Forum för anhöriga

Har varit jobbigt sista tiden med sonen som fyllt 17-år.
Hamnat i trubbel,blivit hotad,misshandlad två ggr.
Och i morse knackade det på dörren,då hade min granne hittat honom liggande utanför på parkeringen....och det var svinkallt ute.
Han var så full och kunde inte stå på benen.
Jag pratade med honom i telefonen kl 01:30,då var han hos en kompis och skulle snart lägga sig sa han.
Vad som hände sen vet jag inte.
Han sover fortfarande och tankarna far i huvudet.
Får såna flash back från tiden när jag levde med hans pappa.

Ja, just nu känner jag mig som ett känslomässigt vrak.
Min sambo är den finaste människa jag träffat och jag kan verkligen inte föreställa mig ett liv utan honom trots hans dagliga alkoholkonsumtion. Han dricker folköl som vatten, så fort burken är tom öppnar han nästa, helt utan eftertanke. Jag har försökt prata med honom om detta ett flertal gånger men det slutar alltid likadant, han blir arg och jag får skuldkänslor.

Ett vuxet barns berättelse om idrotten som räddade och en alkoholiserad far.
Kanotisten Petter Menning.

Bl a säger han: Om pappa var full och hade somnat så fanns det ingen mat. Och då fick han och hans bror åka hem till mamma igen (föräldrarna var skilda och han var ca 7 - 8 år)
Han förstod från han var ungefär 4 år att hans far drack..

Har läst en del här inne och vill nu prova att skriva själv, med förhoppningen att det ska hjälpa mig att sortera tankar och funderingar. Risken är att detta blir väldigt långt. Om någon orkar läsa blir jag väldigt glad och tacksam, men annars ser jag det som ett tillfälle att skriva av mig helt enkelt.

Hej
Min man dricker. Med jämna mellanrum. Det har pågått i många år.
Hur kan man leva med en människa som man inte kan lita på? Kärlek, tillit, även medlidande försvinner. Man tror inte på löften, god vilja.
Men JAG då? Varför står jag ut med det i så många år? Varför kan jag bara inte packa mina väskor och ge mig iväg? Varför känner jag ansvar, eller varför känner jag mig skyldig?
Medberoende? Var kan jag få hjälp? Vårdcentralen skickade mig till drogbehandlings centrum. Dessa hade ingen behandling för anhöriga.

Jaha. Äh. Klump i magen bara av att skriva här. Men har läst här inne i ett par månader o känner att nu är det dax. Så vi har varit tillsammans i ca 13 år. Varav förlovade i 10 och gifta i 4 månader. Jippo. Smart beslut. Min man har alltid haft en hög tolerans för alkohol. Han blev på fester den glada skämtsamma onyktra personen. Jag tyckte mest det var pinsamt. Men han var ju glad. För 3,5 år sedan åkte vi på semester till hans föräldrar och då smusslade han med Jack Daniels. Det var väldigt billigt där och han gömde en flaska på vårt rum. Ville inte att föräldrarna skulle se.

Jag är så himla ledsen och vet inte vad jag ska göra.

Och alla har samma erfarenheter, allas respektive beter sig mer el mindre på samma sätt....lögner, sprit gömmer, humör...ångest och förlåtelse tal.

Jag vill inte på något sätt sticka ut hakan, inte döma ( då dömmer jag även mig själv ) men vad håller vi på med??????
Jag e arg mellan varven, o tror det tar ett tag till innan jag e klar med mig själv....har även läst etanoldrifts checklista och förklaring varför man inte lämnar tidigare och den stämmer säkerligen för väldigt många!!!!

Efter otaliga löften om bot och bättring, efter att ha hittat gömda flaskor på de mest uppfinningsrika ställen, efter att ha blivit ljugen rakt upp i ansiktet gång på gång av kärleken i mitt liv brakade jag ihop totalt i höstas. Tillit och trygghet är så otroligt viktigt för mig, utan den rasar marken jag står på.