Desperat efter råd!
- Läs mer om Desperat efter råd!
- 2 kommentarer
- Logga in eller registrera dig för att kunna kommentera
Min sambo och jag har hållt ihop i 1 år.
Här finns diskussioner som handlar om att vara anhörig till någon som har beroendeproblem. Här kan man läsa eller skriva om hur man kan uppleva sin situation, vad man kan göra för att själv må lite bättre eller för att hjälpa sin närstående.
Min sambo och jag har hållt ihop i 1 år.
Jag har den senaste tiden skrivit här för att det hjälper mig att må bättre. Just nu är jag inne i en jobbig period.
Har sedan två månader börjat gå i terapi för mitt medberoende. Går även på Co-anon möten.
Efter en mycket jobbig händelse innan julhelgerna så insåg jag att jag behövde hjälp för att inte gå sönder helt.
Hejsan.
Hittade den här sidan efter att sökt svar på mina funderingar. Så undrar om de kanske finns någon här som kan hjälpa mig, som kanske har svar på mina funderingar.
Har träffat en kille som är 37 år nu, har träffats från och till i 8-9 år. Blivit sårad av han för mycket, men alltid gått tillbaka då han hört av sig, då han är min första kärlek och ha inte kunnat släppa han. Jag är 9 år yngre.
Jag har vänner och ett bra liv egentligen. Borde vara lycklig över så mycket i livet.
Men just nu har sorgen slagit till med kraft. Jag vet knappt hur jag ska klara av den. Jag gråter, får panik, gråter ännu mer och känner mig så otroligt ensam. Så fruktansvärt ensam.
...upplever att nästan alla med a-problem som skriver här verkar så mycket vettigare än "er" miss/riskbrukare? "Min" skulle bara hånskratta om jag visade honom detta forum och prata ner det totalt. Kanske beror på hur pass sjuk man är, och såklart är alla människor olika, men jag slås alltid av just detta, jämför och blir besviken...
Min man har för 12 dagar sedan "kommit ut" som alkoholist och bipolär. Jag har sedan rätt lång tid vetat att han har haft problem med alkoholen, men i sann alkisvana har han övertygat mig om att det bara satt i mitt huvud. Till slut orkade jag inte mer och krävde Peth-prov på honom. Efter två veckor erkände han ett missbruk sedan flera år tillbaka. Han hade då sedan två månader tillbaka börjat gå på AA-möten. Till en början blev jag ju lättad, jag var ju inte sjuk i huvudet eller paranoid. Det finns ju ingen som alkis som kan få en att känna sig så nojig.
Hej,
Det började i våras med att jag tyckte att min sambo blev annorlunda. Vi hade då haft det tufft med våran tonårsdotter som hade blivit mobbad under jullovet. Tänkte att ha först kände sig nedstämt pga av allt som hade hänt, jag gjorde ju också det. Han började sova mer och somnade varje kväll när han nattade barnen eller i soffan. Han kunde vakna upp och vara jätte konstig och sluddra och prata om allt möjligt konstig som om han sov. Han sluddrade ofta på kvällarna vilket han sa var för att han var så trött. Han glömde att jag hade sagt saker mm.
Hej! Skulle verkligen behöva hjälp! Älskar min sambo väldigt mkt men han är alkolist vilket jag tyvärr fattade väldigt snabbt när vi började träffas för ett år sedan! Jag älskar honom fruktansvärt mkt han känns som min själs frände! Han har ett bra jobb o fina barn men varit alkolist under väldigt lång tid! Han lovar hela tid att han inte ska dricka mer men faller dit hela tid! Problemet är att han har ptsd har drag av narcissist o blir total förändrad när han dricker riktigt våldsam o elak ! Jag har min son varannan v men har sedan några mån fått lämna son till sin pappa pga alkoholen !
Har liknande problem som många här. Lever med en man som smygdricker i perioder, vi har två små barn, han vill inte erkänna att han har ett problem. Kommer hem och är berusad, försöker bete sig normalt och när jag säger att jag märker att han druckit tittar han oförstående på mig (nej, nej men jag är så trött, sov så dåligt inatt, jag är så stressad, jag håller på att bli sjuk mm mm). Dagen efter "erkänner" han genom att inte säga emot, men jag är osäker på om han själv tycker att han har ett problem.