Efter 2 års försök till en relation går det inte längre, men alla dessa frågor som snurrar gör mig tokig!
Kan nån räta ut några frågetecken, nyktra drogare eller ni som kommit vidare. Varför alla dessa lögner och elakheter, jag gjorde aldrig något som sårade. Satte dock en gräns att ingen fylla i hemmet( haha tänkte han och krökade på annat håll) och när fyllan kom så fick han bo borta och fundera på hur han ville göra och kom fram till att han inte skulle dricka mer och vi skulle ha ett liv, men det var uppenbarligen bara ord ingen aktiv handling. Eller var det bara oron att inte ha nånstans att bo som gjorde att han kom fram till ett liv med mig? Jag känner mig helt oviktig. När jag frågade han när han var full varför jag inte prioriterades så sa han att annat var viktigt som hans döttrar ( ingen kontakt) röka hasch och få tillbaka sitt körkort, hm i min värld går inte detta ihop.
Ord som jag lovar söka hjälp för missbruket för jag vill ha ett liv med dig för att sedan nästa dag dricka eller röka igen. Ord som åh vad vi funkar bra ihop och du vågar utmana mig med att sätta gränser. Orden jag älskar dig var de ens på riktigt eller bara nått som användes för egen vinning? Åh vad jag känner mig blåst och känslan av bortvald skapar en enorm ångestklump som är svår att få bort. Jag fanns vid hans sida och skulle ha stöttat men det känns som det inte var tillräckligt. Han har haft liknande relationer under 20år tar man ingen lärdom? Och lyssnar man på han så han nästan ofelbar och att andra flickvänner vart helt knäppa, det märkliga är att det var de som gjorde slut. Hur länge orkar man med ett missbruksliv som bara är massa repriser?