Senaste kommentarerna i forumet

Han kom upp. Yrade massa. Sa konstiga saker som om han pratade i sömnen. Ville att jag skulle räkna hur många vi var och rabblade massa namn och siffror och namn som rimmade på mitt namn. Lade sig sedan i det rum som jag typ delar med barnen eftersom han tagit alla andra rum. Så nu kom jag på varför jag väntat med egna rum till dem. Förut hade de egna rum med det resulterade i att han ockuperade ett av dem varje gång han bakissov. Nu ligger han i det rummet plus att vardagsrummet är rörigt eftersom att han sovit där. Rum efter rum tar han över. Inte undra på att jag upplever att vi bor trångt.

Han är obehaglig.

Hur kan en förälder tillåta sig själv att supa en hel natt mitt i veckan såhär? Tänk om vi skulle behöva honom idag? Hade inte jag varit sjuk idag skulle han dessutom hämta barnen om 4 timmar. Skulle han allvarligt talat gått till skolan i det här tillståndet?

Fy säger jag bara.

När jag bor ensam med barnen kommer jag känna det som att jag bor i ett palats.

Ja du har rätt knaskatten i att det antagligen sänder honom blandade signaler. Och det vill jag inte. Samtidigt är det lättare och mindre risk för bråk de här sista veckorna eller månaderna vi bor ihop. Husfrid såhär till jul känns ändå rätt viktigt.

Igår när jag skulle lägga mig hittade jag inte mina öronproppar. Fick nästan panik. Letade överallt men de fanns ingenstans. Fick lägga mig utan och det kändes jättesvårt. Snacka om att mitt liv är anpassat efter mannens uteliv. Usch.

Han kom hem 7.30 imorse. Begriper inte hur det ens är möjligt att vara hemifrån en hel natt och en morgon sådär? Jag är sjuk idag. Annars hade jag inte ens vetat nu om han kommit hem eller inte.

Sådana nätter när han inte kommer hem hade det varit skönt att få veta det i förväg för då skulle jag kunna sova lugnt med vetskapen om att han är borta. Det är ju hans hemkomst som alltid är så jobbig.

Jag har börjat vakna till på nätterna regelbundet med en overklighetskänsla. Tänker på mannen det första jag gör och mitt i mitt halvsovande tillstånd brukar jag konstatera att min man inte är min man. Och att det är rätt. Jag har ju i många år vaknat såhär och varit förvirrad kring om han ens lever eller om han är död eller har flyttat etc. För han har ju alltid levt ett parallellt liv vid sidan av. Och det har stressat mig ända in i djupsömnen. Men nu vaknar jag för att konstatera att jag snart slipper det här oroliga livet.

För mig är det så sjukt att han inte själv inser vilket onormalt liv vi har "ihop". Han kan klaga på att vi inte sover tillsammans men har aldrig nånsin gjort nåt för att fixa det. Aldrig.

Jag antar att han ska sova hela dagen idag. Det störiga med det är att han sover i vardagsrummet. Mitt vardagsrum egentligen.

Han fick två lägenheter förresten. Men några saker satte käppar i hjulet. Men det borde vara så att nästa lägenhet han erbjuds blir hans. Kan inte vara allt för lång tid kvar. Dessvärre kan själva flytten vara långt fram i tiden. Och jag velar kring hur jag ska göra så länge. Ska barnen behöva vänta hur länge som helst på egna rum?

Samtidigt känns det bättre att göra om efter hans flytt istället för nu. För det blir ett sätt för mig att börja om. Fixar jag allt nu så kanske det känns som hans hem också sedan. Det vill jag inte. Det ska vara mitt.

Men det stör mig att en hel våning i hemmet jag betalar för står och väntar på att användas på ett bra sätt. Rörig och dann.

Suck och stön.

Kram kram

Började skriva imorse, men hann inte. Argh, vad kämpigt det är att komma upp på morgonen nu..?. Såå mörkt och ledigheten börjar så sakteliga närma sig.
Men det gick fint, trots allt??!
En stund sedan jag landade på jobbet och bestämde mig för att ta min första lilla kaffepaus☺️. Natten var inte så kul kan jag meddela. Sov oroligt och vaknade flera gånger. Vid ett tillfälle jag vaknade hade jag haft en sådan där dröm ni vet, där man drömmer att man har druckit, vaknar helt besviken, för att efter ett par klipp till med ögonen, förstå "Ah- det var bara en dröm..!" Såå skönt att det bara var en dröm, phu.

Vaknade nykter och kommer göra allt i min makt för att somna desamma?!
Önskar alla en fin dag!
Kram!
/Fibblan ?.

Vill på något sätt samla mina tankar. Det är mycket nu. Jag blir lite trött på de orden ”det är mycket nu”. Hur länge orkar man jobba och leva med ”det är mycket nu”?
Det känns ibland som att det ska vara normen. Eller så är det det. Eller så omger jag mig i en bransch där det ska vara ”det är mycket nu”.
Jag gillar det, och inte alls.
Det är ju kul när det händer grejer men ibland känns det som att jag är helt lost. Faller fritt typ. Tappar fotfästet på mitt uppdrag.

Jag har noterat att när jag får stresspåslag på jobbet så blir jag yr. Fysiskt yr. Lixom svårt att fokusera. Tappar bort mina tankar och det blir som tusen myror i huvudet. Ett vitt brus. Och då dömmer jag mig. ”Varför kan jag inte samla mig?” ”Varför hittar jag inte orden”? Anklagande. Andra låter så smarta Och jag låter så jävla korkad.
En ond spiral startar och ältandet kommer med det. Stresspåslag triggar igång ångestpåslag och plötsligt är jag inte bara yr utan har svårt att andas. Som grädde på moset.

Jag kan ju inte vara ensam om att känna mig som en vandrande bluff till och från på jobbet.

Men då pratar jag med nära, eller skriver och då landar jag. Hittar fotfästet igen. Nuddar marken med stortån.
Beordrar mig själv att vara snäll, mot mig själv. Andas med magen. Hittar lösningar.
Stress kommer vara en del av mitt liv, för alltid antagligen. Ångest lika så. Och det får lixom vara okej.
Jag önskar bara att jag kunde bli bättre på min negativa tankespiral som kommer med känslorna. Eller känslorna som kommer med tankarna. Och det ska jag, på något vis bli. Inom sin tid. Varje tillfälle som poppar upp blir en bra övning. Igår var kaos. Länge Sedan jag kände mig så stressad, men jag klarade det och nästa gång ett liknande tillfälle dyker upp så vet jag typ hur jag ska hantera situationen.
Utan att säga för mycket om situationen ? (men det var hårda samtal med Ledning/VD/chef. Allt i en härlig kompott)

Nu rullar tuben in i city igen. Idag Är en till sjukt intensiv dag inplanerad.
Wish me luck!

Fridens ⛄️

Jodå, en o annan karatespark har jag fått till med framgång idag ?!

Och är en pärla rikare??!
Somnar nykter och fantastiskt nöjd över det?!

Kram och godnatt!
/Fibblan ?.

Kanske är det läge att vara krass och realistisk just nu. Och när ni äntligen rent fysiskt är ifrån varandra och han har flyttat, då: släpp lös det positiva! Det är ju en underbar egenskap att ha som människa, och det gör livet både lättare och roligare. Men just i den situation du är i nu är det kanske inte så bra. Kanske blir det lite blandade signaler till mannen?
Det är INTE dig det är fel på, i alla fall. Det är ett som är säkert.
Hoppas att natten blir lugn och att du bara somnar ifrån oron och får sova ostörd till morgonen.
Kram!

Tack mulletant och knaskatten.

Jag har haft en väldigt lugn period här hemma. Men en förvirrande. Mannen verkar liksom tycka att allt är som förr. Han är kärleksfull och snäll men samtidigt lite tillbakadragen då och då. Men allt är utan diskussion. Alltså vi pratar inte om varken det som varit eller det som ska komma. Är det ett sätt att bara smälta allt? Låtsas att allt är som förr... Och jag finner mig i det för det är så skönt att inte ha en otrevlig stämning. Men jag kände idag att det ändå tär på mig att låtsas. Men på ett diffust sätt. På nåt sätt skrämmer det mig att det är så lugnt och vänskapligt. Som att detta är lugnet före stormen antar jag.

Vet inte när han drack sist men det måste ha varit i fredags. Jo så var det. Han kom hem kl 6 på lördagmorgonen. Nu är det onsdag och han har gått ut. Hmmm. Det är väldigt märkligt det här hur jag faktiskt tänkte skriva att det var längesedan han drack nu. Men varje gång jag tänker så inför ett inlägg här så räknar jag efter och inser att det inte var länge sedan. Dessutom har han jobbat massor av extratimmar så givetvis är det därför det varit så lugnt. Han har knappt varit här.

Jag känner ju direkt att natten kommer vara orolig oavsett hans tillstånd när han kommer hem. Jag sover så himla dåligt när han är ute.

Men hjälp. Hur bra det är att skriva här. Jag har verkligen gått runt med en gnagande känsla idag av att jag inte vet vad som är rätt eller fel. Men så fort jag sätter det på pränt så vaknar jag till igen.

Att han leker gift par nu har ju inte förändrat nånting. Och jag fortsätter som vanligt att normalisera och bagatellisera det jag tycker och känner.

Det är svårt att ha en balans mellan att vara positiv (och därmed leva ett trevligare och gladare liv) och att fastna i det jag levt i så länge: förnekelse och medberoende. Jag är väldigt bra på att släta över allt ont för att orka. Försöker hela tiden vara positiv genom att egentligen förneka sanningen. Så nu har jag svårt att hitta en balans mellan att vara positiv och realistisk. Har de sista veckorna försökt vara positiv men inser att det också har lett till att mannen fortsätter som alltid medan jag är glad och trevlig som alltid. Så nu känner jag mig som om jag fastnat i en flugfälla på väggen ?

Men faktum är: han dricker fortfarande. Han dricker i detta nu. Och det räcker egentligen. Även om han skulle komma hem och gråta över vår skilsmässa så är det som det är.

Jag är otroligt trött på att lägga mig med denna känsla i magen. Såååå trött. Kan inte ens beskriva med ord hur jag känner.

Kram till er alla ♥️

Jag ska verkligen försöka ta mod till mig och gå på IRL träffen. Ni här inne vet mer om vad som pågår i mitt huvud än någon människa IRL, förutom min man då. Han känner den ännu knäppare versionen av me myself and I ? Du har så rätt IronWill att jag skriver kryptiskt, och det är ju av många skäl, men främst för att skydda andras integritet. Att bli igenkänd oroar jag mig inte så mycket för. Japp, det är jag som är Mirabelle som har bestämt sig för att vara en sån som inte dricker... Så skjut mig i gryningen. Nä, det är mest andra jag oroar mig för. Mina barn, som jag skriver en del om. Lojalitet mot arbetsgivare och kollegie, som jag ju också skriver en del om. Tystnadsplikten i den professionella rollen som gör att jag inte beskriver det som tynger mig desto närmre. Om vi träffas IRL och jag avslöjar min yrkesroll kommer ni nog förstå desto mer.

Vinäger, nu när du säger det så är det nog så att måendet har försämrats under hösten. Jag vet inte riktigt vad det är som händer, men jag ser ett mönster... Mot slutet av november börjar jag krisa. Och i december är jag helt knäckt. Även om inget stort händer. Det är som att tyngd efter tyngd har lagts på under hösten. I november börjar knäna skaka av tyngden, och sen behövs det bara litet smågrus ovanpå det i december och så rasar jag ihop. Januari till mars handlar bara om att sålla ”måsten”, hålla sig flytande och ”komma igen”. Varje år samma mönster.

Haha det är bra Fibblan! Jag antar utmaningen! Just nu är känslan ont i huvudet. Ska jag försöka få ännu ondare då, typ banka huvvet i kaffebordet, eller klämma det i kylskåpsdörren, dyka med huvve före ner från soffan, eller göra som minstingen och slå kullerbyttor nerför trappan... Näe, det var nog inte riktigt så du menade va? Men jag tror på idén faktiskt. Tänker testa den. Nästa gång jag blir sådär gråtig ska jag göra som små barn brukar göra. Ställa mig framför spegeln och jobba upp förtvivlan av hysteriska mått. Någon slags payback måste det ju finnas i det, annars skulle de inte göra så.

Nåja, med skruttigt mående och huvudvärk är det ju till syvende och sist som allas vår Knaskatt skriver. Det hade kunnat vara värre. Man hade kunnat dricka på skiten och må sju resor sämre i det långa loppet.

Tack Strulan och Fina Lisa också för fanfarer och tillrop. Litet duktig känner jag mig allt ? Ju större kamp, desto ljuvare smakar segerns sötma ? Och tack Li-Lo för bekräftelse. Jag tror det är dags för mig att omvärdera en del ”sanningar” som inte längre stämmer ang vad som tar energi och vad som ger energi.

Mår hyfsat, har hittat någon form av balans och några nya strategier.
Tre framgångsfaktorer.
Håll i dem!

Kram

Var inte riktigt tydlig. Han vill inte att jag ska dricka och det är jag helt med på. Men när jag säger att jag behöver hans stöd och gärna föredrar att även han avstår från alkoholen kontrar han med att han inte vill. Han anser inte att han har några problem, och så klart kanske inte i samma utsträckning som mig. Men han har ju önskemål om att jag ska sluta och jag har själv vid ett flertal tillfällen velat sluta själv, men i utbyte bara krävt att han stöttar mig i det. Så länge vi lever ihop och han dricker ger han mig inte en ärlig chans till nykterhet då han undermedvetet drar med mig. Han blir en typ av trigger. Jag vet inte..kanske ärdet fel av migatt reagera så här, men jag är inte så stark i att ha det runt mig på det sättet..och ännu mer orättvist känns det att man sedan får skit för der när man fått ett återfall, som han indirekt har varit med och bidragit till genom att tex köpa med en fladka vin hem till maten.
Men jag har tagit upp detta med honom och når det inte fram och han fattar ger jag mig själv bäst förutsättningar att hålla mig nykter genom att lämna honom. Får se hur det blir. Hur länge har du varit nykter nu? En vecka för mig..men innan dess har det varit lugnt ett par månader och innan dess ja lite för mycket. Men jag vill sluta, har egentligen alltid velat det..men mina uppvarvningar brukar trigga sug på alkohol. Jag är också i en djup depression just nu. Skit är det! Känner mig helt förlamad till att göra sådant jag borde och känslan av att vilja leva/tycka om livet ligger långt bort just nu..tråkigt att höra att även du inte mår bra. Lider med alla som bär på denna skitsjukdom

tycker jag, skulle det stå..?!
Även om jag för tillfället är lite förvirrad kanske i vem jag är, så vet jag att jag inte är du iaf?!
Lyckönskningar även på kommande tillställningar ?!
Kram
/Fibblan ?.

Fantastiskt bra jobbat?!
Heja dig - som visar både dig själv och oss andra att det går!
Men håller med att det känns onödigt med andras trugande på, om man "inte skulle ta ett glas vin ändå.." Men vi vet ju att det snarare beror på trugarens osäkerhet, så vi får väl lämna det vi det..☺️!
Du är jag grym?!
Kram
/Fibblan ?.

Starkt jobbat trots motgångarna. Du är väl som jag av olika skäl lite kryptisk kring detaljer ibland så jag är inte säker på att jag hängt med i svängarna men det kommer gå över den här gången också. Då har du dig själv att tacka för att du är nykter då med. Ytterligare en trofé på väggen. Du kommer kunna kämpa dig igenom detta med med nykterheten i behåll.

Hyfsat är helt okej. Liksom ngn sorts balans. När man varit i det svarta hålet, är detta en skillnad värd att lyfta fram. Ibland är det gott nog och så får man lov att stanna upp i det och se på vad bra man har fått med sig längs med vägen ??!
Jag tror som du på att lyfta blicken och se det positiva som finns och som du gör?!
Det i sig, är en strategi för att hålla humöret uppe ju, liksom din humor?! Det är inte lätt, alla gånger som du säger, men en stor tillgång när du behöver ge ngt "hjärnspöke"
en match ??!

Kram till dig finaste Vinäger ?!
/Fibblan ?.

Hann inte i morse, men wow, vilken härlig morgon det blev tack vare er?!
Vaknar med trumpen min, masar mig upp lite försent för att det ska bli bra flyt i morgonbestyren för alla i familjen.. trots det skummar jag raskt igenom min tråd.
Och då känner jag hur jag fylls med en sån positiv känsla och värme✨?️?! Lingon1svart, Knaskatten, FinaLisa, Vinäger -
Jag blev rörd till tårar av den omtanke som jag känner ifrån er?!

Tack för att ni tror på mig??❤️!
Tack för att ni bjuder så på er själv i era egna trådar och hos mig, ja både här och där??! Tillsammans är vi starkare! Och jag blir stärkt av vart och ett av era inlägg!

Herregud, vilka fina människor jag fått möjlighet och träffa tack vare detta forum❤️! Tack för att ni finns! Och så vips, kände jag mig mer hoppfull inför framtiden också!
Vi odlar pärlor ju ?!
Om jag vågar ta mig till träffen i februari (måste kolla så det inte krockar med en resa först..) ska jag ha några utav dessa pärlor på mig..?!

Önskar er en fin kväll! Och kom ihåg, skaver det, betyder det "bara" en chans till utveckling och att ännu en pärla är i görningen..?. Och då pysslar vi om oss extra?! Laddar upp batterierna, tar hand om oss som små bebisar ☑️. Och varför inte lägga in små påminnelser, som du va inne på Lingon1svart☺️! Jag fick en tanke också om att jag kanske skulle lägga in, typ schemalägga 1 tim. en gång i veckan för analys, där jag går igenom hur jag lyckats resp. lyckats mindre bra i projketet "ta hand om mig".
Tänk så många yrken vi kvalificerar till och/eller strängar till vår lyra vi tillför, när vi gör nykterhetsresan?;
pärlodlare, ingenjör/projektledare, psykolog, biolog, karate proffs, elit-mörker-orienterare etc,etc.? Detta är bara början..
Hoppfull, va det ja..?
Kram!
/Fibblan ?.

Jag lever inte i en relation, men jag har varit gift en gång och sambo flertal ggr. Jag tycker att det låter som att ni har en hel del att reda ut gällande bl.a. alkoholen. Det är bra att hålla en öppen kommunikation mellan alla parter, och låta 10-åringen gå först. I dina skor skulle jag säga något i stil med att du behöver det här, att du mår dåligt över situationen redan som det är, att du inte behöver baksmällorna på det. Mer än så vet jag inte..

Baksmällor på depression är ett helvete. Är i en rätt djup svacka själv just nu, tänker mycket och mörkt. Jag är glad att jag slipper må dåligt av alkohol på det också..

aktiv alkis och ett bra tag in i nykterheten var jag världsbäst på att slå på mig själv. Jag hade slarvat bort mitt liv, mina barns uppväxt, gjort av med enorma pengasummor.....allt som definierar en "bra" människa var min motsats.

Att jag inte hade för fem öre självkänsla slog mig aldrig in, då. Som aktiv hade jag ett enormt självförtroende men min självkänsla låg på minus. Jag fick rådet att naken stå framför spegeln och säga högt åt mig själv att jag duger precis som jag är och att jag är värd att älskas för just den personen jag är. Kändes urfånigt i början men efter några gånger vände det och jag kände mer och mer att jag är JAG och inte bara en alkis !! Ungefär där började min återuppbyggnadsfas och jag kunde se på mig själv utan att skämmas. Vad andra tyckte då var enbart deras problem, inte mitt.

Men det tog ca 1.5 år in i nykterheten innan jag hittade min egen framtidsväg och att jag fullt ut insåg att jag ÄR en egen person med en egen identitet och att jag hade förmågan att använda mina kunskaper på ett bra sätt.

Jag är inte enbart en alkoholist idag utan en stolt, nykter, alkoholist !!

Styrkekram !

Den här månaden har jag krisat ekonomiskt. Jag har vräkt i självförakt över det. Pinsamt pinsamt pinsamt att vara över trettio och behöva låna till hyran. Jag vill vara vuxen och ha ett sparkonto. Varför misslyckas jag så fatalt med att tjäna pengar när jag jobbar så mycket. Vad är det andra fattar som inte jag listar ut?
Jag har också skärpt mig och varit stolt. Jag har byggt ett helt nytt liv och jag väljer det trots att det är fattigt. Jag är ju inte hopplös, jag är nyskild.
Blablabla jag är less på att slåss mot skamdemonerna. Fan det är en lång jobbig resa att städa upp det inre efter alkoholismen. Det är som att det där har satt sig i ryggraden som enda reaktion på allt, att skämmas, känna sig ovärdig, vilja gömma sig. Den konstanta känslan av att när som helst kunna bli påkommen. Aldrig få känna sig som en riktig person som klarar livet.
Det handlar nog om acceptans. Acceptera att jag drack bort decenniet jag hade på mig att bli vuxen. Stå ut med att det är pinsamt att reparera det jag pajat.

Hej Blomsterrabbaten!
Jag har blivit dömd för rattfylla 11 gånger.
Allt från dagsböter och skyddstillsyn till fängelse och kontraktsvård.
En gång var jag i behandling och då blev jag dömd till kontraktsvård.
Du kan kolla med Frivården om de har något program. Förut hade de något de kallade rattfällan. En gång började jag med det programmet och sen blev jag dömd till att fortsätta.
Lycka till.

PS. Jag har aldrig blivit av med körkortet, jag har aldrig haft något, men nu har jag körkort för både bil och motorcykel.

Du är så bra.
Det är så skumt det där med att det ofta tjatas om att dricka.

Skönt att du är i hyfsad balans? och att du hänger kvar på forumet.
Du behövs och din tråd är full av klokskaper och livsinsikter. Och inte minst humor?
Stor kram ?

Jag mår riktigt hyfsat, vill bara säga det. Är inte helvit, men har för tillfället en sorts balans med flera vita dagar än tvärtom. Har hittat några nya bra strategier. Är glad för det.

Känns så bra att kunna skriva något positivt. Försöker i och för sig att hålla humöret uppe, trots motgångar, då min övertygelse - åtminstone för egen del - är att jag mår sämre om jag grottar in mig i det negativa. Inte förneka känslan av att det är jobbigt, inte alls, men om jag använder min humor i vardagen mår jag per automatik mindre dåligt. Därmed inte sagt att det alltid är lätt...

Är dock i grunden en positiv person. Är nog det som gjort att jag överlevt mig själv.

Kram till er alla

(Marie58, imponerad över att du tog dig igenom hela min tråd. Du får så gärna skriva igen. Önskar dig lycka till. ?)

Samma här, bipolär typ 2. Då vet du vilket helvete denna sjukdomsbild ställer till det med. Jag är omedicinerad sedan ett par år tillbaka, då mediciner inte har funkat på mig (medicinförgiftad, svårare biverkningar mm) och just nu är jag i en depression och har varit sedan ett par månader tillbaka. Jag går från att lyckas vara nykter i månader till att dricka måttligt/under kontroll till att tappa det totalt där jag dricker för ofta eller för mycket och ibland båda två. Ett återkommande problem jag verkligen velat få bukt med, förstör så mycket! Jag hatar att vara bakis, mitt psyke klarar knappt av det. Omgivningen blir besviken osv. Många nackdelar med andra ord. Ändå så otroligt svårt att sluta. Jag har bett om hjälp, inte minst från min sambo. Men han vill inte sluta dricka med mig, och hur ställer man sig till det. Känns svårt att leva med någon som fortfarande dricker (dessvärre med mig många gånger) Hur tänker du, dvs om du lever i en relation?
Nu funderar vi på seperation, vilket gör mig väldigt ledsen. Jag är 35 och tjej, har ett barn på 10

Du har den i dig nu, det där extra starka övertygelsen. Trots att din A-hjärna tillfälligt lyckades övertala dig att ta några glas, så har den fått allt mindre makt över dig. Det märks när du analyserar och resonerar, något är annorlunda den här gången.

Vilken kämpe du är, trots allt. Önskar dig lite lugn och ro! ? Rent egoistiskt önskar jag också att vi ses i februari. Jag tror att du vågar. ?

Kramar i massor

Har sagt det förr, är klart imponerad av din resa mot ett helvitt liv. Du är grym. ?

Kram