar. Men det känns mest bara obehagligt.

Och som respons slog självständighetsreflexen till rejält. Som dödssprattlet hos en fisk. Just nu vill jag förlita mig ännu mer på mig själv. Klara allt på egen hand. Inte lita på någon annan. Inte förlita mig på någon annan.

Eftersom jag nästan alltid blivit besviken när jag försökt.

Min självständighet har lett till att jag klarat av så mycket i livet. Och jag kan känna en tacksamhet över att det var den som fick ta plats, istället för att jag gav upp.

Terapeuten menar att den sorg och totala utmattning jag upplever nu, troligen är ett symptom på att min självständighetmuskel fått jobba alldeles för hårt. Alldeles för länge.

Det han säger klingar an en ton av sanning i mig.

Nu ska jag ”bara” försöka lista ut hur jag kan träna på att låta den slappna av lite. Känna efter i vilka miljöer och situationer det kan kännas tryggt nog att låta den få göra det.

Försöka hitta sätt att våga fortsätta träna, även om jag kanske blir besviken igen.

Känns väldigt ovant och främmande för mig att röra sig framåt, eller ens stå stilla, när jag inte vet hur jag gör.

Kanske är det någon som känner igen sig?❤️

@Kärringen
Tack. ❤️ Ja, så är det.

Hej @Majsan! Du har tagit ett jätteviktigt steg för dig själv, barnen och din man. Förhoppningsvis kan detta leda till en långsiktigt hållbar förändring, men det är han som behöver visa dig (och barnen) att det blir så.

Förstår att det känns svårt när allt känns bättre, vi är många som gått igenom bättre och sämre perioder och det är väl just det som gör det så svårt att lämna.

Vad behöver du och barnen just nu?

Min man har nu varit nykter i fyra månader. Vi bor inte tillsammans just nu (han fick sitt uppvaknande när jag lämnade). Det har varit, och är i allra högsta grad, en process som inte är helt lätt känner jag.

Tilliten har brustit på så många plan, och det kommer ta väldigt lång tid innan den byggs upp igen. Men jag hoppas att det går.

För min egen del behövde jag bryta helt och ha mitt eget boende för att ens ha ork att se vart det leder.

Vetskapen att jag redan lämnat en gång stärker mig då jag vet att jag kommer lämna relationen om han börjar dricka igen (kollas med blodprov via arbetsgivaren).

Så fokusera helt på dig och barnen nu. Berätta vad du känner att du behöver från honom framöver (det gäller ju inte bara er relation, utan också relationen med barnen) för att alls kunna känna dig trygg.

Skickar en styrkekram!