Forum för anhöriga

Har sedan ca ett och ett halvt år en relation med en man som är nykter alkoholist. Eller åtminstone var han det då vi träffades. Efter ca 6 mån började incidenter inträffa som gjorde att jag misstänkte att han börjat dricka igen. Konfronterade honom och han nekade så klart. Efter ytterligare några månader då vi var tillsammans i hans stuga, märkte jag att han var onykter och hittade också hans förråd. Det hela var ganska obehagligt, inte minst p g a att vi var på en ö, och jag inte visste hur jag skulle ta mig tillbaka på egen hand (vinter, snö och is).

Med förhoppning om en trevlig lördagskväll lagade jag mat och serverade sambon när han kom hem idag kl 17.
Under middagen dracks det ett glas rött, började dock bli misstänksam då han hade den där simmiga, konstiga blicken som jag nu lärt mig känna igen och får man knappast av ett glas rött. Omöjligt att föra en vettig konversation så till sist sprack det för mig och jag frågade honom om han hade druckit något innan han kom hem.
Nääääädå, absolut inte... Varpå jag tog fram blåsaren (vet jag är en riktig bitch) och han blåser 1,2 promille!

Behöver hjälp att tänka och sortera. Både tankar och känslor är ett enda K A O S. Varit med min alkoholist i två år. Det började med stor PASSION och intellektuella möten. Han uppvaktade mig ivrigt, och i början undrade jag först om han kanske var lite "manisk", men det visade sig sedan att han hade missbruksproblem med ångest och despressionsproblematik. Jag blev bländad av hans karisma, stora hus, förmögenhet och vackra yttre. Han kommer från socialgrupp 1 och jag trodde på något naivt sätt att han var STARK och STABIL.

Hejsan! (Ny här...) När jag läser inlägg så är det oftast berättelser om alkoholistens dubbelliv. Jag tänkte skriva en rad om mitt eget. Är gift sedan många år med en man som har alkoholproblem,. Alkoholen har alltid funnits där, men det är först de senaste två åren som jag stegvis har insett hur iångt gånget det är. För det har blivit sämre, från "riskkonsumtion" till alkoholism. Vi är båda två 30+are.

Hej! Är ny här vet inte om man kan få hjälp här men det verkar finnas personer här som kanske förstår hur ensam man känner sig. Vet inte hur ja ska berätta utan att bli långrandig. Ska göra så gott ja kan. Ja är en kille på 34år som har en dotter på 8 år och en 5 dagar gammal kille( kom precis hem från BB ) sambo och en hund. Dottern har ja sen tidigare förhållande varannan vecka plus lov pga vi gick isär o mamman flyttade 23mil bort.

Jag har förnekat mig själv som medberoende och tänkt att jag har kontroll på läget och att jag kan sätta ned foten när det behövs men inser att jag nog tappat kontrollen.
Min särbo har sen tonåren använt alkohol i destruktivt syfte och hinkat i sig öl för ångestlindring. Alltid i sin ensamhet och först när det blivit för mycket har jag eller andra upptäckt det och försökt stöttat tills M nyktrat till igen och kunnat ta hand om sig själv. Vid två tillfällen har polisen hämtat hen till psyk för hen varit redlöst berusad och bedömts farlig för sig själv.

Jag vet inte vad som är nog.. Börjar bli arg på mig själv och kanske förlora respekt för mig själv för att det tydligen inte finns några gränser för vad jag går med på. Han har varit våldsam mot mig ett 3-tal tillfällen sedan vi flyttat in tillsammans 1 år tillbaka. DET var inte nog för mig att bryta.. Jag har förstått, ursäktat, underlättat för hans samvete. Känner mig så korkad, dum, utnyttjad, manipulerad. Jag vet bättre än såhär. Jag vet att jag förtjänar bättre än såhär.

Lever sedan 5 år tillbaka med en nykter (22 år) alkoholist. Allt borde vara frid och fröjd. När vi träffades fick jag inte ha något drickbart hemma, vilket var helt ok eftersom jag inte är speciellt förtjust i alkohol. När vi träffades gick han på "lyckopiller" pga en tidigare utbrändhet. Nu har han slutat medicinera sedan 4 månader tillbaka och det är nu jag tycker det börjar kännas obehagligt. Har läst lite inlägg och känner ...olust.
Han köper vin åt mig fast jag inte har bett om det.

Fick för en månad klart för mig att min man är alkoholist. Det blev ett avslöjande som slog ner som en jättefot över mig. Nog visste jag att vi hade problem, och skåpsupandet förklarade en hel del av det senaste halvåret. Med facit så ser jag ju alla tecken.