Senaste kommentarerna i forumet

@Ny dag Absolut! I feel you! 100% Förr kunde jag ibland längta till våra särboveckor bara för att få sitta i min ensamhet och dricka i min takt. Vad jag ville. Jag kunde säga att jag skulle träffa en kompis och dricka vin - men i själva verket satt jag hemma och drack i min ensamhet och det var legit att vara onykter senare på kvällen - jag hade ju träffat en kompis.

Jag kan absolut föra början till en dialog nu också men skrattar högt halvvägs in i tanken eftersom den är löjeväckande! Jag måste vara rädd om det jag har genom att vara rädd om mig. Allt du sätter före din nykterhet kommer du att förlora. Inte nu eller kanske inte denna gången ... eller nästa... eller?! Välj dig min vän ❤️

Hej 👋🏼 Det finns alltid en sista dag 1. Kanske det var din nu? Var började det egentligen gå fel? Jag har läst och hört att vi planerar våra återfall länge. Kan du härleda det till före PMS och sånt? För om du kan det så är chansen stor att du kan mota Olle i grind tidigare nästa gång
🩵

@Flarran Alltid spännande tankar från dig 🥰 lite som jag skrev om att hålla mörkret tillräckligt levande för att inte gå ner på den stigen. Du är bättre förberedd på livets överraskningar också. Stanna i ljuset 🙏🏼

@jojje1970 Hej 👋🏼 Skönt att kunna byta skift sådär 🙏🏼 Heja dig!
🩵

När en dörr stängs, så öppnas en annan var tanken och känslan jag hade i stunden direkt efter att jag vaknade till på eftermiddagen efter en timmes halvdvala. Har alltid trots grotesk överkonsumtion av alkohol genom åren haft en rätt så god fantasi liksom. Det känner jag då till genom inte minst mitt musicerande och komponerande i terapisyfte genom åren. Som ny-nykter tycks fantasin vaknat till på riktigt och tagit ett litet kliv upp på en ny platå eller våningsplan så att säga.

För i drömmen jag nyss hade så föresvävade mig en lustigt stark tanke och känsla om otaliga parallella universum där varje människa hade sitt eget universum att befinna sig i och utvecklas i som tänkande andevarelse i mänsklig form. Det hela var väl en fantasi som kanske grundade sig på det här med själavandring och sci-fi-genren och delvis även på filosofiska tankegångar om tid och rum liksom från idén i bland annat filmen Tillbaka till Framtiden på något sätt. Men i min dröm så hade min fantasi verkligen nyktert liksom slagit sig loss och levde sitt eget liv alltså.

Tanken sade till mig att nu har känslan lekt med tanken om högre höjder och att allt man känner till och tror sig veta kanske bara är som ett enda stort dataspel som man befinner sig i för att man som människa kanske ska få möjlighet att utvecklas till sin fulla andliga och själsligt sett ultimata nivå. Tror att jag när jag vaknade till, tänkte att det här kan ju vara idén till ett nytt och intressant dataspel för de som kan tänka sig att varje människa är så unik att Gud fader skaparen kanske har givit oss alla var sitt universum att utvecklas i liksom.

Tror att idén nog bygger på en tanke om att jag som rätt ung ofta fantiserade för mig själv om att jag nog hade återfötts till mig själv flera gånger i denna värld. Alltså fått starta om gång på gång vid samma punkt. Detta efter att ha avslutat min jordevandring för egen hand i förtid på diverse olika sätt och av olika anledningar. Jag hade alltså enligt min egen fantasi alltså inte vandrat hela den väg som dataspelets tillverkare hade förprogrammerat och lagt upp alltså. Nog kan man allt drömma lite konstiga grejer, och nog är man tacksam till skaparen för den fantasi som man har, som väl gör livet mera intressant. Minns ord av nån musikartist som väl lär ha sagt ord som att man inte ska kritisera sånt som man inte förstår, eller hur det var.

Som nykter och alkoholfri när man kliver ut i världen med nyktra ögon så är det nog faktiskt som det lär ha sagts, att när en dörr stängts så öppnas en annan. Skulle i stunden inte vilja vara berusad fast jag väl är trött på det mesta i stunden och behöver vila, utan kör nykter ändå vidare med en dag i taget och ser väl vad livet har för överraskningar att bjuda på. Men nu tror jag faktiskt att det är dags för en slurk med någon god alkoholfri dryck. Men då jag inte kan bestämma mig för vad, så får det bli en slurk av vattnet som jag har i glaset på köksbordet.

Ha en fin kväll!

@Ny dag Tack så mycket 🙏🏼 och välkommen ombord 👮🏼 🎫 (fanns ingen konduktör så det fick bli en polis men säg inget nån kanske tar illa upp).. 😅 Nä jag är väl en lite udda fågel - hör inte hemma någonstans egentligen så jag försöker skapa ett utrymme där jag ändå bjuder in alla. Ja det känns som att jag är ganska klar - det är väl bara ett enstaka glas någon gång ibland som står mellan mig och alkoholfri - men det skulle kännas förljuget av mig att skriva där eftersom det faktiskt inte är samt ☺️ Jag tror inte heller att jag har något beroende men jag har ABSOLUT haft ett osunt förhållande till alkohol. Mitt bästa förhållande till alkohol har jag nu - lever och mår bra och alkohol eller tankar på den existerar egentligen inte. Den enda gång jag tänker på den är då jag reflekterar här eller tvärtom att jag har tänkt och gör reflektionen här iaf.

Hur går det för dig? 🥰
🩵

@Carisie Du går från insikt till insikt👍❤️! Ska bli spännande att följa med på 🛤️! Kommer absolut följa dig även om du inte är på alkoholfri-sidan som jag. Jag tror du är jätteviktig här på forumet, din inställning till ett glas eller två överensstämmer typ med hur jag tror att de som inte har ett beroende resonerar. 🥰❤️

Dag 16
Det var rätt skönt att vara tillbaka på jobbet. Och jag har fått min önskan om att byta arbetspass från dag skift till eftermiddag/kväll . Så jäkla skönt.
Min nya arbetstider blir 14.30 till 23.15
Kommer inte hinna tänka på alkohol före eller efter. Det här kommer att göra saken lite lättare 👍🏻

Här är den nu då och jag med den - den nya tråden. Jag tror på att skapa nya forum då förutsättningarna förändras och det har de ju för mig. Jag har nya mål och då får M/S Carisie läggas upp i torrdocka inför ägarbyte. Hon har tjänat mig väl och tagit mig dit jag är idag. Jag har ändå ägnat en stund åt att läsa igenom alla mina inlägg och alla svar jag fått. Lite sorgset att några bekantskaper försvunnit (kom tillbaka!) men nya har uppstått. Tacksam för allt som alla givit i form av tankar, andra perspektiv och även handgripliga råd 🩵

Just dagens inlägg kommer att bli långt eftersom det är många tankar och ord jag vill få ner eftersom det här är mitt avstamp in i nästa framtid. Jag kanske kommer att göra flera? Det får tiden utvisa. Men om du har tänkt läsa hela det här inlägget så se till att du är nykissad och kanske har gjort en kopp kaffe eller hällt upp en kanna vatten. Nu åker vi tåg 🚂

Nu är det sex månader sedan jag hittade hit och jag kastade mig rakt in i AH med hull och hår utan att egentligen ha en aning om vad jag skulle få eller uppnå med mitt medlemsskap. Det jag egentligen hade i fokus var självhjälpsprogrammet som jag omgående bestämde mig för att göra ett avsnitt i veckan av för att kunna reflektera över mina svar och därigenom vara 100% ärlig mot mig själv. Upptäckte alkoholkalendern - vilket suveränt redskap! Jag är ingen vän av långa listor man ska pricka av - men kalendern ger ju en rå och ärlig bild av hur mitt alkoholintag ser ut så länge jag är ärlig mot mig själv. 📅 Det var lite roligt att läsa igenom mina gamla inlägg men också väldigt tydligt för mig att jag stödde mig på min budget (max 4 glas/v fördelat på max 2 dagar) som en krycka. Ifall jag skulle halta. Ifall tillfälle skulle ges. Ifall jag blev sugen. Detta trots att jag faktiskt inte kände något sug. Jag vågade helt enkelt inte lita på mig själv och däri fungerade ju kryckan - den gav mig trygghet och förvissning att även om jag drack något alkoholhaltigt så skulle jag inte ramla ner i diket och möta ytterligare en karatefylla 🥷🏽. Men ju längre tid som passerat så har jag mer och mer insett att jag inte behöver min budget för att "låta bli" att dricka eftersom det nu är mer eller mindre normaliserat för mig att inte dricka. Det hör snarare till undantagen att jag dricker alkohol men då fungerar budgeten som en kompass.

Min kompass är en av ämnena jag vill ta upp i den här marathonposten 🧭 Med nya mål får jag på nytt ställa in min kompass och nu står den mot "N" som i "Nykter". Det har ju slumpat sig så under resans gång har känt att jag inte är sugen, inte vill ha eller tackat nej till alkohol utan någon speciell anledning. Det har lett till att jag insett hur oviktig alkoholen har blivit i mitt liv genom att bara ändra mitt mindset. Sanningen är ju att jag inte behöver alkohol för att överleva så varför skulle jag egentligen vilja ha den? Här kommer ett impopulärt ord hos gemene man "alkoholromantik". När jag ställde frågan om kaffe då en medarbetare frågade mig om att hänga en stund efter jobbet så fick jag till svar att hon inte ville ha nåt "tråkkaffe" men kunde tänka sig en kopp sprit. Jag funderade på var alla trevliga caféstunder efter jobbet tagit vägen och kände mig som en tant. Mitt mål i första stadiet var att sluta slentriandricka. Om det är någon som inte hängde med då så är min definition av slentriandricka den där ölen på en tisdag för att man kan, dricka ur vinet från i lördags innan det blir surt, dricka öl till fotbollen på en söndag för att det hör till osv osv listan kan göras lång. Sedan mina kaffestunder med kollegor övergick till AW någon gång i början på 2000-talet så har alkohol normaliserats i samhället på ett helt nytt sätt. Till och med på barnkalas serverar man bubbel till föräldrar vars barn är på kalaset. När jag var liten (på 70-talet) gick man antingen själv till kalaset eller blev avlämnad och födelsedagsbarnets föräldrar var med och lekte och styrde upp. Vad hände? Plötsligt (nåja) befinner vi oss i en vardag där alkohol ska vara implementerat överallt (inte på körskolan kanske) - ni vet säkert hur jag menar. Å den ljusa sidan måste jag säga att jag tycker det är toppen att det finns så många alkoholfria alternativ och jag upplever också att ingen höjer ett ögonbryn när jag säger att jag inte vill ha alkohol. Ingen frågar varför. Det var inte jättemånga år sen jag (eller jo 2007 men det känns som igår) jag var med på Viktväktarna och det ojades å det grövsta och i det oändligaste om varför jag inte ville ha vin eller öl på krogen eller till middag. Sanningen är att jag aldrig BEHÖVT alkoholen för att ha kul eller vara social och pratsam 😄. Nu simmade jag ur bild lite men åter till kompassen som håller mig på spåret mot mitt mål och som får vippa över ett par grader åt "V" som i "visst intag" som jag vill, och bestämmer, är då det är något speciellt att fira. Slentriandrickandet är över och härmed är även när-andan-faller-på-drickandet över då bägge sorterna SKULLE kunna leda till autopilot och att dricka av bara farten som om vin vore vatten. Kanske inte första gången eller andra men NÅN gång och det är DEN gången jag inte vill vara med om.

Jag vill också prata om min hittade pusselbit 🧩 och om insikten om att ett återfall är planerat sedan länge som jag hört om i mina poddar men inte riktigt kunnat sätta fingret på eller hittat ett bra sätt att relatera till förrän jag plötsligt skrev orden själv som svar i ett inlägg, då såg det ut såhär:
"Alltså du & jag har samma "klocka" 4️⃣ dagar. Där -tick-tick-boom 💣 börjar förhandlingen. Drack jag egentligen så mycket? Blev jag fullare då? Inte än han var på midsommar iaf! Det var väl inte hela världen? Sen har det smugit tillbaka till vardagsdrickande igen.. alltså fre lör varje vecka och ibland nån vardag.. med ökad frekvens följer ökad tolerans och det är väl där och då jag lagt upp det för nästa karatefylla som ligger 6 månader bort idé 💡 Haleluleja! Där kom min saknade pusselbit! TACK! Som jag letat efter den! ”

Jag har alltså planerat mina karatefyllor! Jag visste bara inte om det! Nu vet jag och här ska inte innehas en enda bältesfärg i karatefylla! Jag kan också i efterhand se hur det smugit sig på mig. Genom att inte vara öppen och ärlig med min make, mycket på grund av skuld och skam, har
ett icke-bearbetande av karatefyllan försiggått. Genom att aktivt blunda för karatefyllan och dess faktiska konsekvenser och ett sopa-under-mattan-beteende för att sedan kunna kliva upp på sedan tidigare utstakad bana då ”rimlig tid” förflutit. Inte någon gång under tiden jag drack vad jag då ansåg måttligt oftast hade jag en tanke på att jag kunde förlora min make. NU är jag mer rädd om honom än någonsin och det bästa sättet för mig att vara rädd om honom är att vara rädd om mig ❤️. Men det är svårt att vara rädd om sig och att älska sig själv när man hela tiden bär på ett visst mått självförakt och självhat. Skam för hur man beter sig eller hur man får andra att känna. Men nykterhet tar bort (en del) dåliga känslor och de känslor som kommer till mig får jag deala med i nyktert tillstånd.

En av känslorna, av igenkänning, jag fick deala med helt nyligen var då jag lyssnade på "en beroendepodd" då Hanna Hellquist var gäst och berättar hur hon på sitt lantställe i Grums hade en BiB i skafferiet och hur hon inte kunde låta bli redan då hon vaknade hälla upp ett dricksglas och svepa det. Hon visste att dagen skulle gå åt helvete och att hon skulle däcka kl 14 men kunde inte låta bli att göra det ändå. Rebecka som intervjuar Hanna säger då något i stil med att den aktiva alkoholisten Rebecka hade älskat en sån dag. Inga människor som ska passas upp på, vin och kanske cigg. När hon säger det så går det upp ett litet ljus för mig att det skulle jag också gillat förr. När jag var ensam och gjorde det som föll mig in (det såg vi ju hur det gick) DÅ skulle jag också gillat en sån dag - men nu ger den mig bara besk smak i munnen och för mina tankar in på hur det ändå var ett mörker. Där och då tyckte jag inte det. Där och då tyckte jag att jag var vuxen (40+) och gjorde vad jag vill, när jag vill och för att jag kan. Ni kan inte ana hur många inlägg jag aktivt raderar då de kommer upp som minnen på Facebook som är taggade med #förattjagkan. Jag plockar bort dem ett efter ett och i februari nästa år är de slut.

Även om jag gör en aktiv utrensning av mitt etylmarinerade liv så tror jag att det är viktigt att hålla minnet av "mörkret" levande. Inte att vältra sig i eller på något sätt självömka att det var så synd om mig då. Tvärtom så tror jag att ett levande minne av mitt mörker kommer att hindra mig från att frivilligt slå in på den stigen igen. Att leva i sjukdom vs tillfrisknande kan vara att inte glömma mörkret då det håller behovet av att vara nykter levande. Att vara fri.

Slutligen (äntligen tänker ni) vill jag ta med samma stycken jag skrev ner vid min avräkning i juni

Under den här tiden har jag funnit pusselbitar till mitt beteende och lärt känna mig själv och bearbetat min relation till alkohol och känner mig stärkt. Jag tar med mig några godbitar jag vill dela med er in i framtiden. Jag måste också säga att jag inte myntat uttrycken men de är bra att stödja sig på tycker jag

🩵 Sinnesrobönen. "ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra, mod att förändra det jag kan, och förstånd att inse skillnaden. Den enda som äger dina beslut i slutändan är du.

🩵 "Det finns de som inte förmår att vara ärliga - för dem är chanserna mindre". Att inte vara ärlig om sitt drickande är som att föröka gå ner i vikt men trycka i sig bullar när ingen ser. Finns det ingen människa i din närvaro som du vågar anförtro dig till - ljug inte för dig själv i alla fall.

🩵 "Allt du sätter före din nykterhet (måttlighet i mitt fall) kommer du att förlora. Jag vet inte hur många gånger jag skrivit att det kommer aldrig vara värt för mig att förlora det jag har främst familjen.

Jag har även sagt förr att jag inte kommer att tveka att stänga dörren HELT till alkohol om det här inte funkar för mig. Jag har också bestämt mig för att lägga om min morgonrutin i Kaffestugan då jag känner att den (i sig) inte tillför min vidare väg framåt något men också att jag inte tillför något för de som skriver där. Jag önskar dock att det funnits nåt mittemellanforum eftersom jag inte är 100% nykter så jag håller mig på måttligtsidan tills vidare🥰 så jag inte gör nåt övertramp.

Det var allt. För nu. Jag välkomnar alla som känner sig manade att hoppa in i min tråd oavsett "tillhörighet" - högt & lågt.
🩵

@Maskot82 Klok reflektion. Många av oss här på forumet brukar likna det vid att vi backat från stupets kant. Vi vet att det kan sluta på ravinens botten. Vi vet för andra har gått den vägen före oss. I mitt fall min pappa, som dog med söndertrasad lever vid 63 års ålder. Han nådde botten för oss båda. När jag märkte att mitt drickande levlat upp ett snäpp - ökad tolerans, ökat antal minnesluckor och ökat illamående dagen efter - så valde jag att backa från stupets kant. Jag såg min framtid på botten, jag ville inte dit.

Kram 🐘

@idisen stort grattis – du har tagit ett bra beslut!

Välkommen hit, jag hejar på dig hela vägen. Skriv och läs mycket, här kommer du få stöd, pepp och massor med kloka råd.

Kram

Jag har äntligen blivit ärlig mot mig själv och min familj gällande mitt drickande. Jag har läst nästan konstant i forumet de senaste 24 timmarna och det har hjälpt mig massor. Jag har pratat med min familj. Jag har pratat med min arbetsgivare. Idag kontaktade jag även vården och har en plan. Det känns så oerhört befriande att inte smyga längre. Nu är det dags!!

Dag 5 utan A, igen.
Har äntligen lyckats sovit lite och känner mig lite starkare mentalt även om tankarna snurrar hit och dit.
Nu börjar det riktiga jobbet, ändra tankesätt och skaffa nya vanor. Ser fram emot kvällens möte även om jag helst hade gömt mig under täcket ett tag till...

En vecka har gått nu men har fortfarande ångest och det vänder sig i magen när jag tänker på alkohol.

Den brutala sanningen som jag egentligen vetat om länge är att jag kommer förstöra mitt liv och förlora det jag har om jag fortsätter dricka. Vet ju aldrig när den gången då jag klappar igenom och gör något dumt eller klantigt sker.
Skulle jag ställa mig på en höjd och hoppa om jag visste att det kanske skulle bli så att jag dog eller blev förlamad? Bara för det fria fallets kittel liksom…

Men med alkoholen så är riskbedömningen sämre.

Har så otroligt mycket att vara tacksam och glad för och ännu så har jag kvar allt det viktiga i mitt liv.

En vecka har gått nu men har fortfarande ångest och det vänder sig i magen när jag tänker på alkohol.

Den brutala sanningen som jag egentligen vetat om länge är att jag kommer förstöra mitt liv och förlora det jag har om jag fortsätter dricka. Vet ju aldrig när den gången då jag klappar igenom och gör något dumt eller klantigt sker.
Skulle jag ställa mig på en höjd och hoppa om jag visste att det kanske skulle bli så att jag dog eller blev förlamad? Bara för det fria fallets kittel liksom…

Men med alkoholen så är riskbedömningen sämre.

Har så otroligt mycket att vara tacksam och glad för och ännu så har jag kvar allt det viktiga i mitt liv.

Förra veckan kom pms och min hjärna fick som vanligt kortslutning. Så i fredags var jag och badade hela dagen med min dotter. Och jag var så sugen på vin. Skulle ha börjat jobba kl 11 på lördagen så kände mig ändå lugn i att jag skulle klara att inte köpa alkohol. Jobbet ringer och jag behöver inte börja förrän 19. Jävla skit! Hjärnan började direkt arbeta med tankarna att jag faktiskt har pms, har inte druckit på 1,5 veckor och att jag har mått bra så därför förtjänar jag vin. Bestämmer mig för att inte handla i staden jag befann mig i utan vänta de 40 min det tar att köra hem och kanske komma på bättre tankar. Hamnar i fel fil, filen som givetvis leder in till systemet. Min hjärna såg det som ett tecken och visst fan hamnade jag inne på bolaget. Väl där, visst räcker det med en flaska? Nej ut kommer jag med en box.🤦‍♀️

Visst, kvällen var fantastiskt mysig och rolig tillsammans med min man och jag mådde okej dagen efter. Men hjärnan var direkt tillbaka till hur jag ska få tag på mer.

Så nu får jag väl börja om lite smått igen. Typiskt!

Dag 13 och ny arbetsvecka, kom iväg tidigt till jobbet som planerat ✅ vilket känns bra. Ikväll blir det promenad direkt vid hemkomsten är planen. Känns lite kul att ha en plan att följa. Har aldrig fungerat tidigare men det har nykterheten inte heller gjort men nu jäklar känner jag att jag är på G! I helgen har tankar på återfall nästa helg föresvävat mig. Allt löper på bra och en gång kommer ju inte märkas, jag har ju varit så bra på att dölja tidigare så maken märker det nog inte. Men hallå min hjärna 🧠???!!! Nej och åter nej, det kommer inte bli en gång, det kommer sluta med fruktansvärd ångest vare dig jag kan lyckas dölja återfall eller inte. Det får och ska helt enkelt inte ske! Behöver verkligen er här på forumet? Kan någon känna igen sig eller är det bara jag som planerat luckor i framtiden där typ man kan ta ett planerat återfall?

@Carisie 😂! Du är för rolig, mina ansträngningar står sig slätt😂👍! Har ”bara” två ugnar, tänker att det är makens tur med den andra. Fisken lät ju 🤤! Älskar också fisk, tyvärr blir det alldeles för sällan!
Ska bli spännande att följa din framtid här på forumet. Du gör det så bra🥰❤️

Har denna tidiga måndag redan rivit av almanacksbladet och ser att solen kommit igång utanför mitt köksfönster. Hade inte dragit för persiennerna så det är redan klart. Men ska väl öppna fönstret och få mig en nypa frisk luft. Tänk att man av skaparen fick lugn och ro så pass att man fick sova fem timmar det är allt en gåva man är tacksam för. Men nog är man trött och det susar lite stilla i skallen precis som vanligt, men det beror väl på det höga blodtrycket och kanske dåligt kolesterolvärde. Blodprover lämnades då förra veckan och medicinerat ligger väl trycket inom det normala.

Ska väl försöka att be till skaparen om att tillfriskna på även den punkten, för han lyssnar då på det man ber om i Jesus namn om man ber om sånt som ligger i linje med hans tanke känner jag liksom. Har ju i alla fall fått andligt stöd till att kunna gå vidare från ett alkoholmissbruk som stal så mycket tid från mig och hindrade mig från att växa i förståelse allmänt och inte minst andligt. Det är många tankar, drömmar och fantasier man har haft som har kommit och gått genom åren. Har väl gjort en hel del av sånt som man som människa ska gå igenom tänker jag ändå.

Man måste arbeta för att kunna leva, men man ska heller inte leva bara för att arbeta som så många tycks göra utan att de nog förstår det. Borde väl kanske försöka att göra något av mina musikaliska verk och slå lite mynt av de hundratals kompositioner man skapat genom åren. Men har ingen ork att tänka så mycket på det ekonomiska längre och strukturera upp saker och ting. När jag bara drack alkohol tidigare så levde jag utan att känna efter och vågade inte heller vara mig själv för att det var ju bevars töntigt och verkade fjolligt att vara som man väl är kände jag ju så himla länge.

Mognadsprocessen på många områden stannade väl upp rätt så tidigt, för när man mår psykiskt dåligt och med droger så som alkohol liksom stänger av sina jobbiga känslor och tankar så blir man ju även rätt avstängd på flera andra plan så att säga. Men visst har man väl provat på en hel del, och inte minst då diverse arbeten som väl mest även dessa egentligen bara stal en massa tid utan att ge så mycket, men livserfarenhet det har man väl samlat på sig en del ändå. Man har väl även samlat på sig lite annat av diverse slag som ett onödigt mörkt tänkande också. Men att rusa fram och slita med något intetsägande brödarbete bara för att kunna leva det är man då färdig med.

Har aldrig liksom vetat vad jag vill uppnå eller haft något hösta mål här i världen, mest levt som nån slags vandrande slumpgenerator som jag förklarade för psykiatrin när de väl försökte att rehabilitera mig till en fungerande skattebetalare. För det är väl inte direkt att de hade som ambition att få en att må psykiskt bra för mig som patient och människa. Det sade ju även en allmänläkare rakt ut för åtta år sedan drygt. Då han i förbifarten av pillersnack väl råkade vara mer sanningsenlig än vad han kanske hade tänkt sig. För han sade ungefär som så här:

Du ska inte tro att någon egentligen bryr sig om dig som person och hur du mår. Den mannen han var då sanningsenlig i den kommentaren känner jag liksom. Här skulle jag nu normalt känt mig en aning uppgiven och kanske börjat känna mig nedstämd och hade det varit förra året så skulle jag väl bara ha tagit mig ett glas vin eller öppnat en starköl tänker jag. Sedan hade man inte tänk något mer den dagen, kanske bara bankat fram nån instrumental technolåt. För så såg väl det mesta ut i en himla massa år. Jag blev ju liksom en mästare på att dricka på gränsen till det stadie att man blir i stort sett medvetslös. Man var väl oftast allmänt berusad utan att man ens märkte av det till sist.

Hade det inte varit för att kroppen började konstra så förskräckligt med värk, nervryckningar feber och diverse knepigheter man tröttnade på. Så hade jag då inte ställt undan flaskan alls tror jag. Men nog känns det rätt tomt och nog skulle man som dystymiker kunna behöva något att stänga av sina malande tankar med ibland. Men nu tar jag allt som det kommer så länge man orkar och helt nykter och alkoholfri är man då nu hur som helst.

Så har man då än en gång skrivit lite fånerier i sin dagbok på nätet så att säga. Något som ju har blivit lite av en rutin, fast jag inte är så värst mycket för rutiner fast jag vet att sådana väl är bra att ha ibland så att säga. Mycket tok har man då skrivit på detta eminenta forum. Men i evighetens perspektiv så har det väl ingen större betydelse. När man nu talar om rutiner, så fick jag allt en känsla av att det nog är dags för frukostrutinen med en kopp varm choklad och tre goda limpsmörgåsar som brukar göra magen så nöjd och glad.

Ha det gott!

3 veckor
Idag är första dagen på min fjärde nyktra vecka! Fortsätter sova massor.
Men klarare blick, raskare steg och mer energi genom dagen. Utom då efter kl 16.30 då vill jag bara gå och lägga mig!

@jjjttt97 Ibland kan föräldrars oro leda till att de blir alldeles för överbeskyddande. De har sett dig full och det gör dem skräckslagna. De skapar en kontroll över dig och ditt liv för att det inte ska gå snett. Att det är det enda rätta. Det tror verkligen att de gör rätt och tar fullt ansvar som föräldrar. Troligen är de lite omogna på så sätt att de tror att föräldrarskap går ut på att kontrollera och sätta sina egna gränser utifrån egna behov, oavsett ålder på barnet. Att de inte har flexibiliteten att följa barnets mognadsnivå och att man måste kunna få göra misstag och sedan göra om och göra rätt. Att ha tillit och ge fullt förtroende. Troligen har de själva sitt egna sätt att utöva föräldraskap med sig i bagaget från sin barndom. Kanske att man löd och gjorde som man blev tillsagd.

Kanske ska du skriva ett brev till dem om hur du känner. Att hot och kärlek inte hör ihop. Att du känner dig förminskad och att de inte lyssnar på dig. Att du blir ledsen och får en känsla av att de ska överge dig när de hotar dig. Att du älskar dem men att detta inte är rätt väg att gå, att du är vuxen och måste kunna få känna egenmakt för att kunna hantera ditt liv och prövningar som kommer med livet. Rusta dig för att kunna klara av ett liv och vara trygg. Att de gärna får vara en del av ditt liv och ett stöd men att du måste få ta dina egna beslut och även få göra dina misstag och rätta till dem. Att ha ömsesidig respekt och att det är det som kommer att hålla kärleken vid liv. Att du helt enkelt beskriver utförligt hur du känner och mår och kanske får du då göra din röst hörd. De kanske då kan ta in det på annat sätt och förstå dig bättre. Eller gå i familjeterapi med dem, ta stöd av en annan person utifrån som kan ge dig stöd och försöka nå dina föräldrar. De kan ha ett starkt försvar för sitt beteende, men du måste på något sätt börja gå din egna väg med egenmakt för att må bra.

Ha en fin dag! Du kommer att lösa detta!❤️

@Lora hej Lora och tack för din kommentar och jag beklagar att du också känt så - fruktansvärd känsla. En sak jag funderat på med, är att jag nästan guilttrippat mig själv när jag känt mig fångad ibland med ”var glad att någon bryr sig om dig som dom gör, alla har inte det.”, är det något du med känt? Du behöver inte svara om du inte vill, ren nyfikenhet från min sida.

Jag har väl börjat lite i myrsteg, inte svara direkt på samtal etc etc och att säga att ”nej, jag orkar faktiskt inte prata nu”. Såna saker. Vilket känns bra, men en del av mig får dåligt samvete.

Såhär är det - jag är adopterad. Och jag TROR att det kan finnas nån grundläggande vilja att göra mina föräldrar nöjda som är väldigt viktig, mer än andra barn kanske har i sig. ”De tog ju hit mig, ska jag göra dem besvikna?”. Nån slags inbyggd tacksamhetsskuld.
Även om jag logiskt sett vet att de inte skulle överge mig, är adoptionen ett trauma vilket lett till problem i relationer på andra plan med - jag har varit otroligt rädd att bli lämnat. Vilket ofta medfört att jag lämnat själv, för då har jag kontrollen över det hela. Ja du hör ju… anknytningen där, handlar det ju om. Har jobbat otroligt mycket med detta i terapin och på det stora hela har jag gjort stora framsteg, ser jag på mig själv innan terapin och efter är det som natt och dag! Men vad anbelangar att applicera det på föräldrar så är det svårare, känner jag.

Gällande vad de projicerar vet jag inte. De har alltid varit väldigt måna och rädda om mig, men ibland slår det över och blir fel. Som nu. Värt att nämna är att jag älskar mina föräldrar otroligt mycket, jag ÄR tacksam, men det blir bara fel när det blir såhär. Problemet blir ju lite att jag ju nog måste ta deras råd into consideration, är rädd att de ska hota med lägenheten igen om jag inte gör det. Så det är ju det…

Har försökt bena i detta och tänkt vad som är ett rimligt steg, men det som kommer upp i mitt huvud är att jag måste flytta. Visa dom att jag klarar mig själv. Och som det är nu fick jag förlängt på lägenheten med ett år nu, och jag trivs här. Och bostadssituationen i Stockholm är ju som den är.

Ursäkta för ett rörigt inlägg, vaknade just men ville ta mig tiden att svara.

Tack igen ❤️

Vår2022 tack snälla för att du hittade ordet jag glömde - egenmakt! ❤️ det är vad jag saknar. Tack, ta hand om dig o kämpa på. Vi alla här inne är kämpar, trots alla olikheter.

Jag förstår dig. Har själv låtit andra definiera mig under lång tid. Känt mig styrd & förminskad. Detta fast även jag är en väldigt självständig person som normalt gillar och även tar mig an utmaningar.

Att låta andras definition få råda dränerar en på energi. Man vill bli förstådd men ingen lyssnar på riktigt. Att känna sig omyndigförklarad är hemskt. Det tar på självkänslan.

Jag tror det är viktigt att bemästra skammen och istället fokusera på att bygga självförtroende & självkänsla. Att lära sig sätta gränser.
Låt alla känslor få en plats vid bordet.

Försök förstå varför du backar trots att din hjärna vill lösgöra dig från dina föräldrar. Försök bena ut vad du är rädd för? Sätt gränser som du mår bra av och se till att definiera vad som är viktigt för dig på din väg framåt.

När andra signalerar starkt är det hyfsat vanligt att de egentligen projicerar över egna rädslor på en själv. Du behöver dock inte ta emot deras råd. Vad grundas deras rädsla på? Bär de på trauman som de projicerar på dig?

Trodde aldrig att jag skulle komma utanför dörren idag eftersom det inte fanns energi till nånting. Men till sist måste jag ha svimmat av liksom av utmattning och somnade till ett par timmar och drömde knepiga tankar där jag talade med min mor i drömmen. Det gällde tydligen min hälsa och framtid, men jag gick inte med på några onödigt svåra prövningar.

Fick tydligen en fråga om hur gammal jag ville bli. Men på den punkten lovade jag mig själv ingenting utan sade nog bara att det får gå med en dag i taget. Bad ändå sedan till skaparen om lite extra energi till att få hem det dagliga brödet, vilket man fick en halvtimme innan matbutiken i kvarteret skulle stänga. Har nu kastat mina hushållssopor och fått hem mat för kommande dagar vilket jag då är tacksam för.

Kan säga att man även fick en känsla av att man inte ska fylla sina rum med negativ tung och mörk energi genom trista tankar. Vilket väl kan var något att tänka på. Det var lite lustigt nog extra pris på pilsner i matbutiken. Men det hade för mig idag lika gärna kunnat handla om extrapris på diskmedel eller nåt sånt, då inget alkoholsug alls fanns, vilket man så klart också är tacksam över. Nog är det allt lite märkligt att man inte tänker bara på alkohol och berusningstillfällen som man väl gjorde som oftast från 12-årsåldern fram till förra hösten.

Kul att du tittade in en sväng till @Carisie, Det är många som har problem på det psykiska området och det är inte direkt alla som ens är medvetna om det. Trodde väl själv länge att man bara hade råkat bli född med en trist personlighet som gjorde att man var så seg, energilös tom och dyster. Minns att jag i färdtjänsts taxi på väg till öppenpsykiatrin en gång fick just den frågan om hur det skulle gå för en ung grabb som precis som jag hade diverse diagnoser.

Kommer ihåg att jag till taxichauffören när det gällde hans grabb, sa sånt som jag själv så klart skulle praktisera mera. Nämligen att hans grabb skulle söka sig till något enkelt jobb som kändes roligt och stimulerande på riktigt och som han kände var rätt enkelt att klara av. Sedan att han skulle se till att fokusera på glada tankar och försöka att omge sig med människor med en någorlunda balanserad och positiv syn på tillvaron och undvika eller kanske planera bort onödig stress som ofta själ en massa energi om man har dystymi och annat angränsande jox som kanske social ångest.

Hur gammal man är det handlar mycket om hur man känner sig och den biologiska åldern är inte alltid den samma som det som står på ID-kort och sånt. För man kan ju långt upp i ålder ha en ha en ung och pigg själ. För själv så känner jag mig väl inte direkt som 56 år alltid, men spegeln säger väl det kanske, speciellt en del dagar när jag känner mig extra trött och sliten. Men jag har då inte förlorat barnasinnet och det är något man ska var rädd om för det ger faktiskt en del livslust även när det kan kännas rätt tungt och jobbigt.

Kan alltså förutom Rock & Roll och mer avancerade klassiska grejer och instrumental elektronisk musik alltså även lyssna på kanske lite fåniga och barnsliga visor ibland. Tänker här till exempel på en låt med Stefan Demert och Balladen om den kaxiga myran, som är en rätt så kul liten visa eller ballad att höra på ibland alltså. När man är deppig så behövs det för mig upptempo-låtar och inte heller så sällan rätt kul grejer som Galenskaparnas låt om att - Det ska va gött och leva.

Ha en fin kväll!