Senaste kommentarerna i forumet

@marte vill också tillägga att min även har beroende i släkten, eller iallafall väldigt hög konsumtion…

@marte tack fina du. Ni är många som levt med detta så många år än jag har. Jag har inte ens fyllt 30, jag vet att jag har en chans att hitta ett annat liv. Jag tror att det blivit ett ordentligt traumabond till den här människan. Det har varit intensiv förälskelse mellan alla gånger det stormat för oss (när vi gjort slut pga alkohol) för att bara några dagar senare lösa allt. Jag tycker synd om honom då han knappt har någon annan än mig, det är mest ytliga vänner utöver mig som han ser då och då. Jag VILL ju leva med honom och har så många gånger ifrågasatt mig själv om jag överdriver med drickandet, men bara som i fredags som jag skrev om ovan, visade mig att han bara fortsätter likadant. Jag hade så gärna velat att han kunde dricka 2 glas vin och nöja sig, men det verkar vara ruset han vill åt…

@Självomhändertagande tack snälla för svar. Det betyder massor.
Jag är ledsen att det tog så många år av ditt liv, men skönt att du får må bra idag.
Jag förstår vad du menar och håller med dig. Jag har bara haft så svårt att inse att han kanske inte kommer ändra sig.
Min terapeut menar att han kommer inte ändra sig så länge jag är kvar. Kanske inte ens när jag helt lämnat. Det kanske dröjer 20 år. Jag har verkligen bara velat att förändringen ska hända med mig.

@Sårad... tack fina du för stödet.
Jag förstår dig verkligen.
Han har gjort sig av med mig också när jag satt för mycket krav. Sen har han alltid ångrat sig efter några dagar och kommit krypandes tillbaka…

@bella70 tack för stödet. Ja, jag försöker mentalt ta mig längre och längre ifrån honom för att ta det sista klivet…
Hur många gånger jag än påpekar drickandet så fortsätter det på samma sätt. Han är ju uppenbarligen inte kapabel till annat..

@Åsa M tack fina du. När man levt i det så länge så känns det som jag ibland inte vet vad som är rätt och fel. Att jag kanske överdriver osv. Han vill gärna gaslighta mig. Nu i fredags till exempel så visste han att jag var några vänner på middag och att vi skulle mötas upp efteråt.
När jag kollade min mobil hade han skickat 6 sms med ganska aggressiv ton, hur jag verkade spela spel för att jag inte svarade. Att han skulle göra likadant tillbaka osv. Det hade gått en timme…
Jag ringde upp och blev arg på honom, han ifrågasatte HUR jag bara kunde försöka få honom orolig och undrande på det sättet, som att jag hade gjort det med mening. Han var väldigt full, och hade suttit på pubar själv hela kvällen, och gjorde fortfarande när jag ringde. Klassiskt fylle-dravvel. Sen vräkte han ur sig några fler respektlösa kommentarer och då ville jag inte ens möta upp honom.
Dagen efter, igår, så konfronterade jag honom och sa att det här är inte okej. Ska jag inte kunna ha en kväll borta utan att du sitter nånstans o blir asfull o beter dig illa?

Nä, men då var det jag som hade förstört allt. Det var mitt fel för att jag inte svarade honom på en timme. Han hade inte gjort något fel och det var bara ett missförstånd.
Jag blir TOKIG! Jag kokade av ilska igår, idag är jag bara ledsen och önskar att jag bara kunna blunda och fortsätta leva vårt vanliga liv, lösa allt…

@Åsa M 🙏

Hej.
Jag har inte den erfarenhet som ni har, nämligen att vara förälder till barn, som har barn.
Dock har jag fått kunskap i hur beroende fungerar efter att ha haft ett förhållande med en alkoholist, ja, det slutade ju inte bra.

Att ha ett beroende innebär psykisk ohälsa, det jag undrar är att finns det något som gjort att hon börjat dricka?

Då jag var som mest desperat efter frågor och lösningar, "hittade" jag en nykter alkoholist som sade till mig att vad du än gör så hjälp inte honom med pengar. Kanske något för er att tänka på? Denna person lever idag ett nyktert liv. Ett liv i beroende innebär att bli så att säga mästare på att ljuga, och då anhöriga kommer på en så börjar man smyga med sitt drickande för att undvika konfrontationer. Detta blir jobbigt för både beroende och anhöriga, som beroende märker man att man "måste" smyga och som anhörig märker man att den man håller kär ljuger för en.

Då jag hade kontakt med en nykter alkoholist då jag själv kämpade med en partner som kämpade med sin alkoholism sade den att det lönar sig inte att säga att säga till någon hur den måste/bör göra, beroende fungerar inte så. Att vilja ändra sin situation måste komma inifrån. Det tips jag fick då var att försöka vara förstående, läsa om beroende/alkoholism och försöka få in nyktra tillfällen i umgänget. Att få med dottern på nyktra tillfällen, hur skulle det vara? Kanske något från t ex barndomen att ta upp? Vad det nu kan vara.

Då det gäller mannens elaka ord, så har jag också varit sådan. Det måste jag säga, det skäms jag för nu, men vad som är annat nu är att jag har fått kunskap i hur beroende och alkoholism fungerar. Det är ett helvete att ta sig ur.

Kramar från mig.
Skriv gärna igen.

Var inte rädd för att ta den hjälp som finns. När mitt ex ballade ur totalt fick jag rådet här att prata med hans chef. Det verkar ha brutit den negativa spiralen men han fick betala ett högt pris. Företagshälsovården, sjukskrivning, inläggning på sjukhus, blev av med sitt chefsjobb, misslyckades med arbetsträning, omplacerad...
Tveka inte att berätta för dolk runt omkring som både kan och orkar hjälpa till. Detta klarar man inte själv. Jag valde att inte ha kontakt med honom efter detta för jag var helt dränerad. Han skickade en ursäkt efter ett par år. Alltid nåt.

@Euology Båda barnen är i tonåren och kan ju på det sättet "klara sig själva" rätt mycket vilket ändå är en tröst för mig även om jag är jätteorolig för hur deras boende hos pappa skulle se ut. Förstår från din andra tråd att dina barn är mindre och det måste kännas fruktansvärt.

Soc gjorde aldrig ngn utredning utan bara de där första samtalen då vi ändå har det rätt "lugnt" här hemma. Men för min del handlar det inte om hur mycket det dricks eller hur mycket våld som ev. kommer utan jag vill inte leva i den där totala ovissheten och oroligheten med hur dagarna ska se ut. Och jag vill inte att mina barn ska behöva det heller.

Jag skulle vilja bo kvar i huset men är inte säker på att jag klarar det ekonomiskt. Känns tufft och surt.

@Euology Ja, tänk att det är så många som lever så här och så tror man att man är ensam. Hemskt att höra din historia och din oro men också stödjande.
Min man säger att han vill sluta och att han varit nykter nästan en månad men jag är inte så säker på att jag tror honom. Detta sa han även mellan jan-mar till mig medan han berättade om alla sina återfall till sin terapeut (som sen gjorde orosanmälan)... Varför ska jag tro honom den här gången? Jag vill ju men min logiska del av hjärnan skriker nej.

@marte min man har också smygdruckit och hela tiden förnekat att det finns ett problem. Jag märker dock direkt om han har druckit, på sättet han beter sig/pratar. Jag har tänkt att jag måste stå ut i några år för att barnen ska bli äldre innan jag lämnar men allt eskalerade i somras och vår äldsta märkte och blev negativt påverkad av situationen.

Har ni fått någon hjälp av socialtjänsten? Hur tänker du och din man göra med barnens boende? Har ni små eller lite äldre barn?

Styrkekram till dig! Jag tycker du är jättemodig som har tagit beslutet att lämna!

Men du behöver inte få det så!! Och din man har inte ställt till lika mycket tror jag 🤗

Och jag stannade för länge - samtalsstöd är nog bra oavsett - men alla blir ju inte utmattade!

@Euology usch vilken sits! Kan du få hjälp av skola, förskola? Om han hämtar barn och luktar då ringer dom dig direkt och gör en anmälan?alternativt att anmäler honom anonymt till soc när du vet att han är full?

@marte usch vilken situation du också har hamnat i 🙁 Skönt ändå att din man själv vill sluta…har han klarat att vara nykter nu?
Jag gå redan i en anhöriggrupp på beroendeenheten och ingen där har heller kunnat hjälpa mig med dessa frågor. Jag tror det vanliga är att den missbrukande personen inte är då intresserad av att ta hand om barn och att det därmed löser sig naturligt. Tyvärr inte i vårt fall…
Mitt stora dilemma är det här med barnen och vad som kommer att hända med dem.. De som gör vår utredning på socialtjänsten kan inte göra något eftersom de inte känner oro för barnen i och med att jag finns här och kompenserar för hans brister. Och om jag lämnar och tar med mig dem så är han ju fortfarande vårdnadshavare och har lika mycket rätt som jag att tex hämta på skola och förskola. Om jag vill att de ska bo med mig måste jag ta det till tingsrätten och det är en process som kan ta flera år..
Jag känner mig helt förtvivlad i den här situationen och vet inte vad jag ska ta mig till…

@bella70 OMG. Jag tror inte jag fattar alls vad jag har framför mig. Kram.

Företagshälsovård med samtalsstöd , blev sjukskriven ett tag.

I slutet av relationen polisanmälde jag honom pga fyllekörning mm.

Idag kan jag fortfarande få flashbacks och känna mig matt..
Men trygg
Kram

@Euology Jag tänker också, liksom @Kärringen, att det verkar helt orimligt att han ska få vårdnad om barnen om han har ett aktivt missbruk? Socialens utredning visar väl vad som är barnens bästa?
Jag vet inte tillräckligt och vill inte ifrågasätta dig men vet själv att jag lätt ser "helvetesscenariot" och går i panik. Försök att komma ur katastroftänkandet. Finns det ngn som kan hjälpa dig att se på andra möjligheter? Anhörigstöd hos kommunens behandlingsgrupp eller en klok väninna?
Jag känner så väl igen mig i din känsla av att svika barnen. Men du gör inte det. Du gör rätt för dem.

@Euology har du läst runt här ang barnen? Det är ju många som får hjälp av soc och att pappan ska bevisa sin nykterhet. Du måste göra något sånt!

Jag har tyvärr min katt där än och inte ens katten ska ens vara i klorna på en alkoholist!

Har ni någon missbruks enhet i närheten? Dom brukar kunna ge råd.

Kram

@bella70
Vad gjorde du då? Hur lever du idag? Låter ju som att jag går exakt i dina fotspår…

Förstår precis. Det var inte ”vi” utan han körde sitt eget race. Det var en stor sorg att inse att vi inte hade samma mål. Vilket jag trodde/vägrade inse.

@bella70 Ja, det var terapeuten som gjorde anmälan. Han började gå hos henne i januari när han erkänt att han inte klarar av alkoholen (alltså även för mig). Själv har han vetat i flera år men jag har inte fattat någonting.

Jag blev hoppfull, tänkte detta är något vi kan ta oss igenom. Jag älskar honom, klart jag ska hjälpa honom med den här sjukdomen. Det var också en sån lättnad att jag fick veta eftersom jag tyckt han varit "tråkig" de senaste åren och inte ville göra ngt tillsammans, bara vara ute med kompisar. Plötsligt förstod jag vad allt det hade handlat om och kände att det fanns hopp för vår relation, bara han blir frisk och kommer tillbaka till sitt vanliga jag igen.

I mitten av mars kom orosanmälan efter ett återfall (han kom hem full en kväll). Jag fattade (igen!) ingenting och tyckte det var lite överdrivet med en anmälan efter bara ett återfall. Men det hade ju inte bara hänt en gång... Soc berättade för mig om minst fyra återfall. Dvs. han hade fortsatt dricka precis som vanligt även under den här tiden när jag trodde vi "tillsammans jobbade med tillfrisknandet". Jag skrev ut skilsmässopapper samma dag och nu är vi där vi är.

Han säger att orosanmälan och skilsmässan är ögonöppnare och *nu* förstår han. Jag vill ju tror men ser ju själv hur idiotiskt det låter när jag skriver detta. Och precis som du skriver @bella70 så är den känslan av svek och totalt blåljugande rätt upp i ansiktet något jag aldrig, aldrig vill uppleva igen. Det var tusen, miljarder gånger värre än att få veta att han är alkoholist. Vill aldrig ner i den avgrunden igen. Det är därför jag och barnen måste bort från honom.

@Euology Nej jag har väldigt svårt att tro att det kommer hålla den här gången. Särskilt eftersom han själv inte uttrycker någon självinsikt över huvud taget…Då är problemet, som jag har nämnt tidigare, att jag kommer tvingas lämna de yngre barnens hos honom halva tiden trots missbruket. Har försökt få stöd från soc angående den biten men de kan inte göra något…

@Kärringen Usch vad tråkigt. Helt otroligt att man kan vara nykter under en så lång tid och ändå vilja tillbaka till missbruket igen 🙁

Var det din man vars terapeut gjorde en orosanmälan? Min lämnade blodprov osv ett tag, alkoholterapeut ett tag men sedan hände inget mer.

Jo han drack förstås och uppgav att han nu inte behövde mer hjälp utan hade koll. Smusslade i garaget.
Rena katastrofen på precis alla sätt.

För mig blev det fallet än hårdare än i det som hände innan perioden där han verkade ta tag i saker. Ville tro.
Önskar att jag aldrig upplevt det.