Forum för anhöriga

Min bror (28 och bor hemma) är alkohol och drog missbrukare sedan flera år tillbaka. Han har skapat en psykos av något slag hos honom med alla dess symptom som han tar medicin för men han har inte slutat med sina missbruk. Detta har lett till att han är våldsam och tar ut sina aggressioner på mina föräldrar samt syskon när de beskyddar föräldrarna. Mina föräldrar vill inte ringa polis eftersom att de vill inte skada honom.

Jag har levt med min fru i 22 år och har 2 vuxna barn på 19 och 21 år, min fru har haft problem med alkoholen i många år där hon dricker varje helg och rejält så hon blir riktigt berusad både fredag o lördag kväll, jag har hela tiden haft tron att det blir bättre och under tiden försökt få henne förstå att hon är farligt ute men hon blir bara arg och vill inte höra.
Jag har varit för vek och inte riktigt kunna säga ifrån.

Hej! Jag som skriver det här är inte anhörig utan själv beroende (men nykter sedan cirka 1,5 månader). När jag berättade för min man att jag skulle sluta dricka blev han helt ställd "Du har väl inga alkoholproblem", var hans först kommentar. Jag har fått samma kommentarer när jag berättat fö kompisar, vuxna barn etc. att jag ska sluta dricka pga hög alkoholkonsumtion.

Är tillbaka igen och vet inte hur jag ska orka längre.
Min man smygdricker och han tror att jag inte märker detta. Det medför att han sover nästan jämt på dagarna helger vilket jag tycker bara är så jobbigt. Har frågat honom om han druckit men han nekar jämt. Alla dessa lögner är bara så jobbiga. Hur ska jag bete mig ska jag ställa honom mot väggen? Ta bort flaskorna hälla ut spriten? Vill bara ta tag i honom och ruska om honom för att han förstör. Hur orkar man leva så hör? Nu bara bävar jag för när jag pensioneras. Vad händer då?

Hej äntligen har jag hittat hit, är tillsammans med en periodare sen 35 år tillbaka. Vi har haft många duster och samtal under dessa år. Har funderat när är gränsen nådd? Som ni säkert förstår har vi bra stunder men räcker det?
Lögner, alltid så trevlig och hjälpsam osv.jag skulle kunna skriva en bok, men just nu nöjer jag mig med dessa rader.

Har nu insett att jag och barnen inte kan leva så här längre så jag har tagit steget och lämnat honom. Men hur går jag vidare nu? Alla tankar? Har jag gjort rätt val? Det kanske inte är så farligt? Överdriver jag? Jag älskar ju den nyktra mannen.. så otroligt mycket. Jag vet ju nånstans att jag gör helt rätt, men alla dessa känslor.. och ångest..
Hur mår han i det här?

Jag och min kille har varit ihop i snart två år. Vi bor inte ihop än men har långtgående planer för det. Jag har inga barn och han har en son på 9 år. Jag älskar både honom och hans son och på ytan ser nog allt bra ut. Men, vi har väldigt olik inställning till alkohol. Jag är uppväxt med föräldrar som aldrig "helgdrack". När det var fest kunde jag se mina föräldrar dricka men aldrig så det gick över styr. Under storhelger var det aldrig tal om någon nubbe (undantag för midsommar) eller jul/påsköl.

Hej!
Jag sitter i en komplicerad situation som jag inte vet hur jag ska hantera.
För några år sen trodde vi att mamma höll på att gå in i väggen, men det visade sig att hon drack.
Mina föräldrar har alltid druckit mycket i sociala sammanhang men har under min uppväxt aldrig märkt av att de inte kan hantera det. Min mamma är även min chef på ett mindre företag vi jobbar på.

Igår var en bra dag, min man var nykter och sov stora delar av dagen så att jag och barnen kunde ägna oss åt helgaktiviteter. Han undviker oss även när han är nykter med undantag för någon dag per månad om vi har tur. Han är bara nykter ca en dag på 20 sedan nyår. Jag vill försöka prata med honom när han är nykter men han drar sig undan eller säger att vi ska ta det en annan dag. Idag när jag kom hem var han inte nykter. Han skulle laga mat och jag frågade en praktisk fråga om morgondagen och då släppte han bara allt och lämnade. Sa att han inte stod ut.

Jag har träffat en man som jag blivit kär i och älskar djupt. Han har problem med alkohol men det är först nu jag börjat inse det. Jag har haft ett hopp om att det inte är så farligt och att det ska bli bättre, eftersom jag tycker så mkt om honom. Det känns som att han innerst inne är en snäll och bra människa med empati. Men det är som att träffa två olika personligheter. Ena stunden är jag världens finaste och andra stunden är han nästan äcklad av mig och säger att han aldrig kännt ngt för mig. Han växlar mellan varm och kall och mellan att vara av och på.