Senaste kommentarerna i forumet

@Daemon Wow, sex månader!!!, grattiskramar!

Å här kommer tankar kring min relation m min dotter….

När min mamma dog förstod jag hur hårt knuten jag var till henne. Navelsträngen hade liksom aldrig klippts. Jag såg det inte då men jag kan se det nu. Jag förstod inte hur hårt mamma knöt mig t sig eftersom hon aldrig använde ord till att bekräfta sin kärlek t mig. Dessutom kunde hon ju skämmas ibland….över vad egentligen???

Jag blev därför en mamma som dränkte/dränker mina barn m kärlek. Krama, säga ord och visa m handling. Men stopp…blev det ändå inte lite väl mycket ifrån mig?? Och samtidigt fanns/finns den där känslan av att duger jag som förälder…Har jag nog inte ändå överfört lite av den här känslan t mina barn…att inte duga? Småbarnsåren så lätta…och känslan att vara älskad som mamma. Sedan kom tonåren….så svåra…känslan av att inte duga som mamma så stark…och därefter ung vuxen också så svårt. Tonåren förknippad med föräldrar som dör plus sjukdom…känslan av att inte räcka till inte duga var så stark så där kom vinet som en räddning😳

Men barnen har ju inte kommit till oss för att bekräfta mig som en bra förälder en bra vuxen. Någon behöver mig …men sedan behöver någon mig….fast mer på avstånd. Fast hur gör jag då?? Jag vet ju inte vad avstånd är. Så kanske är det så att jag klamrar mig fast fastän jag inte förstår. Det är ju lättare att klamra sig fast vid en dotter som blir sjuk som behöver stöd i detta virrvarr. Tills den dagen då hon blockar mig…jag förstår att det är jobbigt m en mamma som tjatar om medicin om alkohol men mamman har varit lite väl mycket på tidigare i livet.

Så här är en mamma som befinner sig i ett kaos av känslor. Som har en dotter som ibland är som en 15-åring men ibland som en 25-åring som är otroligt skör just nu. Och här är jag och förstår med mitt förnuft att det är dax att släppa lite mer på taget, låta samhället ta sitt ansvar och min dotter ta sitt utifrån sin förmåga. Jag behöver släppa in Varafrisk i mitt liv. Jag undrar hur man gör? Har hon varit i sitt egna liv ngn gång? Min dotter finns kvar men hon har fyllt ett stort rum i mitt liv. Vad gör jag med den platsen? De nära vännerna är få…barnbarnen som de som har kallar för livets efterrätt…vad gör man om efterrätten uteblir? Då många i min ålder börjar vakna t liv igen…Vad gör man? Vad gör jag? För ett ögonblicks sekund kom jag att tänka på att det hade ju varit enkelt att dämpa tomrummet, sorgen med ett glas vin.
Fast tanken försvinner bort riktigt fort för det är inget som jag varken vill eller önskar. Det är bara att stå ut i dessa känslor i sinom tid kommer ngt dyka upp men inte nu för jag får lov att sörja, vara ledsen…gråta.

🍁❤️

Från och till pratas det här på forumet om hur relationen har varit m våra mammor. Ofta en komplicerad relation, många gånger med en mamma som missbrukar/har missbrukat…hur det har påverkat våra liv. En sådan diskussion sätter igång tankarna hos mig om min och min dotters relation men även relationen m min son. Jag granskar mig själv, och jag är en den tuffaste kritikern mot mig själv. Tänker även på relationen m mina föräldrar. Min och min mans relation m våra barn påminner en del om min relation m mina föräldrar måste jag medge om än lite motvilligt.

Min mamma hade två sidor den ena avskydde jag el avskydde är ett starkt ord men tyckte inte om men den andra måste jag beundra henne för.
Mamma var den som styrde i hemmet tills det kom gäster då tog hon inte så stor plats. Hon bar ofta på ilska. Kunde skämmas inför grannarna om hon tex skjutsade mig till bussen. Hon var enormt tjatig vilket ledde till att vi ofta var osams. Hon flyttade fr Österlen upp t Västergötland jobbade som kokerska och barnflicka på en gård. Träffade min pappa, gifte sig och fick fyra barn där jag blev en sladdis. Avskydde att vara sladdis…den lilla. Under 15 år hade vi sommarbarn. Minns mina somrar m huset fullt av folk….släktingar fr Skåne och sommarbarn plus övrigt folk. Minns det som det var inte annat än matlagning och disk. Jag och sommarbarnen fick hjälpa till en del.
Men när hösten och vintern kom då var mamma aktiv i föreningslivet. Hon var med i Centerns kvinnoförbund, Röda korset, Kyrkliga syföreningen. Tog körkort vid 40, läste engelska vid 50 och vid 60 blev hon dagbarnvårdare. Fick jobbarkompisar.
När jag fyllde år fick jag aldrig vad jag önskade. Mamma sa ”det är ju inget kul för då vet man ju vad man får”. Jag försökte förklara för mamma att det är det som är själva grejen. När vi var iväg för att hämta våra barn var vi borta sex respektive åtta veckor. Jag sa till mamma att du sa aldrig att du saknade oss. Mamma svarade, men det gjorde jag ju och jag sa..nej mamma du gjorde aldrig det. Mamma kramades men hon sa aldrig med ord att hon älskade mig, vad jag betydde för henne. Jag ringde henne varje dag, om jag inte ringde så ringde hon upp och frågade om jag var sjuk. När jag pluggade på socionomprogrammet och läste äldreomsorg skulle vi intervjua en äldre person. Jag intervjuade min mamma. Frågade om hon ångrade ngt och hon svarade….ja…att jag aldrig utbildade mig…så lade hon till…fast det gick ju inte…man var ju tvungen att hjälpa till hemma på gården.

Så ..under hela mitt liv tills några år före hennes död längtade jag efter bekräftelse. Jag gjorde det även av min pappa fast inte på samma vis som med mamma. Pappa skämdes aldrig. Jag har i vuxen ålder förstått att hennes ilska berodde på att hon levde inte det liv som hon ville leva. Jag tänker att hennes styrka gav mig modet att börja plugga till socionom när jag var 39 år och barnen var 3 år resp 7 år. Jag kan se att hur jag än önskar att jag inte hade en del negativa sidor fr henne har jag även de positiva. Skillnaden är att jag är medveten om de negativa och har blivit det ännu mer genom mina barn. Det är smärtsamt att se de sidorna men att inse att de finns gör det ändå lättare.

Kram❣️

@vår2022 @Andrahalvlek @Amanda L @Himmelellerhelvette tack snälla ni❤️ ja det börjar kännas ganska stabilt🥰

Vecka 15. Nu börjar tiden med glöggmingel och julbord så det sprutar sprit ur öronen. Skämt och sido, företaget jag jobbar för har en väldigt strikt alkoholpolicy, det är tre drinkkuponger som jag kommer ge vidare (eller så river jag sönder dom bara, vill jag att någon ska dricka alkohol?) och glögg finns alkoholfritt.
Så många jular och hela decembrar jag dimmigt verkat igenom. Kommer knappt ihåg några. Jag har gått in i perioden med mina barnsliga romantiska bilder i huvudet, diffust sken från tända ljus, svag julmusik i bakgrunden, umgås med glögg och goda tillbehör, ni vet.
Snabbt kast till några timmar senare och man mår som en örn och en ångest som dryper. Ledsen familj för att man förstört det mysiga, igen.
Jag läser många trådar här, det ger mig så mycket. Några fastnar jag för extra och jag blir alltid lika nedstämd om någon bara försvinner, slutar skriva nästan mitt i en mening. Jag tänker mycket på vad som kan h hänt. Det behöver ju inte vara något dåligt men ja dom stannar hos mig. Hoppas dom mår bra och är nyktra.
I början av min resa var jag orolig för att jag skulle få tråkigt som nykter. Så fel jag hade! Jag har alla mina sinnen i schack, jag ser till och med färger klarare?! Färgerna i naturen nu🍁🍃🍂🌳🪴💚🧡🤎
Alkoholen har blåst mig i så många år, lurat mig, den förändrade mig till nåt jag inte är. Jag saknar inte alkohol för fem öre. Den är bluff och båg!

Hej,
Det låter som att du behöver något nytt i ditt liv som ersätter alkoholen. Att hitta rätt direkt är kanske inte så lätt, men det finns mycket du skulle kunna prova om du orkar. Oavsett om du är troende eller inte så brukar Svenska kyrkan ha verksamhet som du kan engagera dig i som volontär. Eller gå med i en kör? Att regelbundet komma ut och träffa människor är viktigt tror jag, och i de förslag jag nämnde finns inga krav på att du måste konversera och spela det sociala spelet, du kan bara gå dit och delta. Eller kan du höra med hemtjänsten om det finns möjlighet att hjälpa till, kanske se till att en hemmasittande äldre får möjlighet att komma ut lite? När alkoholberoende är borta finns möjlighet att fylls tomrummet med annat. Ge inte upp, det kan ta tid, men är värt det. Kom ihåg det du skrev om när du badade i somras- såna dagar finns också. Att vara i naturen är helande, har du någon skog nära där du bor?

@Himmelellerhelvette Jag vet också att jag aldrig någonsin kan dricka alkohol igen oavsett vad. Å jag tänker har jag klarat mig utan att dricka alkohol nu under de senaste månaderna då ska jag ha minnet kvar att jag valde inte alkohol. Jag ser ju även hur alkoholen varit destruktiv för min son och är för min dotter.

🍁❤️

Passar nog inte in någonstans är känslan som finns alltför levande i sinnet så här mitt i tidigaste morgonkvist. Har aldrig haft några vänner. Har aldrig gått på krog eller fest eller sånt då jag aldrig känt behov av att sitta och dricka tillsammans med några främmande människor som jag egentligen inte känner att jag har så värst mycket gemensamt med alls förutom att jag väl använder alkohol som en slags avkopplande medicin för att slippa tänka och känna så himla mycket.

Vill mest stänga av det inre grubbleriet av livets ständiga känsla av allmän meningslöshet liksom. Har just lyssnat på en låt av Hank Williams och låten – I'LL NEVER GET OUT OF THIS WORLD ALIVE. Titeln som sådan är så talande till mig. För visst är det väl som så att man aldrig någonsin kan lämna denna värld levande hur duktig man än kanske är på att stå ut så att säga.

Jag har insett att jag i alla år mest druckit för att orka stå ut med att leva en dag till, vad det nu har för sots betydelse när man ändå bara till sist hamnar som utspridd aska i någon minneslund på en kyrkogård liksom. När jag nu tagit mig tid att analysera tillvaron som nykter i snart fyra veckor så förstår jag lite mer om hur jag fungerar. Har endast druckit alkohol för att orka stå ut med min meningslösa tillvaro där jag alltid har känt att jag inte passar in i något sammanhang alls över huvud taget som jag kan se det.

Farsan var alltid helnykterist precis som morsan, och vi som familj hade inga nära vänner utan existerade mest och gjorde det bästa av tillvaron utifrån våra unika förutsättningar. Farsan precis som morsan var alltså nykterist i alla år. Han liksom morsan så länge hon kunde innan svår rökhosta, rökte däremot som en borstbindare i många år.
Men när farsan en dag fick sin första hjärtinfarkt som 52-åring så klippte han alla band till rökning. Men sade att han väl inte gjorde det av fri vilja direkt utan helt enkelt mest för att kunna överleva ett tag till.

Kan säga att jag nog är inne lite på samma linje. Jag är medveten om att min kropp inte tål att förgiftas av alkohol, samtidigt så känner jag ingen mening med att gå vidare utan traskar bara på i ett tomt vakuum liksom för att man väl har en viss stolthet och kroppslig självbevarelsedrift och inte vill må fysiskt dåligt med märkliga kroppsliga sjukdomssymptom. Har i över drygt tjugo år faktiskt komponerat musik som väl en slags terapi för att bearbeta inre mörka känslor som psykiskt alltid varit betungande. Har läst det mesta om min form av en ständig lågintensiv depression och ångest.

Det jag uppskattar mest här i livet är lugn, harmoni och balans i tillvaron. Brukar då och då skapa något nytt musikprojekt där jag försöker att genom egna kompositioner musikaliskt i instrumental form sätta toner till hur den inre känslan i stunden upplevs. Startade igår en ny artistidentitet med artistnamnet Flarran Stuff som man hittar om man går in på Sondcloud och söker efter efter nämnda artistnamn. Har alltså lagt upp en elektronisk ambient lugn låt som heter Balance. Låten är min egen originalkomposition skapad med gratisprogrammet - BandLab Cakewalk som jag faktiskt gillar att pyssla med ibland när andan faller på.

Har ibland funderat på varför jag bryr mig om att ens skapa låtar över huvud taget, då nästan ingen hittar till mina alster, vilket väl inte är så konstigt då jag inte har ork att marknadsföra dessa enligt konstens alla regler och lägga upp dessa på Spotify och sånt. Så att de ska synas på bästa sätt och hittas på enklaste sätt av de som kanske gillar ny instrumental musik som inte bara låter som alla andras hitlistors prylar så att säga. Min information om detta ska inte ses som någon reklam, då jag endast ser detta nämnda musikprojekt som lite av en egen musikterapi liksom.

När jag skapar musik är och har jag alltid varit helt nykter, för annars får jag inte kontakt med mina känslor som är förutsättningen för att jag ska kunna skapa något över huvud taget. Skriver och har även aldrig skrivit ett ord som publicerats under inflytande av alkohol, då det inte skulle kännas okej att inte vara helt sann i känsla av vad som presenteras i ord eller ton så att säga. Uppmanar inte på något sätt någon att gå in och lyssna på nåt, men om någon ändå gör så är det helt okej för mig.

Den period av nykterhet som jag har lyckats att hålla så här länge har visat mig att jag kroppsligt sett mår lite bättre av att min kropp inte är helt förgiftad av alkohol. Men när mina depressiva känslor kommer över mig extra starkt så önskar jag att det skulle finnas någon medicin som fungerar utan att skada min kropp på det sätt som jag är starkt medveten om att alkohol gör. Psykiatrin har uttömt allt av kunskap och mediciner som de har haft att erbjuda mig.

Just nu skulle jag omedelbart korka upp en flaska vin och svepa den direkt för att slippa tänka och känna så här mörkt som jag nu gör. Varje dag är en kamp för att orka gå vidare. Förstår att rätt få som inte har en psykiatrisk problembild med dystymi i botten kan relatera till mycket av vad jag skriver på detta forum. Men jag uppskattar ändå fina ord om min kamp mot alkohol. Så ni får gärna skriva något upplyftande ord om ni känner för det.

Ha en fin dag!

@Ny dag Du har säkert läst det innan, men här kommer Annie Graces recept på en lyckad nykterhet, fritt tolkat av mig:

1) Tro på att du klarar av att sluta dricka och inte börja igen. (Just nu måste du jobba på den här punkten!)
2) Fokusera på alla fördelar med nykterheten, minsta lilla yttepyttegrej.
3) Identifiera dig som en person som inte dricker alkohol. Punkt.

Du skulle kanske prova Annie Graces 30-dagarsprogram ”The Alcohol experiment”? Det är på engelska, och det är gratis. Där vet jag att man jobbar just med den där biten att sluta ”sluta dricka”. Eftersom ständiga återfall är så destruktivt, både för resultatet och för ens mående.

Kram 🐘

@Daemon Grattis till 6 nyktra månader! 🥳🥳🥳 Hur går tankarna nu?

Kram 🐘

@Daemon Grattis till 6 månader!🥳. Wow! Fy fasiken vad bra jobbat! Fortsätt så!❤️

@Varafrisk Jag älskar också att lyssna på allas tider som gått före, den uppfattningen jag fått är att de precis som jag inte tar nykterheten förgiven hur många år det än gått. Vi har alla en enorm respekt för vårt beroende som ligger vilande. Om några dagar var det 15månader sedan jag förgiftade mig. Evigt tacksam över att jag gavs denna chans och tog den, klamrade mig fast vid den och älskar att jag slipper dricka. Att jag på djupet förstår att det bara är skit! Finns inte något positivt med alkohol alls. För mig känns det som att om jag skulle dricka alkohol igen kan jag lika väl balansera på staketet på en bro. Dricker jag så är jag så deprimerad att jag inte ser någon annan utväg och har inget kvar att leva för. Jag ser alkohol som en aktiv dödshjälp. Dricker jag har jag givit upp. Att ha präntat in i hjärnan så stenhårt att alkohol aldrig är ett alternativ, är för mig lika som att jag aldrig skulle ta heroin eller någon annan livsfarlig drog. Jag tror det hjälper mig långt att se på alkohol på detta sätt.

Kram

@erivan Jättebra! Kram❤️

Läggdags efter en härlig 6-månaders dag, igår. 🦐☀️🍺

@Surkärring Sök efter Anna Lembke på Youtube, lyssnade på henne efter att ha först sett henne i Anders Hansens beroendeprogam på SVT. Hon pratade om hjärnan och beroende på ett vettigt och vetenskapligt sätt.

Sommar nykter! I övrigt sådär, känner mig förtvivlad för jag har inte råd att misslyckas fler gånger känns det som. Allt yttre i livet ff liksom stabilt, familj, jobb, ekonomi osv. Men hur länge kommer jag att orka. Orka tillbaka efter återfall. Kämpat i flera år med detta men kanske inte helhjärtat för då hade jag ju inte varit där jag är idag. Kommer jag/har jag styrkan i mig? 😥

@Andrahalvlek Inga direkta fyllesynder att minnas. Smygsuper bara. Min film är ju hur jäkla dåligt jag kommer må, dvs som jag gör nu. Läser, tar in allt men har inte förändrat mina vanor egentligen. Behöver vara nykter först och främst men behöver också behandling för både beroende och psykisk ohälsa. Och nej, jag skyller inte på någon eller något för varför det blivit så här för det tjänar ingen roll, bara jag är ansvarig för mitt liv. Ingen annan! Att skylla på något blir ju bara självömkande i kvadrat och leder mig hursomhelst inte framåt.

Hoppas imorgon blir bättre än idag. Nu meditation. Och hoppas jag kommer få sova för jag börjar bli rejält utsliten även om jag förhåller mig bättre till att släppa jobbet när arbetsdagen är slut.

Summerar jag mitt liv från tidigaste tonåren till nu så har jag alltid varit beroende. Från mat, rökning, shopping, alkohol. Tack och lov aldrig droger eller tabletter eller spel. Alltid osäker och med låg självkänsla i botten som gör livet svårt att leva. Ännu syns inget på utsidan utan jag är hyfsat snygg, trevlig, social och på ytan avundsvärd men på insidan en katastrof som hela tiden stoppa huvudet i sanden på ett eller annat sätt. Har tusen surdegar att ta tag i känns det som. Tickar högt i boxar för alla tester inom såväl psykiskt mående som beroende. Giv mig styrka och sinnesro.

@Andrahalvlek och @Geggan tack för era svar och tack för att ni inte försöker muntra upp mig med klämkäcka tankar, jag hade inte tagit in det..
Trodde ett tag att jag var i förklimakteriet men den gyn jag lyckades få tid till trodde INTE på det. Suck. Intressant ändå, att läsa i DN och andra nyhetsmedier hur "kvinnor inte känner till klimakteriebesvär" eller "kvinnor söker inte hjälp". Det är ju SKITSVÅRT att bli lyssnad på och /eller få tid. En gynekolog i Skåne har 17000 patienter!?!

Nå, huvudvärken lade sofg så småningom men kom tillbaka nu på kvällen på jobb, pga stress. Har tagit 2 tabletter rogivande (från apoteket) och gjort en kopp Peace, pukka-te. Hoppas det hjälper.
Jag uppskattar iaf ert stöd ❤

@Bobafett 👍🥰

@Delfinen80 tack❤️

Världens längsta 15 minuter har passerats.

Hade tänkt att gå utanför dörren och promenera lite planlöst som väl ska vara så bra för konditionen och sånt. Men blev sittande vid datorn och lyssnade på musik och funderade över tillvaron allt för länge så att dagsljuset började falna och all energi som fanns i morse bara rann ut i sanden liksom. Snart började jag då att börja fundera på varför man plötsligt har fått för sig att bli nykterist.

Men kom ju ihåg att det inte fungerar med min klena hälsa rent blodtrycksmässigt, och började sen känna mig tom och kallt ödslig inombords och började känna att inget spelar någon roll egentligen. Tänkte skita i alltihop och ta taxi till stan och göra som alltid och köpa ett gäng med flaskor och nu inte bara några sketna starköl, då hela jag var i direkt depressivt upprortillstånd.

Fick sedan från ingenstans plötsligt för mig att trampa på testcykeln bara för att skingra tankarna eller rättare sagt själva stundens känslotillstånd. Sagt och gjort så satte jag igång och trampade, men hade ingen lust att sitta och veva i 30 minuter som här om dagen utan kände mig slö och tänkte nöja mig med endast 15 minuter. Men tyckte att det var fjuttigt, så drog i stället upp motståndet så att det kändes som att trampa i lagom hård motvind, som det känns vissa dagar på en riktig cykel.

Jäklar vad drygt det var, varje sekund tycktes vara en evighet, men då jag är så jävla envis så sket jag i hur det kändes och trampade på fast benen riktigt ömmade av det slag som man bara får när man sliter som en gris. Det kändes inte klokt att sitta och plåga sig på detta idiotiska sätt. Men världens längsta 15 minuter har nu passerats. Kommer säkert att få träningsvärk, men det är jag värd som straff för att inte gått utanför dörren som jag hade föresatt mig.

Nu tänkte jag inte positivt direkt igen, men nog känns det positivt att ha motbevisat för mig själv att min känsla om att det var omöjligt att trampa med det jäkla hårda motståndet som jag skruvat upp. Kollade sen direkt om trycket hade gått upp i taket liksom. Det var 145/83 och puls 130/min. Blev så jäkla slut att det inte fanns en tanke på annat än att bara få sitta ned en stund och vila. Det är nog som gamle farsan sa, att man kan mycket mer än man tror...

Kämpa på allihopa!

@Surkärring vill bara skicka dig en stor stor kram! Förstår så väl känslan av hopplöshet. Själv har jag sovit med sömnmedel i 16 år vilket har funkat perfekt. För mig, gör ju inte det för alla. Varnad för att bli beroende, jag säger att det bryr jag mig inte om. Sover hellre.

Hej!

@ Se klart,

Ja du, docent är nog att ta i en hel del, men visst har man väl kanske samlat på sig lite teoretisk information om psykologi och tänkandets svåra konst. Men sedan så ska ju det hela även omsättas i praktik om det ska komma till nytta.

Man måste även hela tiden förstå att lyssna på kroppens signaler och även låta sig att vara stilla i stunden och inte rusa iväg utan att hinna vara med sig själv i tanke och känsla liksom. Har i många år haft fel tankesätt och bara väl existerat, vandrat på och mest varit rätt så missnöjd med det mesta fast man egentlig väl har haft det rätt så bra trots allt.

Vi har alla vår egen livsresa att göra och det kan faktiskt vara intressant att göra en sådan med klart sinne samt öppna och nyktra ögon har jag börjat att förstå så smått. För när man tänker efter så har man väl egentligen kastat bort många fina dagar som man bara har tänkt negativt och då nästan dagligen bedövat sig med en massa onödiga och skadliga drycker.

Men utan att man kanske har tänkt på det så har man väl även kanske samlat på sig lite användbara livserfarenheter som nu kan komma till nytta så här när man väl känner att man förhoppnings vänt blad i sitt eget livsbok och nu med förvåning tänker på hur tanklös man kan vara. Det gäller nu att hålla i och att hålla ut, är en känsla som finns, men hur det går det vete sjutton. Men visst är det spännande och intressant att vara alkoholfri.

Kämpa på!

Hej Andrahalvlek!

Kände bara för att säga Hej och tacka dig för att du skrev trevligt här på sidan igår.

Du gör ett viktigt och fint jobb! Gillar även din trevliga användarbild med din lilla elefant som jag blir glad av att se när den dyker upp lite här och där på detta eminenta forum. Har i dag i morse börjat att djup-analysera tillvaron och tänkt i lite nya banor. Hade lite svårt att somna i natt, men tänkte då på ett lite annorlunda sätt än vad jag oftast väl har gjort.

Jag blundade och tog mig tillbaka i känsla och tanke till den dag i år som jag känner som den i nyktert tillstånd bästa hittills som jag har haft i år. Det var när jag tog mig iväg till en helt folktom badplats inte mer än ett par kilometer från där jag nu sitter och skriver. Tänkte på hur kul och avslappnande det var att just den dagen simma fritt där som fisken i vattnet. Det har redan blivit November, tänk så fort tiden går.

Bläddrade igenom almanackan och hamnade så på bladet för månaden juni som i stort var en riktig skitmånad för mig egentligen, men läste vad jag skrivit om dagen den 27:e juni. - Cyklade till en av mina favoritplatser för en liten simtur helt i det fria – Simmade 150 meter, varmt och skönt kl. 20.00. Helt perfekt! - Det är sånt man ska tänka på när man kanske ibland känner att ens dag för tillfället kanske är lite mörk eller så. Det är vad positivt tänkande handlar om för mig.

Förstår att det här med att vara nykter är ett arbete som kräver bra mycket mer än bara vilja och inser att det kan komma dagar och tider när man kommer att svikta i vilja och kanske ser det som meningslöst att gå vidare, men det är bara mänskligt och något som gäller oss alla. Då behöver man så många ljusa nyktra minnen man kan projicera inom sig själv som man kan förmå - eller hur...

Beroenden som är onyttiga och drar ned ens inre rullgardin och förmörkar ens sinne kan även dövas med sådant som är helt oskadligt och ger en, lyckans endorfiner, som du väl var inne på i din lilla hälsning ovan. För att stänga av grubblande tankar har jag börjat att köra positiva upptempolåtar som jag gillar, då trycks alla nedbrytande tankar bort på ett sätt som ger en den kick och vila som jag tidigare endast fått av sprit och sån skit. Dricker just nu kolsyrat rent och friskt vatten.

Träning rent fysiskt är dock inget som man ska utesluta vikten av, men det man nog måste inrikta sig än mer på är att vara sin egen bästa vän och inte tala till sig själv på minsta negativa sätt om det inte rent uppenbart är helt berättigat. För man kan inte som jag har gjort bara fortsätta att gå mot stupet som ens inre demoner kanske ständigt önskar sig.

Skriva är inget som jag har det minsta svårt för, kan skriva hur mycket som helst om nästan det mesta när jag känner för det och vill så. Har numera inte heller svårt att tala rakt ut om mina inre tankar för en okänd människa om jag känner att det känns helt rätt och känner att det kanske kan hjälpa mig att gå framåt och hålla mig på den väg som jag vet krävs i stunden.

Självkänsla och självsäkerhet växer i takt med hur mycket man tränar på att vara den människa som man vet att man egentligen är, om man bara vågar att släppa taget om sånt som man vet att man inte har minsta nytta av.
Har nu skrivit lite fritt utan att tänka att sitta och deppa i dysterhet som jag så ofta har gjort även i rus av procenthaltiga drycker av olika slag. Tar mig ännu ett glas med rent och friskt kolsyrat vatten och kostar på mig att känna hur klok jag kan vara ibland...

Ha en fin dag!

@Surkärring Klimakteriet? Förstör sömnen oerhört, inte bara svettningar utan även förmågan att komma till ro. Att tro sig vet orsaken kan göra att man reagerar lite lugnare mitt i natten åtminstone.

Jag mår också jättedåligt av världsläget - alla krig och klimatkatastrofer 😢 Ibland får jag intrycksbanta mitt flöde av den orsaken. Undvika att tittande tv-nyheter, välja komiska program istället. Ta bort personer på instagram etc som gör att jag mår dåligt, välja in positivare förebilder istället. Sen brukar det hjälpa att känna att jag gör vad jag kan. Jag gräver där jag står. Väljer klimatsmart mat, resor, andra inköp etc. Flyga utomlands finns inte i boken för mig, inte ens att flyga till Stockholm. Vad andra gör är deras ansvar, jag kan bara försöka vara en positiv förebild.

Kram 🐘

@Se klart Melanesiskt 🤣

Mekaniskt- inte melanesiskt 🤣