Forum för anhöriga

Hej...., jag e villrådig och vet inte vad jag ska tro...
Min kille tar antabus och säger med munnen han mår bra, att han vill fortsätta med dom men är totalt ointresserad av att hjälpa till 'komma' ihåg dom själv....
E detta ett normalt beteende?????
Kan sätta det framför honom men e som han inte ser det.....detta gör mig vansinnig inombords!
E här fler som upplevt detta?
Får för mig att ett återfall egentligen inte är långt borta....

Min kärlek har varit alkoholist i säkert 20 år. Dock sköter han sitt jobb oklanderligt och det är bara jag och hans bästa killkompis som vet. Kompisen har dessutom samma problem själv. Dock bor denne i ett annat land, så de träffas bara ett par gånger om året. Min vän har det mycket gott ställt ekonomiskt och sitter hemma och dricker dyrbara whiskysorter både efter jobbet och på helgerna.

Min kille har imorgon varit nykter fem veckor....han e STOLT över sig själv.....oja det kan man väl unna han att få va.
Han sa upp sig från jobb för sex veckor sen och fått uppleva att jobben inte stod och köade efter honom....lite surt men rätt åt han.
Han säger att bara han börjar få a-kassa så kan han börja jobba svart, smart....framför allt för att han har plan på att jobba svart för sin bästa supkompis...smart igen.

Nu har vi varit på semester i 5 dagar på tu man hand. Jag försöker komma ner i varv med mindfulness, meditation och plöja böcker. Känner små korta glimtar av ett lugn inombords... Men i synnerhet på kvällarna får jag en ångest som river och sliter i mig. Fruktansvärt! Kan inte koppla av i hans närvaro, är på helspänn hela tiden.
Kan man leva ett bra liv och få ro... trots flodhästen i rummet? Det här äter upp mig...

Vi ska ha tålamod.. inte snacka skit.. fortsätta att hålla om ryggen.. inte uppmana medberoende alkoholisthustrur/partners att flytta ifrån alkoholisten.. Blunda för alla återfall..
Inte vara "arga".. framför allt inte pysa ut på detta forum..
Nä.. det passar nog inte mig längre.. Jag har nog slutat krypa..
Får man inte längre kalla en alkoholist för alkoholist.. Nä, då får det vara..

Läs den, lyssna på den.....
Oj vilket uppvaknande!!
Både ledsamt men helt plötsligt syns det så tydligt...
Ljuset börjar tändas över de mörka minnena som jag medvetet och omedvetet släkt och stoppat undan....
Boken anhörig.....
Läs den el lyssna på den!!!!

Hej,
Hittade hit för några dagar sedan och har läst era berättelser och gråtit över allt det svåra ni fått vara med om, men också känt igen så mycket. Jag är en av er. Att bara att skriva det får mig att börja gråta igen. Det här har tamigfan slukat mig hel.

Vi är en normal familj med två barn under 10 år. Båda min man och jag jobbar, vi har det ekonomiskt bra, ett mysigt hem och utåt ett bra liv men bakom fasaden finns ett problem.Problemet har alltid funnits där men började för mig när vårt andra barn föddes och vår äldsta barn var 3 år. Min man ville att allting skulle vara som förut, att vi skulle konstant vara ute och umgås med människor . Han tyckte att det var tråkigt hemma och att allting kretsade runt barnen. Han fick humörsvängningar och ilskna utbrott mot mig och var konstant ute på kvällarna och festade.

Hej! Har hållit inne en sak rätt länge nu men måste få de ur mig och hoppas på hjälp. Min mamma träffade en man för fem år sedan och han flyttade in hos oss bara efter några månader. Efter 1 1/2 år tillsammans gifte de sig. Då var det ingen fara vad jag kan komma ihåg gällande drickandet, de kunde väl ta ett glas vin på en helgkväll eller på sommarkvällarna. För ca två år sedan blev det värre med hans drickande. Han var då arbetslös och hade varit det en längre period, redan innan han träffade mamma.

Hej...
Vet inte vart eller hur jag ska börja. Jag har en sambo sen några år tillbaka. Vi har barn tillsammans och jag anser att han dricker för mycket. Men det gör inte han, såklart, det är därför jag är här.
Pratar inte om det här med någon, det är väl ingen som vet hur "illa" det är men folk i vår närhet har ju sett hur han dricker.