Senaste kommentarerna i forumet

Tack fina ni! Är verkligen en jobbig situation, känner att jag inte längre har någon ork men samtidigt känns det hemskt att lämna någon som faktiskt är sjuk. Samtidigt som ni säger, kan inte göra något om han själv inte vill.

Blev bara så ställd i det hela när de personerna som kallar sig vänner inte är villiga att bry sig tillräckligt utan istället börja skylla hans beteende på mig. Detta är även en person som skulle vara min vän men tagit hans sida i det hela även fast han beter sig som ett svin mot dem emellanåt.

Så glad jag blir för din skull ❤️
Här är vi i behov att se att förändring kan ske även om vi tvivlar.

Försök att bara vara här o nu o njut av lugnet ❤️

Det var ett tag sedan jag skrev om min egen resa här.

Jag tror av många olika anledningar.

Från början upplevde jag nästan en skam över att tro på en förändring, att tro på honom och på oss. Igen.

Rädslan för att det ska bli för oss som för så många andra. Att det inte går vägen. Att han tar återfall och fångas av alkoholen på nytt.

Men jag har nog också behövt mycket tid för att reflektera. Att bara få vara. Vila.

Ett problembeteende jag själv bär med mig från barnsben är att ta för mycket ansvar. Att tro att så mycket beror på, och hänger på mig.

Försöker träna på att släppa det. Det är svårt, eftersom det dyker upp på så många sätt och i så oväntade situationer. Sånt som tidigare alltid känts helt normalt, som jag nu börjar se att jag faktiskt inte måste. Att alla andra vuxna faktiskt bär samma ansvar som mig.

I vanliga fall är jag en person som behöver omväxling, miljöombyte, social kontakt.

Men de senaste månaderna har jag mest varit hemma och kontakten med vännerna har till största delen skett över telefonen.

Det tog ett tag att ”varva ner” efter allt som varit. Landa och på riktigt känna hur in i märgen trött jag är. När väl insikten kom skrämde den mig. Tankarna om det det ju är så fruktansvärt tråkigt att känna sig så här. Valideringen och normaliseringen av samtalskontakten: din kropp gör vad den behöver göra för att du ska få vila och återhämtning nu.

Nu blir nästa steg att tillåta mig vara det och respektera mig själv i det så mycket jag kan. Rädslan finns att det aldrig kommer bli bättre. Att jag alltid kommer vara så här trött nu.

Jag oroar mig faktiskt inte så ofta för att min man ska dricka. Anledningen till att jag kan släppa det är nog för att jag vet att han kollas med blodprov via arbetsgivaren. Någon annan har koll.

Däremot finns rädslan för lögner och oärlighet. Gällande allt.

Rädslan för längre fram, om sjukdomen skulle få grepp om honom igen.

Men vi pratar om det igen och igen. Fina samtal. Förståelse.

Det är egentligen det här som ger mig mest hopp om en gemensam framtid igen. Att alla andra konstiga beteenden som drickandet gav upphov till, inte längre verkar finnas kvar.

Inget taggigt försvar. Inga konstiga ursäkter.

Men jag har arbetat upp en hyperkänslighet under åren som gått och reagerar i alla fall då och då. Försöker ha en tillåtande attityd till mig själv i det, eftersom det faktiskt inte alls är konstigt.

Mannen jag förälskade mig i är tillbaka, men jag är inte riktigt mig själv ännu. Det kommer att ta tid, och det behöver få ta tid.

Han får jobba vidare med sina saker, och jag får jobba vidare med mina. Samtidigt som vi nu hittar vila och kärlek i det som är vi igen.

Om det blir en solskenshistoria vet vi förstås inte förrän vi står någonstans längre fram och ser tillbaka.

Jag är tacksam för att jag fick hjälp att förstå vad som pågick och då fick kraften att lämna. Tacksam för att jag stod fast vid mitt beslut tills han kom fram till att han inte kan dricka mer alls och behövde söka hjälp. Tacksam för att våga öppna dörren och se var vi landar. Tacksam för vetskapen att jag går om vi åter står i alkoholens karga och tomma landskap igen.

Sammanfattningen är nog just: trött, hoppfull och tacksam.

Stor kram till alla er andra som på olika sätt och olika platser också kämpar vidare - under och efter djävulsdansen❤️

I går kväll var det stundvis bättre. Men vaknade idag att jag gråter det är ingen bra start. Jag kanske behöver ett gymkort o ta ut mig totalt varje dag, dock har jag massa kroppsliga grejer så nja det lär nog vara med sjukgymnast hjälp.

Jag är ändå säker att jag är på rätt väg. Försöker se mitt luftslott som det verkligen är, att jag tar ut det och visar upp det . Det blir som om jag har ett superstort paket som öppnas av den som vill titta o det är tusentals mindre paket som till slut mynnar ut i ingenting, och det är väl där skammen bor.

Men jag tänker att ju tydligare jag kan se det nu, så kommer chansen att gå tillbaka minska att även om jag mår skit kan det inte vara värt. Att må ännu mer skit!
Jag skäms på riktigt när jag tänker allt jag gjort men det får ju försvaras att mina verktyg fanns inte tidigare. Men det är då mer jag själv som fått mig på botten än han.

Så jag lär leta stenblock nu till byggnaden av ett mer sannare jag, ett jag som ser skillnad, som ser efter mig själv och som hellre tar en kopp kaffe med mig själv än går in i destruktiva relationer.

Att möta en alkis som går på vita knogar är inte kul.
En sån är inte nykter utan enbart spritfri. Och för eller senare tar hen till alkoholen igen.
Jag är själv nykter alkoholist och jag är nykter för min egen skull. Jag har träffat så många som går omkring och mår dåligt och det är lögn att nå fram till dem med budskapet att det inte fungerar att försöka få en varaktig nykterhet med sinnesro utan hjälp.
Ta gärna själv hjälp av Al-anon så du får styrka att styra upp ditt egna liv utan alkoholisten.
Det går att få ett bra liv som medberoende likväl som jag fick ett bra liv när jag slutade dricka.

@Sårad... tack det betyder mycket att nån ser mig ❤️

Känner med dej ❤️

@Mjukglassen Googla "dry drunk", låter precis som det. Då har de bara tagit bort själva substansen men uppvisar samma beteende fortfarande. Det är ingen vidare trevlig plats att vara på som anhörig, är där själv. Min gick på Antabus i fyra månader men utan någon slags samtalsbehandling eller möten eller dyl är det svårt att förändra beteendet som kommer med alkoholen, eller som till och med fanns innan missbruket. Min alkoholist har delvis samma beteende kvar, inte helt och hållet. Bland annat det själviska "jag, jag och jag" i de flesta situationer, tjurig, skyller gärna på andra, allt är alltid någon annans fel och minsta lilla som går fel kan trigga. Kolla även på Youtube på "Put the shovel down" om du känner dig någorlunda säker på engelska, hon är jättebra hon som driver den kanalen. Du får precis som jag fundera över om du vill leva i ett sådant förhållande där man inte får särskilt mycket tillbaka och om där inte finns någon större emotionell intelligens eller medvetenhet hos den andra. Kram❤️

Men du.. vill du verkligen leva med en man med det beteendet? Du är fri att välja ditt liv.

Min man tog beslutet själv efter en händelse att gå i behandling och ha sponsor och gå på AA, kändes verkligen som han kämpade, och blev en ödmjuk , talför, samarbetsvillig person.
Jag kände , att det finns hopp.
Men han slutade efter någon månad med möten, sponsor mm.
Han blev den samma igen men utan alkohol.
Sånt ego, ilsken, oresonlig, allt är mitt fel inte han, ljuger, ser mig inte eller vad jag gör hemma. När han bara ägnar sig åt sådant som intresserar honom…
Suck

@L3dsen kära, fina du. Du behöver inte ta en massa skit. Du har gjort det du kan. Vill han inte ha, eller kan inte ta emot, hjälp så kan du spara din energi och fokusera den på dig själv istället. Vi anhöriga tar mycket stryk av alkoholisternas beteende och det är helt oförtjänt. Fokusera på dig själv. Vilka val han gör har inget med dig att göra. Många kramar!

@L3dsen
Hej
Håll dig borta och tänk på dig själv. Menar det verkligen. Stäng av all kommunikation med de som skyller på dig.

Tyvärr kan vi inte hjälpa någon som inte vill ha hjälp! Så är det bara även om det är svårt att ta in att någon väljer att supa ihjäl sig, fast väljer är egentligen fel ord för det är alkoholen som styr.

Du lär ta dig en funderare vad du vill och orkar .

Välkommen hit och skriv när det är jobbigt!

Har precis hittat hit och tror jag behöver ventilera. Människan jag levt med i 6 år är inte längre den människan jag en gång blev tillsammans med. Hans liv styrs av alkoholen och jag är bara i vägen.

Har nu lämnat vårt hem och vet inte alls om jag bara ska lämna och inte se tillbaka? Vill inte heller lämna honom då jag vet att han behöver hjälp men mig lyssnar han inte på. Dem två personerna som faktiskt kan hjälpa väljer att inte göra det. Utan även dem skyller hans beteende på mig, när han gjort något mot dem. Jag är rädd att dem ska hjälpa honom ta livet av sig. Genom att låta honom fortsätta supa bort sitt liv. Vet inte alls vad jag ska göra? Vet bara att jag inte orkar ta med skit. Att vara den som ska be om ursäkt, att vara den som ska tassa på tå, att vara den som är tråkigt. Är bara ledsen och sårad. Vet inte om jag ens betyder något för honom längre. Om det ens är någon idé för mig att försöka hjälpa? Har ingen aning om vad jag ska göra.

Hemkommen från retreaten kanske lite klokare eller inte, dock ska jag börja gå och samtala med en präst , sen bör jag komma ut i något sammanhang . Det är kloka råd men hur?

Sitter på bussen hem och får hålla emot gråten allt kännns så stort , hela livet hela världen...... hon var iaf bra , diakoner, hon verkar varit med förr att jag har som abstinens, att saknaden efter katten inte är onormal den enda som älskat , att jag måste låta det ta tid......

Inte tagit kontakt och det är skönt ....men tankarna mal ändå....

@Sårad... tack själv ❤️

Tack Ullabulla och Kärringen, ni får mej att känna mej ”normal” och inte ensammast i världen. Fy tusan för den här abnorma längtan efter x. Jag skiter i att det är en sjukdom, önskar honom inget gott. Tack för att ni finns ❤️

@Ullabulla tack ❤️ Tänkte på det tidigare när jag gick till affären att om abstinensen är liknande för missbrukaren så förstår jag nu till fullo att dom halkar dit igen.

Jag tänker vältra mig i sorg i kväll, ta mug en dusch o lägga mig tidigt.
Ska vara i kyrkan kl 9 så hoppas på en bra dag i morgon ❤️

Skoven inte skogen.

Vad jag känner igen mig..
Den tortyr det innebär att avstå kontakt.
Det fick mig att förstå att de alkoholberoende ofta har samma kamp.
Det jag mindes var att ju ondare jag hade och ju djupare jag lät mig sjunka utan att agera,dvs kontakta.
Ju bättre kändes det nästa morgon.
Så kanske inte hitta på så mycket.
Lid ordentligt.
Plocka ögonbryn,fila fötter.
Skriv här.
Då kommer du att se att skogen blir mindre djupa efter ett tag
Och att dagen efter en riktigt jobbig kväll kan sinnesro komma.
I nörjan bara korta stunder.
Men efter ett tag allt längre perioder.
Så fly inte utan var i känslan.
Tänk på det som bantning.
Ju hungrigare du länner dig,desto mer fettceller förbränns.

Tack bella70 Ellew ❤️

Men detta är ju som tortyr. Fredag kväll i tvättstugan alla andra dricker alkohol, ska du med på uteservering osv jag pallar inte.
Just precis nu så skulle jag utan tvekan åka till skogen, gosa med katten, o supa ihjäl mig med honom, o supa enbart för att stå ut.... Han är definitivt min "drog" men detta är starkare makter än jag någonsin haft o då har hag slutat med en massa piller bla tramadol o imovan. Jag har slutat röka o med socker i omgångar.

Tänker inte göra något mer än hämta tvätten, tok grina tills kvällen är slut o dra till kyrkan i morgon

@Kärringen Hej, lite tips som jag tar till när jag är rastlös. Beror förstås på om du har mobil. 😀Hörlurar kan man ha, men hur det funkar vet jag inte. Jag har börjat lyssna på böcker när jag är ute och går. Man behöver registrera sitt lånekort på ett bibliotek, sedan kan man ladda ner från Biblio. Det är helt gratis. Man får låna tre böcker på en treveckors period.

Då inte😂

Detta med att läsa - jag kan det få inte (läste mycket förr)..

Shopping, en fika med vän då o då, promenader m hunden o jobb. En stund i solstolen.

Accepterat att jag inte har energin som innan - vill jag ligga o slötitta på en serie så är det så.

Vad tycker ni är roligt?

Alltså jag märker ju att jag som hela mitt liv levt genom andra inte har den blekaste aning. Fiska....har ingen sjö i närheten, gå i skogen, lär ta buss långt,
Det blir bara dom exempel som jag kunde göra hos exet. För gillade jag att dricka, det ger mej absolut ingenting
Gillar att läsa men har inte den ron nu. Har ingen cykel men kanske lär skaffa en....mycket som inte känns genomförbart

Snälla kom med tips!