Senaste kommentarerna i forumet

@lindiz Det låter som att du har det precis som jag har haft det. Det är ett helvete som känns omöjligt att ta sig ur. Barnen ska inte behöva ha det så och såklart inte du heller. För oss blev ett första steg att få hjälp att det blev en orosanmälan till socialtjänsten. Nu är vi på gång att separera och han har äntligen erkänt allt och sökt hjälp.

Lever i en exakt likadan situation. Han förnekar sitt drickande, gömmer brukar och flaskor. Jag och barnen var iväg från honom i 1 h och när jag kom hem så satt han i princip och sov i soffan. Han hade då ansvar för vårt minsta barn, som han hade lagt för att sova. Hemskt att låta de två större på 9 och 7 se sin pappa såhär. Såklart märker de när han sitter och slöddrar när han pratar med dom. Han snubblade också runt i huset. Trots detta så förnekar han att han druckit.

Jag fick rådet här att berätta för hans chef. Det tog skruv.
Själv kan man inte göra något åt det.

Du kan inte ersätta alkoholen, han är beroende av den. Det du kan göra är att dra gränser för dig själv. Vad är du villig att acceptera?
Om han själv inte ser ett problem med sitt drickande lär han inte heller vilja förändra det.

Mitt ex förstod inte att hans drickande var ett problem heller. Han har druckit i halva sitt liv, sumpat relationer och närapå sitt jobb över det också. Inget *jag* sa till honom hjälpte. Det enda som hade viss effekt var att jag gick till hans chef och berättade om hans missbruk. Då blev han skickad till missbruksvården och sedan omplacerad på jobbet. Tror dock inte han har slutat supa för det...

Hej Zarysz! Det är alltid svårt att ge råd till någon annan, eftersom en bara ser den lilla delen som presenteras samt de egna erfarenheter jag som läsare har, som också påverkar den egna uppfattningen. När jag läser ditt inlägg känner jag viss oro för dig och tänker: läs om alkoholism och fundera på om det här blir bra för dig, då detta tyvärr är en progressiv sjukdom. Det går inte att hjälpa någon som inte själv vill ha hjälp.

Det finns ett nummer du kan ringa till Alkoholhjälpen och få bolla dina funderingar.

På sidan finns även ett anhörigstöd som beskriver sätt att hantera en anhöriga alkoholproblem.

Ta hand om dig! Med omtanke, fru till en nu nykter alkoholist.

Har träffat en helt underbar människa sen några månader tillbaka.
Han va öppen från första början att han dricker.
Och ja, ha dricker .
Jag har gett mig in på detta förhållande med öppna ögon.
Jag dömer inte han för hans drickande , det "måste " finnas en anledning till det.
Vad jag tänker på är att hur jag ska kunna finnas till för han för att "fylla" det tomrummet som han fyller med alkohol ?
Jag vill inte "förlora" han för han har ett hjärta av guld,ställer upp för sina vänner, för mig ...trots sitt drickande.
Han är aldrig elak,dum eller besvärlig.
Så egentligen varför önskar jag att ham minskar eller slutar helt ?!
Jo för att drickandet påverkar hans liv rätt mycket.
Påverkar hans hälsa .
Och jag vill finnas till för han som stöd .
Tänker jag helt uppåt väggarna?

@Cissi_81
Hej
Jag är i samma sits som dej. Det du kan göra är att berätta att du är orolig för hans drickande, och att du vill ha en förändring. Även vara tydlig med din gräns vad du tolererar, och det är det som kan vara det svåra, att hålla sina gränser, inte tänja på dem.
Jag skrev ett brev till min sambo 🙏
Lycka till och var rädd om dej

@miha
Utgå från att du inte får det du beskriver att du hoppas på.

Händer det så blir det en positiv överraskning men även i de bästa av världar ligger det nog åratal framåt.

@Tröttiz jag såg det, men jagtänkte att jag chansar och om inget annat kanske någon annan har något svar 🌸

@miha
Hej.
Kan kanske förstå att du skriver i denna tråd, men Inuet har inte varit aktiv här på flera år tyvärr ...

🌹

@Sårad... hade en lugn o skön kväll.
Det känns ändå som jag är på rätt väg, att jag typ trappar ur han ur mitt liv 😅

Jag hoppas vi får en fantastisk framtid! 🥰😜

@ jag har precis ställt ultimatum till min man, alkoholen eller familjen, han flyttade. Behövde efter ett tag orosanmäla då hans drickande börja gå ut över barnen, han kunde inte va nykter när han hade dom. har läst många av dina svar och börjar få klarhet i hur han fungerar. Men en fråga kvarstår: just nu hatar han mig, för att jag ifrågasatt hans drickande, inte accepterat hans hot och kränkningar, och framförallt för att jag anmälde till soc. Om han blir nykter och får hjälp.. finns det en chans att han kan komma tillbaka och inse vad han gjort? Hur han skadat och sårat? Och erkänna att jag gjorde vad jag behövde för barnens skull?

@ jag har precis ställt ultimatum till min man, alkoholen eller familjen, han flyttade. Behövde efter ett tag orosanmäla då hans drickande börja gå ut över barnen, han kunde inte va nykter när han hade dom. har läst många av dina svar och börjar få klarhet i hur han fungerar. Men en fråga kvarstår: just nu hatar han mig, för att jag ifrågasatt hans drickande, inte accepterat hans hot och kränkningar, och framförallt för att jag anmälde till soc. Om han blir nykter och får hjälp.. finns det en chans att han kan komma tillbaka och inse vad han gjort? Hur han skadat och sårat? Och erkänna att jag gjorde vad jag behövde för barnens skull?

Hur har du det ikväll? Tråkigt att du saknar… förstår att det svider och att den negativa spiralen som du lämnat inte är ditt val/ansvar. Själv vill jag bara komma frammåt om jag så kryper 😂🤗

Hemskt ledsen men du kan inte göra honom frisk.

Det enda du kan göra är att låta honom vara och gå vidare med ditt liv.

Han vet att det finns hjälp men väljer annat. Inget du kan påverka alls.

Flytta så snart du kan innan du blir allt sjuk själv,

Har du pratat med henne?
Jag är en sån som tidigare drack för att bli full, inte för det var gott, o tänker är det bara en gång per helg så kanske riskbruk

Men oavsett så ska man fundera över vad vill jag med mitt liv? Är detta något som påverkar dig negativt så bör du ju fundera om du vill vara kvar!

Jag och min sambo har bott ihop i ett år snart.
Jag vet att han haft problem med att dricka för mycket under perioder i stort sett hela sitt liv.
Nu har jag förstått att det kanske varit värre än jag eller någon annan vetat om.
Jag har ofta kommit hem från jobbet och han har varit påverkad, men nekar att så är fallet. Han däckar ofta i soffan och jag har börjat tröttna på att spendera mina kvällar sittandes bredvid en "sovande" sambo som är svår att väcka.
Jag känner mig extremt ensam..
Jag har börjat hålla koll på antal öl/vin i huset sat koll på hur mycket det är i varje flaska whiskey och ser att han dricker. Trots att jag frågar så nekar han.
Känner att jag inte kan lita på honom i det här och väcker tanken om han även ljuger om annat också.
Känslan jag får är besviken på att han går bakom min rygg med drickandet, jag blir orolig över hans hälsa och jag vill leva med någon som är närvarande.
Har tagit upp frågan att jag tycker han dricker för mycket.
Då blir han bara mer noggrann med att gömma tomma burkar, åka till återvinning och "radera spår" osv.
Jag vill inte vakta, men hamnar i det gång på gång då jag känner att jag inte litar på honom...

Hur tar jag upp problemet med honom och får honom att förstå att jag finns och vill hjälpa honom bäst?

Dina barn har en fantastisk mamma måste jag säga. Tror de kommer att säga detsamma när de blir äldre.

Låter mycket bra med rådet från soc.

Tack för svar. Jag gick upp direkt till soc med min kbt och satt med en handläggare från barn och en från vuxen (våld i nära relation). De påbörjade en utredning samma dag och tar det på allvar vilket jag är tacksam för. Han har blivit rådd att inte omsörja om barnen ensam tills vidare, han får träffa dom med mig om han kan bete sig men han har än så länge inte visat intresse utöver ett telefonsamtal. När soc sa att de rekommenderade att jag hade barnen svarade han ”visst, hon kan ta barnen så får vi se hur kul hon tycker de e”. Vilket dom tyckte visade lite på hans prioriteringar.. han känner sig kränkt å förnedrad och kan inte alls förstå vilka hot jag pratar om, och han har absolut inget problem med alkoholen…

Hej!
Min fru har börjat dricka mycket. Jag tror att anledningen är att vår son har lidit av psykisk ohälsa i flera år och anklagar henne för att det är hennes fel. Hon dricker gärna ett par flaskor vin vid ett tillfälle under helgen. Jag vet inte hur jag ska hantera situationen.

Har soc fått orosanmälan o genomfört utredning gällande kontakten med barnen?

Du gör rätt, han är sekundär - din o barnens trygghet är prio.
Polisanmälan om han är onykter med barnen?

Han är inte redo för att ta hand om dem.

Du .. håll ut!!! Och ta all tillgänglig hjälp. Anmäl osv

❤️❤️❤️

Jag går just nu igenom den tuffaste tiden i mitt liv och letar frenetiskt efter svar och tips. Detta kommer bli långt men jag hoppas någon orkar läsa och kanske hjälpa.

Min man (nu x?) har haft problem med alkoholen ett tag, tycker jag… för två år sedan körde han moppe full, krockade och skadades allvarligt. Nån månad senare festade han loss, blev riktigt packad, kysste en annan och hade minnesluckor. Dessa händelser triggade en ångest och depression. Han var nykter ett par månader då han erkände sig ha tappat omdömesförmågan. Men allt efter som började det sakta trappas upp igen. För ca 9 mån började det trappas upp snabbare. Han blev otrevlig varje gång han drack, kom med kränkande kommentarer och små hot, försökte vända det till mig när jag ifrågasatte eller vad han minska/sluta för han sårade mig när han drack. Slutade be om ursäkt dagen efter och började smussla smått. Till slut gick det ut över barnen (körde dom i bilen dagen efter, däckade å hörde de inte när han hade dom själv, men mera) så jag satte ner foten, familjen eller alkoholen. Han valde att flytta. Jag tycker han blir huggig och går i försvar för småsaker, kränker, hotar. Det blir bara värre. Han är inte ”närvarande” mentalt med barnen och har slutat bry sig om mycket ”äsch det löser sig” attityd. Jag bad han inte dricka när han hade barnen (vartannat vecka) men vet att han dricker minst 4-5 ggr veckan oavsett. Innan vi separerade drack han näst intill varje dag, några glas vin å ett par glas whiskey oftast, ibland även öl/drink. Han anser inte att man kan umgås utan alkohol. När barnen berättade för en vecka sedan att han lämnat dom själv en stund och en främling sedan passat dom fick jag panik. Han kunde inte prata om det å förklara utan kom med hot, ologiska bortförklaringar och kränkande kommentarer. När kommunikationen oss emellan inte längre funkar om sådana allvarliga grejer valde jag att orosanmäla. Detta har startat världens krig. Hans hot blir värre, han motanmäler, tappar fokus på barnperspektivet osv. Jag vet inte vad jag ska göra eller hur jag ska bemöta. Jag älskar honom, eller den han var, och saknar den han var, och vill inte såra honom/ta barnen ifrån honom/förstöra hans liv, men måste i första hand skydda barnen. Jag lever med konstant ångest över att jag överdriver, är knäpp, överanalyserar. Har fått till mig från soc att jag antagligen inte bara varit medberoende utan även blivit utsatt för psykisk misshandel under en tid. Jag förstår att det såklart bidrar till mina skuldkänslor och min oräkerhet, det är hans ord jag hör i mitt huvud hela tiden. Men jag söker ändå bekräftelse på att jag gjort rätt och skyddar barnen, att han har problem och behöver hjälp.

Tack ❤️
Jag är försiktig men också nyfiken. Alltså han har ju aldrig lovat nå sånt här tidigare

Så jag kollade ju honom o han fixar ju inte sina löften o nu vet jag det. Jag vet att det bara är jag som kan bryta detta han tycker det är bekvämt med en coverup så det ser lite normalt ut.

Jag saknar närheten till sjön o naturen, något jag tyvärr inte har i min närhet hemma det blir också en sorg framförallt I det fina vädret. Jag har mycket att jobba på med mug själv, mitt kroppskomplex, min dåliga självkänsla , mina svårigheter att bjuda in andra människor .

Livstegen har iaf rätat ut lite virrvarr i huvudet. Jag är ju sjukpensionär men jag tror jag behöver prova jobba, att komma ut i ett sammanhang. Ska kolla alternativen. Flytta skulle jag behöva men det krånglar till det när kurserna börjar som jag anmält mig till....

Det är hemskt, men det är den enda vägen man kan vandra som medberoende. Det GÅR inte att älska någon frisk. Tänker på dig ❤️

Maktlösheten, de tomma ögonen är hemska, att vrida till verkligheten så att det passar, dvs inga problem eller hälsa är kopplad till alkoholen. Så hemskt, så sjukt…Känner med dej, hoppas du har kraft och ta dej ur och bort från honom. Kom ihåg att du var hans partner inte hans läkare, sjuksköterska och vårdare. Blir lätt att glida in i dessa roller då man så gärna vill hjälpa, trycka in verkligheten i huvudet på dom. Men inget hjälper, tar bara kraft av dej själv och man blir trött och ledsen. Varit där själv, förstår det känns svårt och gå och inte vända om. ❤️