Senaste kommentarerna i forumet

Godmorgon!
När jag läser ditt inlägg tänker jag att jag just skydde helgerna de första veckorna. Det var ändå så mycket enklare med vardag- det var inte så att jag var sugen på att dricka en tisdag på jobbet- men via forumet har jag lärt mig att det troligen bara var en tidsfråga.
Ett litet ord som stöd är att efter en tid finns inget kvar att sakna. Det är övergående, rastlöshet, tomhet, saknad. Jag ser hormonerna eller snarare signalsubstanserna i hjärnan som liksom väntar; Fredag- nu kommer snart denna till en början- trevliga dusch av humör-höj alkohol.
När tiden går och ingen alkohol kommer lär de/hjärnan sig att börja jobba på egen hand. Vi är gjorda för att känna glädje över till synes rätt oansenliga saker!
Ledig- sovmorgon- kaffe i sängen (om man gillar det)- åh promenad i solen! Vad jag vill säga främst är att om man ger kropp och knopp chansen att göra jobbet ”glad, avkopplad, njuta av livet ungefär som det ter sig idag” så gör kropp och knopp precis det. Det tar lite tid att komma dit, men dit kommer vi. Önskar dig en fin dag nu! Kram ☀️

Tror på dig! Fortsätt! Kramar

@Andrahalvlek Ja. Det är den där acceptansen som är nyckeln. Så sant. Varats olidliga lätthet:)

Igår var en tuff dag. Jag var så trött. Sov middag två gånger. Kände lust att vara lite lullig eftersom jag inte hade energi att ta itu med något. Lyckades iallafall tvätta och laga middag åt mig och barnen istället för att köra sushi. Min ekonomi behöver saneras efter A och den snabbmat som följer på att man inte orkar laga mat när man är full/väldigt bakis.
Försöker tänka snälla tankar, att det är ok att ge efter för tröttheten, och att inte tänka för mycket på det negativa alkoholen orsakat, utan se framåt istället. Jag ska deala med det jobbiga också men tillsammans med sjuksköterskan på VC eller med min kontakt inom psykiatrin. Då får jag hjälp att hantera ångesten det ger. Det är lättare sagt än gjort att låta bli att tänka på det jobbiga men när de tankarna kommer kontrar jag med att tänka att jag är på nykter dag 10. Att jag gör rätt och bra nu och att jag inte kan ändra på det som varit. Att nu SKA det bli ändring. Långvarig ändring.

@torpet I början är helgerna evighetslånga. När man inte dricker eller är bakfull blir det många timmar över att slå ihjäl. En hobby eller två är bra att få till. Mycket vila blev det i början för mig också. Sova, sova, sova behövde min kropp och knopp.

Bengt Renander i Närvaropodden säger att man ska tänka okej, okej, okej. Tills okejet verkligen landar i magen. Acceptans är nyckelordet.

Kram 🐘

Morgon notering. Dimma ute. Ljuset anländer. En söndag som ska fyllas med varande. Lite matt mentalt känner jag. Min plan är att låta mattheten rinna ut i sanden. Men också en aning om att det är så här det är nu. Att jag kommer att vara tvungen att acceptera, vänja mig och omfamna de här "neutrala" känslolägena. Inte se dem som något negativt. Lära mig att det är så det är att existera. Det är just detta jag har svårt för börjar jag inse. Men ska träna på det. Ska träna på det. Kram alla!

@starten på det nya Tack för att du delar din historia! Starkt och bra av dig att snacka med chefen. Det tog mig säkert 3- 4 månader av nykterhet innan jag ens vågade säga till min chef att jag hade slutat dricka. Många som lider år efter år, när det egentligen räcker med ett enda samtal till sin chef. Ett samtal som räddar ens liv.

Starkt gjort av dig. Jag hade inte vågat det tror jag. Jag känner så väl igen det där att räkna timmar. Jag jobbar åt kommunen och det var standard att ha alkohollås på bilarna några år. Detta under den perioden jag drack som mest. Jag gjorde det till en konst att undvika jobb till efter lunchen där jag var tvungen att ta bilen. Ibland bad jag en stilla bön att det inte skulle ge utslag. Det hände fler än en gång att jag sjukskrev mig pga jag mådde skit och inte ville åka till jobbat och lukta sprit.

Ett rent mirakel att jag klarade mig.

Vill även passa på att gratulera dig till 3 månader och 10 dagar och ett bättre mående.

Just nu skulle jag alltså vara påväg till fest, uppsminkad och kanske med ett glas bubbel innanför västen? Vem vet hur det sedan skulle ha gått, kanske skulle jag kunnat hålla mig på en rimlig nivå, men risken finns ju absolut att jag inom några timmar hade varit riktigt slirig, kanske till och med pinsamt full. Imorgon hade jag garanterat vaknat med hjärtklappning, torra och svidande ögon, äcklig torr smak i munnen och kanske också skenande ångest och panik (oavsett om det funnits skäl till det.) Jag är glad att jag istället kommer vakna, om inte pigg, så åtminstone inte bakfull och jävlig. Och ikväll får jag njuta av lugn och ro med sambo och barn i soffan framför en film. Känner i djupet av mig själv enbart tacksamhet över den inställda festen nu. Det hade jag faktiskt aldrig trott precis där i början! Hoppas att ni får en fin kväll 🍁

@Andrahalvlek Ja, den är bra!

Tack för era inlägg! Dagen makar sig framåt. Känns bra trots allt. Mer nöjd än uppåt väggarna lycklig. Men det är inte att förakta. Tvärtom! Kramar

Har inte så mycket att tillägga förutom att jag är full av beundran hur du reser dig från avgrunden.

Lördag och fick sovit ut ordentligt inatt, somnade runt 22 och vaknade 7.30, var längesedan det hände.
Antingen har jag suttit uppe sent och druckit vin på helgerna eller så har dottern väckt mig vid 5, inte ofta man fått vara både nykter och utsövd.

Det mesta av stressen från igår har släppt, den ligger fortfarande latent men inte lika framträdande.

Ska bli skönt att få veta vad som är fel på magen på måndag, åtminstone en källa till stress som försvinner.

Har varit alldeles för mycket stress det senaste året, först blev dottern sjuk i januari, sedan har det varit kaos på jobbet sedan i maj och för två månader sedan började min egen mage att krångla, antagligen utlöst av stressen. Stressen har lindrats av alkohol på helgerna och nu måste jag hitta något annat sätt att hantera det.

Förhoppningsvis får vi ordning på dotterns sjukdom snart, hon har nyligen påbörjat en ny behandling som vi hoppas kan hjälpa och får jag dessutom besked om vad som är fel på mig kan vi börja ta tag i det också.

Med problemen på hemmafronten under kontroll borde jag kunna hantera situationen på jobbet och med stressen under kontroll hoppas jag att alkoholsuget ska minska också.

@Axianne Väldigt stor igenkänning här på allt du beskriver.❤️Jag minns vilken lättnad det var när ” blipp” infördes på systemet så jag slapp vrålskämmas för att försöka knappa in pin-koden med skakande händer. Jag har snart varit nykter i två år nu. Det är det bästa som har hänt mig i livet, och då har jag ändå två barn.

Var stolt för dina 55 dagar! Att du har klarat av att ta dig ur skiten är är en stor bedrift, och en härlig frihet som är värt allt kämpande till 100 procent.

Kram 🤗

Hej @torpet
Med tiden försvinner tråkigheten för man fyller på sitt liv med annat, i takt med att man blir nykter. Idag tänker jag ofta att jag verkligen inte har TID för alkohol i mitt liv, inte för att jag har så fullt upp men tex återhämtning och slappande kräver sitt, det tycker jag aldrig känns tråkigt.
Och fortsätt hänga här, en god vana för en god sak! Heja dig och kram!

Idag har jag varit nykter i 3 månader och 10 dagar, men tänker inte fokusera på det nu utan ska skriva istället skriva hur det var innan jag började skriva här..

Jag har haft problem med alkoholen länge, men då jag inte bodde i samma stad som flesta i min närhet så var det rätt lätt att skärpa till sig en helg vid besök, men det började bli ett stort problem när jag flyttade hem och det började märkas mer tydligt eller ja kanske inte märkas men jag hade iaf svårare att dölja ett drickande som då var helgerna och kanske någon vardag.
Allt eftersom som stress och ja covid kom så gjorde restriktionerna det ännu lättare att mest vara hemma och dricka och om jag nu träffade någon ute så blev det oftast öl innan och efter, kände väl troligen att jag inte fungerade utan alkohol. Här blev det också en 6-8 öl typ dagligen, minns med fasa abstinens på jobbet då framförallt skakningar som var lite svåra att förklara bort men det gick eller ingen sa iaf något, jag minns också att jag knappt fick in visa i maskinen på systemet och hur det kändes som alla tittade på mig.. Fy det var verkligen pinsamt men jag var nöjd iaf jag visste att det skulle kännas bättre inom 15 minuter.

Mitt i allt det här så skulle min arbetsplats läggas ner, vi hamnade i en omställningsprocess som tog rätt mycket energi, jag var också skyddsombud då så jag hade rätt fullt, och en hel del pratade med mig om hur de kände, jag lyssnade, men kunde inte alls släppa det eller jo med alkoholens hjälp så gick det bra, jag sov ju på natten åtminstone men att jag hade ångest och mådde skit ja det var ju inga problem det blev ju bättre efter dagen eller kl 10:00 på lördagar, eller folköl på söndagar det blev också alltid återställare på helgerna, jag lyckades faktiskt hålla mig borta från det på vardagarna, troligen på grund av att jag inte kunde få i mig någon vätska alls så tidigt.

2020 slutade med att jag byte arbetsplats till ett område jag inte hade valt själv och inte heller kan lika bra som mitt ex jobb, dessutom så var jag tvungen att köra bil i tjänsten.. Jag tänkte nog att detta skulle bli en ny start och jag skulle börja ta hand om mig bättre, sämre går ju knappt.
Det blev förstår inget alls med det, men jag undvik att köra bil hela förmiddagen, jag fick börja planera mitt drickande för ibland var jag tvungen att köra tidigt. Stressen av att vara ny och osäker fick mig att må sämre men jag hade ju min medicin.. Covid gjorde att korttidsfrånvaron var rätt enkel att förklara, men jag började känna att mitt psyke tog stryk på riktigt jag isolerade mig nästan totalt, undvik egentligen allt jag kunde undvika för jag orkade verkligen inte med mig själv och var rätt nöjd bara jag fick i mig alkohol sedan att jag mådde skit, lägenheten såg ut som ja inte allt för välstädad var inte så viktigt det skulle jag fixa imorgon, men så var det hela tiden.

Mitt mående började uppmärksammas på arbetsplatsen, jag gjorde väl i ärlighetens namn inte ett så himla bra jobb heller någon gång i Maj så pratade min chef med mig jag hade väl någon lam förklaring som jag inte minns idag.

Men jag hade börjat tröttna och hade ofta tankar att det här är sista ölen sedan ska jag sluta, det blev aldrig så jag tänkte bara en till det gör ju ingen skada, så rullade det på ett tag. Jag funderade på hur jag skulle ta mig ur det för jag ville verkligen sluta men visste inte hur.

Jag bestämde mig faktiskt på jobbet när jag fick en fråga om jag kunde göra ett hembesök 07:30, min första tanke var att börja räkna ut när jag skulle behöva sluta dricka för att kunna köra bil kl 7:00 där och då brast något för mig och jag orkade verkligen inte med det livet längre orkade inte planera och känna ångest dagligen, jag ville inte orkade inte ha det livet längre.

Jag gjorde färdigt mina hembesök, bröt ihop totalt i bilen och den ångesten känner jag faktiskt lite nu när jag skriver detta. Men jag tog mig tillbaka till kontoret, jag hade bestämt mig för att berätta för min chef för jag visste att jag inte skulle fixa det själv eller klara det utan stöd och hjälp, jag skulle heller aldrig berätta för en läkare utan det var tvunget att bli min chef pga att jag litar på henne, men den rädslan den var grym. Det föll sig också så att vi tidigare den dagen hade haft en rehabsamtal pga korttidsfrånvaro och då frågar man rutinmässigt om alkohol problem.. Jag ljög nej nej jag har inga problem... Då hade jag väl druckit runt 7 starköl dan innan men nej inga problem alls..

Jag minns att jag satt och väntade på henne, vi har kontoren jämte varandra, hon hade väl egentligen inte tid men jag ville inte gå hem utan att berättat för då skulle det väl inte bli av... Så ja tillslut så fick jag lite tid och jag berättade att jag har problem med alkohol idag vet jag att det är ett beroende..

Det var ett bra samtal, och resten finns i nog här i tråden, det känns rätt bra att ha skrivit ner det, jag har berättat det x antal gånger nu men skönt att ha det svart på vit...

God förmiddag
Temat i min tråd heter kaffe 😍 nej inte bara men det har verkligen blivit nästan en helig ritual som jag också höjt upp. Ritualer, det vi mår bra av, är ju också hemsnickrat- vi äger i någon mån makten över; nu stannar jag i den här stunden. Jag är nykter. Jag mår bra. Min kropp är i vila, inte hela tiden kämpande.
Jag tycker det är berörande att läsa det du skriver. Hoppfullt. Och på något väldigt existentiellt sätt, den grundläggande viljan att leva.
Jag har också tackat Gud under min nyktra resa. Jag är ingen som går i kyrkan särskilt ofta men jag har haft ett väldigt behov av att känna att; nån går bredvid. Nån orkar lite mer än jag. Nån vill ett gott liv, det finns som en underliggande kraft i själva - levandet? Sen är den kanske inte alltid så in your face varenda dag. Men jag behöver känna att det finns en till vilja bortom viljan. Det har varit möjligt att göra det. När jag blev nykter. När jag skiljde mig för många år sedan= major livskris. Då, i det fria fall jag liksom hoppade ner i. Kände jag- kanske till och med såg, en större hand under mitt liv; nånting tar emot. Jag kommer inte krossas mot gatstenarna även om det kändes så många dagar.
Forumet har också varit en stor och trygg hand som låtit mig vila, tro, och framförallt försäkrat mig om att människor ihop, kan åstadkomma stora saker, genom att vara människor.
Jag hoppas hoppas att du tillåter dig att känna att här finns faktiskt många som önskar och hoppas och framförallt- tror på dig.
Ett lite osorterat inlägg, kortfattat: heja dig!
Kram 🍂

@Axianne Så härligt (och sorgligt) att läsa, vilken resa du gör! Vi har alla vår historia, du berättar så beskrivande om din...Det känns som att den här gången är du verkligen på rätt väg! Ser fram mot att du berättar vidare... Ha en fin dag! 🤗Och en kopp kaffe är inte så dumt... 👍

@torpet Kram och peppningar tillbaks! 💙

@Sisyfos Tack för kloka ord. Jag missade ditt inlägg först, har inte fått kläm på tekniken ännu. 🙃 Jo, jag tar multivitamin varje dag nu. Just bristen på B-vitamin känner jag till av erfarenhet. Har tappat mycket hår efter de värsta perioderna av supande. Ha en fin lördag!

Igenkänning. Kram.

Dag 55.
Jag vet inte om det är lite fånigt att räkna dagar, men jag har ju en app som med vackra bilder och uppmuntrande citat talar om för mig hur länge det gått sedan jag tömde min sista bag-in-box, och det finns trots allt lite tillfredsställelse i att se hur nollan försvinner bort samtidigt som kroppen får en liten chans att återhämta sig. Jag har inte varit nykter så här länge utan att det funnits en piska över mitt huvud förut. Eller en morot. "Bara den här månaden, så kan jag unna mig sedan ... " Alltid nästa fylla som hägrar bortom de påtvingade nyktra dagarna.

Om jag rannsakar mitt samvete så måste jag erkänna att jag ständigt levt med vissheten att jag kommer att dricka igen och den enfaldiga tron att kunna supa måttligt. Samtidigt som jag gått på AA-möten eller varit i behandling så har jag innerst inne närt den där lilla vissheten att jag kommer att ta en fylla snart igen, men att jag behöver hålla upp först. Jag har gjort det jag ska för att det har förväntats av mig eller snarare krävts. Inte av mig själv, utan av arbetsgivare eller samhället i övrigt. Och så snart minsta anledning dykt upp har jag brutit min nykterhet. Fira något? Inte så ofta, men då har jag druckit. Ledsen över något? Ja, då har jag verkligen hittat skäl att dricka.

Ingen kräver ett skit av mig idag. Inte ens jag själv. Jag måste inte vara nykter och det står mig fritt att supa ned mig igen om jag så önskar. Det finns ingen provtagning bakom nästa hörn, ingen alkometer att blåsa i. Däremot hyser jag en innerlig och mycket välgrundad avsky. Jag blir ärligt äcklad vid tanken på att dricka. Jag mår faktiskt kroppsligen illa bara av att minnas hur jag brukade hälla upp i ölglas och djupandas några gånger innan jag svepte allt och försökte låta bli att känna smaken av det sura billiga vinet. Oftast fick jag kämpa emot för att inte kräkas. Jag svepte företrädesvis i mig på fastande mage och då ville ju kroppen självklart att skiten skulle upp igen, medan den alkoholskadade hjärnan begärde att få känna verkan så snabbt som möjligt.

På tal om rus, så tror jag inte att jag känt vare sig berusning eller den fnittriga, bubblande känslan som många förknippar med att ta sig ett glas. Det är många år sedan jag upplevde en positiv känsla av alkohol. För mig har det handlat om att få sova, glömma min situation och döva ångesten ett tag. Att skjuta upp verkligheten har varit det primära syftet med mitt supande. Jag har egentligen inte känt mig full eller speciellt berusad på länge. Det har krävts stora mängder alkohol för att få effekt och när jag slutligen nått dithän har jag helt enkelt sovit så mycket jag kunnat.

Ångesten har slagit klorna i mig så fort jag närmat mig vaket tillstånd igen, och sömnen på alkohol har givetvis varit usel. Sedan ska vi inte tala om paniken när jag vaknat och insett att mitt förråd tagit slut. I de lägena har det inte funnits någon sans eller smart tanke i mitt huvud. Söndagarna är de dagar då jag vanligtvis haft den här abstinenspaniken och försökt resonera med mig själv. Jag SKA INTE gå till krogen, skämmas bland söndagsbrunchande familjer för att alla ser vilken loser jag är, och supa bort pengar som inte finns. Jag SKA INTE beställa take-away på kinakrogen och svepa ett glas rött medan jag väntar och sedan inte vilja äta det jag köpt (för att jag tänkt att maten kommer dämpa ruset). Ibland har jag lyckats hålla mig i skinnet tills nästa vardag, men många, många gånger i stället hänfallit till att supa även på söndagen trots att Systembolagsspriten varit slut sedan lördag kväll.

Med de mängder jag konsumerat har jag dock inte upplevt bakfylla alls på åratal, men det är ju en del av utvecklingen när man går djupare in i alkoholismen. Jag blir sällan nykter nog att vara bakis, tror jag. Abstinensen har varit desto värre. Kanske inte lika fruktansvärd som den gången jag åkte in på akuten, men varje söndagsnedtrappning och natt till måndag har inneburit svettiga lakan, krypande känsla i kroppen, darrningar, frossa, hjärtklappning och förstås svår ångest. Ibland har jag stått i kassan på Systembolaget med solglasögon på och mintpastill i munnen klockan 10:01 på måndagen och skämts över att mina händer skakat så illa att det borde givit utslag på richterskalan. 🤢🤮

Det är "bara" 55 dagar som gått, men det känns som en evighet, i positiv bemärkelse. Jag tackar Gud för varje dag jag är befriad från viljan att dricka och för varje dag som tillkommer. Jag sover "på riktigt" på nätterna nu. Inte drogad med vin. Söndagarna har varit lugna och avslappnade. Måndagsmorgnarna har inneburit en annan rutin. Att njuta i lugn och ro av mitt kaffe i stället för jakten på mer vin är en känsla jag nästan hade glömt. Jag kom på härom dagen att jag börjat dricka kaffe igen och hade nästan glömt hur gott det är. Det är en underbar dryck jag lagt åt sidan när jag supit. Jag tror min kropp och mina sinnen börjar vakna till liv igen.

Jag önskar alla en fin lördag, och stora varma styrkekramar till alla som kämpar! 💖💖

@torpet Ett annat trick jag brukar praktisera är att jag lurar mig själv med att jag ”bara ska kika på det lite”. Och vips är jag igång och flowet infinner sig i bästa fall dessutom.

Kram 🐘

@torpet Ett trick är att göra direkt när man ändå fått upp farten liksom. Städa direkt när man kommer hem från promenaden, och äta efteråt. Eller som i ditt fall - göra det du ska direkt när du kommer hem från gymmet och sen äta lång brunch. Men då behöver du stödmata dig lite tror jag. Man behöver bränsle för att orka också, inte minst hjärnan.

Kram 🐘

Jag har redan nu märkt av ökad energi och lust att göra saker. Spelade kort med yngsta barnet igår (ovanligt för mig att göra något med barnen som inte är nödvändigt, jag har inte orkat förut) och hade faktiskt roligt. Äkta roligt, inte inbädddat i en alkoholdimma. @Sisyfos