Senaste kommentarerna i forumet

Imorse fick jag ett sådant där eureka moment... Jag har kommit till vägs ände med mina bälten. Det går inte att göra fler hål. Inte utan att paja nitar, dekorativa mönster etc. Vad göra nu? Svaret är - ät mer choklad. Och jag slås av hur många av livets vedermödor som kan lösas, eller i var fall lindras, med denna mening. Trött och hängig - Ät mer choklad. Äcklig lunch - Ät mer choklad. Orkar inte tänka middag - Ät mer choklad. Synd om mig - Ät mer choklad. Saknar guldkanten - Ät mer choklad. Stökigt hem - Skit i det och ät mer choklad.

Det finns ju till för att hjälpa, så jag tänker att alla är fria att använda det precis som det passar. Det finns alltid någon här inne och stöttar och peppar när det behövs. Ibland känner man för att vara här mycket, ibland lite. Allt är okej.
Och vanligt liv låter magiskt, Fibblan. ???

Fy fasen Lim. Det du skriver om är på så många sätt så himla INTE OKEJ. Det är egoistiskt och hemskt. Och det låter som att du kommer att klara även det ekonomiska bättre utan din man som mest är en börda. Usch.

Jag har inte erfarenhet av din situation. När jag hade en lång vit period förr ett par år sedan så slutade min man också dricka, för att stötta. Den här gången var det han som blev vit först, och sedan bestämde jag mig för att också slopa alkoholen. Men jag reagerar på att du skriver att din man bli full och otrevlig. Full skulle jag kunna acceptera. Otrevlig. Aldrig. Jag vet inte om jag är naiv gällande vilka rättigheter jag har i förhållandet till min livskamrat. Men jag förväntar mig att om något (tex alkohol) leder till att han blir otrevlig mot mig då slutar han med det ögonabums. Turligt nog verkar min man hålla med mig där. I min ungdom var jag tillsammans med en (i övrigt underbar) man som blev oresonligt svartsjuk och otrevlig när han var full. Jag avslutade det förhållandet med buller och bång när han vägrade låta bli spriten för att undvika svartsjukeuppträden. Det är i mina ögon helt oacceptabelt att någon som blir bevisligen otrevlig av alkohol fortsätter att dricka, och bli otrevlig.

För det kommer du troligen att göra.
Vid ensamma stunder.
Vid sorg och klagan
Vid försök till att ge dig dåligt samvete.
Behåll ovanstående rader,där du så väl beskriver hur det ser ut hos er nu.

Du har kämpat så hårt och gett tusen chanser.

Men till slut måste man inse fakta.
Det finns ingen vilja från den andra parten.

Och det behöver inte bero på att han inte älskar dig eller vill leva familjeliv.
Utan mer troligt beror det på alkoholens grepp om honom.

Jag satt också och radade upp oförrätter och harmades som det heter.
Dvs man låter sig själv skada sig själv om och om igen för att man farit illa eller blivit illa behandlad.

Men i denna harm kan man stanna upp och fråga sig.
Räcker det nu?
Har jag fått tillräckligt med bevis?
Är det min tur att få må bra nu,osv.

Och sen bygga upp såpass mycket styrka att man kan hålla fast vid det.

Jag hoppas du står fast och klarar detta Lim.

Jag önskar dig och dina barn ett bättre liv.

Han var alltså hemma och sov när barnen var hemma. Men på en halvtimmes rast skyndade jag hem och gjorde lunch och rastade hunden. Så sjukt ju.

En annan grej. Den sista familjegrejen jag orkade ordna för oss. Förra sommaren hyrde jag en stuga till oss. Det blev nyktert och jättefint. Vi stannade i två nätter. När de var slut frågade jag om vi skulle hyra en till natt för det var så mysigt. Men det ville han inte.

När vi kom hem åkte han DIREKT till sin kompis. Jag blev hemma med tvätt osv efter vår weekend.

Jag var glad åt vår lilla semester absolut och glad åt att han inte drack på två dygn där.

Men mina ansträngningar för ett familjeliv räcker inte. I år har vi inte gjort nåt alls ihop (förutom några timmar på nöjesparken) och när jag föreslagit saker har det ändå inte blivit av. Det hänger på mig att planera och betala och ordna i nån slags motvind.

Och han kan säga till mig att jag måste motivera honom att inte dricka. Hitta på saker åt oss osv. Men det är sååå svårt men nån som inte vill göra saker. Jag kan tyvärr inte köpa en resa till utlandet hela tiden för att han ska vara intresserad. Små saker måste räcka i en familj. Särskilt när jag ska betala allt.

I somras sa jag att jag kunde betala alla räkningar själv så att han skulle ha en semesterkassa så det nappade han på förstås. Men han drack hela semestern för pengarna han hade extra. Barnen satt hemma tills jag slutade jobbet och tog med dem ut och badade. Jag skyndade hem på rasten och gav dem lunch. En hel semester gjorde han så. För det var ju så synd om honom som inte kunde resa bort.

Jag föreslog "hyr stugan från förra året med din kompis och hans barn en natt eller två". Nope. Inte ens det som hade kunnat vara så kul.

Det är kanske inte så konstigt om till och med barnen tycker det är helt okej om vi skiljs.

Ja knaskatten det är ett tydligt kvitto! Det känns bra. Vilken tur jag skrivit här.

Kom på en till sak. Eller kom på och kom på. Erkänner en till sak snarare som jag låtsats inte hänt.

För kanske 2 år sedan åkte vi på en kryssning. Jag betalade och ordnade så att vi för en gångs skull gjorde nåt som familj. Min man tyckte det var toppen. Och buffén var ju kanon med öl och mat.

När vi gick till hytten för att sova så stannade min man i en bar. Han drack. Jag var i hytten med barnen och mådde så dåligt. Kändes helt fruktansvärt att sitta fast där och så var min man ute och drack på båten. Vi hade ju redan ätit, gått i butiker och dansat och haft kul. Han kom sent till oss igen full. Inte bråkig utan väldigt glad. Jag spelade med men kände ändå ett mörker inombords av sorg.

Dagen efter mina damer och herrar sov han HELA dagen förutom en snabb frukost. Jag var med barnen. Vi åt lunch och fikade och sånt. Intalade mig att det var rätt smart att min man sov för han skulle ju jobba dagen efter. Det var därför han sov. Inte för att han var galet bakis.

Sedan har vi pratat om att åka på en kryssning fler gånger. Men jag får panik av tanken på en till natt lämnad i hytten igen. Klarar det inte. Att BO en natt på en flytande krog med en alkoholist. Ingen bra idé.

Tack och lov minns barnen den där kryssningen som något av det roligaste de gjort. Men det är ju för att vi var där som familj och för att jag ansträngde mig varje minut för att få allt att vara bra. Vi har ett foto på oss alla därifrån. Som en fotograf tog. Min mans ögon är suddiga och han ler på sitt speciella sätt som han ler på när han är lite berusad. Jag har lagt undan fotot för jag blir mest sorgsen av det.

Du får bara fler bevis på att skilsmässa är rätt. Du HAR försökt. Du har gett alla chanser som finns, gång på gång. Måste ändå vara skönt att veta, att du verkligen gjort allt. ?

Läste tillbaka i min tråd litegrann för 2,5 år sedan cirka. Herregud vad jag mörkade mitt liv. Jag fokuserade på mitt eget nyktra liv och försökte att inte skriva så mycket om min man.

Men nu räknar jag efter. I 2 och 5 månader har han varit i sitt återfall. När han började dricka igen fick han det att låta som att det var tillfälligt. Men snälla nån. Nästan 2,5 år har passerat. Och han ber mig fortfarande om mer tid. Att finnas här och förstå att det finns anledningar till att han dricker. Han undrar hur jag kan lämna min egen man såhär. Vi gifte ju oss "i nöd och lust". Men vad händer när den ena partern aktivt gör att det hela tiden är nöd? Med flit.

Jag har visst också skrivit att barnen påverkades av hans drickande redan för så många år sedan men sedan har jag tydligen normaliserat även det. Läskigt. Jag trodde att jag inte hade sett det så. Inte förrän nu. Men jag har väl blivit expert på att normalisera och förtränga. Usch. Obehagligt.

Min fru har pmds. Tar medicin mot det men glömmer ibland. Hemskt för henne. Svårt att inte hela familjen dras med en bit i mörkret under de perioderna, Det är liksom vårt fel allting just då. Men vill vara tydlig med att det såklart är synd om henne och inte mig :)

Spinning är väldigt bra för mig. Jag behöver bara trampa och lyssna på instruktören. Dessutom blir jag genom svettig vilket jag gillar. Det blir liksom träning både för kropp och själ. Jag rekommenderar att du provar ?

Ja miss lyckad. Att sedan få slippa ångest över hans drickande kommer att bli helt otroligt. Så overkligt. Kan man ens få leva så? Att slippa vara rädd på natten för vad som ska komma. Våga kliva upp kl 2 på natten och dricka vatten utan att göra det så snabbt som möjligt pga risken att han kommer in full genom ytterdörren. Att ens våga dricka vatten... Ibland låter jag bli för att jag inte ska behöva gå upp på toaletten och möta honom. För möter jag honom full är risken stor att han vill hålla mig uppe. Och säger jag nej kan han följa efter mig till sovrummet och väcka barnen. Så varje liten grej måste planeras för att risken för bråk ska minimeras. Sedan kan planeringen spela noll roll. Han kan slita upp dörren ändå oavsett tid på dygnet.

Slippa vara stressad över att hunden ska vakna av honom så att jag behöver smyga ut när mannen somnat för att låta hunden kissa.

Usch alltså vad är det jag lever i... För det gör jag fortfarande. Jag har svårt att tro att det inte blir fler fyllebråk innan han flyttar härifrån. Men jag hoppas. Det är misshandel det han gör. Att ens behöva leva i oron att det kan hända är misshandel.

Du har rätt knaskatten. Saker är inte det viktiga. Och dessutom kan det vara bra att jag är ärlig med hur det kommer att se ut framöver. Jag ska ensam sköta ett hushåll och då måste vi tillsammans tänka smart och vara sparsamma för att kunna ha råd med roliga saker ibland.

Om min man flyttat ut till jul kan deras rums makeovers absolut vara en varsin julklapp. Bra idé ??

Det här inlägget satte verkligen fingret på det värsta jag vet med att leva med en man som dricker såhär. Och det är detta jag försökt förklara så ofta för honom. Men han förstår det inte. Har aldrig förstått och kommer aldrig förstå vilken terror det varit för mig i alla år.

Ibland har jag tittat på lägenheter på nätet och kollat planlösningarna. Då har jag alltid tänkt hur det skulle kunna funka i vår familj med planlösningen. Hur nära skulle min fulla man vara sovrummet? Kan barnen ha egna rum eller måste ett rum bli mannens rum. För det värsta jag vet från förr är när han bakissov i nåt av barnens rum. Så pass respektlöst tycker jag det var att jag ordnade ett eget rum till honom. Pga det delar jag alltså rum med mina barn nu. För att han inte ska lägga beslag på deras rum. För jag sover ju bara där på natten medan min man kunde blockera rummet en hel dag. Och barnen vågade inte störa för att hämta nån leksak eller så. Hemskt.

Alltså när han flyttar kommer jag ha så mkt plats trots att det bara är en av fyra som flyttar ut. Men han tar verkligen upp så mkt plats. Även när han är borta för jag vet att han snart kommer och låter och stökar och bråkar. Och hans rum är kaos. Hade det varit mitt rum nu hade det varit fint därinne så att det blir brukligt om dagarna. Nu är det bara pinsamt om nån ens tittar in där.

Hoppas ni får en fin helg därute allihop. Kram!!

PS. Tack för tips om antidepressiva knaskatten. Jag har det i bakhuvudet om jag skulle fortsätta må dåligt även när allt lagt sig här hemma ♥️

I dag ska jag till storstaden med stort S. Träffa vänner utan A i bilden, så himla skönt. Vet att det kommer ta på min energinivå ändå då jag blir trött vare sig det är kul eller inte men ser ändå så fram emot det.

Måste bara fixa i ordning mig och packa först, är lite seg på sånt, så chillar i soffan först.

Drömde om att jag drack även i natt, men det var ju ingen fara - för det var ju bara en dröm.

Väljer att inte dricka idag, istället kramar jag på fina vänner och mår allmänt bra

Håller helt med er till fullo på allt ni skriver! Jag är inte heller inne här så ofta för tiden räcker helt enkelt inte till! Jag får verkligen dåligt samvete när jag inte hinner skriva och peppa andra som peppar mig och för mig är det en känsla av ännu mera dåligt samvete!

Men det bästa av allt är NI finns! Kram

Jag har bestämt mig för nykterhet och har klarat detta i en månad. Helt fantastiskt att få livet tillbaka.
Mitt problem är att min man inte vill sluta. Känns inte kul att tillbringa fredagskvällen med någon som är full och otrevlig.
Han tar ”vita veckor” senast 10 dagar inför inför sina provtagningar. Då är han ännu otrevligare.
Jag vet att det är hans beslut. Men frågan är om jag i längden orkar leva med honom. Någon som har erfarenhet?

Om några dagar har jag varit nykter i en månad. Det känns underbart. Ingen ångest ingen baksmälla som förstör dagen som kommer.
Det har gått förhållandevis lätt att sluta dricka alkohol och jag har ingen längtan tillbaka till det som var. Äntligen kan jag börja leva på riktigt.

Det bästa du kan ge dina barn är det du redan ger: trygghet och kärlek.
Och kanske kan en del av julklapparna vara saker de ändå behöver och vill ha till sina nya rum i ert nya liv. Det där de och du drömmer om.
Det kommer att ordna sig. ❤️

Ångest över någon annans drickande..Skrev du till mig en gång..Och du hade rätt..Det klingade av..T.o.m fast jag bodde i förra huset med exet..Att känna sig fri i dubbel bemärkelse är skönt..Fri från eget och någon annans supande...Skönt att du vet hur du bemästrar din ångest..Varm kram?

Tack själv finaste Fibblan ? Vi gör detta tillsammans, allihop. Vi växeldrar, lyfter, peppar och sympatiserar, delar framgång, motgång och balansgång. Utan er alla hade jag struntat i nykterheten flera gånger om ❤️ Kramis

Fy satan. Vilken ångest jag plötsligt fick. Kvävs nästan.

Har haft en så mysig eftermiddag med barnen. Vi beställde hem pizza och cola och åt och tittade på olika Youtubekanaler som de och jag gillar. Så mysigt.

Men så gick vi ut i mörkret med hunden. En enorm ångest slog mig. Jävla helvete. Ursäkta alla svordomar men jag vet inte vad annat jag kan säga.

Mörkret äter mig! Känslor äter mig.

Men en viktig sak jag måste förstå är att jag känner inte såhär pga min separation. Såhär har jag känt i många år nu. En ensamhet. Jag skulle haft denna ensamhetskänsla även om vi inte skulle skiljas. Jag har tusentals gånger gjort saker med barnen och känt en klump i magen av önskan om att vara två vuxna.

Jag har sett in i grannars vardagsrumsfönster och sett hela familjen där. Medan min man och far till mina barn har varit i en gemenskap med sina kompisar. Så ofta lämnat mig ensam. Och de gånger vi varit tillsammans en helgkväll har hela mitt väsen känt att det är på låtsas på nåt sätt. Att jag har tur att han är hemma. Att det är tillfälligt. Förr om åren kunde han till och med dumpa mig mitt i en filmkväll. Nån kompis ringde och han drog ut. Det har satt sina spår och gjort att jag ofta väntar på att bli dumpad.

I somras fick jag efter flera års tjat från både mig och barnen med honom till en nöjespark. Efter några timmar sa han att han skulle åka till en kompis men att vi kunde stanna kvar. Så det gjorde han. Åkte därifrån. Och jag blev ensam med barnen. Dumpad. Men så ser inte han det. Han ser bara att han var med oss först. Men både jag och barnen var så snopna. Jaha. Åk då.

Stressar plötsligt upp mig lite över pengar också nu. Börjar tänka på julklappar som om det alls är relevant nu. Men så gör ångest med mig. Sätter igång en stress över allt och ingenting. Det är sånt här folk dricker bort antar jag. För stunden. Och det gör ju inte att man plötsligt har mer pengar till julklappar. Tvärtom ju.

Kanske min ensamhet kommer kännas mindre sedan. För den kommer i praktiken inte bli så mycket större egentligen. Men däremot kanske jag får nån slags makt över min tillvaro som stärker mig. Jag hoppas det.

Jag känner nu när ångesten klingar av (jag började skriva detta för en timme sedan men har gjort saker samtidigt) att det är skönt när min man är borta på jobb. Då behöver jag inte känna mig dumpad, eller att vi låtsas leka familj eller vara orolig för att han dricker. OM jag skulle känna mig ensam i framtiden så är det ju inte hela tiden och dessutom väger andra saker upp det.

Ja bla bla bla. Det tar aldrig slut på tankar här. Men ångesten höll i sig en timme cirka. Ångest och oro över en man som är ute och dricker kan hålla på i 12 timmar oavbrutet så vad är en liten timme? Eller ja det har ju hänt att han druckit ute 24 h också. Det är värre än en liten timme.

För din kommentar Mirabelle G-S!
Så tacksam för att du med dina erfarenheter och längre nykterhet, orkar och vill ta dig tiden att göra det du just gjort?!
Peppat mig på den rätta vägen!
Stort tack?!
/Fibblan ?

Jag är så jävla förbannad så det sprakar om mig. Ikväll fick jag telefonsamtal från en (nu myndig) unge. ”Mamma kan du hämta mig efter jobbet?” Det visar sig att hen behöver eskort hem eftersom hen har blivit dödshotad av ett orten-gäng killar i yngre 20-årsåldern, då hen förhindrade snatteri för många tusentals kronor. De har lovat att de ska ”cutta” MITT BARN, leta upp hens familj och ”cutta” oss också. De behöver inte leta. Imorgon är det jag som går och kräver butikschefen på foton från övervakningskameran. Sen beväpnar jag mig med ett vedträ och letar upp dem. Så ska vi se hur tuffa de är utan tänder och ädlare delar. Jävla as. Min man insisterar på att så kan man inte göra. Nähe. Nästa gång ungen jobbar tänker jag hålla vakt iaf. Och av en ren händelse kommer jag ha en tegelsten i handväskan. Och jävlar nåde dem om de visar sig.

Tack knaskatten för pepp ?? Ja, jag känner att en liten makeover hemma kommer göra att jag känner att det är mitt och barnens hem. Annars kommer jag känna gamla minnen i väggarna. Och det kan bli ganska sorgligt kan jag tänka mig.

Det är så knäppt allting hur jag på nåt sätt fortfarande inte kan föreställa mig livet isär. Kommer det verkligen att ske? För bara mindre än 2 månader sedan var jag fortfarande i läget där jag hade ett årtal besämt för mig när jag skulle lämna honom. Jag hade bestämt mig för att härda ut i 4 år till. Det kändes som otroligt långa år men som ett måste att vänta för barnens skull. Men saker kan hända och accelerera fort...

Jag är böjd att hålla med. Vanligt är skönt. Mer vanlighet åt folket! Kram