Forum för anhöriga

Hej!

Skriver från andra sidan. Jag har själv haft alkoholproblem från och till. Dricker mig full, gör bort mig, sårar, förstör för mig och familjen.
Varför dricker vi alkohol när vi vet att vi sårar, förstör och ljuger?
Bra fråga! För det första är det en sjukdom som gör att vårt begär vinner över förståndet. Ibland kan vi fly från verkligheten, självmedicinera eller döva den ångest vi har. Naturligtvis har vi ett starkt kemiskt beroende.

Hej!
Ny medlem men känner mig hemma. Så mycket jag vill berätta men svårt att veta vart jag ska börja.., men gör ett försök..

Jag lever i ett förhållande sedan 12 år och jag känner mer och mer att jag behöver kontrollera/bevaka så att inte min fru dricker för mycket när vi är på fest eller är festvärdar. Ofta är hon den mest berusade, vinglar, avbryter när andra pratar, börjar lätt att gråta, himlar med ögonen när andra pratar, blir trött, tappar bort handväskor och telefoner, svårt att hitta/orientera sig m.m. Dels är jag orolig att hon ska råka illa ut, dels oroar det mig att hon ska bli alkoholberoende (vilket jag inte anser hon vara nu). P.g.a.

Vad ensamt det känns när mannen jag älska, älskar att dricka. När han föredrar alkoholen framför att umgås med mig.
Hoppas varje helg att han tänker att nu ska allt bli annorlunda. Men kärleken till alkoholen är starkare. Ja, jag vet, han kan inte styra det. Och inte jag heller.
Han kan bara bestämma själv, jag kan inte göra något alls. Det är som att se sin älskade gå över gatan, och en bil kommer och kör fort, men man kan inte göra något, inte hindra.

Jag lever med en man sedan fyra år. Jag märkte ganska snabbt att han drack lite väl mycket.
Jag har väl trott att jag ska kunna få honom att dricka normalt. Han har levt upp med en alkoholiserad mamma och hamnade i fosterhem när han var tolv år.

Hejsan igen!!
Ja, att det skulle vara lätt att leva med en missbrukare el att lämna en har väl ingen sagt men när man väl bestämt sig trodde jag att det skulle bli lättare ialf.
Först blev vi särbos och vi båda mådde bättre men så länge man inte tar tag i problemet så kan inget bli bättre . Man lever som allt är bra, lever som innan med skillnaden bara att vi inte lever ihop.
Alkholperioder kommer allt oftare, svartsjukan allt värre. Löften som bryts. Jag bli mer arg, besviken , ledsen och bli kall ist.

Gillar inte mina dippar jag får emellanåt.
Valt att sitta ensam ikväll trots att min kille är hemma med sin kompis och jag är välkommen där.
Min kompis har också bjudit hem mig.
Har bara ingen lust....
Sonen hemma och ätit ialla fall,men sen drar han såklart ut med sina kompisar.
Känner mig lite nere och då kan jag inte gå till min kille och låtsas att allt är bra.
Jag är nog lite så,klistar ofta på en glad sida när jag är med honom,vill inte beklaga mig.

Efter fullständiga veckor av kaos och då jag klart och tydligt markerar att nu räcker det så kommer min partner sakta på banan igen genom att trappa ner sitt drickande och återgå till jobbet.
Han säger själv att han ska ta hjälp genom att be om antabus bl.a. Och det är något han måste göra själv. Men inget händer..
Vad kan jag göra för att nu komma på rätt väg?
Ska jag lägga det hos honom eller ska jag kräva att få vara med och se att han faktiskt tar tag i saken?
Just nu är det bara en olidlig väntan på att han börjar dricka igen.

Hejsan.

Min bästavän (kille) dricker otroligt mycket. 19 år och kan inte hantera alkoholen. Han är väldigt trasig inombords, och dricker sprit så fort något blir jobbigt och han mår dåligt. Varje helg och säkert 3 av 5 veckodagar dricker han, trots skola. Och det handlar inte om något glas eller någon öl, utan alltid stupfull.