Här finns diskussioner som handlar om att vara anhörig till någon som har beroendeproblem. Här kan man läsa eller skriva om hur man kan uppleva sin situation, vad man kan göra för att själv må lite bättre eller för att hjälpa sin närstående.

Beroendepersonen har ett eget ansvar att ta sig ur sitt missbruk.

Jag läser mycket här i det anhörigas forum.
Vilket helvete ni lever i.
Jag skäms. Det skär i mitt hjärta.
Jag vill också ge en stor kram till alla er som är medberoende
och som skriver här. Det hjälper mig mycket, det ger mig styrka.
Jag får en annan insyn i det hela.

Jag kan ärligt säga om jag hade levt med mig själv
så hade jag gått/separerat/skilsmässa. Jag hade inte
accepterat mig själv. No way in hell.

Måste ta hand om min egen far.

Lång historia kort. Jag separera med min sambo för några år sedan och var tvungen att flytta hem till mina föräldrar pga att jag inte hade någonstans att ta vägen. Jag tänkte att det iallafall var tryggast och lugnast där men icke alls. Hade inte bott hemma på 5 år och det hade förändrats ganska mycket. Pappa satt var och varannan dag nere på kvarterskrogen medans mamma satt hemma och drack vin i stort sett varje kväll. Ofta kom han hem stupfull. Mamma och jag fick hjälpa honom i säng ibland ramla han och slog sig även ute.. mamma var ofta också väldigt full med oftast helger.

Allt är mitt fel.

Återigen har en dag slutat med att mannen har låst in sig i sovrummet och att jag är en elak jävla människa. Och det är ok. Jag är elak, tråkig och obekväm. Jag har nämligen börjat att säga sanningen, inte hålla masken, ta konflikten och till och med sagt att jag inte vill leva så här.
Så många gånger jag har gråtit, täckt upp, ljugit och låtsats att allt är fullständigt normalt.
För visst är det normalt att som i torsdags dricka 2 flaskor starkvinsglögg? Eller som idag en söndag, dricka upp halva bag in boxen som är kvar?

Vet inte vad jag ska göra!!!

Jag känner mig helt slut som människa och vet inte vad jag ska ta mig till. Sen tre år tillbaka lever jag i en ny relation. Jag träffade den stora kärleken och den jag trodde att jag skulle leva resten av mitt liv med. Han hade allt jag så länge letat efter. Det låter så klyschigt men jag kände så djupt inombords att detta är unikt. Vi hade det så otroligt bra och till en början reagerade jag inte alls på hur mycket han drack. Jag tänkte att ett par glas vin eller ett par öl under veckan (lite mer på helgen) var "normalt" även om jag själv inte hade dessa vanor.

Prenumerera på Forum för anhöriga