Senaste kommentarerna i forumet

Jag var på ett Al Anon möte ikväll. Jag grät mest. Blev känslosam av att höra andra berätta, och av känslorna som jag har för denna mannen. Men det var bra, jag ska fortsätta gå

Igår pratade vi, han ville prata om allt.
Han tycker att det är så sorgligt om vi ska behöva separera eftersom vi har det så bra ihop annars, så han önskar att han bara kan få sköta alkoholen själv utan att jag är där och kommenterar om han dricker öl på en tisdag eller ej 🙄
Lösningen är alltså bara att jag ska anpassa mig.

Jag sa att jag är frustrerad för att det inte spelar någon roll vad jag än säger, och givetvis- ikväll när jag var borta och han skickade bild på sin mat så skymtade jag ett ölglas i bakgrunden. Han tycker inte att det räknas för det gällde säkert bara ett par öl. Imorrn är det onsdag vilket betyder att han vill äta ute och till det dricka 3-5 stora starköl. Sedan fredag och lördag innebär ju större mängd alkohol såklart.

Jag blir galen i det här och undrar fortfarande. Är det rätt att döma honom för att han dricker några öl under 2-3 vardagar? Han sa det med igår att han lyckades ju smyga under så pass lång tid, att han vet att han kan hålla det i schack utan att det blir extrema mängder, eftersom att jag inte märkte då…
Varför stör jag mig så mycket på att han ”måste” dricka några öl under tex tisdag onsdag? Sålänge han inte blir jättefull?
Det är mer att jag får för mig att han måste bedöva sig med alkohol eftersom han inte kan stå emot vad jag än säger?

Din man måste få hjälp och sätta gränser för kontakten. T ex inte svara i telefon.

Prio måste vara att han och inte minst du får det bra.
Vad säger han om den tanken?

Ja här kan man gå in via kommun sidorna. Kolla runt på orosanmälan vuxen

@Kärringen Kan man göra soc anmälan på en vuxen människa som bor med sin man?
Vi barn är vuxna och bor inte längre hemma.

Min svärfar har grovt alkoholmissbruk. Jag vet inte vad jag ska göra. Det känns fel att skriva om det, han är inte min pappa, det är mitt livs kärlek som är utsatt, inte jag. Jag vet inte. Vågar knappt skriva här. Men det tär på mig så mycket att se min partner behandlas så pass illa av sin egen pappa. Jag försöker vara stark och stöttande, men det gör så ont. Han är medberoende och måste själv inse att det inte finns någonting han kan göra nu, men min svärfar är så manipulativ, så elak när han dricker. Min svärfar har gjort sitt val, och han valde alkoholen.

Kan man få stöd även om man endast är anhörig till en medberoende?

Det är tyvärr vanligt att dom med gastric bypass får alkoholproblem.
Tror inte på hota och be om det gått så långt! Möjligtvis en soc anmälan man kan göra det anonymt

Skickar styrka

Hej. Min mamma 64 år har haft problem med sitt drickande under många år och jag och mina syskon upplever att det har blivit värre efter hennes magoperation (gastric bypass). Vi har försökt lyfta det med henne i flera år. Men det har övergått till att hon har smygdruckit nä vi är på besök eller att hon dragit sig undan mer och mer få sociala sammanhang inom familjen. Till att hon knappt är närvarande alls i dagd läget.
Hon går i pension om några veckor och då känner vi en oro i hur hennes drickande kommer eskalera då hon inte har "en tid att passa".
Som det ser ut just nu så dricker hon alla dagar i veckan och kommer inte ihåg samtal vi haft. Om man försöker ringa tidigt under dagtid så kommer hon heller inte ihåg dessa samtal.
Hon har en eskalersnde alkoholdemens och jag vet inte hur jag kan försöka konfrontera min oro för henne eller hur jag ska ta upp att jag vill att hon söker hjälp innan det är "för sent".

Någon tanke?

Nej, så klart inte. Men chefer har ett långtgående ansvar för hälsa och arbetsmiljö, och om ganska missbruk gör honom t.ex. olämplig att sköta vissa arbetsuppgifter så måste chefen få veta det. Sekretess gäller i personalärenden.

Mitt ex var chef med personalansvar för 18 personer och hade ansvar för en stor budget. Det är inte bara direkt olämpligt utan också en säkerhetsrisk med en missbrukare som chef.

Om du orkar, så prata med honom hur hans plan ser ut för att få hjälp. Det är jättesvårt att avsluta ett missbruk på egen hand och arbetsgivaren kan vara en väg in i systemet för att få hjälp. Vi anhöriga mäktar ofta inte med att dra hela lasset själv. Och sannolikheten att en så sjuk person klarar att söka vård på egen hand och följa ett behandlingsschema hade jag i alla fall varit tveksam till. Mitt ex hoppade av behandling så fort han trodde det var safe, men då fick hans chef veta det och tvingade honom in i programmet igen. Det blev ett villkor för att få behålla jobbet, att han måste genomföra behandlingen enligt plan. Det kan låta grymt, men jag tror inte han hade lyssnat på något annat.

Han jobbar, men vill inte berätta på jobbet om sina problem.

Så bra att du har tagit hjälp för dig! Ja, jag känner tyvärr igen det där med förminskandet. Varje gång mitt ex tappat kontrollen med spriten och jag efteråt frågade vad som hände svarade han svävande "jag hade knas i huvudet", och så var det inget mer med det. Hjälp vägrade han ta. Till och med när vår gemensamma arbetsgivare ålade honom att söka hjälp sa han efter ett par dagars (!) behandling att han redan var frisk. Man kan liksom inte annat än att ge upp...
Jobbar din sambo, kan du få draghjälp av hans chef?

Han vill att vi ska jobba på relationen, säger förstås också nu att han vill vara drogfri.
Jag har sökt stöd på egen hand. Han har också kontaktat någon, men jag tänker att han gör det mest för min skull. Han förminskar problemen mycket.

Vad är det ni ska jobba på tillsammans, menar han? Får han vård för sitt missbruk och de underliggande orsakerna till det?

Det är svårt att bygga en bra relation om båda mår dåligt på varsitt håll. Missbruk skapar stora slitningar i en relation och skadar också förtroendet, precis som du skriver. Har du funderat på att söka stöd för egen del, oberoende av vad han väljer att göra? Att gå i parterapi är kanske en god idé också.

Hej alla!
Jag lever med en man som slutade dricka för 17 år sedan (efter ultimatum från mig).
Nyligen har jag fått veta att han sedan minst 2 år tillbaka har ett tablettmissbruk. Jag har flera gånger under denna tid konfronterat honom med att jag uppfattat honom påverkad, oengagerad m m. Han har blånekat. Nu erkände han plötsligt.
Jag känner mig så bottenlöst ledsen. Sorgen över att vårt liv inte varit vad jag trott. Insikten att han alltid älskat ruset mer än mig.
Han vill förstås att vi ska jobba på det här. Tillsammans. Och jag känner mig bara ensam.
Förlåt för ostrukturerat inlägg. Känner mig bara förtvivlad.

Hej Lovisah! Vilken svår situation. Har egentligen inga svar, men tänker att det kanske blir lite lättare om man tänker på beroende som den sjukdom det är (förstår det som att ni upplever det som ett beroende som håller på att ta över mer och mer?).

Om systerdottern hade en annan allvarlig sjukdom och inte tog emot hjälp, vad skulle ni göra då?

Starkt gjort! Det måste ha varit oerhört tufft, både för er och för honom.

Hej @Kameleont! Inte konstigt alls att du känner tvivel & irritation. Vid beroende så är ju just lögner och smygande ett av symptomen, så det är verkligen inte lätt att veta vad som verkligen är sant!

Det är också svårt att styra om uppmärksamheten till oss själva och våra egna behov efter att ha varit på helspänn och försökt få rätsida på alla känslor om att något inte stämmer en längre tid.

Min man har nu varit nykter i drygt två månader, och det är först nu jag börjar uppmärksamma hur stressad jag känner mig hela tiden. Vid enkla uppgifter som att ta hand om disken märker jag att jag försöker göra det snabbt, fast jag inte alls behöver.

Och då lever vi ju inte ens tillsammans just nu.

Har i mina samtal förstått att det är för att min kropp fortfarande försöker skydda mig och inte har hängt med i att mycket har förändrats och det nu går bra att koppla av lite.

Har tyckt att det är väldigt störande eftersom jag är sjukskriven för stress och vill vila för att kunna börja jobba igen.

Men inser samtidigt att det inte är konstigt att det är så här och försöker se medvetenheten som ett steg i rätt riktning.

Så försök ge dig själv tid. Och känna efter vad det är du behöver nu.

Skulle det hjälpa dig om din man lämnar blodprov? Finns det något annat han kan göra för att det ska kännas tryggare för dig? Känner du i sådana fall att du kan prata med honom om det?

Jag tänker att ni fick ett fint samtal sist ni pratade, kanske behöver du fler såna samtal? Kan du berätta för honom vad du brottas med och höra vad som är svårt för honom just nu?

Rom byggdes inte på en dag, saker tar (tyvärr😅) tid🩷

Nu har vi haft intervention/familjemöte med min man. Alla barnen var med (vuxna barn) Barnen och jag hade pratat mycket innan vad vi ville ha sagt och vi ville ha ut av samtalet. Vi hade även läst på mycket innan. Jag hade skrivit ner saker jag ville ha sagt. Det var nervöst men det gick bra, han satt tyst och lyssnade länge och tog in det vi sa. Det enda han inte höll med om det var hur mycket han drack, han tyckte inte alls att det var så mycket som vi sa... Det blev ett lugnt samtal, jag var på väg att bli arg några gånger (det är mycket ilska som ligger lagrat tror jag) men barnen lugnade ner situationen. Summan blev att barnen tog med sig all alkohol som fanns i huset när det åkte och min man var med på det och hjälpte till och ta fram allt. Vi har sagt vad vi vill han ska/bör göra. Det blev väl något slags ultimatum i allt. Han har nu haft sin första nyktra dag på väldigt länge. Han är lågmäld, säger inte så mycket, men hoppas han håller det han har sagt. Han sa dock nej till Beroendeakuten, men skulle ta kontakt med Beroendevården som förmodligen leder till psykolog och han ska även börja gå på AA-möten. Jag tror/hoppas han förstår allvaret med tanke på att hela familjen var med, men man vet aldrig hur alkoholhjärnan fungerar. Jag och barnen ska i morgon gå på vårt första Al-Anon mötet. Någon som har erfarenhet av det?

@Euology min funkar med på jobbet än så länge, men ett riktigt mirakel man ser på honom långa vägar men men.
Det stora problemet med min är ju att han på fullaste allvar tycker jag överdriver, han är alltså i total förnekelse för sig själv.
Tänker att din kanske tycker det med, vi är bara gnälliga o kontrollerande enligt dom!?

Du måste nog tyvärr vänta ut honom 😔

@marte ja det är skönt att veta att man inte är ensam även om det såklart är tragiskt att fler ska behöva ha det såhär. Min man har totalt förnekat för soc och för den samtalskontakt han har att han har något problem. Jag tror att han är livrädd för att stämplas som alkoholist hos myndigheter och då är det ju även svårt att få hjälp..Det är fruktansvärt att inte kunna lita på den person som ska stå en närmast. Man väljer att tro på det de säger och sedan blir man besviken gång på gång…

@Kärringen problemet är att han än så länge är en ”högfungerande” alkoholist som verkligen planerar sitt drickande till tillfällen då ingen annan än vi i familjen kan märka det. Jag hade hoppats att någon utifrån skulle reagera men än så länge har inte det hänt…

@förvirradtjej
Packa din väska och spring! Om ni inte har gemensamt boende, huslån, barn... Spring nu! Det kommer bara bli tuffare med åren att lämna. Du förtjänar ett bra liv med en bra livspartner som kan göra DIG lycklig.

Du kan bara göra vad som känns rätt för dig, så klart, och du ska bara göra vad du vill. När jag läste ditt inlägg var det som att läsa ngt jag själv kunnat skriva för många år sen och till mitt unga jag säger jag: Packa din väska och spring!

Jag tror nog inte att jag hade lyssnat på det rådet då och jag lyssnar ju knappt på det rådet nu heller (när vi har gemensamt boende, huslån och barn). Det är så knasigt hur den logiska och känslomässiga hjärnan inte kan komma överrens...

Dock VET VI från forskningen att man inte kan få någon annan att bli nykter. Det kan de bara själva. Om de vill. @Åsa M uttrycker det så bra i inlägget ovan. Man kan inte älska ngn frisk.

Sedan samtalet för två veckor sedan har min man inte druckit.
I alla fall inte vad jag märkt.
Jag tycker om det jag ser, en lite piggare o fräschare man, men jag börjar också tvivla.
Kan det stämma?
Har han verkligen inte druckit?
Kommer det hålla i sig, nykterheten?

Jag är mest bara less o irriterad på honom. Oavsett nykter eller ej. Bara less. Känns orättvist nu när han gör något rätt.

Tvivlet gör att jag letar tomma burkar igen. Eller jag har eg inte slutat hålla räkningen helt någon gång. Vet de vanliga 'gömmorna' o där är just nu tomt o orört sas.

Med vår något veka samtalshistoria, har jag ju inte frågat honom heller.
Bör väl göra det...

Blir misstänksam på om det går så bra som det verkar. Särskilt när jag scrollar runt bland trådarna här. Inser hur vanligt det är med återfall o smusslande. Bra att inte vara för blåögd, samtidigt som jag vill ge honom kredd för vad han ändå gör här o nu.
Om det stämmer vill säga!
Fast jag tror det.

Suck, dessa tankar o tvivel!
Tröttsamt o dränerande.
Och ändå är ju läget försiktig optimistiskt just nu.

Hoppas jag...

Man ska också komma ihåg att även om alkoholen är en förtjusande älskarinna för dem så behöver de mänsklig kontakt, och det är där vi anhöriga kommer in och blir övertygade om att vi kan göra dem friska med vår kärlek. Tyvärr kan vi inte det. De MÅSTE vilja bli friska själva. Man kan inte älska någon frisk. Det är den bistra sanningen, tyvärr.

@förvirradtjej
Samma här - det fanns bland flera i släkten.
Känner igen mig i det med den intensiva förälskelsen och hur man bands ihop.
Vet att en vän till mig reagerade o tyckte att det var olikt mig.

Även i mitt fall var det avslut o fina återföreningar.

Missförstå mig rätt men ibland tänker jag att missbrukare har många gemensamma drag, våra berättelser är unika men ändå inte..