Hej alla!
Tillbaka efter ett tidigare försök i annan tråd med nytt nick. Det gick så bra för mig sommaren och hösten 2014 men så föll jag! När jag pga av krav på jobb och svårigheter hemma började dricka lite vin för att kunna somna var det igång. Jag har ju läst här hur man börjar igen och ofta återgår till en högre konsumtion än tidigare. Det stämmer in på mig också. I början måttlig men suget blev starkare och starkare.

Den ångest, sorg och skam A bidrar till ger ökat sug att bedöva och ta bort alla jobbiga känslor. Mitt nya nick är verkligen det jag undrar. Lever jag? Nej, det har jag inte gjort senaste tiden. Min lever börjar må väldigt dåligt också. Klarat jobbet men knappt och mått skitdåligt. Tappat lusten till allt, bara velat döva mig med A. Smygdricker, planerat möjligheter att dricka utan att det märkts, handlat A på väg hem från jobbet på olika systembolag (förstås). Började dricka för att domna bort. Blivit en djävlig trist och sorglig människa. Det går åt helvete! Har bara jobbat och druckit.

Ni som följde och peppade mig förra gången (som Vickan), minns hur jag tränade och var full av energi. Vad hände. Jag trodde faran var över. Tillät mig att medicinera med A och skämdes för att erkänna att jag misslyckats. Så mycket skam i detta. Nu erkänner jag för mig och er och startar en ny tråd.

Slutat helt, sedan fyra dagar. (Kan inte dricka måttligt. Vill bara ha mer när jag dricker) Läst om er som klarat er vidare och nått år eller flera av nykterhet. Läst om er som börjat om, som jag eller är här för första gången. Detta forum är så bra stöd!

Är nu med i kbt och program. Är betydligt mer på det klara med att jag faktiskt lyckats få rejäla problem med A efter alla dessa år och att det blir oerhört tufft att klara detta över tid. Är också en känslig konstnörssjäl som lätt blir beroende. Jag vill och måste lära mig att leva ett nytt liv-utan A och hantera mina känslor på ett konstruktivt sätt.

Kramar
Lever jag?

Drycker

Vilken fin läsning! Låter som du haft en helt underbar jul! Är imponerad av att du drack ett halvt glas champange & sen avstod. ♡ Ta hand om dig!

Hej finaste du,

tack så mycket för inlägget i min tråd. Jag svarade dig där och det var väl kanske tur det. Du öppnade visst dammluckan... ;-)

Jag funderar på det du skrev om dig och mannen. Att du är så arg på honom (välkommen i klubben). Varför är det upp till dig? Du skrev nog det två gånger, tror jag. Hur platt pannkakan än är, så har den alltid två sidor (Dr Phil...).

P&K

Leverjag

Blir så ledsen över barnen

Så många familjer med barn som behöver leva med mammor som är livrädda, förminskade och plågade och pappor som spyr, somnar redlösa, hotar och skriker vidriga ord.

Så många barn som lär sig att frånvarande lulliga föräldrar som aldrig har tid och ork för dem är "normalt". Skäms och samtidigt känns våra relationsproblem och mitt tidigare beroende så milda jämfört med mångas här.

Blir alldeles upprörd över vad barn får utstå, se och höra. Hur de offras för den sk kärleken till alkoholisten som en gång i tiden var så fin. Fan nyktra äktenskap lider också av att sörja den tidigare kärleksfulla fasen som tog slut. Det är INTE ok att stanna i en relation som är skadlig för barnen!!!

Jag tycker det är hemskt att mina barn ska växa upp i en relation där vi inte visar stor respekt och kärlek till varandra, trots två föräldrar som gör allt för dem och med dem! Snacka om perspektiv...

Jag dömer inte. Jag vet hur man kan vänja sig med hemskheter då kärleken förblindar och förminskar, suddar ut. Men faan. Hur ska barnen i dessa relationer må och bli som vuxna. Ska det aldrig ta slut?? Hur många liv får alkoholen ta indirekt???

Skitjobbigt att läsa, veta och inget kunna göra! Försöker stötta ibland men orkar inte ofta. Det gör för ont, gör mig arg och förtvivlad. Vill ruska om, skrika, skicka dit en jour som räddar barnen från mammor och pappor som fastnat i träsket och offrar barnen dag efter dag och år efter år.

Är oerhört ödmjuk för och imponerad av de som kan hjälpa och stötta och gör det, som kommit vidare och räddat sig själva till slut och dessutom hjälper andra att gå vidare. ❤️

Förlåt om det sårar och provocerar någon men jag behövde få det ur mig. ?

aqua

God fortsättning Leverjag :) Grattis till din långa nykterhet och alla insikter du tagit emot. Du speglar; vilja, tvivel, styrka, svaghet, hopp mm när du skriver. Det är lätt att känna igen sig i det du berättar. I mina ögon är du uppriktig mot dig själv och andra här i forumet. Tack för det!

Hej vännen,

Tack för det du delade med dig av i min tråd. Ser verkligen hur ledsen du är. Men jag får inte riktigt ihop hela bilden. Du behöver inte berätta om du inte vill i så fall. Helt ok. Jag bara funderar på det du skrev + det i Blåögds tråd. Jag börjar förstå att din terapeut kommer tillbaka till din nuvarande relation hela tiden, som du också skriver. Inte så konstigt. Min undran är, varför vänta i sex år och fortfarande vänta? Är det för att du har, så att säga, dåliga erfarenheter från tidigare skilsmässa? Det behöver ju inte bli likadant nu. Det är väl en annan man du lever med nu? Mer precist, vad är det egentligen som hindrar dig från att lämna? Är det rädslan för att vara själv? Eller rädslan för att genomdriva en skilsmässa? Eller något annat? Jag bara tänker att så här kan du ju inte fortsätta och ha det. Du förtjänar så oerhört mycket bättre än så här! Det känns som om du tänker att du är fast i den här relationen. Och att det är upp till dig själv om du ska må bra i den eller inte. Det verkar inte vara ett alternativ att lämna. Eller missförstår jag dig? Att lämna är ALLTID ett alternativ.

Är den här dåliga relationen, och den förra, blandad med låg självkänsla - en av de saker som driver dig att prestera, att ha perfekt jul osv? Typ "visst, allt är skit, men i alla fall julen ska vara perfekt"? Eller är jag helt ute och cyklar? Inte helt ovanligt i så fall ;-)

Jag har ju också en riktigt skitig relation bakom mig sedan tidigare. Genom min psykolog har jag i vart fall fått klart för mig varför jag hamnade i den och varför jag stannade i den. Han var tyvärr allt dåligt som jag upplevt under min uppväxt. Så klart att det kändes normalt och "som hemma". Min nuvarande man är raka motsatsen, helt igenom, på alla sätt. Inte ens min psykolog verkar förstå hur jag lyckades bryta mönstret och gifta mig med honom. Ha ha ha...

Om du vill skriva om det - men vad är det som har hänt för din del i din nuvarande relation?

För egen del är jag fortfarande tjurig och sur här hemma. Jag puttrar ikapp med julgröten i grytan. Ganska likt faktiskt. Men jag inser att jag behöver komma igenom det här. Det är inte skilsmässo-illa för min del. Det känns som att jag upptäcker så mycket nytt HELA TIDEN, både om mig själv och andra, så jag måste liksom vänja om mig vid allt och alla relationer. Inget passar liksom längre, utan skaver och irriterar. Ungefär som om någon bytt ut favoritskorna mot plåtburkar. Tex är jag galet arg på en av mina vänninor också. Vet inte hur jag ska kunna träffa henne om någon vecka, vilket är planerat. Det är som att jag plötsligt kommit på att "det här är inte ok längre!" med en massa gammal skit. Naturligtivs hänger det ihop med terapin, men också med den skarpa nykterheten. Men det är bara att jobba sig igenom...

Bamsekram till dig vännen

höstlöven

Så underbart glad att läsa om din fina jul. Har haft ett avbrott härifrån men inte pga ngt stort återfall utan minskat behov...
kramar å God Jul

Leverjag

Ja du Muris

Bra frågor du ställer och jobbiga... ;-) du öppnade en lucka hos mig också. Den som är svårast att öppna. En del av detta har jag svårt att svara på och en del kan jag förklara men det är svårt utan att det blir för avslöjande. Jag ska göra ett försök för min egen skull. Återkommer!

Leverjag

Våra barn och ett döende barn kom i vägen för våra egna behov.

Först de, sedan familjen på någorlunda stadiga ben igen och sedan kom sorgen... Och ensamheten och tid att känna efter och se på relationen.

Han är nykter sedan många år. På sätt och vis gör relationen att jag triggas av ensamdrickandet men samtidigt är det mitt ansvar hur jag hanterar det. Jag måste ta ansvar för mitt drickande själv och hur jag gör med min del i relationen. Svårt att riva upp barnens trygghet. Svårt att lämna någon som inte vill separera utan att det blir grymt för alla. Vi är på väg. Det är därför jag måste vara stark och ta hand om mig. Jag måste orka vilja och ta de steg som är nödvändiga. Därför är jag nykter och jobbar med mig själv. Jag vill vara vän med min man efter separationen. Jag vill att mina barn mår bra och det vet jag att han vill också. Det gör lite för ont i oss och vi är båda rädda, bekväma, ledsna, sorgsna, förnekande, orkeslösa, barnsliga, sårade, förnekande, envisa, enkelspåriga, tjuriga, lata, förtvivlade, hoppfulla, ensamma, saknande....så vi gör inte det som vore bäst för oss...än.

Mick

Vet inte riktigt vad jag ska skriva, du verkar ha det tufft nu med ditt förhållande samtidigt som du jobbar med att bli fri från A.
Det sägs att man blir starkare efter att man gått igenom sånt här, jag har själv ingen erfarenhet av det, men jag önskar dig all lycka och hoppas allt ordnar sig till det bästa.
Skriv av dig ofta, tror det hjälper en del.

Styrkekramar ?

Leverjag

Mick, ingen fara ;-)

Det är en slags dialog som pågår och frågor jag får. Det är väl det jag behöver sätta ord på. Lägga pussel och våga lyfta på vissa pusselbitar som fortfarande saknas. :-) Mycket av det där ligger bakom mig och relationen är som den är innan, fast lite bättre just nu. :-) Ja, man blir väldigt stark, klok och kunnig om massa saker i livet. Men den lilla själen hinner inte alltid med och känslorna mellan två som knappt har bearbetat allt de varit med om, blir ganska så komplicerat....
Stabilt vitt här och tack för omtanken. Såg att du förhandlat och tänkt och går vidare. Super :-)

Kram

Leverjag

Vilja, forumängel!

Så modig, så fri från fördomar och full av kärlek ? Tack för din hälsning. Den fick mina ögon att tåras av tacksamhet för mednärvaro och medkärlek. Det är väldigt bra att sådan som du finns på jorden. Låt din ångest få sväva, lämna din kropp och titta på den utanför dig själv. Sätt lite glitter på den om du vill och låt den hitta vingar. Lär den flyga. Det kan du fina Vilja.
Du är inte rädd. Många andra är det. Så rädda så att verkligheten blir skrämmande och gör att de backar och drar sig undan. Det blir ännu tystare i livet som behövs då ännu mer. Erfarenheterna är en skatt om vi inte bara låter oss plågas av dem.

Vilken underbar dag. Den gnistrar och glittrar ... ?

Zorro

Hej leverjag. Har läst dina inlägg ett tag tillbaka och dina tankar kring barn berörde mig. Kanske för att jag en gång för länge sedan själv var ett sådant barn där en förälder drack och det slutade med separation. Jag hade dock tur som hade föräldrar som fortsatte vara vänner och en far som senare blev nykter.
Det där med jobbiga relationer vet du att jag kan relatera till.Är alldeles övertygad om att barn mår sämre av att leva i en dålig relation än av en separation. Ja, jag vet det ju av egen erfarenhet.

Sen kan jag bara konstatera att det du skriver till Vilja i allra högsta grad gäller även dig. "Det är väldigt bra att sådana som du finns på jorden".

Många kramar! /Z

Oj vännen. Oj, ja... det var tungt... vad mycket för dig att bära på. Inte konstigt om varken känslor, relationer eller själen hänger med... Inte konstigt alls.

Det kanske ändå är bra att ni har skyndat så långsamt. Det kan ju vara ett sätt att bearbeta saker som händer, att låta allt ta tid, tänker jag. Jag menar, istället för att bara bryta upp och flaxa vidare. Men jag antar att det ändå börjar bli dags att röra på sig. Prata med din terapeut. Det är så skönt att ventilera, mellan fyra ögon, och med någon som ofta har något klokt att säga. Eller åtminstone kan ge nya perspektiv och infallsvinklar. Jag har tex aldrig blivit så utmanad av någon i hela mitt liv som av min psykolog. Jag kan inte slingra mig en millimeter. Hua... ;-)

Jag förstår att du tänker på barnen och deras trygghet. Självklart är det så. Det gör väl så klart alla föräldrar som bryr sig om sina barn. Men sedan så märker de ju också om relationen inte är bra. Vi för vidare en bild av vad som är "normal-relationen". Om den inte är sund, så finns risk att de återupprepar och gör samma val som vi när de växer upp. Men... allt det där vet du nog redan...

Tänker på dig och skickar styrkekramar till dig

En Forumängel är också du, Leverjag. Kloka inlägg, äkta medkänsla, någon som bryr sig om. Någon man helt enkelt vill ha i sin närhet irl. Tror att det är bra att tankar och funderingar om separation får ta tid. Det tyder på att hur det än går så kommer det att vara ett beslut som är bra. Tror att många separationer är till det bättre. 2016 flyger du högt, Leverjag.

Leverjag

Tack! Tack för att ni finns och att jag hittat hit!

Vilja, du känsliga själ. Du kände det fysiskt. Jag med. Hoppas du drömmer om din ångest vingar inatt och hur du lär den flyga. ;-)

Zorro. Tack för att du delar. Ja, det är så jag känt i år att det trots allt måste vara bättre än att växa upp i en dålig relation. Men han är så rädd för det så han tar till alla vapen... Det är jobbigt och har gjort mig förvirrad och tvivlat på mig själv. Känts som jag kvävs och lobotomeras långsamt. Tack fina du. Dina rader värmer så gott. Känns ibland som jag vill krypa in i din famn en stund. Det känns som du har en bra famn.

Muränan. Du verkar ha hittat en superpsykolog. Jag skulle behöva en som inte låter mig slippa undan. Jag har mycket lätt för att förvilla dem i mina förvillade osynligheter. ;-) Nej, det går inte att flaxa vidare men definitivt dags att röra på sig. Jag vet ju det. Hur gör man när man skiljer sig? Ingen i min släkt är skilda. Det är svårt men jag förminskar mitt liv ytterligare om jag stannar. Precis det har varit den starkaste drivkraften. Ska barnen växa upp och tro att detta är en relation! Ska de inte se hur två vuxna som trivs och värnar varandra, kramas, pratar, skrattar och umgås!?? Det gör ont i mig då att jag inte lämnat tidigare. Så kom dessa fem år sedan då överlevnad och krisaktion krävdes. Som vanligt behövde jag bära och vara styrkan i detta för allt och alla. Då försvann också den sista lusten. Då började han straffa mig. Han är livrädd för min styrka och för vår separation. Han försöker tala om för mig att jag inte är en bra mamma, inte klarar mig själv, blir ensam och inte är frisk. Allt för att slippa ta konsekvenserna av att vår kärlek är död. Håller på att samla mod, styrka och beslutsamhet. Det måste få ett slut.

Sisyfos, så Goa rader till mig. Det vore trevligt att träffas irl. Ja, för mig är det ett stort beslut. Det svåraste jag gör någonsin kanske. Jag måste bottna i mitt beslut och se ett ljus därframme innan jag tar det stora klivet. Jag står där på gränsen nu. Vet du att jag alltid tänkt på 2016 som ett bra år. Det låter bra bara i sig självt. :-) Tack fina du.

Sista raderna innan natten. Många gäster på besök ikväll med god mat, firande och glada barn. Vin till gäster och A-fritt för mig. :-)

Sov gott ?

Jag tyckte också det var oerhört svårt att lämna mitt äktenskap, men det fanns ingen annan väg. Jag, som annars är snabb i besluten, värkte på det i fem år. Jag försökte allt från parterapi till att stänga honom mentalt ute, men det landade alltid i att jag var problemet och orsaken till att han betedde sig som han gjorde. Det går inte att medla med en narcissistisk personlighet....
Så på nåt sätt tog jag mig ändå ur. En fot framför den andra, om och om igen. Som ett stort öppet sår hela jag. Men det går ju. Och man behöver inte försvara sitt val. Även om orsakerna är uppenbara. I hans familj skilde man sig inte. Punkt. Även fast de visste vad som hade pågått i flera år låg och ligger deras åsikt att jag är det lägsta av det lägsta som "orsakat " denna skilsmässa. Men vissa saker får man bara släppa, jag inser att de aldrig kommer att släppa denna syn på mig.
Jag o exmannen har en ok relation idag. Inte vänner men inte ovänner. Jag har släppt. Jag är fri.
Det är svårt att skiljas men jag har aldrig ångrat mitt beslut.

Zorro

Leverjag, min famn är alltid öppen för dig! :-)
Känner igen mig lite i din man. Funderat mycket över varför jag själv jobbat så hårt för att få ett redan dött förhållande att överleva. Tror det handlar mycket om vana och trygghet. En rädsla för att släppa något invant. För samtidigt vet jag ju att det egentligen är över. Jag har själv fått jobba hårt för att våga släppa taget och låta min sambo besluta själv hur hon vill gå vidare.
Separerar man med barn är det bara så oerhört viktigt att man separerar som vänner. Inget barn ska behöva uppleva föräldrar som bråkar. Barn ska inte behöva välja sida.