Senaste kommentarerna i forumet

Hej Ensam. Jag hade glömt att jag faktiskt kommenterade din första nyktra dag här så nu blev jag så imponerad och inspirerad av resan du tagit dig igenom med dessa drygt 100 dagar som av allt att läsa varit annat än smärtfritt. Det är så obehagligt tydligt hur många likheter som finns här inne. Kaotiska inre liv ihop med starka intellektuella fasader. Hur förtvivlat vi känner igen oss i olika dysfunktionella symtom hos allt från ADD, HSP, Bipolaritet, men samtidigt för starka och självkritiska för att skenet ska bedra någon. Inte ens när vi försöker berätta för någon professionell hur dåligt vi mår och vilken kamp det är att leva så ser de helt igenom vårt till synes starka skal. Kort sagt "We are on our own"
Jag kommer klara mina 30 uppsatta dagar i alla fall men just nu är det jävligt tufft. Känner du igen dig i starka motgångar även när det gått flera veckor?

På väg hem från storstaden, skönt, men har haft riktigt mysigt med vännerna. Showen var bra, men inte amazing.

Just nu är det så enkelt att vara nykter, känner mig så stark ? och duktig.

Väljer att inte dricka i dag, istället ska jag fixa när jag kommer hem så hemmet blir fint inför helvetesveckan på jobbet.

Härligt med 4 veckor ??
Höst och vinter är jobbiga med fukt och kyla. Med smärta i kroppen känns det tungt men det är då träning är så bra. Dom tog ju upp det i programmet m Anders hur hjärnan utsöndrar smärtlindring vid fysisk aktivitet. Så du gör ju helt rätt även med det.
Heja dig och håll i ditt nya liv.
Ha en bra dag ?

Underbart att din son är så klok! Och en stor guldstjärna till dig för att du tänker som du gör, att du vill låta honom ha sin pappa kvar och inte vill prata alltför vuxet om era problem. Du gör så rätt i det. Man pratar ofta om att "hålla ihop för barnens skull", men i ditt (och många andras) fall tror jag mer på att skiljas för (din och) barnens skull. Vilken gåva till dem att se sin mamma göra det rätta och stå upp för sig själv. Det låter också som att de skulle få en skev bild av äktenskap och kvinno-/mansroller om det normala är att mamman tar hand om allt praktiskt och städar, plockar och ordnar efter sin man som är ute och hänger med kompisar som en annan tonåring. En dag är dina pojkar vuxna och i egna relationer, och då behöver de förstå hur man är emot varandra i en relation. Att det är kärlek, respekt och hjälpsamhet som gäller.
Det kan du lära dem.
Du är så bra, Lim. Tänker på dig så ofta om dagarna och undrar hur du har det. Knäppt egentligen, hur man kan bry sig så mycket om någon som man bara läser om helt anonymt såhär. KRAM på dig, var du än är!

Det är lite så jag tänker att jag behöver ventilera. Jag är så jäkla hemlig och såklart min egna största fiende. Jag har varit i behandling det går bra när jag är i grupp men jag är väldigt instängd i mig själv. Lider av ptsd utmattningsdepression efter flera nära förluster jag har gått och pratat med terapeut och till viss del förmår jag öppna upp. Jag är vuxetbarn och vet inte hur man gör för att känna tillit. Jag har inte kunnat bearbetat min sorg särskilt väl jag blev änka igen med 4 nu vuxna barn att ta hand om . Nu är jag 50 år och jag vill tordas leva utan katastroftankar och släppa pokerfejset där jag bara kör falsk varudeklaration. Vad skönt att höra att det har hjälpt dig att blogga här.❤ kram

Det är lite så jag tänker att jag behöver ventilera. Jag är så jäkla hemlig och såklart min egna största fiende. Jag har varit i behandling det går bra när jag är i grupp men jag är väldigt instängd i mig själv. Lider av ptsd utmattningsdepression efter flera nära förluster jag har gått och pratat med terapeut och till viss del förmår jag öppna upp. Jag är vuxetbarn och vet inte hur man gör för att känna tillit. Jag har inte kunnat bearbetat min sorg särskilt väl jag blev änka igen med 4 nu vuxna barn att ta hand om . Nu är jag 50 år och jag vill tordas leva utan katastroftankar och släppa pokerfejset där jag bara kör falsk varudeklaration. Vad skönt att höra att det har hjälpt dig att blogga här.❤ kram

Anmält mig till Göteborgsvarvet men tänker att man måste ju kunna gå en del av det.
Men detta är för att ha ett mål, utmana mig själv.
Innan jag själv blev nykter så retade jag mig så på alla dessa nyktra som tränade, gick på möten och verkade nästan lite korkat lyckliga.
Men se på fan nu är jag där och tror många retar sig på mig nu ??
Men se det struntar jag i, för de får inte bestämma hur jag skall må.
Och nya ledord är känsla- tanke bromsa och sen reaktion.
Så kommer väl älska löpband när höst och vinter passerat.
Så tar nästa steg och håller mitt löfte till mig själv, ta inte första glaset.
Kram Strulan ??❤️

Är en bra start att skriva och läsa här, det hjälpte mig mkt i början och även nu är det en ventil för mig.
Har du fått någon hjälp, är viktigt att man har någon att prata med.
Att söka hjälp via vårdcentralen gör att du kan få kontakt med alkohol eller sorgeterapeuter.
Kram Strulan ?❤️

Hej . Jag känner att jag måste bryta mönster pröva något nytt och läsa / prata med er här . Jag har svikit mig själv och mina nära många gånger. De gånger jag druckit nu ser jag till att isolera mig så att ingen vet hur jag har det. Det gör mig så ledsen och så sjukt trött på mig själv. Jag har så mycket att förlora ändå gamblar jag med livet. Det är som att jag inte ska orka välja ett bra liv för mig och min familj. Jag har sårat och oroat så mycket som tidig änka har barnen tvingats leva med sorg och oro . Jag bär på så mycket skam över det här. Hur ska jag hitta min dignity och fortsättning till ett bra och värdigt liv när jag är så svart och självdestruktiv. ?

Har enligt o chill dag med vännerna i hufvudstaden. I kväll show - så himla kul. Ingen längtan efter A.

Mår bra, alltid lite jobbigt när man inte är hemma och kan göra vad man vill, men ändå bra.

Väljer att inte dricka i dag. Istället ska jag se Alaska, Adore, Sharon, Latrice o Miz cracker! ❤️

Ullabulla, knaskatten, miss lyckad och mulletant. Tack för era svar.

Ullabulla jag tänkte på det där också. Och på när gränsen är nådd då det bara blir destruktivt att älta dåliga saker såhär. Men det känns som att just nu är det som en slags terapi eller ett sätt för mig att vakna upp ur fantasivärlden jag byggt för mig själv. Erkänna sanningen. För jag har verkligen låtsats för mig själv och andra i så många år. När mannen sovit bakis har jag intalat mig själv att det är för att han jobbar natt ibland. Men det kan ha varit en vecka sedan han faktiskt hade ett nattpass!

Ja mulletant. Jag har tack och lov mkt ordnat för mig själv redan. Det finns saker som kan ställa till det med mannens ekonomi men jag hoppas det inte ska stoppa en flytt. Det ska bli skönt att ha makten över mitt liv på riktigt sedan.

Ja knaskatten jag har ofta tänkt att min ekonomi nästan kommer att bli bättre. Egentligen kommer jag ha mindre pengar men jag kommer ha kontroll tror jag. Och jag kommer inte behöva swisha mannen pengar i slutet av månaden eller gå med på att betala alla räkningar vissa månader men ändå behöva köpa mat åt fyra. Men främst kommer jag slippa sjukskriva mig regelbundet pga hans drickande och redan där spar jag massa pengar.

Nej eller hur miss lyckad. Det här är ju inte kärlek. Om det vore kärlek så skulle alla akta sig för det. Finns inget härligt med det här.

Idag har min man varit glad. Men sådär retsam som jag beskrivit förut. Han retades när jag lagade lunch. Kritiserade mig på skoj och gav mig konstiga blickar. Det var så sjukt irriterande. Men han såg ut att njuta av att han lyckades trycka på mina knappar.

Sedan dammsög jag och diskade. Gick ut med hunden tillsammans med min ena son. Kom hem till ett totalt nedsmutsat golv. Då har han gått runt hemma med skor. Sedan kom han klädd för en tur till stan. Fika med sin kompis. Jag kvar här med ny disk att ta hand om och dammsugning att göra igen.

Jag ställde ju tre krav när vi skulle försöka lappa ihop äktenskapet nu under dessa 6 månaders betänketid. Det var 1. Ingen alkohol 2. Hjälp till hemma 3. Spendera tid med oss. Nu har det ju blivit så att vi väljer att separera men det känns faktiskt väldigt fel att det betyder att han inte ens tänker städa. För han bor ju här. Kan inte fatta att jag fortfarande är hans betjänt. Längtar så mycket tills jag slipper det!! Och när han är borta kan jag kanske försöka lära mina barn hur man faktiskt sköter ett hem. Det är svårt att få dem att hjälpa till när deras egen pappa slipper allt. Det känns så fel av mig att be dem plocka disk när deras pappa inte gör det.

Allt kommer bli lättare utan en mansbebis i hemmet.

Min ena son frågade mig idag om det är bestämt nu att vi ska skiljas. Jag sa ja. Han sa "vad bra!". Han sa att han inte känner sig trygg med honom. Det slår mig att situationen kanske är ännu värre än jag förstått? Hur han i sin unga ålder kan uttrycka det han känner så tydligt och så osentimentalt säga att han vill att vi ska försöka skiljas snabbare.

Jag sa att när vi flyttar isär kommer nog deras pappa ta bättre ansvar de gånger barnen är med honom. Jag vill inte förstöra deras relation. Bekräftar mina barns känslor och tankar förstås men jag måste också se till att vara lite neutral emellanåt så att jag inte råkar prata med dem som om de är mina jämnåriga kompisar eller nåt. Det är lätt hänt med min äldsta för han är lätt att prata djupa saker med.

Känns lite som att jag står och stampar just nu. Tappar lusten att hålla ordning hemma till och med för jag vill ju bara rensa ur allt och börja om. Helst nu direkt! Helst igår! Och när dessutom mannen hela tiden stökar ner och smutsar ner tappar jag faktiskt orken totalt.

Idag skiner solen och det hjälper mitt humör mycket. Känner mig så mycket gladare. Imorgon ska jag jobba igen också efter en veckas sjukskrivning. Det känns också bra just nu. Upp på hästen igen. Det kommer säkert hända igen att jag behöver vara hemma en vecka och smälta saker. Men just nu vill jag försöka leva vidare. Mitt jobb är ju en stor trygghet för mitt nya liv som ensamstående sedan.

Kram till er alla och tack för ert ovärderliga stöd ♥️

Men amstaffen är ju en annan sort, tycker jag mig ha läst... Men väldigt lik pitbullen. Kompisen får inte berätta vad hunden är för ras ”för det finns fördomar”. Den här hunden var ljust rödbrun (ej spräcklig) med vit teckning på mage, bröstkorg och underkäke. Käkarna och bröstkorg var smärtare än hos amstaff. Den tycker inte om nya människor, enligt kompisen. Men han berättade att det är en riktig hundras, fast i Sverige är den en blandras. Låter väldigt pitbull.

finns i min familj :-)) Tillsammans med massor av katter :-)) Jycken är så fruktansvärt snäll så det är löjligt <3

Grattis till 90 dagar! ?

Idag vaknade jag pigg och utvilad redan klockan 07.00. Otroligt skönt med lite egen tid på morgonkvisten.

Vilket jag firade genom att vara med på ett event med massor andra kvinnor (och några män). Vaknade trött med glad nu på morgonen och mitt nya mål är nu ytterligare 3 månader. Tanken är att ta ett steg i tagen, egentligen en dag i taget men jag gillar att ha ett mål. Så 6 månadet är mitt nästa mål.

Jag har lärt mig ganska mycket om olika beroende och om mina triggers som kan vara fallgropar för återfall. Nu ska jag ta mig an denna dag och ikväll ska jag äta något gott och njuta av kallt friskt citronvatten.

Föresten, min kombutcha bryggning går jättebra. Just nu är den smaksatt med svartvinbär, sjukt gott. Dricker ungefär en dl varje dag (inte mer då den innehåller lite socker och kan faktiskt få upp en aningens liten alkhohol procent) men inte mer. Det ska vara bra för mage och tarmsystem med de naturliga bakterierna.

Tjingeling!

nu på morgonen Lim! Du är på väg! Din väg. Allt det där hit-och-dit verkar höra till för oss här. Oss medberoende. Kanske något vi behöver för att ’nå botten’. Du har ändå mycket av det som är viktigt klart för dig; att du klarar att bo kvar själv, att det är bättre så med tanke på barn och hund, att du ska måla och fixa osv. Det är otroligt mycket värt att ha koll på tankar om allt praktiskt.
Ambivalensen gentemot mannen känner vi igen. Jag kan idag se den som en mer eller mindre lång bit på vägen till att göra sig fri i tanke och handling. Öva sig tanken (visualisera som MM skrev) och göra i handling. Göra dina egna val, säga dina egna behov och stå för det. Du är långt på väg i det där redan. Mannen verkar inte alls ha fattat och hänga med än, antagligen (som nån också skrev) pga hans kidnappade hjärna. Den måste han ta hand om själv i den stund hans uppvaknande kommer.
För min man kom det den morgonen jag ringde hem och meddelade att jag gått. Lämnat honom. Att jag hade sagt att jag står med foten på tröskeln hundra, eller tusen, eller hundratusen gånger tidigare hade runnit av honom... men när jag faktiskt var borta ramlade polletten ner.
Så klart har du goda erfarenheter som finns i minnen och önskningar... Om han verkligen blir nykter och hittar sitt sanna jag så finns ju framtiden kvar. Så länge en drog har makten över en människa är den det första, det som styr livet. Det måste mannen göra sig fri ifrån och i det är du maktlös.
MEN du kan ta makten i ditt eget liv, skapa ett bra liv för dig och barnen.
Du har kloka följeslagare här. Så bra! Släpp inte taget!
Fritt ur hjärtat i tidiga morgontimmen! Kram och allt det bästa till dig och er alla här! / mt

Stark... Livrädd... same same but different ? Men ångesten försvann illa kvickt. Note to self: pulshöjning är bästa ångestdödaren ?

Lider och skrattar med dig, så stark du är❤️

Håhåjaja, det blev till att rycka upp sig i rödaste rappet. Det är helt enkelt inte min lott i livet att få bryta ihop i lugn och ro. Just när jag postade mitt ångestladdade inlägg ringde minstingen. Hen hade åkt med kompisen till dens pappa. Väldigt mysko omständigheter runt den där kompisen, som minstingen lärde känna under en period då de gick i samma skola. Allt är liksom hemlighetsstämplat. De har flyttat runt hela tiden, och man får aldrig veta var de bor. Därför har ungarna alltid umgåtts hemma hos oss, då vi inte känt oss bekväma med att vårt barn befinner sig på hemlig adress och får skjuts hem av en hemlig människa vi aldrig fått träffa. Men nu hade de alltså fått ett ryck och åkt till pappan, på eget bevåg. Det visar sig när jag knappar in adressen på färddatorn att mitt barn befinner sig i ett av Stockholms ruffigaste områden. Långt hemifrån. Gissa om jag fick bråttom... Jag tror tyvärr jag klippte en fartkamera på vägen dit. Kände mig lagom tuff när jag satt i bilen och väntade nedanför det enorma lägenhetskomplexet. Flera orten-gäng strök förbi i mörkret och blängde in på mig. När det förlorade barnet äntligen dök upp hade hen inte vett att slänga sig in i bilen action style, så vi kunde rivstarta och fly. Nej hen gjorde sig ingen brådska, bara vinkade glatt och viftade med en enorm godispåse. Draw attention, why don’t you. Jag var nog tyvärr rätt kort i tonen ”Snabba på, hoppa in, stäng, lås”. Tror jag klippte samma jävla fartkamera på vägen hem. Det blir dyrt det här. Väl hemma visade minstingen en bild han hade tagit på kompisens urgulliga, jättesnälla hund. Pitbullterrier. I shit you not. Jag tänker inte enns försöka vara fördomsfri.

Det jäkliga är att vi tillåter andra att behandla oss illa..Hade vi rytit ifrån, så hade det sett annorlunda ut..Men det går att vända..När vi inser att vi är värdefulla och att när man älskar någon så ska man behandlas med respekt..Då kanske vi inser att det vi hållt på med inte är kärlek utan något helt annat..Kram???

VI finns!
Och vi finns för varandra i vått och torrt (bokstavligt talat..?!)
Precis som ni alla säger, ibland har man lite över att ge till ngn annan, och bland är det just det, som ger den där extra energin man själv också behöver..✨,
Men ibland behöver man precis som en nykastererad/steriliserad katt bara få vara för sig själv och slicka sina sår..
Just nu vet jag inte vad jag behöver mest/bäst..(?)
Det är också ok.
Att inte ha alla svar.
Att inte alltid veta bäst.
Så trött på just det, att alltid veta bäst.
Bara sög åt mig vad jag ska göra, så gör jag det..!
Stor kram
/Fibblan ?

Plötsligt slog det över. Jag har umgåtts med min svåger hela dagen. Vi mötte upp gubben i gamla stan för att äta middag innan de skulle dra vidare till en konsert. När vi fått in maten drabbade ångesten mig som ett ångvält. Hjärtat hamrar. Det gör ont att andas. Det tjuter i huvudet. Yrsel. Klump i halsen. Magen vänder sig ut och in. Tvingade mig själv att svälja ner några tuggor, för syns skull. Ville inte sabba grabbarnas kväll. Om min man hade sett hur det stod till skulle han säkerligen ha struntat i konserten och följt med mig hem. Kämpade mot tårarna hela vägen hem. Är hemma nu. Fortfarande gråtfärdig i största hemlighet. Nu är det istället barnen jag inte vill oroa. Hittade en bortglömd atarax, som jag tog. Väntar på att den ska ta udden av ångesten. Känner mig uppgiven. När ska det här ta slut? Jag är rätt säker på att ångesten utlöstes av det upplevda hotet mot ett av barnen igår, i kombination med att jag idag blev påmind om de stora ekonomiska konsekvenser familjens trauma förde med sig. Konsekvenser vi fortfarande inte ser någon ände på. Vi kommer att få leva med det, på samma sätt som vi lever med minnen av trauma. Jag trodde att jag hade accepterat, bearbetat och gått vidare. Men nej, jag lever fortfarande i skuggan av domedagen. Nykter är jag emellertid. Alltid nåt.

Igår var jag på en inspiration och må bra kväll. En sådan trevlig kväll, kommer leva på den länge.
En ung tjej höll i kvällen och gav sådan energi.
Middag som för första gången kändes naturligt att beställa alkoholfritt.
Tänk vad livet kan ändras och min nykterhet får mig att göra saker jag aldrig hade vågat innan.
Idag njuter jag av höstrusk i soffan och uppskattar det lika mycket.
Ha en härlig lördag// kram Strulan ??❤️

Du har lösningar på allt ???❤️//Kram Strulan