Hej!
Jag registrerade mig här för några timmar sedan och har läst och läst... Känt igen mig, vilket varit skrämmande men framför allt en lättnad. Jag måste sluta. Jag måste sluta idag. Jag har en fantastisk man och två barn, jag kan inte göra så här mot dem längre. Jag dricker inte varje dag men när jag börjar dricka kan jag för det mesta inte sluta. Eftersom min man har varit mycket medveten om detta har jag smugit allt mer och hällt i mig bakom ryggen på honom när det funnits dricka.. Och då har jag snabbt kommit över gränsen när jag kan fatta rationella beslut. Det hela har eskalerat den senaste tiden men igår var droppen... Jag förstörde så mycket genom att svika löften igen. Det värsta är att jag vuxit upp med detta nära inpå, jag har slagits hela livet för att få föräldrarna att sluta missbruka.... Och nu står jag här... Och gör likadant mot min famil. Jag har blivit dem. Jag har inte kunnat ta det till mig, när vi har pratat om att inte dricka osv har jag tänkt att det är för en tid, eller att jag kan dricka när min man inte är med osv, planer som var min livlina då jag inte kunde tänka mig ett liv utan alkohol. Det är ju guldkanten på tillvaron. Eller är den det? I mitt liv är den inte det längre, de korta stunder av lycka drunknar i alla timmar av ångest och idioti. Jag ser ilskan, besvikelsen och förebråelserna i min mans ögon och jag dricker för att glömma. Glömma att jag lider av samma sjukdom som mina föräldrar gjorde. Vägra acceptera. Idag accepterade jag helt för första gången. Tankarna om att gå bakom ryggen och hitta tillfällen att dricka tog slut. Jag gör inte detta för min man eller barn, jag gör det för att JAG måste sluta fly, sluta dricka. Jag måste bli en hel människa så jag kan vara den fru och mamma de förtjänar. Aldrig sitta i solen med ett glas rosé, bemöta alla frågor som kommer när man inte dricker.... Det har känts enormt jobbigt... Men lite mindre efter att ha läst inlägg här. Jag inser att vi alla tänker lika, oroar oss för samma saker och vi kan stötta varandra i att hitta lösningar. Jag vill bara vara vanlig, vara som andra... Men att fortsätta hålla kvar vid det kostar mig och min familj enormt mycket. Idag är första dagen på en lång resa.

Levande

Vad du är stark är full av beundran av din styrka och insikt. Läst hela din tråd till morgonkaffet och kan bara hoppas jag hittar lite av den styrkan.
Kramar

Heddali

Jag känner igen att behöva dämpa ångest med alkohol, att det lindrar i stunden. Jag har precis påbörjat ett förhoppningsvis lååångt uppehåll men har sedan igår en ångestkänsla i bröstet. Vet inte riktigt varför, varit vanlig vardagsstress med jobb, barn, kommande flytt. Förstår logiskt att jag kommer behöva kämpa med just denna ångestkänsla som sitter som en klo i hjärtat delar av min tillvaro.

Nyckelpigan

På väg mot fjällen... Det har varit så enormt mycket strul med jobbet och sjukskrivning (tror jag hade sagt stopp mycket tidigare om jag inte tidigare kunde fly till min "vän" a... Då skjuter man problemen framför sig samtidigt som man sparkar på sig själv de gånger man druckit för mycket och tycker inte man ör värd något.. Då är det inte lätt att stå upp för sig själv. Nu har jag gjort det och det är enormt tufft.... Men tänk så tufft det hade varit om jah druckit...
Vi ör som sagt på väg till fjällen. När jag började min resa i somras åkte vi också på en stugsemester med kompisar och det var mycket ångest innan och jag mådde inte bra när vi var där, det var för tidigt. Nu har jag varit så uppslukad av allt annat att jag inte ens tänkt på det (förutom när vi är ett större gäng ett kväll och ska skåla i champagne för några födelsedags"barn"... Jag vet ibte om det kommer att bli tufft när vi är där, om kag lurat mig själv eftersom jag varit upptagen med allt annat... Vi får se. Jag har köpt med mig a-fri öl som jag gillar, kom dock på att eftersom det inte ör någon a i dem fryser de snabbare och vi ska åka under dagen innan vi får stugan.... Prekära problem.... Blev nästan full i skratt när jag kom på det - jag har hellre a-fri öl som exploderar än allt annat skit som a ställt till med. De andra dricker men måttligt, jag var på systemet och köpte öl till min man som Ginger beer som jag blivit smått beroende av. Skidresa är ju annars väldigt förknippat med a, lite after ski, en god öl eller vin efter allt slit i backarna... Får se hur det känna, logga in här och stämma av. Stor kram

Såg ditt inlägg i Buzzzs tråd. Vad är det som har hänt? Kanske har du nu nått din botten, den där man tar avstamp och börjar på nytt. Förra året vid exakt den här tiden visste jag varken ut eller in. Visste inte om jag skulle kunna sluta. Funderade allvarligt på att söka hjälp men var för feg. Sen hittade min sambo mina gömda flaskor och det blev ett hastigt slut på drickandet. Vägen har långt ifrån varit spikrak och ett rejält bakslag nyligen, men det går Nyckelpigan. Det går att sluta! Det går faktiskt att bestämma sig för att inte dricka. Hoppas så att du sticker ner dina fötter i djupet och känner att det finns fast mark under fötterna och där tar avstamp. Det är inte omöjligt även om det känns så.

Nyckelpigan

Tack, Sisyfos för att du bryr dig och skrev i min tråd när jag behövde det!
Jag var borta från forumet under en långt tid, jag skrev lite om det inte mitt förra inlägg och det är en mycket lång historia. Kanske var det så att kunna dricka vin och käka middag med vänner/dricka mer i smyg fick mig att döva insikten att jag höll på att helt köra slut på mig själv i en omöjlig situation. Fastän jag befann mig i en omöjlig sits på jobbet där jag bar enormt mycket ansvar, där alla gick på knäna och jag slog larm gång på gång utan gehör så blev jobbet på ett sätt min fristad ändå eftersom jag där inte behövde känna mig misslyckad... vilket jag gjorde hemma då jag visste hur jag ställde till det av och till (jag pratar nu framför allt om innan förra sommaren då jag tog tag i drickandet). Då jag själv varit medberoende tidigare vet jag vilket helvete det är och jag kunde inte leva med skulden... jag visste inte hur jag skulle komma ur den. När jag var med min familj blev jag gång på gång påmind om vad jag gjort och det tyngde mig så mycket även om jag försökte peppa mig själv, även om jag försökte "fira" mina steg och mina nya val. Samtidigt förstår inte de som är runt omkring en vad som händer inom en, vilken kamp man för, även om man försöker förklara. Längst in kände jag mig så dålig när jag var med de som står mig närmast att jag inte riktigt visste hur jag skulle ta mig ur den känslan. De hade ju all rätt att vara arga/besvikna, sakna tilltro. Jag visste bara inte hur jag skulle kunna fortsätta kämpa på med det hängande över mig. Jag kunde inte förklara mina "val", de fattades ju av en kidnappad hjärna utan logik.

När jag totalt tog slut på jobbet och blev sjukskriven hände det saker inom den högsta ledningen som vi var nära att gå ut i tidningarna med. Jag trodde knappt det var sant i Sverige idag. Det som jag nu i efterhand har förstått är att även om jag mådde fruktansvärt dåligt och ibland knappt ville leva var det jag och min man som slogs tillsammans mot en yttre fiende. Det var inte jag som var fienden, det var någon annan. Det var så oerhört skönt att vila i detta, har jag förstått nu i efterhand, jag slapp känna mig ensam i min egen familj. Det var vi mot dem. Jag postar detta så det inte försvinner och fortsätter skriva.

Nyckelpigan

I detta kaos blev alkoholen även en icke-fråga. När jag mår så där dåligt vill jag inte dricka, det var inte svårt att stå emot, det fanns inte i min tankevärld, jag hade tusentals tillfällen att dricka i lönndom men jag behövde inte ens förhandla med mig själv. Det var ju inte heller så att vi var ute eller gjorde saker, jag var för dålig för det.
Det var en väldigt lång kamp men jag har kommit ut på andra sidan även om jag inte är färdig igen. Det jag inte var beredd på, har jag förstått så här i efterhand, var att jag skulle slungas ut i skuldträsket igen. Jag var inte heller beredd på att kämpa mot a:s förrädiska röst som kom tillbaka. Jag projicerade åter allt på anhöriga. De flesta här har fattat ett medvetet beslut om att de vill sluta dricka, mitt beslut började med tvång. Min man går inte med på att jag dricker och jag ser att han blir orolig om jag gör det, även om jag inte druckit för mycket. Detta triggade mig till att dricka ännu mer för att döva den där känslan... jag visste ju hur han kände eftersom jag varit där och istället för att sluta dricka, vilket hade varit det rationella valet, drack jag mer för att slippa känna mig usel. Snacka om kortsiktigt strategi... nu blandar jag in mycket gammalt med hur det är nu. Det jag vill säga är väl att jag blev så förvånad att jag hamnade så långt tillbaka, jag hamnade där jag var förra sommaren då jag projicerade allt på min man. Jag kände mig dålig oavsett om jag drack eller ej. Tankar väcktes på om jag måste vara själv för att kunna ta in alla känslor och göra dem till mina, hitta min väg (inte för att dricka ostört) och verkligen känna att beslutet är mitt. Samtidigt vill jag ju inte flytta, jag vill vara med min familj. Jag har ställt till det rätt ordentligt två gånger de senaste två veckorna, min man sa något om att han undrade om jag gjorde det för att jag ville att han skulle säga stopp till slut, att nu får det vara nog. Jag funderade på det... kanske var det så längst in.. kanske var det bra att lyfta upp det i ljuset. Postar igen.

Nyckelpigan

Jag tror att jag, när jag kom igång och började jobba igen (på ett nytt och bra arbete) blev helt tagen på sängen. Nu skulle ju allt vara bra, jag hade levt på botten under lång tid och inte använt alkohol som tröst. Samtidigt vet jag ju att det inte är då jag dricker. Jag var dock trött på att alltid behöva kämpa, varför skulle hela uppväxten vara en kamp, varenda sak fick jag slåss för, nu hade jag precis kommit ur en kamp med galna högt uppsatta chefer och då stod a och väntade på mig... jag vet inte hur det började, redan på skidsemestern smygdrack jag två gånger och på en fest. Min man märker det dock direkt och sen är vi inne i en spiral. Det är ju inte så att jag dricker ofta, men den dans vi håller på med nu är dömd att misslyckas. Eftersom det är noll tolerans som gäller har min hjärna kommit på den fantastiska idén att när min man inte ser skyndar jag mig att dricka så jag får den där sköna avkopplande känslan som "alla andra" får njuta av... väldigt smart. Det är ju inte bara så att han märker det, jag dricker ju även mycket fort och då vill jag ju inte heller sluta.
När jag har mått så dåligt har jag inte orkat göra någonting, en dag för inte så länge sedan drack jag lite vodka (brukar inte dricka sprit), inte mycket men tillräckligt för att ge mig energi och få mig att orka göra saker här hemma. Det kändes bra, jag blev kreativ och fick saker gjorda... För 3 veckor sedan längtade jag så otroligt mycket efter att få ta det där glaset rosé på fredagseftermiddagen, jag slutade tänka, när jag handlade köpte jag även tetrapak med vin (1 L), drack några glas när jag var ensam hemma. Totalt har jag gjort detta 4 ggr, den sista gången spårade det ur och min man konfronterade mig, sedan var han tyvärr tvungen att åka iväg en timme drygt, då slog det slint i hjärnan och jag drack whiskey och en öl (som jag ju visste att han skulle se). Det värsta är att jag skrämde barnen. Jag har inte kunnat ta in det här ordentligt. Jag stoppade in allt igen. I veckan fick jag för mig att jag skulle kunna dricka två st 3,5%-öl, fick ju dricka dem snabbt och då försvinner omdömesförmågan. Jag drack annat efter det och blev jättefull. Skrämde barnen igen. Det var här min man sa att jag verkade vilja att han skulle säga att nu räcker det, nu får du flytta. Innan allt detta hade jag hållit mig nykter under lång tid. Jag tänkte som sagt på vad han sa... det kändes som om jag hatade mig själv så mycket och kände mig så självdestruktiv att jag inte klarade av att se på mig själv, ta tag i skulden. Att skriva här är ett första steg att börja om. Jag ska även beställa tid hos psykolog nästa vecka. De där tankarna på att jag ska kunna dricka lite och att jag projicerar allt på min man har jag nu tagit till mig och känner i magen att det ju naturligtvis inte är hans regler som gör att jag inte klarar av att dricka. Om han inte hade haft sina regler hade jag väl istället till slut druckit varje dag.
Ni behöver inte skriva om AA och mediciner i detta läge, jag är inte där nu.
Hur gör ni andra med att leva med ångesten över att de som står er närmst mår dåligt och att det är ert fel? Jag vet inte hur jag ska kunna bära det... jag tycker det är så jobbigt att jag nu i efterhand har förstått att jag försökt driva bort dem. Jag vill ju inte förlora dem. Det är så svårt när så mycket i samhället kretsar runt a, man ska träffas för ett glas, alla skålar i champagne till höger och vänster... det blir en sorg återigen, man blir konstig och obekväm om man absolut inte vill ta ett glas... jag vill inte att det ska vara ett problem, helst skulle jag vilja dricka, känna det där första ruset och avkopplingen i solen... men jag märker ju att om jag tillåter mig det och det går bra triggar det igång något i mig och senare går det sämre. Jag bara önskar att jag inte kände mig så annorlunda och utanför, att jag slapp tänka på hur jag ska "klara" mig utan att verka konstig. Jag vill vara med, inte att folk ska vara rädda för att bjuda en pga att de blir besvärligt om de utsätter en för frestelse med att dricka. Nu är det bara en massa ord... kände att jag behövde skriva ner vad som hänt, vad jag gjort och börja om. Få stöd här eftersom min man inte kan förstå. Vi pratar nu, jag har börjat förklara hur jag känner, men han kan ju inte förstå varför jag gör så här. Det kan ju ingen som inte har en hjärna som min. Det stödet får jag få här, som jag fick innan. Jag tänker vara inne och läsa ofta igen, skriva och lyfta detta till ytan. Inte tro att det inte längre är ett problem bara för att jag var "duktig" och inte drack när jag var så deprimerad och nere... det är när jag mår lite bättre och vill förstärka den känslan, glömma att jag ställt till det, som jag vill dricka. Vi står inför sommaren och allt rosé i solen... det var då jag började den här resan och jag fortsätter den. Jag vet att jag inte är på ruta ett, allt det jag lärde mig innan finns kvar. Min man vet kanske inte det, men just nu måste jag låta detta handla om MIG, jag behöver dock stöd och hjälp för att orka finnas i ångesten över att ha gjort fel utan att ta min gamla flyktväg. Jag måste bygga upp tilliten till mig igen. Det är svårt och tufft... men jag vill ju inte förlora min familj. Jag ska sluta titta på FB, se alla bilder med a... sluta sukta, sluta längta, ersätta a:s lyckorus med något bättre och mer konstruktivt. Jag vet ju att den där bilden med ett glas rosé bara finns i min hjärna... jag vill ju helst dricka några glas till, för säkerhets skull. Stor kram

Skönt att höra att du är på gång igen. Tror att de hör funderingarna här på forumet är oerhört viktiga i att förstå sig själv. Du bidrar till att hjälpa andra när du är sådär öppen här i forumet. Skönt att det löste sig med jobbet. Och, ja, jag har också varit förvånad över hur saker och ting hanteras på arbetsplatser.
Det är lite olika hur jag hanterar skulden. Förtränger mest. Det bästa är när jag plockar fram lite i taget när det går bra i övrigt och jag mår bra. Jag tror att det är omöjligt att hantera medan man dricker för skulden är så stor ångesten så svår och då vill man istället döva. Och du beskriver det så bra, den där kidnappade hjärnan som plötsligt tycker att det är en bra idé att hälla i sig sprit.., många av oss dricker ju i princip inte sprit. Helt otroligt hur dum man kan vara. Eller dum.... Ja, jag vet inte men sådär när man ser nyktert på saken så är det ofattbart. Jag är lika oförstående som din man över mina egna bravader ?. Känner just nu ingen alkoholromantisk längtan. Jag kände mig så fysiskt dålig under mitt återfall. Jag var visserligen sjuk, men det blev en sån Flashback till ett tillstånd jag ute ville vara i. Lycka till nu

Lärare40

Känner så igen mig i din beskrivning Nyckelpigan. Den kidnappade hjärnan liksom. Gud så sjukt. Var fasen kommer alkoholromantiken ifrån? Jag drömmer bort mig varje fredag när jag kör hem från mitt arbete. Hela världen är fylld av guld...alltså Tuborg Guld. Helt sjukt hur man kan romantisera alkohol så mycket. Jag skulle vilja säga att jag fasen i mej är schizofren-light. Jag själv vill inte men min "kompis" i hjärnan vill. Varje fredag. FYYYYYY!!!

Nyckelpigan

Känns som om jag äntligen är beredd att börja om helt igen. Jag började projicera allt på min man igen, kände mig som i ett fängelse där han var fångvaktare... Så var det förra sommaren också men jag kom även då till en punkt när det blev mitt beslut. Jag känner så just idag men jag inser att jag kommer behöva stöd och hänga här igen som innan. Stor kram till alla där ute❤️

PP

Läste ett inlägg av dig i min tråd som du skrev i natt. Kanske på fyllan? Har inte läst din tråd från början, men en nystart är alltid rätt.
Oavsett hur relationer är så är ju alkoholen inte rätt väg, men den typen av självklar vishet kan jag ju bespara mig. Hade någon sagt det till mig så hade jag nog frågat mig om personen var helt 100. Men faktum kvarstår. Ingenting, verkligen inget blir bättre med alkohol.

Stort lycka till med nystarten!

//PP

PP

Ska läsa din tråd så jag förstår din situation bättre innan jag skriver.

//PP

Nyckelpigan, jag känner också att det växt fram ett beslut att verkligen sluta. Vi får stötta varann och hänga här med våra funderingar!

Hej Nyckelpigan,

såg ditt rop på hjälp hos PP. Jag har läst delar av din tråd tidigare och du berörde mig djupt. Jag hoppas att du kan finna styrka och ork att komma vidare. Bra att du är här igen.

Tänker på hur otroligt dåligt många av oss som hänger här mår egentligen. Och aldrig någonsin att alkoholen hjälper och gör något som är bra på lång sikt. Aldrig någonsin...

Skickar styrkekramar till dig <3

PP

Hej igen, läste igen i din tråd. Om hur din bakgrund ser ut, och att du har ärvt problematiken. Samtidigt din starka kämpaglöd att på egen hand hantera ett problem och skuldkänslorna du har för att det går knackigt. Du skrev för ett par veckor sedan att du skulle boka besöks hos psykolog. Hur gick det? Kanske lite av ödets ironi att du skrev i min tråd för jag har själv slutat utan hjälp, men måste nu ta tag i saker som ligger kvar och skvalpar. Intentionen har varit god, men tydligen har det inte räckt till...
Idag med facit i hand borde jag inte varit så orolig för att lyssna på de råd jag fick om att ta hjälp. Alkoholberoendet är inget att leka med och visst går det att klara av att sluta dricka, men sen då? Är vi klara med det och blir livet bra sen? För vissa, men kanske inte för alla! Kan det vara så att du med dina erfarenheter av livet faktiskt behöver stöd för att långsiktigt kunna vända? Du har så fina intentioner men lider ju av skuld. Jag tror idag att den är upp oss och vi måste försöka bearbeta på något sätt. Själv är det svårt men kanske inte omöjligt. Men det finns ju andra vägar. Normal sjukvård, samtal, AA och andra behandlingar som hjälper. Ja, du skrev att du inte är där än, men rådet blir nog att inte vara lika envis som jag varit i att klara allt på egen hand. Flitigt Forumanvändande är mycket hjälpsamt!

//PP