Forum för anhöriga

Jag läser och läser. Skriver , gråter funderar och gräver ner mig i allt . Jag lägger skulden på mig , men samtidigt vet jag att felet ligger inte hos mig . Kärlek ? Den har han fått och får. Forståelse ? Ja , från den stunden jag fick veta vad allt handlar om. Anpassning ? Ja , det fick han också. Om jag ser , att han har vilja att ändra sitt beteendet ? Ja , det gör jag.....Men för helsike varför ska jag acceptera allt detta han gör mot sig själv och mig !!!!!!Vill han inte komma hit , så kom inte. Tycker han , att jag letar efter fel hos honom så får han tycka det.

Hejsan!

Tyvärr har jag skrivit allt på fel plats. Mitt inlägg ligger under -kärlek till en alkoholist

Jag har tänkt mycket på det. Om hon behövs.
Jag känner att jag vill ha en mamma, någon som sett mig växa upp, som stoppat om mig när jag ska sova om kvällarna, som läst sagor för mig, hämtat mig i skolan och borstat mitt hår. Hon har gjort allt det. Hon fanns där, tills jag var ungefär 10, och då dog hon eller?
Hur ska man tolka allt, hur ska jag se på allt det här? Ska jag se det som att hon är död, fast hon fortfarande ringer och vi skrattar ihop? Eller ska jag se det som att hon är sjuk men vägrar hjälp? Eller är hon bara helt enkelt en mamma, som alla andra?

känner så mycket just nu.. ilska, besvikelse, ledsamhet, skam...

Mina föräldrar har alltid haft ett litet annorlunda beteende mot alkohol än andra föräldrar tack vara min pappas jobb.. eftersom han varit borta mycket och många helger så har ibland helgerna fått vara mitt i veckan då vi har myst hela familjen och man noterat att en öl har druckits och ett glas vin till maten var inget ovanligt..

JAG HAR BESTÄMT MIG!!!!
Förra helgen var det kaos igen
Vi hade för ca fem veckor sedan, flyttat hem alla möbler från hans lägenhet vi haft paralellt i ett år nu.
Hyrt ut den och han lovade yngsta sonen att nu skulle han aldrig flytta mer.
Tror han flyttat ut o in 10ggr det senaste året.
Kastat ut honom flera ggr pga av alkohol,beteende och otrohet.
Det som blev bägaren att rinna över tillslut blev nog när jag fick ett cancer besked som jag oroade mig för.
Att han inte ens då när jag mådde jättedåligt gav han mig något stöd.

Hej! Jag är ny här och skriver för att få råd och tankar från er med erfarenhet.

Jag lever med en sambo sedan snart 20 år. Vi har två barn tillsammans, 6 & 8 år gamla. Min sambo dricker för mycket och har nog egentligen haft en överdriven konsumtion ända sedan vi träffades. Då var vi båda unga och i krogsvängen, och jag reflekterade väl inte så mycket över att det blev mycket dricka på festerna. Det hör också till min oro att hans far är alkoholist och att även hans mor var det medan hon levde. Det har även funnits andra alkoholister i hans släkt i tidigare generationer.

Det har gått ett helt år sedan sist jag var här inne men jag har fått så mycket värme och stöd härifrån, så nu vänder jag mig hit igen.
För två - tre år sedan gick jag igenom en skilsmässa med alkoholisten som är pappa till mina tre barn och jag lever idag ensam med dem. Inte förrän nu har jag börjat inse graden av smärta som barnen har behövt bära under lång tid.

Ratad
Skrivet av Hickanni den 13 februari, 2014 - 20:27.
Min dotter har levt med sin sambo i tre år. Igår gjorde han slut, och motiverade det med att han inte orkar med hennes syn på alkohol.

Hej! Jag är ny här på sidan och har en fråga. Det är så att min pappa Hr alkoholproblem sedan flera år tillbaka. Den senaste tiden har jag märkt att han börjat berätta samma saker om och om igen. Han kan berätta en sak om en halvtimme senare börjar han berätta samma sak igen. Oftast är han påverkad när detta sker men jag tror att han även kan göra det när han inte har druckit. Senaste tiden förekommer detta allt oftare och jag börjar nu bli riktigt orolig att han börjat utveckla demens (kanske till följd av sitt drickande).