Forum för anhöriga

Hej,

Jag är mamma till tre underbara barn och fru till en missbrukare. På rubriken kan det uppfattas som att jag är mamma till en missbrukare, hehe. Skämt åsido, men så känns det faktiskt ibland...

Jag har läst mycket här på forumet men det var ett tag sedan nu. Det hjälper verkligen att läsa här. Jag har kunnat ta små steg för mig själv men känner att jag behöver ny kraft. Så jag ska försöka titta in lite oftare om jag orkar. Man blir ju samtidigt smärtsamt medveten om sin situation.

Kommit på att jag står på exakt samma punkt som jag gjorde för två år sen trotts att jag trodde och lovade mig själv att aldrig hamna där igen.
Men har svårt att lämna för jag vill att han ska förstå att han fortfarande har problem även om hans liv inte är desamma som för två år sen. Hur mycket ska jag vara med om innan jag att hans kärleken till mig är stor men kärleken till alkoholen är större? Alkoholen kommer alltid komma i första hand.

Hej!

För ca 10 år sedan skildes mina föräldrar. Min mamma lider av ngn form av borderline och min pappa alkholist. Dock erkänner han inte det själv.

Jag är idag vuxen. Är gift och har två barn och tredje påväg. Jag har fram tills i maj haft en av och till kontakt med min pappa under många år. Jag har jobbat hårt för att ha en ”normal” relation med honom i så många år.

Hej, är nyhär så vet inte riktigt hur det här går till. Men är här pgr av att min mammas alkoholmissbruk bryter ned mig.

Min bror (28 och bor hemma) är alkohol och drog missbrukare sedan flera år tillbaka. Han har skapat en psykos av något slag hos honom med alla dess symptom som han tar medicin för men han har inte slutat med sina missbruk. Detta har lett till att han är våldsam och tar ut sina aggressioner på mina föräldrar samt syskon när de beskyddar föräldrarna. Mina föräldrar vill inte ringa polis eftersom att de vill inte skada honom.

Jag har levt med min fru i 22 år och har 2 vuxna barn på 19 och 21 år, min fru har haft problem med alkoholen i många år där hon dricker varje helg och rejält så hon blir riktigt berusad både fredag o lördag kväll, jag har hela tiden haft tron att det blir bättre och under tiden försökt få henne förstå att hon är farligt ute men hon blir bara arg och vill inte höra.
Jag har varit för vek och inte riktigt kunna säga ifrån.

Hej! Jag som skriver det här är inte anhörig utan själv beroende (men nykter sedan cirka 1,5 månader). När jag berättade för min man att jag skulle sluta dricka blev han helt ställd "Du har väl inga alkoholproblem", var hans först kommentar. Jag har fått samma kommentarer när jag berättat fö kompisar, vuxna barn etc. att jag ska sluta dricka pga hög alkoholkonsumtion.

Är tillbaka igen och vet inte hur jag ska orka längre.
Min man smygdricker och han tror att jag inte märker detta. Det medför att han sover nästan jämt på dagarna helger vilket jag tycker bara är så jobbigt. Har frågat honom om han druckit men han nekar jämt. Alla dessa lögner är bara så jobbiga. Hur ska jag bete mig ska jag ställa honom mot väggen? Ta bort flaskorna hälla ut spriten? Vill bara ta tag i honom och ruska om honom för att han förstör. Hur orkar man leva så hör? Nu bara bävar jag för när jag pensioneras. Vad händer då?

Hej äntligen har jag hittat hit, är tillsammans med en periodare sen 35 år tillbaka. Vi har haft många duster och samtal under dessa år. Har funderat när är gränsen nådd? Som ni säkert förstår har vi bra stunder men räcker det?
Lögner, alltid så trevlig och hjälpsam osv.jag skulle kunna skriva en bok, men just nu nöjer jag mig med dessa rader.

Har nu insett att jag och barnen inte kan leva så här längre så jag har tagit steget och lämnat honom. Men hur går jag vidare nu? Alla tankar? Har jag gjort rätt val? Det kanske inte är så farligt? Överdriver jag? Jag älskar ju den nyktra mannen.. så otroligt mycket. Jag vet ju nånstans att jag gör helt rätt, men alla dessa känslor.. och ångest..
Hur mår han i det här?