Senaste kommentarerna i forumet

Vad jag önskar jag kunde skicka lite glädje och styrka på riktigt, inte bara önsketänka...men du vet ju hur det funkar. Du måste lyfta dig själv först och sedan ta tag i resten.
Och du vet ju också att din kamp just nu ger resultat på sikt, så håll ut och håll tag i forumet, håll tag i alla som just nu är starka?
Stora kramen till dig Vinäger❣️

Du har dåligt samvete för att du inte orkar peppa skriver du. Ha inte det. I missbrukets helande måste man ta hand om sej själv först. Det är fullt upp att ta hand om sej själv. Du hjälper alldeles tillräckligt bara genom att skriva här. Genom att andra kan känna igen sej. Skriv för din egen skull. Du är så bra, du genomskådar tankarna. Andas och ta dej igenom. Du kan.

Tröttsamt tjatiga tankar...

Förbannade förhärligande, förenklande, förnedrande, förpestande, förringande, förvandlande förhandlande...

Fy f-n...

Förstod att det förbaskade förhandlandet och tankarna på tvivel skulle komma ifatt mig till slut. Som de alltid gjort, tydligen alltid gör.

Inget reellt sug dock, alltid något. Men den där tjatiga rösten går mig på nerverna. Den som viskar att det inte var så farligt, som hojtar om ett par glas, som tjoar om liiite fest, som ropar högt om ickeexisterande A-problem.

Visst känner jag igen den. Tyvärr. Det är den som till slut fått mig på fall efter förhållandevis lång nykterhet. Måste hitta strategier, ursäkter, motbud, vad som helst som hjälper.

Just nu funkar det. Inga problem.

Men jag litar inte på mig själv, inte ett dugg. Kaxiga jag, som när jag vill brukar kunna flytta berg. Nu sitter jag här med lite småsten framför mig och vet knappt om jag orkar ta mig förbi den.

Vad säger jag? Vad hände med målbilden? Den med den fräscha, nyktra, levnadsglada kvinnan.

Skärpning!

Det är klart att jag kan ta mig förbi skiten. Tala förstånd med A-hjärnan. Trotsa tvivlet. Förebygga förhandlandet. Tro på mig själv.

Tro-på-mig-själv!

Kram på er

-----

Har inte orkat kommentera hos er andra, därför inte skrivit något själv heller. Det där dåliga samvetet när man inte kan peppa andra... Men jag har ju själv varit drivande till att växeldragningen här på forumet är viktig. Så jag gör just det, hoppas ännu en gång på draghjälp, så ska jag nog vara i form för lite kommentarer och stöd hos er andra snart. Läser och trycker små hjärtan här och där i alla fall. Ni är så himla bra. Fel, Vi är så himla superbra. ?

Jobbbat natt nu några dagar och idag när jag körde hem höll jag på att bli ihjälkörd. Jäkla dåre som på krokiga vägar prejade mig av vägen, som tur var så var det bara backspegeln som gick? Men hade jag då haft sprit hemma hade jag åkt dit, betalat vad som helst för en whisky när jag kom hem.
Kommer det alltid vara så att man vill hälla i sig när det händer något hemskt.
Har inget sug men blir lite trött på att det hela tiden hamnar tillbaka till glaset för lugn, tröst och flykt.
Kanske sitter de så rotat i oss att man helt enkelt får leva med den känslan och lära sig hantera det.
Men skall inte ta några fler nätter, för det är verkligen inte bra för mina sömnproblem.
Men lovar mig själv att vara nykter vad som än händer idag// kram Strulan

Har lagat lasagne och pratat med en PT idag, chillaxar i soffan med vovven. Bröt ihop igår lite snyggt sådär på bussen med blöta kinder. Men det är okej, jag skäms inte. Det är en naturlig reaktion, en av stegen i chockhantering. Idag känner jag mig inte längre arg på samma sätt och det är ganska skönt faktiskt.
Jag är inte en arg människa och tycker inte om den känslan. Är ändå glad över att jag har tillgång till den känslan också. Speciellt när det är befogat.

Att hantera en kris utan alkohol är skönt, stärkande. Tryggt, fasten det suger. Jag litar på att jag inte kommer skada mig själv på något vis eller säga/ skicka saker i affekt. Självtillit.

Fantastiskt vad livet kan slänga på en för olika situationer och prövningar egentligen. Ibland känns det orättvis att behöva vara med om så mycket konstigt. Men samtidigt vet jag att folk har det sämre. Alla dealar med sitt egna lixom och jag med mitt.

Jag vilar i tryggheten om att min anställning fortfarande är pågående, trots att jag är utan jobb. Det finns ingen stress. Försöker verkligen vara i nuet och acceptera detta, göra något gott av det. Hålla mina rutiner och fortsätta ge näring till mig själv genom promenader och sömn. Försöker växa ur detta i lagom tempo.

Det måste finnas någon mening med detta också.

Fridens ?

Hallå på er!

Mitt gamla konto ”Jajamänsan” är borttaget eller spärrat, och orsaken vet jag inte. Men av traditionen, så ska jag givetvis skriva mitt årliga meddelande. Och i år är det väldigt speciellt.

För imorgon 31/1-20, så är det exakt 7 år sedan jag påbörjade min resa. Och imorgon är jag ”klar” med mitt löfte: Jag skulle vara nykter lika länge som jag söp.

Visst, jag hade kunnat göra det för länge sedan och hela tiden, men nu ”får” jag parta till det igen. Men så kommer det inte förbli, utan jag tänker att fortsätta med att vara nykter.

Och med detta sagt, så vill jag bara tillägga:

Kan jag göra detta, så kan alla!

Detta är den bästa och mest lärorika resan i mitt liv. Jag skaffade mig så många nya perspektiv på livet och omvärlden, och vilka möjligheter ett liv utan alkohol erbjuder. Jag fick börja på scratch i många livsdelar och jag hade många blåmärken att bearbeta, men jag klarade allt och tog mig upp. Och jag fortsätter att klättra, och jag kan skrytsamt säga att jag fortsätter upp till imponerande höjder ur min egna synvinkel.

Så om du tvekar: Ta detta steget! Du ska inte vara rädd för lycka, klappa dig själv på axeln eller att bli fin!

Skickar så mycket heja rop och varma kramar din väg! Fan vad duktig du är!! ❤️❤️ Det är inget som låga känslor kan ta ifrån en. Från någon annan som kämpat med just den biten så går ju såna känslor över, även om det är så svårt att tänka så i stunden. Januari = skitmånad. Du kommer att komma ut på andra sidan. Kommer du iväg och får träna något? Även fast man inte är sugen när man mår dåligt så har det hjälpt mig jättemycket.

Tuffa på i samma spår; du är värd din nykterhet! Tänk på lilla lejonet där inne.

Stor kram

Jag är nykter, så ingen fara så, men mår inte så bra just nu. Jag har det tufft på jobbet. Jag känner mig exkluderad och det beror nog på att jag är stark, erfaren, ambitiös, plikttrogen, äldre (känner mig faktiskt utsatt pga ålder) och vågar säga ifrån. Jag har aldrig varit i en liknande situation tidigare och just nu vet jag inte hur jag ska göra. Det finns ingen, absolut ingen jag litar på. Alla pratar om alla och flera av kollegorna är väldigt explosiva (ADHD) och intensiva. Det tar så mycket kraft från mig och just nu känner jag mig så ensam.

Eftersom en stor del av min fritid tidigare varit uppbokad med mina gamla sjuka föräldrar, har jag tappat mina vänner (en del har flyttat långt bort). Flera av dem har även fallit bort nu när jag inte dricker alkohol. Jag behöver hitta nya nyktra vänner, ett nytt liv som nykter..

Jag är även ledsen på min man som tar mig för givet. Vi jobbat full tid båda två, ändå är det jag som gör det mesta hemma. Är arg på mig själv som inte satt ner foten för länge sen. Jag kanske har någon hormonell obalans , eftersom allt verkar så dåligt just nu? depression/sorg? kan inte minnas när jag skrattade av glädje...

Jag hoppas du får en lite lugnare avslutning på veckan Charlie och att du sovit gott inatt och återhämtat dig.
Kram
svagis

Härligt att läsa att det går bra för dig. Bra jobbat, verkligen. Även mina besök här är rätt glesa nu, men gör som du tittar in då och då för att påminna mig. Planerar även att läsa hela min (tycker också om att läsa din och några andrar trådar från början) tråd snart, för att minnas varför jag är här.

Tycker också det är lite läskigt med mötet nästa lördag, men även väldigt spännande :)

Kram!

Fibblan, Lennis och PimPim ?
Så kul att vi hänger kvar här som gamla höstlöv som vägrar släppa taget?? ?
Men även om den första tidens nykterhet krävde en nästan maniskt närvaro här inne så är det naturligtvis så att så småningom blir det glesare med besöken här inne.
Forumet har fyllt sin funktion och snart står man helt på egna ben och kan gå vidare.
Självklart är det fortsatt betydelsefullt för en själv ibland att påminna sig om hur det svårt det var men hur lätt det blev när man väl tagit beslutet.
Så därför är det nog viktigt att titta in här ibland. Och för alla nya som kämpar är det många gånger avgörande att hitta förebilder och trådar att ta rygg på.
Så jag hänger kvar här inne och läser då och då, och kommenterar när lusten faller på.?
Och Forumträffen nästa vecka ska ju bli sååå spännande!!?
Kramar ???

Vilken kämpe du är,
Så många saker att styra upp och mycket känslor att hantera. Jag ser dig som en amazon som forcerar dagarna och dessutom utan lugnpillret a.
Önskar dig en lite vilsammare avslutning på veckan.
Kram.

Hur fan hann jag dricka vin? Jag fattar det inte heller! Och hur orkade jag? Svårt nog att komma upp ur sängen när man är ger nykter, ännu värre bakis. Vilka galenskaper man har utsatt sig för genom åren.
Du får gå igenom en hel del, verkar det som. Se till att ta hand om dig så gott du kan. Sov! Ät! Yoga!
Du är en riktig inspiration. Kram!

Är också trött idag och ska strax krypa ner och sova. Även om jag inte somnar direkt så sover jag riktigt gott sen och jag har faktiskt börjat drömma igen :) Inga mardrömmar men däremot absurda grejer.
Hoppas din sömn blir lika god som förra natten då - det låter ju toppen kl.21-7....det blir ju 10 timmar!! Jättebra :) Sömnen reparerar våra hjärnor <3
Kram
svagis

Så ska du inte behöva känna! Förstår att det är tungt nu av en rad anledningar, och du får bära så mycket på dina axlar.
Några saker jag funderar på:
1. Du måste ta hand om dig själv! Du verkar ta så bra (för bra?) hand om alla andra, men hur tar du hand om dig? Får du sova och äta ordentligt? Motion? Se till att ta hand om allt sånt, det är så himla viktigt.
2. Kan du få hjälp eller avlastning? Någon vän eller släkting som kan ta med barnen på något kul så att du bara kan få unna dig något, typ massage eller gå på bio eller bara fika med en vän?
3. Om du känner att det är ”åh nej” när du vaknar kanske du under en period behöver hjälp med antidepressiva? Fortsätter det såhär, ta kontakt med din husläkare.
???

Ett rejält bakslag i dag, förmodligen p.g.a. den intensiva mötesdagen i går. Det är utmattningen som spökar. Somnade 21 i går och sov gott till 7. Räckte inte. Har varit yr och disig i skallen. Inte bra alls. Blir liksom ledsen över det där att det tar så lång tid att bli sig själv igen. Om jag nu någonsin blir det. Vet inte.

På plussidan ligger att jag inte är sugen på vin och att det är en ny natt alldeles strax. Ny chans att vila. Hejohå.

Ena dagen har man ett jobb som man älskar. Andra dagen är man utköpt pga omorganisation. Nackdelen med mindre bolag... antar jag.
Jag vet faktiskt inte riktigt vad jag ska göra med mig själv atm. Senaste dagarna har jag bearbetat chocken, gått igenom gråt och ilska. Tränat massor, pratar desto mer med nära och kära.

Framtiden är ett stort jävla frågetecken ?‍♀️
Kollade nya roller men det kändes lite som att gå ut på tider direkt efter ett breakup, blev bara ledsen.
Känner mig nedstämd och lite lätt likgiltig för tillfället. Funderar på att ta en sista minuten till solen ensam, funderar på att dra iväg djupt in i skogen med vovven.
Vad ska jag göra med all tid?
Det är ju lixom allt jag önskat mig. För pengarna kommer ju fortfarande trilla in, jag har ju bara inget jobb att gå till...

Det måste finnas någon mening med detta? Kanske var jag på fel arbetsplats ändå? Kanske vill ödet något annat? Vad tusan vet jag?

Nu är jag påväg till exmannen för att hämta vovve, blir kvalitetstid 24/7 ett tag nu. Det blir fint. Tack ödet?.. kanske? Jag vet inte.

Så jävla förvirrad.
Fridens ?

Verkar ju ha varit en riktigt konstruktiv dag för dig! Jag har visserligen inget barn med NPF, men förstår att hennes mående påverkar dig som om ni vore i symbios. Så blir det med sina barn. Säkert bra att vara fortsatt halvtidssjukskriven för att kunna orka med allt.

Och så bra och modigt att berätta för andra om din beroendesjukdom??. Borde vara självklart att kunna berätta, men det vet vi ju att det inte är. Är övertygad om att det kommer att tas emot väl. ??

Ha en bra nykter dag?

Tack svagis och Rolf för era kommentarer! Det känns bra att veta att ni läser det jag skriver <3

I går var en dag som inte liknade någonting. Jag sprang, cyklade och åkte t-bana mellan olika möten hela dagen. Mötena hade ju olika syften och alla var bra. Viktigt. Jag gillar INTE att lägga tid på möte som inte ger mig något. Kom hem vid 20, blöt som en hund och hungrig som en varg. Åt en tallrik musli och störtade i säng. Ok, vad gav gårdagen då? Långt möte med läkaren, jag förblir fortsatt halvtidssjukskriven. Vi konstaterade att jag har ett bakslag p.g.a. oro för flickan och hennes skolgång. Därefter var jag på hab. Samtal med fokus på den lågintensiva oron jag skrivit om här tidigare. Vi börjar närma oss något tror jag. Fick lite litteratur med mig hem som jag ska fördjupa mig i kväll. Mötet på flickans skola föll väl ut. Framåtriktat, lösningsorienterat med korta tillbakablickar med lite surmulna kommentarer från mig som jag fick förståelse för. Vi bestämde oss för en nyordning i våra kontakter. Mycket bra. Mår flickan bra på skolan - mår jag bra. Detta kopplar ju också till min superstora trigger för a. Funkar det inte runt flickan har jag tidigare tagit till a för att lugna tankarna och kunna distansiera mig en stund. Hon är liksom som sammanväxt med mig. Hennes känslor är mina på något sätt.

I dag är det dags för blodprov inför läkarbesöket på beroendekliniken. Jag ska ner till vc och trängas med pensionärerna som gärna vill komma först till öppning. Konstigt att de ska ha så bråttom när labbet har öppet hela dagen. Hade varit bättre att lämna morgontiderna till de som fortfarande yrkesarbetar. Usch, nu blev jag lite gnällig ser jag.

I em ska jag träffa en kompis en sväng. Vi brukar ta ett glas vin när vi ses. Detta är en sådan kompis som jag ska berätta för. Blir den tredje i ordningen. Det kommer att gå bra! I dag ska jag vara nykter.

Skönt att kunna släppa prestigen!
Vad du är klok som tänker och tar så förnuftigt beslut??

Tänk vad minskad stress kan göra för ens mående! Att slippa pressen och inte försöka vara perfekt på alla håll och kanter.
Precis som du beskriver, att göra en bjudning enkel och god utan att själv behöva göra allt från grunden.
För meningen är ju att man själv också ska få koppla av, umgås och ha roligt. Inte stå som en utsliten kökspersonal och passa upp på alla andra.
Nej, det blir mycket bättre om man hjälps åt och att man som du också låter andra hjälpa till ?

Men jag vet också... det är inte så lätt att lära om när man alltid varit den som styrt och ställt och velat prestera perfekt?
Du är klok och modig Rosa-vina! ??
Kram ?

???✨????✨??

Jag har befunnit mig på resande fot i en annan världsdel ett tag - en present till mig själv för att jag faktiskt lyckades överleva och ta mig upp på stranden igen när jag var skeppsbruten. Pengarna jag rest för och dykt för, har helt och hållit kommit från det sparande jag upprättade från dag 1 när jag valde att bli nykter.
Jag har under varje vecka lagt undan den summan jag skulle ha köpt alkohol för, på mitt sparkonto och när jag ser tillbaka på detta år av sparande och nykterhet är det ju helt sjukt att jag tog mig på dekispengarna till en annan världsdel, åt och bodde gott, dök så mycket jag ville och kunde uppleva det jag ville uppleva ovan ytan.
Jag har under denna period jag varit borta aktivt faktiskt valt att inte logga in här, annat än några enstaka gånger.
Det är inte forumet som håller mig nykter. Min nykterhet bottnar i den enorma tacksamhet jag känner i att kunna få leva fri, utan skuld och skam, utan lögner och undanflykter, i ärlighet och i det löfte jag varje dag avlägger till mig själv.
- Dee, aldrig först glaset. Aldrig någonsin, så ska du se att även den här dagen går bra.
Det var så länge sen jag kände ett sug, ett behov, men jag upprepar mitt löfte varje dag, tänker varje dag att det är en ynnest att få leva nykter. Livet har tagit sig vidare till en högre plattå dit bara ett fåtal individer får komma. Jag tänker nästan aldrig någonsin i termer som "varför just jag?" eller "det är synd om mig för att jag är sjuk" utan ser det som en gåva och är enormt tacksam - tänk att jag fått se livet ur ett jävligt mörkt perspektiv, jag VET hur illa det kan vara, och därför kan jag inte annat än att uppskatta varje minut jag får chans att fylla mina lungor med ett andetag och vila tryggt i att vad som än händer mig i livet, har jag tagit mig ur en av de svåraste sakerna man kan ta sig ur, helt själv och jävligt stark.
Saker jag tidigare varit rädd för och tänkt "tänk om det händer" har jag fått en annan approach till idag kan man väl säga.

Jag försöker göra val för min egen skull, som lyfter och bygger mig. På senaste tiden har jag inte känt den styrkan i forumet, utan snarare tvärt om funnit det tråkigt att läsa om hur andra trixar och fixar ibland om och om igen, jag har gått ifrån att känna att jag har kunnat ta, men också ge till andra, till att uppleva att jag står på en helt annan plats i livet, därför har jag gjort, under min resa, ett aktivt val att inte befinna mig på forumet.
Jag funderar på om jag ska gå på återträffen eller inte, om det kommer bygga mig eller om jag kommer känna att min plats där jag är i livet visar sig vara en annan planet.

Undrar vad den planeten skulle heta?

Ja ullabulla jag tror du har rätt.

Jag har oro som inte är kopplad till mitt fallerade äktenskap men den oron har jag haft länge också men det är som att även den växte med allt nu.

Jag har en underbar son som går igenom saker och vi ska äntligen få hjälp. Men jag insåg med en enorm kraft att jag är ensam förälder. Oron jag känner för honom bär jag ensam för mannen har inte förmågan att oroa sig verkar det som. Inte heller förmågan att trösta mig i min oro eller i sin sons. Jag har andra nära som stöttar mig men det är inte samma sak som att dela ett föräldraskap med en partner. Och det skakar om mig att acceptera det.

Det skakar mig att inse att jag trivs bättre hemma i vårt hus utan mannen jag levt med i så många år. Jag har ju anat det och önskat det men att KÄNNA det... Hur enkelt livet är utan honom, det är så upprivande och nästan ofattbart.

Det handlar väl om acceptans. Jag måste acceptera mina känslor och allt det som pågår runt oss nu. Det är som att verkligheten slagit till mig. Det finns ingen återvändo. Jag kan inte leva såhär längre och det finns ingenting som kan ändra på det. Och det är läskigt.

Som du säger Ullabulla.. Vart ska man rikta sitt fokus??

Han skrev ett sms häromdagen med ett återkommande problem han har. Och det var som att "komma hem" för mig när jag fick svara det och trösta lite. Men skillnaden denna gång var att efteråt släppte jag honom. Förut hade jag börjat fantisera om att allt kanske kan bli bra igen. Men nu är det kört. Helt kört. Och det är svindlande att komma till den här punkten på allvar.

Jag är också nedstämd. I början av denna process fanns det ändå ett driv i mig. Jag hade en plan och jag genomförde den. Jag planerade framåt. Jag var arg och jag bearbetade det. Jag tänkte framåt med nån slags lust till livet. Men nu är jag i en grå dimma bara.

Ja, jag får det bättre utan honom. Men jag får det inte så som jag vill ha det. Jag vill ju ha en man som engagerar sig i vårat gemensamma liv.

Jag vill komma på vad jag vill göra med mitt liv. Och samtidigt händer det så mycket annat. Men jag måste acceptera även det. Jag kan inte ändra det.

Men för att ha livslusten kvar måste jag verkligen börja jobba med mig själv. Komma på vad jag mår bra av och vad som kan tända en gnista i mig och få mig att vilja vakna på morgonen. Att leva för plikterna som jag känner att jag gör just nu räcker inte. Jag måste hitta glädjen igen.

Det är så sorgligt att faktiskt vakna på morgonen och bara känna "å nej".... Jag MÅSTE komma ut detta. Måste och ska.

Du känner kan vara ett friskhetstecken.
Dvs band som sakta släpper taget.
Insikter som trillar in.
Jag upplevde det som väldigt smärtsamt att släppa det som var tryggt välbekant och destruktivt.
Jag visste inte hur jag skulle rikta om mitt fokus och det skapase en väldig oro.

Men din oro kanske står för något helt annat.

Bestämde för några veckor sedan att jag skulle börja vara ärlig mot min lilla dementa mamma och berätta för henne att pappa är död när hon frågar efter honom.
Så idag när hon ringde så berättade jag för henne...och hon blev så ledsen.
Vilket resulterade i att jag känner mig som en stor jävla skitstövel...men samtidigt så tror jag att hon behöver sörja och kanske så småningom så kommer hon att minnas att han är borta.
Men jag hatar att hon ska behöva gå igenom sorgen varje gång man pratar med henne.
Det är då fan inte lätt alla gånger...men jag sa till mig själv att det inte är mig hon är ledsen på utan hon sörjer förlusten av dom livskamrat.
Jag är iallafall glad att jag möter det här med nyktert sinne...är mycket lättare att tänka logiskt, och att inte klanka ner på sig själv alltför mycket.
Jag vet att jag gör så fort jag kan...och det är jag stolt över.