Senaste kommentarerna i forumet

är helt hans ansvar.

Och ditt ansvar är att se till att få ett bra liv för din egen skull. Han är långt ner i skiten nu och du kan bara försöka med ett ultimatum, och hålla det !!, och tänka på ditt egna liv !

Och självklart ska du dra iväg en vecka för att andas och tänka över om du verkligen vill leva såhär.

Kram !!

Nu när du skriver ut din situation svart på vitt blir allt väldigt tydligt, eller hur? Klart du inte vill leva så. Nu är du ”bara” 1,5 år in i förhållandet. Precis i startgroparna (enligt mig som nu varit gift i över 20 år). Jag läste inget om gemensamma barn. Det är trassligt att bryta upp, och givetvis en besvikelse att det inte blev som det var tänkt. Men det är sju resor värre när det finns barn och försörjningsbörda att ta hänsyn till. Lycka till!

Tack igen miss lyckad, knaskatten och monday för era hjälpsamma råd och tankar.

Jag känner mig helt vansinnigt låg i dag. Vill gråta och skrika samtidigt som jag känner mig apatisk. Är så själsligt trött.

Min man sökte kontakt med mig flera gånger igår. Han frågade om vi skulle se en film. Jag sa att jag inte orkar. Det brukar jag sällan säga. Men jag kände att ska vi se en film kan jag ändå inte göra det förrän vi pratat igen. Och jag orkar inte prata mer. Orkar inte upprepa allt.

Han skrev nyss ett sms och önskade mig en bra dag. Det har han inte gjort på en månad. Jag vet att det inte är en stor grej men för mig blir det som en kniv i hjärtat.

Han har inte bett om ursäkt. Inte sagt i nyktert tillstånd att han inte vill skiljas. Han bara låtsas som ingenting men med en attityd där det verkar som att han tror vi är ett steg närmare nån slags försoning??

Det sjuka i mitt beteende är att jag tänker hela tiden "dricker han EN gång till så VET jag att vi ska skiljas". Och han dricker ju hela tiden igen och igen men varje gång tänker jag samma sak: "EN gång till och jag vet att han vill skiljas". Men egentligen är det redan för sent.

Igår kom mitt ena barn till mig och sa "förlåt mamma, jag har berättat för två kompisar om dig och pappa. Förlåt". Jag hann tack och lov finna mig i situationen och sa "du behöver absolut inte säga förlåt. Ta tillbaka förlåtet vännen. Du har rätt att prata med dina vänner om saker du är med om". Jag vet att allt kan spridas nu genom dessa kompisar men det struntar jag i. Min man valde att dra in barnen och göra våra problem till barnens problem.

Det är inte officiellt att vi har ansökt om skilsmässa men vill min man ha det hemligt för andra skulle han hållt tyst.

Det räcker att jag går under av alla hemligheter vi har. Men barnen ska inte behöva leva så.

Jag är sjukskriven idag. Kanske blir det hela veckan. Jag vet inte.

Tänker på de krav jag lade fram till min man förut när vi nyss ansökt om skilsmässan. Han har inte uppfyllt ett enda av dem plus att han har dragit in våra barn. Hur kan jag ändå känna att jag inte vet om vi kommer skiljas. Hur kan man vara så i okontroll över sitt eget liv som jag är?

Hur kan jag mitt i min egen olycka tycka synd om honom? Han väljer ju det här varje dag året runt. ☹️

Klokt i vanlig ordning?// Kram Strulan

Först och främst vill jag bara säga att det är suveränt att du här här! Du ska va varmt välkommen!
För det andra så vill jag understryka hur glad och tacksam jag blir när jag hör att någon säger ”det där är ju jag” om det jag skriver om här, det är den finaste belöningen jag kan få nykter - att kunna hjälpa andra till tröst över att inte va ensam. För det är du inte.
Och för mig var det exakt lika dant innan jag själv började skriva, inläggen här var något som gjorde att jag insåg att jag faktiskt inte var ensam.

Min nyktra väg kantas just nu av en enorm tacksamhet, lite mer än vanligt.
Jag är så jävla glad att jag är en fri själ, jag är så tacksam att jag slagit mig fri och att jag kan få känna denna tacksamhet och ödmjukhet inför livet - som jag faktiskt valde.

Jag vet inte hur många gånger jag varit sådär illa däran som du beskrev det, det är många.
Tack för att du vågar dela med dig!

Hur ser dina tankar ut kring framtiden och alkoholen?

Stor kram,
Dee

Både vad gäller biskvier och inloggning här.

Forumet får inte bli ett tvång utan ska förstås finnas som en ventil när behovet finns.

Ha det gott! ?

Kram

I fredags först då förstod jag hur allvarligt det var med mina alkoholvanor. Jag var så alkoholförgiftad att jag inte kunde gå ur sängen, hjärtat galopperad, ångesten skrek i min kropp, kunde knappt ta mig till toaletten, kramper m.m. Värsta känslan jag har haft i hela mitt liv, trodde på allvar att jag skulle dö.
Lördagen något bättre, fortfarande problem med hålla mig upp längre stunder för hjärtat och andningen hängde liksom inte med. Började googla om man kan dö av kraftig bakfylla, det kunde man inte men av alkholförgiftning. Detta skrämde mig så in i helvete. Tänkte är det detta du vill? Ta dö på dig själv sakta men säkert. Kom fram till att det är nu eller aldrig jag måste ta tag i mitt liv.
Efter lite mer googlande hamnade jag här och började läsa era inlägg, framför allt Dee’s. Kunde inte sluta läsa, det var ju jag. Inte i allt men väldigt mycket i tankarna, känslorna, ångesten och det beteendet. Idag är det måndag och börjar må hyfsat bra. Första natten sen i torsdags som jag sovit bra.
En dag i taget och aldrig ta det första glaset ska bli mitt mantra på min resa mot mitt nya liv. Förstår att det kommer bli jävligt tufft och många utmaningar på vägen. Förmodligen mycket ångest, för mitt mående bottnar ju i det.

Tack för en fantastisk läsning på era inlägg.

Har lyssnat på djävulsdansen skriven av sanna Lundell och Ann... i veckan. Minns när det kom på tv:n och tyckte det var märkligt. 5år senare är jag där och dansar. För mig gav den mycket, så testa om det är något för dig ❤

Hej, ja det är lika för oss, fast vi har gått längre. Sökte mig också in i på den här sidan från anhörig forumet då jag behöver få svar hur jag ska göra... denna ilska som min man bär på är lika jobbig som väntan på att han ska dricka igen

Alltså, ni är ju för underbara. ? Vi prestationsmänniskor förstår verkligen varandra. På gott och ont.

Skrev tidigare att jag faktiskt sagt en del kloka saker här genom de två år jag varit aktiv. Hittade ett inlägg från i våras som jag själv känner starkt för. Har raderat sista stycket då det handlade om att jag varit nykter ett par månader, vilket jag tyvärr inte kan skryta med nu. Vill ändå dela med mig, då det kanske kanske kan inge lite hopp för någon annan:

"Val

Svagstark, kan man vara det? Så känner jag mig just nu i alla fall. Svag i tankarna, men ännu så länge stark i övertygelsen.

Häromdagen var det lite gråmulet både ute och inne. Jag gick och tyckte synd om mig själv som inte får dricka. Muttrade över att jag misslyckats så kapitalt med A. Det fanns ingen hejd på eländet: Blä blä blä, bla bla bla, usch usch usch... Fastnade rejält.

Dagen efter gick jag en långpromenad i solskenet. Tankarna började viska om att det är då för synd att jag inte får dricka.

Men så mitt i ett steg slog det mig:

Vadå inte får dricka. Det får jag väl - hur mycket jag vill. Jag har dock gjort ett val att inte dricka. Det är en stor skillnad tankemässigt. Jag får dricka, men väljer att inte göra det. Det är mitt liv, jag bestämmer över mig själv.

Jag har alltid ett val. Hur kidnappad hjärnan än känns ibland är det ändå jag som tar beslutet att dricka eller inte. Så måste det förstås vara, annars är det ju helt kört. Även om autopiloten varit påkopplad och jag rätt som det är har ett glas framför mig är det jag som tar det yttersta beslutet om jag ska föra det till munnen eller inte.

Det är inte lätt, det ska gudarna veta. Tvärtom, det är fruktansvärt jobbigt emellanåt. Men ansvaret vilar ändå till syvende och sist på mig. Jag kan självklart välja att ta hjälp. Tror jag mig inte reda ut det på egen hand finns det massor av stöd, som mediciner, terapi, AA, olika forum. Det är inte ett nederlag, tvärtom.

Ibland måste jag vända och vrida på de här tankarna för att komma vidare. För att underlätta lite lite."

-----

Kom ihåg, hur tufft det än känns så har vi alltid ett val. Om vi inte hade det, kunde vi ge upp direkt. Då skulle ju kampen inte ha någon som helst betydelse. Svagstark eller inte, valet är vårt. Därmed inte sagt att det är lätt.

Kram på er

Fint att du hittat hit.

Du berättar något som jag gissar att många kan känna igen sig i. Både din och din partners situation efter en sommar av mycket alkohol. För dig låter det som att det var ett "parantesbeteende" och att du nu återgår till det vanliga medan det för din partner är en mer omfattande livsstilsförändring. kanske känner du till postakut abstinens? Vid intresse finns lite information här: https://alkoholhjalpen.se/node/49976

Det låter som att ni har varandra som stöd och att ni siktar mot samma mål samtidigt som det sannolikt kommer kräva olika saker av er och ni kanske inte tar riktigt samma väg? Hur talar ni med varandra om detta?

Jag hoppas att din tråd tar fart då den verkligen sätter fingret på hur det kan vara att träffas under mer "alkoholfrekventa" omständigheter och sen landa i vardagen. Hur hanterar vi det? Hur lyfter vi frågan då det blir tydligt att den där vardagen och individuella alkoholkulturen ser olika ut?

Fortsätt gärna skriva här om det känns okej.

Vänligen och välkommen igen
Li-Lo
Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

Nä, så vill jag absolut inte leva då. Har levt i detta nu i 1 1/2 år och det går inte mer. Min dricker inte flera gånger i veckan, utan när det dricks så blir det oftast för mycket. Men det är när ångesten slår till, jag kan ex vara grinig när jag kommer hem från jobbet och det kan sluta i aggression utbrott deluxe el att han super i flera dygn. Kör bil i fyllan, har brandjour påverkad, sms till damer för att såra mig... Hans barn som bor långt borta med mamma anmälde honom till soc för just det här för ca2 år sedan, jag mitt spån trodde det var ett ex som var bitter. Men nu ser jag ju att det är exakt samma jag lever i

Han nykterhet eller onykterhet, och konsekvenserna därav, är hans ansvar. Du ska inte behöva hålla dig nära och vakta på honom. Jag förstår att det är svårt att inte vakta, eftersom konsekvenserna när han dricker säkert påverkar även dig. Vill du leva så? Det är något du måste ta ställning till.

Nu i helgen har jag haft många seriösa funderingar på att jag kanske borde gå till AA.

Men visst är det jätteläskigt!
Jag kommer på hur många ursäkter som helst för att -Nej, inte för mig.. -Är inte så illa däran... -Kanske blir kontraproduktivt om där bara är parkbänksalkisar... osv
Men ingen håller att synas ordentligt i sömmarna.

Vi får leta mod helt enkelt och ge det en chans.

Skickar styrka!

Hur ska jag tänka nu? Önskar att någon från andra sidan kan få mig att förstå så jag gör det rätta för min man. Han har i helgen varit hemma själv, då jag har spenderat ett dygn med vänner. När jag kommer hem idag är han förändrad, uppåt och luktar sprit. Jag kan inte svara om det är gammalt el nytt. Jag blir inte ens arg men less att han ljuger. Han sover på soffan halva dan och lägger sig runt 20.00. Jag hittar i verkstan det som har druckits. Till sak hör, han har brandjour och jag tror mig veta att han inte åker på utryckning full men jag pallar inte att tänka om.... vi har pratat, el jag har pratat, stöttat under en längre period och jag inser att jag är medberoende. Men om jag åker iväg en vecka för att andas, är det rätt el fel? El va råder ni mig att göra i denna situation? Han har varit på beroendeenheten, han har tagit antidepressivt i ca 6-8 veckor, varit nykter en månad, men han har stuckit och varit borta i flera dagar i omgångar och nu senast för en månad sedan. Jag pallar inte mer, vi bor på en liten by som är min hemby och vi har köpt ett stort hemman för ca 1 1/2 år sedan...

Älskar dina betraktelser?Skit i mamman med ungen med städdille?
Härligt att du mår bra och att det går bra// kram Strulan

Härligt att det tuffar på för dig. Fortsätt så!

Så bra att nykterheten börjar kännas som det normala och vanliga. Det är så det ska vara! Du gör det så himla bra. Fortsätt så! Kram!

Vad har du att förlora? Testa!

Till flytt! Här passar du. Tänker att jag kanske vågar hoppa efter om någon månad eller så....

Sjukskriv dig! Om du funderar på det betyder det nog att du behöver det. En skilsmässa är ingenting lättvindigt, och du behöver ju vara klippan för tre personer här, samtidigt som du behöver handskas med nummer fyra som suger energi från dig. Om du behöver återhämtning, se till att få det.

Du har fått så många klokskaper skrivna här redan, så jag kan bara hålla med!
Du gör så rätt och klokt. Bra att du pratar med barnen, tycker jag. De förstår ju och känner av, och behöver få känna att det inte är tabu att ta upp saker. Att deras känslor är okej. Du tänker helt rätt med att inte smutskasta, men ändå vara ärlig. De behöver förstå att det inte är deras fel. Inte ett dugg.
Även om allt låter hemskt jobbigt så känns det ändå som att allt går åt rätt håll! Att ni börjat prata om hur det ska bli sen, att han förstår att du kommer att vara barnens huvudsakliga trygghet framöver. Jag hoppas bara att han kan flytta ut! Att du kan byta lås, så att du aldrig behöver höra hans nyckel i dörren mitt i natten igen. Att du kan skapa ett 100% tryggt hem för dig och dina barn, där saker görs på ditt sätt. Där barnen får sova på helgen tills de vaknar av morgonljus, fågelsång och doft av frukost istället för av bråk och oro alldeles för tidigt. Fantisera om framtiden, måla upp drömbilden - snart är ni där.
KRAM

Jag har fuskat ett tag, inte nämnt det för tänkte att detta kommer jag inte gilla en sekt?
Får ju åka en bit, bor ju en håla.
Är sedan livrädd för sekter och annat skumt, född obstinat.
Men jisses vilken värme och gemenskap jag mötte, ingen krävde något av mig.
Det jag ångrar är att jag inte gick mycket tidigare i livet.
Så testa, det jag hade bestämt att ge det 3 gånger om det inte var något skulle jag inte berätta för någon.
Men nu är jag såld❤️
Kram Strulan
Skall säga att det är 5 gånger nu ?

Ytterligare en nykter helg går till historien :) Klasstjofräset gick strålande. Till min stora överraskning hade jag till och med trevligt. Kors i taket. Tänker att det kanske inte vore helt avskyvärt att lära känna en del av de andra föräldrarna litet närmre. Wow, curb your enthusiasm miss Positive ;) En mamma berättade att hennes ungar har börjat dammsuga huset självmant, och har en aversion mot oordning på sina rum. Henne tänker jag inte lära känna. Avund klär mig inte. Söndagen vigdes åt golf. Det kan ha varit säsongens sista runda. Svingen går ”sådär” iförd lager på lager... på lager... på lager... och ylle på det. Jo, jag är ju en frysfjärt. Min expertis på området ”extremt varma kläder oavsett väder” skulle få vilken polarexpedition som helst att gråta av avund. Hoppas alla forumvänner har haft en fin helg och är laddade inför veckan som nalkas :*

komma med nånting mer än en önskan att sluta dricka. Och man behöver inte säga varken det eller nåt annat. Jo, ofta ombeds man att säga sitt förnamn i slutet av mötet om man inte delat. / mt