Forum för anhöriga

Min syster är alkoholist. Hon har missbrukat alkohol i flera år men nu är det under all kontroll. Hon har en son på 10 år som jag har hämtat hem till mig med förhoppning om att detta skulle öppna hennes ögon. Men det hjälpte inte. Förnekelsen samt självömkan och givetvis lådvinet vinner över allt annat.

Sonen bor hos mig sedan tre veckor, inte en enda gång har hon frågat mig hur det går, hur sonen mår eller något överhuvudtaget. Hon har fullt upp med att tycka att vi som reagerat är hatiska elaka människor som bara vill henne illa.

Min syster är alkoholist. Hon har missbrukat alkohol i flera år men nu är det under all kontroll. Hon har en son på 10 år som jag har hämtat hem till mig med förhoppning om att detta skulle öppna hennes ögon. Men det hjälpte inte. Förnekelsen samt självömkan och givetvis lådvinet vinner över allt annat.

Sonen bor hos mig sedan tre veckor, inte en enda gång har hon frågat mig hur det går, hur sonen mår eller något överhuvudtaget. Hon har fullt upp med att tycka att vi som reagerat är hatiska elaka människor som bara vill henne illa.

De dryga två åren som vi känt varann har varit så mycket fram och tillbaka, så många gånger. Jag var en förälskad idiot som blev gravid nästan med en gång när vi möttes, och i mitt förälskelserus såg jag inte det som borde varit så tydligt - han är alkoholist. Nu har vi en undebar liten dotter som är helt fantastisk på alla sätt och vis, men jag är så olycklig.

Vår mamma dricker alldeles för mycket. Hon har alltid gillat öl och vin men jag minns inte att hon blev jättefull när jag var barn (vi barn är nu mellan 21-33 år, mamma är 60). Hon brukade dricka folköl och kanske lite vin på helgen, inte så det kändes jobbigt. Men drickandet blev värre för ca 12 år sedan när hon blev tillsammans med en man som dricker väldigt mycket, han har alltid med sig starköl (till båda) när han kommer hem till mamma på kvällen, oavsett veckodag. Om han inte kommer så dricker hon te eller folköl.

##inlägg borttaget då vi tyvärr inte tillåter annonser i forumet- kontakta supporten om du har frågor eller funderingar /Admin

Hej, är ny här och efter att ha läst inlägg efter inlägg känner jag så väl igen det som många skriver. Jag har levt ihop med en man i 20 år och alkoholen har alltid tagit stor plats i hans liv. I perioder har jag "satt ner foten" och då har det varit lite lugnare ett tag, för att sedan eskalera igen. Så här har karusellen snurrat och snurrat varv efter varv. Under hösten har jag sett hur hans missbruk blivit värre och värre, men den här gången gjorde jag ett medvetet val att bara låta honom vara, inga förmaningar, inget tjat och inga krav på att han skulle minska sitt alkoholintag.

Påverkad av a eller medicin?
Ibland blir jag osäker och undrar...
Han kan verka påverkad, men på ett uthärdligt sätt, liksom på gränsen... Ögonen ser både skärpta och immiga ut samtidigt, rörelserna kan vara sådär alkoholtröga. Bara nån halvtimme senare känns han helt normal...
Kan detta vara effekter av mediciner, till exempel campral eller annat?
Någon som vet?

Min dotter är 22 år. Bor hemma men rymmer iväg till en man som är 50 år och ger henne alkohol och även pengar. De dricker, spelar på trav mm. Problemet är alkoholen och alla lögnerna. Hon säger att hon bara ska gå ner och köpa något och kommer hem efter 2 veckor. Hon har hamnat på akuten flera ggr för att hon får problem med hjärtat, typ panikångest. Hon försökte börja plugga på Universitetet. Det gick bara två veckor sedan stack hon iväg igen.

Hej! Kul att jag hittade denna sidan som delas av så många med samma problem. Alkohol!

Hur f*n hamnade vi i det här? / Varför?

Jag är en tjej på 25+ som borde se livet från en helt annan synvinkel än jag gör idag! Jag har för typ 1 år sedan insett att min mamma är alkoholist! Jag borde fattat det innan men förnelelsen har varit min bästa vän. Medberoende och beskyddande! Erkänner.

Hej alla!
Nu är det helg igen och alkoholen flödar i vårt hem.
Jag försöker bygga murar omkring mig då den kommer men blir alltid utsatt för provocerande bråk från min onyktra partner.
Hur mycket jag än försöker hålla en låg profil och inte lyssna eller ge mig in i diskussion som han provocerar fram så känns det som om jag inte kommer undan!
Det slutar oftas med stor bråk där jag ska försöka stå för min oskuld i frågan, men det är ju en omöjlighet - han är ju som både en försvarsadvokat och domare hur jag än gör så är jag den skyldige och i underläge.