Forum för anhöriga

Då står påsen från systemet i kylen med sex öl som säkert ska drickas allt ikväll. Säkert blir det några glas vin till middagen också. Vet inte hur många gånger vi pratat och han lovat att ta det lugnt och inte dricka så mycket. Men det slutar lika varje gång, allt är upp drucket, jag är ledsen och arg vilket leder till bråk! Inte så kul eftersom vi har två barn, 4 och 2 månader.

Hej!
Jag är en tjej som är 27 år och har tre äldre syskon, som är väldigt oroliga för våran kära far.
Ingen av oss bor hemma längre sen ca 8 år tillbaka.

Har kikat runt i forumet och fått klart för mig att jag är så totalt medberoende, allt stämmer in,,,För att göra en berättelse (9- års förhållande med en som dricker) kort så börjar jag...
Är en kvinna som levt tillsammans med en man i 9 år, under dessa år så har han utvecklat ett drickande som bara blev värre.
Från att bara dricka typ på helgerna så blev det under veckorna,en återställare typ på lördag morgon kl 8, och upptäckte han då att det började ta slut på innehållet i flaskan så vips, så drog han ner på stan och köpte mer.

Som små bitar av krossat porslin som flyter genom ådrorna och rispar upp det som en gång var helt, måste sanningen bara ut. Det har aldrig gått att hålla den tillbaka, stänga den inne. Jag ville bli trodd och rättvisan ska segra, ropade jag ut och höjde mitt svärd. Och det är ju så med maskrosor. De tränger sig igenom den svartaste asfalt och hur många gånger du än sliter bort dem från din fina, perfekta, gröna gräsmatta, finns rötterna alltid kvar där under. Och år efter år ska dessa vackra solar lysa upp och tala om för världen att man kan överleva allt.

Jag gråter! Jag har en dotter på 2 år som jag har ensam vårdnad om, hennes pappa ska träffa henne 3 ggr i veckan på dagtid.
Han har vid flertal tillfällen luktat alkohol när han hämtar henne på lördag/ söndag morgon. Jag har aldrig förut sagt något då jag hoppades att det kanske inte var sprit, kanske Listerine ( fast såklart visste jag). Idag konfronterade jag honom
Jag: har du druckit?
Han: vadå rå?
Jag: du stinker ju alkohol
Jag: ska du stinka alkohol när du hämtar ditt barn?
Han: vadå rå, jag drack 1 öl igår

Jag vet inte riktigt hur jag ska börja men jag behöver verkligen hjälp.

Min man sen 30 år är alkolist! Fy jag är så arg o ledsen. Jag har bönat o bett, skrikit ogråtit, jag har struntat i honom. Jag har försökt allt tror jag. Våra barn som nu är stora ( 21 21 o 23) har gjort det samma i så många år. Nu har han gått till en beroende klinik o han har nu fått ngt som de kallar "torrfylletabletter" o antabus. Kommer han att klara det här???? Jag är rädd!
Han har dåliga levervärden, han höll på att inte få antabus pga det. känselbortfall i ena benet, han får B vitamin, Dålig i magen jämt. Hur sjuk är han egentligen?

Igår hittade jag hit, och idag är jag redo att skriva! Jag behöver kort och gott hjälp.

Jag är sedan c:a ett år tillbaka tillsammans med en fin kvinna som jag älskar mycket. Hon har förklarat för mig att hon är alkoholist. Hon har gått på behandling i kommunal regi en månad men har fått två återfall efter detta som har varat ca en vecka. Hon säger att det är tack vara mig som hon kan ta sig ur dessa perioder. Hon sköter sitt jobb och vi har det väldigt bra ihop. Vi är överens om att jag får ge henne antabus när jag finner det lämpligt. Allt detta har fungerat bra och jag glömmer bort ibland att hon har dessa problem inombords.

Igår tog jag barnen med mig och åkte till mina svärföräldrar och berättade att deras är alkoholist. Förra gången det blev för mycket lovade jag honom att nästa gång skulle jag berätta. Han lovade i sin tur att någon nästa gång för hans föräldrar fick absolut inte veta. Nu ligger jag på en luftmadrass med ett barn på var sida om mig och försöker förklara. Tårarna är slut, likaså tålamodet. Efter sju år är jag trött på detta. Beslutet att åka hit varit hastigt, därför är planen härifrån inte tydlig. Att åka hem och prata är ett måste, men det lockar inte.