Senaste kommentarerna i forumet

Grattis till dina dagar fina Vinäger ❤️!
Nu fortsätter vi stadigt framåt..??!
Och håller i vår framgång, allt annat är så onödigt..?!
Tråkigt med nedstämdhet, men så länge vi inte dricker på den känslan, får det va gott nog?
Stor kram!
/Fibblan ?.

Var stolt över dig. Den första tiden är svårast men du kommer ställas inför prövningar. Tänk då på hur bra du mår just nu.

Ja tiden har varit tuff. Jag trillade dit den 3/1 men jag lyckades bromsa mig till 5 huttar. Jag är så arg på mig själv för detta men jag orkade inte helt enkelt men som sagt jag slutade snabbt och har inte rör skiten sedan dess och det är jag stolt över. Kände nog bara för att dra. Vi har fått avliva vår gullekatt också så 2020 har börjat ungerfär lika jävla illa som 2019 startade. Ska ha telefonmöte med min advokat på onsdag sedan blir det ytterligare ett polisförhör. Trolöshet mot huvudman. Ja jo jag har råkat dubbelbetala två resor för mig. En resa anser de jag inte gjort för fyra år sedan. Jag som åkte runt så mycket har ju ingen koll på detta nu flera år efteråt. Känner mig smutsig. Väntar på operationstid för vår son, han ska göra en ny röntgen som de skickar upp till Linköping sedan väntar en tung period. Mitt uppe i detta kan det också bli rättegång. Jag vet ärligt talat inte hur jag ska reda ut detta. Jag tar en dag i taget. Jag har iaf jobb, familj och ja mitt vardagsliv är egentligen ganska så bra men det är mörka moln som hänger över mig.

Idag AA. Julen har varit lugn. Lite konflikter mellan barnbarn och mellan deras föräldrar. Men jag är bara betraktare. Känns skönt. Inte inblandad, som tidigare, när jag drack. Och all ångest, efteråt. Nykterhet är verkligen frihet.

Som vanligt ?!! Klarsynt o alltid mitt i prick ?? ja varför gör man så mot sig själv när man vet allt det där?
Du verkar lugn balanserad o bara flyter med!! Skönt att höra ?? grattis till dina 11 dagar med ??
Önskar dig o alla andra en härlig o helst vit lördagkväll!! Många styrkekramar❣️

Tillsammans är vi starka! Älskar din klarsynthet vad det gäller skäl till att vara nykter! You`ve got it girl! ?

Ha en fin lördagskväll!

Kram PimPim?

Nykter.
Men glädjen gick o gömde sig lika fort som den tittade fram..?. Märkligt det där, hur det svänger..men visst bara dag 12 idag och jag känner igen bergochdalbanan från tidigare stopp..
Inte ser jag ut som ngn nyponros
heller inte..??. Tar väl lite tid som sagt..
Sömnen är något bättre, men jag ser fortfarande ut som jag inte sovit på 1 år..?.
Tja..det var det jag hade o komma med idag. Mest gnäll.. trist.
Kram!
/Fibblan ?.

Håller tummar och tår, att han kan packa och sticka. Hoppas du förstår att du är i en riktigt farlig sits nu, man som dricker och inte vill lämna.
Skickar all kraft till dig och var rädd om dig och barnen ??// kram Strulan ❤️

Varje gång vi försökt sluta är en bit på väg till att vi faktiskt slutar för gott. Tycker du är otrolig stark i din vilja att bli frisk// kram Strulan ?❤️?

Knaskatten, miss lyckad och strulan, ni har rätt.

Det svåra är ju att när han väl dricker så har han glömt det vi pratat om när han är nykter. Det är väl det som är det största problemet just vid drickandet; att allt det som är viktigt plötsligt inte är det längre. Att det inte går att lita på att det man bestämt gäller längre.

Igår var jag ute och åt med några kompisar. Jag behövde det verkligen efter lång tid hemma med sjuka barn. Mannen var hemma med barnen, deras kompisar och så sin egen kompis. De drack öl. Jag kom hem strax efter 21.30. Jag var på gott humör för att jag fått lite egen tid med vänner så jag sa inget om ölen hemma.

Mannen och hans kompis begav sig ut så jag och barnen gick och lade oss. Jag hade svårt att somna så jag tittade på film till efter 1. Så som det blir när han är ute och dricker.

Runt 3.30 hör jag ytterdörren öppnas och så börjar mannen ropa på mig? Alltså från en annan våning. Sedan kom han i trappen till sovrummet. Han började säga att han älskar mig, att han ska begå självmord utan mig, att han vill dö. Jag vägrade kliva ur sängen för att gå och prata med honom men han låg i sängen och pratade och grät om vartannat. Tack och lov somnade han efter kanske 20-30 minuter och han började inte bråka.

Han är vaken nu och har mött mig helt utan nån form av insikt om att han åter igen väckt mig på natten sådär. Fokuset är på honom och att han vill ha min närhet även om vi flyttar isär. Vilket jag kan gå med på till viss del.

Nu till det positiva (och som antagligen utlöste nattens ångest hos honom)... Han står som etta på en lägenhet. Tänkte inte skriva det här ens för är rädd att jinxa allt. Men jag är så nervös och det är ett par dagar kvar innan vi vet om någon går om honom i kön.

Planerar i huvudet att säga så som jag skrev tidigare. Lägga upp allt det positiva för honom med en egen lägenhet. Alla fördelar med det.

Jag vet att det var alkoholen som gjorde att han bröt ihop inatt. Utan den hade han hållt gråten inom sig och jag hade nog inte vetat.

Det finns givetvis aspekter i allt som jag inte skriver om här pga anonymiteten men om jag kunde skriva det så tror jag många skulle förstå varför jag låter honom ta sån tid på sig. Eller varför jag måste det helt enkelt.

Det tar tid allting. Och jag inser att även när vi flyttat isär så kommer det behövas lång tid av att försöka hålla allt friktionfritt. Jag kommer behöva ta hänsyn hela tiden till hans krisande. Det är väl därför jag önskar att han blir förälskad i nån annan... Men men.

Håll era tummar för att jag har goda nyheter om några dagar.

Kram!

Du gör Vinäger! Och vilken kämparglöd?Fantastiskt att läsa om din upp och nedgångar och uppgångar?Hela tiden verkar det som din säkerhet och vilja att förbi nykter fördjupas trots eller kanske pga. återfallen.

Kram?

Kolla vad många saker som blivit bättre av att spola alkoholen i toaletten! Du är så stark som gör allt arbete för att hålla i det och det är så fint med alla insikter. Blir stolt och glad när jag läser det.

Väldigt tråkigt att höra att du har fått tråkiga nyheter ❤️. Skickar varma kramar din väg!

Tack alla fina, jag blir riktigt rörd. Jag vänjer mig aldrig vid den fantastiska gemenskapen härinne, trots att jag upplevt den så länge nu. Ni är bäst.

Visst är det konstigt:

Jag har druckit på grund av sömnbrist, men sover mycket bättre utan.

Jag har druckit för att lindra min panikångest, men mår mycket bättre utan.

Jag har druckit för att döva jobbiga situationer, men hanterar dem mycket bättre utan.

Jag har druckit för att känna ett välbefinnande, men upplever livet mycket bättre utan.

Jag har druckit för att orka med allt smusslande och pusslande, men slipper förstås allt det utan.

Jag har druckit för att stå ut med det dåliga samvetet inför min man, men av naturliga skäl infinner det sig inte utan.

Jag kan som så många andra räkna upp massor av skäl till att jag druckit, men också minst lika många till att låta bli.

I går fick jag ett tråkigt besked angående ett av mina barn, men inte ens det fick tanken på ett glas (eller snarare en tetra=terror) att dyka upp.

Så j-a skönt. Jag har landat, åtminstone för tillfället. Gott så.

Nu håller vi!

Trevlig fortsättning på helgen! Jag säger som vanligt: Hoppas den blir vit. Om inte, det kommer en ny chans varje dag. Åt båda håll.

Kram från en lite nedstämd, men hoppfull, Vinäger

Stort tack för era kommentarer! Ja, jag måste fortsatta skriva har. Det ar ett enormt stöd för mig att få skriva ner mina tankar kring a, potentiella fallgropar och annat. Jag hade arligt talat inte klarat 20 dagar som jag ar på nu utan att få skriva har. Det ar så himla latt att modifiera sina egna tankar efter hand. Men det som ar satt på prant, det finns dar. I dag vaknar jag med latt halsont, lite hostig, huvudvark. Men jag ar fullkomligt REN! Inte ett uns av a i min kropp. Jag har förstått att just den kanslan ar viktig att hålla i och minnas som motiv för att inte ta det första glaset. Darför måste jag så klart skriva om den också har :-).
I dag har jag några grejer jag borde fixa. Har dock redan börjat förhandlingen med mig sjal. Måste jag verkligen till återvinningen just i dag. Det ar ju minusgrader, kallt och cykla och jag ar lite förkyld... Osv. Men just sådana har ting tanker jag att jag får lov att förhandla med mig sjalv om. Allt som rör a ar ju icke förhandlingsbart så något måste jag val kunna bestamma över sjalv? Ja, jag hör att det låter som nar jag pratar med mina barn....
Vi får se hur dagen blir. Nu tar jag en kopp te till. Jag ar INTE sugen på vin nu. Jag kommer inte att dricka något i dag. Jag ser fram emot en nykter dag fylld med inre lugn och harmoni! Lite skönt att 50-veckan ar över. Den har ju milt sagt varit en utmaning nar det galler sug efter vin :-)

GRATTIS till en fin kväll Charlie! Bra att du skriver om alkoholfritt som en bra ersättning - jag behöver fundera på hur jag ska förhålla mig för att inte vara så rädd.

Apropå rädd, jo, ångesten har varit min följeslagare genom livet och jag har liksom haft en stark grundångest och oro i mig själv som var så himla jobbig att leva med. När jag var 23 utvecklade jag dessutom panikångestsyndrom vilket skrämde skiten ur mig och jag fick fobier som gjorde att jag inte kunde fungera, dvs. inte gå längre än till hörnet på mitt kvarter, på nästan 2 år. Sökte hjälp med fobiträning men det fanns inte i primärvården då (1983) så jag fick lägga upp en plan och kämpa ensam. Började gå i psykoterapi privat 1985-1990. Det har tagit många år. Men när en kompis föreslog att jag skulle be att få antidepressiv medicin mot min höga grundångest så förändrades mycket. Jag började ta sådan medicin 1995 ungefär och har tagit den sen dess vilket hjälpt mig enormt när det gäller ångest. Fortfarande får jag ångest, men sällan och inte lika stark. Då gör jag något av de saker jag har på en lista i huvudet; promenerar, tar en dusch, lyssnar på musik, står på huvudet en stund och väntar på att det går över. En viktig sak är att jag försöker att inte ändra mina planer pga ångest utan om jag är på väg någonstans så fortsätter jag (har lärt mig i KBT på senare år).
Kram
svagis

Inser att jag inte kände dig tillräckligt Rolf (för att skriva långa inlägg med goda råd) - respect!
Kram
svagis

att kartlänken fungerar : https://www.google.com/search?client=avast&q=Liljeholmsberget&npsic=0&r…]

Oooopppsss...den blev lång den :-)))) Funkar inte länken så googla Liljeholmens Beroendemottagning.

FlixBus från södra Sverige stannar vid vissa avgångar vid hållplatsen (typ ett litet resecentrum) alldeles nere vid berget fot. Från Cityterminalen finns en djungel av avgångar ut till Liljeholmen. Precis nedanför berget utefter Årstaängsvägen finns en bra parkering. Lätt att ta sig dit och inte svindyrt att parkera.

Härligt att all gick bra igår ?och Grattis i efterskott ☺️ Jag hade samma ovana som du beskriver ovan - efter separationen så kunde jag dricka när jag ville utan några dömande blickar - jag var fri att göra som jag ville ? Vi får hjälpas åt att ta knäcken på dessa fredagar som du skriver ? kämpa på - önskar dig en mysig nykter lördag ? kram

Till att ha blivit frisk och till ditt nya liv utan alkohol ?
Vilket bra citat: "Avhållsamhet är enklare än måttfullhet" det ska kommas ihåg ??
Kram ?

Jag vill börja med att säga grattis till din 50 års dag och din beslutsamhet att vara nykter. Jag har läst din tråd och det finns så många tankar som du väcker hos mig och jag vet inte riktigt i vilken ända jag ska börja.

Det första som jag vill säga är att jag tycker du gör rätt i som fortsätter att skriva, vi behöver dela med oss kunna resonera runt det som just får oss att känna som vi gör. Hur ska vi annars kunna reda ut och reflektera kring vad det är som får oss att ta till A på ett ohälsosamt sätt. Benämn dina barn som du vill, för de som inte kan se och förstå din odelade kärlek och välmening och tolkar ditt språk som nedsättande behöver tänka ett steg längre. Dessutom har du själv kommit till insikt och vet med dig att du själv har uppmärksamhetsproblematik och du får väl då kalla dig själv för NPF-mamman så har du jämnat ut kränkbarheten i det ordet.

Jag är själv skild från mina barns mor och jag har själv ett barn med ADD-diagnos. Jag känner igen din frustration och kamp med skola, vården och oron över att ens barn inte har samma förutsättningar som deras jämnåriga och vad det innebär för deras liv. Det är med sorg som jag ser honom inte klara av det sociala livet på samma sätt som jämnåriga, inte företar sig egna projekt, ständigt behöver påminnas, inte kommer ut, inte klara av skolan utan hjälp, kort o gott behövs det hjälp med all planering och all sysselsättning. Om jag eller någon annan vuxen inte är med så händer det inte.

Det är tråkigt att höra at ni är så många här som erfar att barnets pappa inte är delaktiga och inte bidrar till att hjälpa till. Vet inte om jag ses på samma sätt ur barnets mors ögon, det är möjligt. Jag ser dock inte mig själv på det sättet. Svagis nämnde i min tråd om jag inte borde abdikera som projektledare i hemmet. Jag tror att det finns något i just det, vem som självutnämner sig till projektledaren i familjen. Jag och barnens mor har gemensam vårdnad och därmed gemensamt ansvar, inte min nya partner, d.v.s. är mitt och barnets mors ansvar, varannan vecka och lite mix däremellan så nej jag kan inte abdikera, men jag kan absolut få hjälp av min nya partner. Jag lärde mig dock något intressant när jag skilde mig. Jag har aldrig haft förtroendet från mitt ex sida att planera vad som ska göras och inte göras varken när det kom till barn, hem eller vänner, jag var inte den självutnämnde projektledaren, det tog hon på sig. När jag valde att separera så hände något som var svårt för henne, hon kunde inte längre styra och ställa över mitt liv och min relation med mina barn, efter många försök och ett antal samtal via familjerätten så trilla polletten ner att hon behöver se oss båda som goda föräldrar och att barnen har olika förhållande till sina föräldrar utifrån respektive konstellationers egna villkor, hon är en bra mamma och jag en bra pappa och att vi behöver ha ett förtroende för detta. Inte minst se och förstå att vi löser utmaningar på olika sätt. Jag själv fick äntligen ta ansvar för mitt och mina barns liv på mitt sätt och har nu själv utnämnt mig till projektledaren i min familj, jag och mina barn när dom är här.

Vad gör jag då för att mitt NPF-barn ska må bra? Då jag själv har samma problem som min son så har jag god förståelse för vad som fattas honom, det första är att inse att han inte kommer kunna uppfatta tid utan att ha verktyg för det. Han kommer inte komma ihåg läxor, utan att ha en rutin att varje dag kolla mail, scheman och vad som ska göras. Då han inte är hyperaktiv så får han aldrig för sig att röra på sig vilket är det som han behöver mest. Här är enda sättet att träna med honom. Jag jobbar dagligen med att motivera och se vikten av att ha kul och lära sig för lärandet skull och inte få honom att känna sig misslyckad för att missar att lämna in läxor eller glömmer hälften av det han borde göra, det är vad han lyckas med som är det som får honom att må bra och motiveras att fortsätt med. Jag kan göra listan lång, men det är inte detsammas som hans mor gör, hon jobbar med att skolan ska anpassa sig efter honom, påminner lärare att hjälpa honom, reder med BUP för att få till medicinering. Allt detta är bra, vi kompletterar varandra, det hon inte gör jag och vice versa för att vi helt enkelt båda älskar våra barn. Sen har jag mycket att klaga på och säkert hon med, men det gör inte så mycket så länge vi båda gör så gott vi kan.

Jag kan vara rätt hård mot mig själv och kan känna mig otillräcklig på många plan, slå knut på mig och skada min egen hälsa för att jag vänder ut och in på mig för att hinna med att hjälpa mina barn. Har inte svaren för hur man balanserar detta och jag undrar själv hur jag ska hitta sätt att leva ett bra liv, en sak är säker A är inte lösningen.

Tråkigt att höra att du kört fast i din egen utredning, du skriver någonstans i tråden att ett nej inte är ett nej om man står på sig. Det finns kanske även andra orsaker till din självmedicinering med A och det är bedrövligt om du ska falla på byråkratin.

Att vara medberoende till sina barn är vi inte om vi har ett normalt förhållande till barnen. Medberoende är vi bara då vi själva väljer att leva genom våra barn, vilket inte är sunt. Det är inte detsamma som att vi behöver ta hand om dem och att barn i vissa fall alltid kommer ha ett beroende till föräldern på grund av funktionsnedsättning. Men detta är ordklyveri. Jag förstår din känsla att ständig behöva vara tillgänglig och inte själv få möjlighet att se till ditt eget liv och vad du själv behöver för att kunna må bra.

Ursäkta långt inlägg, men du har skrivit så mycket :)

Tycker du är stark som tar vardagens utmaningar nyktert! Va stolt för du är grymt duktigt som ser till dig själv.

Vi är många som förundras över hur”lätt” det känns när man väl har bestämt sig..Att sluta helt för gott, var betydligt enklare än att försöka minska, byta sorter till svagare osv..Dom försöken hade man kunnat hålla på med i evigheter utan framgång. Är man beroende av en substans så är det omöjligt att backa bandet..Beroendet biter sig bara fast värre och värre..Tack för att du delar, och allt gott till dig?

Trodde inte att det skulle vara möjligt. Men det var möjligt. Har druckit sedan tonåren. Far var alkoholist liksom många i hans släkt. Jag älskade berusningens inledningsdkede. Tyckte om att berusa mig. Drack regelbundet fram till 70 års åldern. Mer och mer. Hade alla vanliga problem. Försökte sluta många gånger. Gick en del på AA. Det lyckades aldrig.

Så en morgon när jag vaknade efter att ha brutit mina löften för femtielfte gången så kände jag starkt att jag inte vill leva med den här förnedringen mer. Jag bestämde mig för att sluta på riktigt. Inte på halvriktigt eller nästan på riktigt. På riktigt helt enkelt. Det var 13 månader sen och jag njuter av varje ny nykter dag. Det är helt enkelt fantastiskt. Konstigt nog har jag bara känt av mycket litet av den abstinens som jag fruktade. Det var länge sedan jag kände av något sug. När jag känner av det så går det över efter några minuter. Jag är inte längre rädd för det.

Jag är oerhört förvånad över hur lätt det gick att sluta. Jag är inte religiös men min fru är övertygad om att jag har fått hjälp där ovanifrån. Själv tycker jag dock inte att jag har fått kontakt med dem som kanske finns där ovan.

Men vad jag vet är att jag hade nått botten och jag visste att när jag fattade beslutet den där morgonen så kom det djupt där inifrån.

Det finns alltså hopp för er alla.

Hemma igen efter mycket trevlig gemensam födelsedagsmiddag. Vi firade helt enkelt 100 år, jag och en av kompisarna som också hade sin dag i veckan. Mina barn var med trots att jag har barnfritt denna vecka. Det uppskattar jag jättemycket! Kompisarna hade inhandlat Rickard Juhlins alkoholfria bubblor till mig och fyllde på soda streamvattnet kontinuerligt. Precis som jag trodde. Bubblorna kan jag verkligen rekommendera! Kandes superfestliga! De drack rött vin till maten. Konstigt nog suktade jag inte efter dem nar jag satt dar. Nu nar jag ar hemma igen kanner jag suget igen. Kanske beror det på en dålig vana som blivit efter skilsmassan. Barnfri fredag =vin. Den vanan ska jag ta knacken på hoppas jag.

Vi ar ju inte samma person och du måste sjalvklart ta dina beslut, svagis. Men för min del var faktiskt den alkoholfria ölen jag drack haromdagen en skank från ovan. De gav inte mig mer sug efter mer öl eller ökade suget efter a. Lite samma med de goda bubblorna jag fick i dag-

Jag ar övertygad om att vi kan bli kompisar med vårt sug. Nar vi levt tillsammans ett tag kommer vi att lara kanna varandra och veta hur vi ska göra och tanka för att leva i harmoni tillsammans. Förhoppningsvis går det över någon gång men jag tror det kan ta tid. Typ något år. Det får man nog rakna med. Hur hanterar du din ångest svagis?
KRAM tebaks!

Hejar alltid och blir så glad när du är glad och mår bra! Du är så värd att må bra! Vad fantastiskt skönt att inte känna sug. Så mycket frihetskänsla i att inte vilja.

Hoppas att du har en fin fredag!

Stor kram

Hej Vinäger och grattis till ditt "nya" liv. Jag blir så inspirerad när jag läser vad du skriver och hur väl du lyckats på sista tiden. Jag försöker projicera mig själv på din utveckling just nu och ser framför mig om hur jag om ett år kan skriva något liknande. Tack för din peppande kommentar i min tråd. Det värmde och hjälper mig mycket på vägen framåt. Empatisk är nog det ledord jag alltid försökt haft. Jag har alltid försökt att ge mina medarbetare och medmänniskor positiv feedback när de gjort något bra. Det är alltid så tillfredsställande att se hur människor lever upp när de får några positiva ord för sina insatser. Mitt problem är nog att empatin sträcker sig till mina medmänniskor men inte till mig själv. Där tar jag istället fram alla negativa omdömen jag kan komma på och jag inser att det är inget bra. Att älska sig själv som många förespråkar har liksom inte varit aktuellt i mitt fall. Var det bottnar i kan jag inte på rak arm säga men jag får nog jobba på att ändra inställning.
Återigen grattis vinäger.
Kram/Tjalle