Idag vågade jag äntligen tala om för min man att det får vara nog nu. Vi hade gäster igår och som vanligt blev han väldigt full. När gästerna gått hem skulle han börja plocka med disken och jag bad honom låta bli för att han inte skulle slå sönder några glas. Som en trotsig barnunge gjorde han tvärtemot vad jag sa och slog naturligtvis sönder ett av mina (våra) vi glas. Jag gick då och lade mig för att han inte skulle starta ett bråk och säga elaka saker till mig vilket han ofta gör när han fått i sig den mängden han fick i sig igår. Han sover i ett annat rum när han har druckit, vilket jag är glad att jag fått igenom.
På morgonen idag sa jag att nu får det vara nog. Jag orkar inte leva i detta mer. Han flinade bara och sa att ett glas var väl inte så farligt. Men för mig blev det det glaset som fick min bägare att rinna över. Hans första reaktion var han sa att han kan väl flytta om det är så. Jag frågade om han hellre flyttar än tar tag i sitt problem, då kan han åtminstone erkänna att han har ett problem. Det gjorde han efter att jag redogjort för honom vad jag hittat på en sida på internet. Där stod det om man dricker lika många öl som han gör om dagen så är det lika mycket som ungefär 120 helrör starksprit om året. Alltså skulle han dricka ca tre helrör i veckan. När jag översatte hans ölkomsumtion i sprit började han förstå att han inte bara tar en öl då och då.
Jag berättade även att hans svåger skämtar om hans drickande och kallar honom alltid alkisen när han ringer och att hans söner himlar med ögonen åt honom när han pratar rappakalja när han har druckit. Sedan ska vår tonårsson ta hem sin flickvän för första gången nästa weekend. Jag berättade för min man att sonen var nervös för att hans pappa skulle göra bort honom genom att säga något dumt inför flickvännen. Det verkade också göra lite ont.
Nu har han lovat att minska ner och bara ta lite på helgerna (idag dricker han öl 7 dagar i veckan). Jag vet att man inte ska hoppas för mycket men att han lovar försöka är i alla fall något. Håller tummarna för att det ska bli bättre. För jag orkar inte längre......

Fint att du når fram till din man. Det är lättare med förändring när det inte gått för långt. Om du står på dig får du säkert stöd från barnen och omgivningen. Det gäller för din man att vilja förändras. Om du står fast i vad du vill så får han göra som han vill. Styrkekramar..

Tösabiten

Första dagen efter att jag sa ifrån drack han ingenting, men han vankade runt som en osalig ande hela kvällen. Han kunde inte ta sig för något, han är ju van att sitta och pimpla öl på kvällarna. Detta gjorde att jag fick dåligt samvete för att det var jag som bestämt detta. En klump i magen och en känsla av ångest. Det känns som om han vill lämna mig nu för att jag varit "elak". Han har inte sagt det, men jag känner den spända stämningen. Jag vill ju egentligen inte att vi ska skilja oss.
Dag två efter att jag sa till så hörde jag honom sprätta upp en öl. Sa inget och det blev bara en, men han undvek mig hela kvällen. Så nu mår jag dåligt av en annan anledning. Han vill inte umgås med mig och är helst bara ute och spelar golf för att slippa vara hemma. Vet att jag måste få honom att sluta men det här är lika jobbigt! Känner att jag skulle behöva få prata med någon, men har ingen att dela detta med. Känns ganska skönt att i alla fall få skriva av sig lite.

Hej! Din mans a-vanor har ju gått ut över dig och resten av familjen. Nu är det nog som du tror både en abstinens av att han inte "får" dricka för dig och ett sätt att straffa dig för det, som han beter sig som han gör. Tror nog du själv skulle må bra av en samtalskontakt. Kolla med Vårdcentralen om dom har beroendemottagning för anhöriga. Annars kolla vad dom har när det gäller kurator eller någon annan som du kan prata med. Jag tror att du behöver bli starkare i dig själv och förklaring av sakkunnig vad det gäller hela er situation med mannen/pappan som dricker nästan dagligen. När du har blivit säkrare så är det lättare att ta beslut om ditt liv. Jag önskar dig allt gott och hoppas du söker efter någon att tala med. På forumet finns ju viss hjälp, men många behöver även kontakt med beroendevården eller kurator. Stor styrkekram...

Tösabiten

I söndags sa jag ifrån att det får räcka nu. I söndags drack han ingenting, i måndags en starköl, i tisdags minst två (var inte hemma så jag kunde inte kolla), i onsdags 4-5 st, idag torsdag 3-4 st. Det är betydligt färre öl än en vanlig vecka, men hallå! Hur ska han kunna förändra sitt intag när han inte kan stå emot helt? Det började så bra och jag kände lite hopp, men nu vet jag inte. Sista semesterveckan. Ska avvakta nästa vecka om det blir lite mindre när han jobbar. Men om inte? Vad gör jag då? Mitt nästa steg i min plan är att berätta för hans syster. Vet inte om hon kommer tro mig, eller skylla på att jag är nojjig. Min man kommer hata mig om jag tar upp det med någon annan. Är det rätt eller fel? Gud, jag vet inte vad jag ska göra......

Ursula

Hej Tösabiten,
du vill berätta för hans syster men du tvekar. Jag ser att du befinner dig precis i det skede där jag var för många år sedan i min mans tilltagande alkoholmissbruk. Jag valde att vara tyst, av lojalitet -ville inte "svika"- vilket var det mest okloka jag kunde ha gjort. Du är rädd att din man kommer att hata dig. Jag kände också så. Och din kille kanske KOMMER att hata dig, i stunden. Smaka på tanken. En gång till. Det sved, va? Men...än sen då? Sen går det över, hans hat och din sveda. MEN, du kommer att ha visat honom (alkoholen) att han (den) inte kan använda sig av dig. Så, prata redan nu med hans syster. Det är en alldeles utmärkt idé. Vänta inte en sekund. Förstora gärna upp det. Och du ger din kille en chans att inte fastna i alkoholträsket.
Var inte tyst!
Ursula

Tösabiten

Det känns skönt att någon talar om för mig vad jag ska göra. Men jag är helt säker på att han slänger ut mig eller lämnar mig om detta kommer fram. Jag orkar inte det just nu. Jag vill att våra barn ska flytta hemifrån så att inte de blir ledsna. Har en son i en känslig ålder och jag vet inte om han fixar detta just nu. Ursäkter? Ja kanske! Men jag är rädd. Bl a för ensamheten, både den jag lever i nu och den jag kan hamna i. Men jag ska försöka ta tag i detta! Tack!

Missan

Hej Tösabiten! Jag känner igen mig så ... i det du skriver. Jag har också en öldrickare o starksprit. Det är nog 4 öl o sen klunkar starksprit på det....Ibland håller han nog igen men då är han sur o tyst. Jag har pratat med några. Släkten vet men säger inte så mycket. Ser hur fler o fler tappar förtroendet för honom. Det har gett honom ännu mer ångest tror jag. Verkar deprimerad emellanåt. Jag vet aldrig riktigt hur han kommer att vara. Jag brukar säga till honom att han är schizofren....Det är så ..han är så olika personer. Alkoholen har gjort han sån. Han kan vara trevlig också. Han tom säger så själv.. -Ikväll har jag tänkt att va trevlig. Jag har också haft ursäkter i alla dessa år. Vänta tills barnen blivit stora.... Dom är stora nu( bara en kvar hemma) men jag är fortfarande kvar.Är också rädd för ensamheten( fast jag är ensam redan nu) Vill inte sälja vårt hus o rädd för att klara mig själv. Tror som många skriver här att det är bra att söka hjälp utifrån ( prata med kurator ) Försöka bli stark! Kämpa på.. (Jag har en egen tråd om du vill läsa min historia ) Kram!

Tösabiten

Missan, jag känner som du. Vill inte sälja huset, är livrädd för att bli ensam. Hur ska jag klara mig ekonomiskt mm. Jag tror också man kanske måste ta hjälp utifrån, men jag skäms. Varför? Det är ju inte jag som dricker! Förstorar jag upp det? Är det kanske inte så farligt? Men det har inte ens gått en vecka sedan han sa att han skulle dra ner på alkoholen enligt löfte, men det märks inte. Idag startade han med en GT och sedan fortsatte han med öl. Jag hade berättat för honom att hans son var rädd för att han skulle dricka i helgen. Han skulle ta hit sin flickvän för första gången och ville inte att hans pappa skulle göra bort honom inför henne. Men vid middagen ikväll kom alla hans korkade frågor och det han sa lät som goddag yxskaft. Både jag och mina barn skämdes. Min man fattar ingenting. Tyckte bara att han var sig själv och ja, det var ju just det han var. Tyckte synd om min son! Bara några dagar kvar på semestern nu. Händer det inget därefter få jag väl försöka på nytt. Men jag vill inte, orkar inte.

Tösabiten

Hur hittar jag sin tråd? Vill gärna läsa den!

Maj

Till Missan, Tösabiten och alla ni andra som lever med en alkoholmissbrukare. Jag har varit där ni är nu. Känner igen mig i bråk, tjat, brutna löften och en man med två personligheter. Till slut var det inte samma person som jag flyttat ihop med. Det blev 25 år och sen flyttade han för att, som han sa, jag bara bråkade och skällde. Jo, jag föreslog skilsmässa men det var det värsta som hänt i mitt liv ändå. Det var ett år sedan nu och jag sörjer fortfarande och försöker läka. Förstår nu att jag var medberoende. Har även en mamma som dricker i perioder. Tror att detta hänger ihop på ngt vis. Men vad jag vill säga är TA HJÄLP NU. En dag när det brast (ringde min mamma kl. 12 en tisdag och hon var ensam hemma, berusad och elak) ringde jag vårdcentralen och sa att "Nu orkar inte jag mer. Finns det någon som kan hjälpa mig?" Blev hänvisad till en person på beroendeenheten på kommunen. Jag fick prata med en jättebra person med lång erfarenhet. Jag önskar att jag gjort det för längesedan. Tanken har aldrig slagit mig eftersom drickandet på något underligt vis blev normalt. Man slätar över och tycker att det var nog inte så farligt ändå. Elakheter och sen dagen efter ett skamset förlåt. Då kom hoppet tillbaka för hundrade gången. Och så skulden som på något mystiskt vis hamnar hos en själv. Jag har en del jobb kvar att göra och i höst ska jag gå i en anhöriggrupp. Samma dag jag var på beroendeenheten och fick anhörigstöd gick jag in på detta forumet och gjorde mitt första inlägg. Det finns en massa uppdämnd ilska och sorg att ta tag i. Ni har ju redan börjat ta stöd av andra här på forumet. Det är bra. Ta mer ändå. Man behöver stärka sig och få sin upplevelse bekräftad. Sen önskar jag och hoppas att era kära med alkoholproblem också vill ta emot hjälp. Att förstå vilka mekanismer som styr både beroende och medberoende och varför man hamnar där är en bra början. Jag har fullt upp med att hitta tillbaka till mig sjäv. Det blir liksom en vana att slängas mellan hopp och förtvivlan. Ni är värda att ha det bra! Kram på er så länge

Missan

Hej Tösabiten!Min tråd började jag skriva i maj. Så om du går in på nr.2 hittar du mig.... Jag skäms också över min man. Det kändes som mina ord du skrev.... Hade väl aldrig trott att jag skulle få det så här. Det tog många år för mig att inse att han var alkolist. Han sa det nog före mig o jag skämdes nåt fruktansvärt. Ibland hatade jag honom... Jag tyckte inte det var nån sjukdom bara att han var så dum som drack. Nu har jag insett att det kanske inte är så lätt.Min man skämmer också ut sig och det är så pinsamt. Barnen har undvikit att ta hem kompisar flick/pojkvänner.Jag har berättat det för honom men det är som han inte bryr sig. Det är jobbigt när man aldrig vet hur han ska vara. Trevlig, glad, pratsam,full,elak,tjatig,tyst,tjurig, pinsam,skrikig.... Jag har nog slutat att bli besviken när det inte blir som man tänkt sig( har blivit det så många gånger) Ibland om det är bra så tänker jag att det kanske inte är så farligt... Jag överdriver nog det blir nog bra. Men åren går o det blir ju aldrig bra... Kram!

Tösabiten

Min man dricker mest på em/kvällen. På förmiddagarna är allt som vanligt. Tyvärr är jag då så irriterad över hans drickande på kvällen innan så jag känner hur otrevlig och sur jag är. Detta kan han inte koppla till gårdagen och tycker det är jag som förstör vårt förhållande. Det ger mig lite ångest. Min mage har ballat ur helt och hållet. Jag är inte stressad så här på semestern, men en väninna sa till mig att jag har en inre stress av allt jag går och oroar mig för. T ex om hur kvällen ska bli, hur mycket dricker han, vad kommer han säga, göra osv. Hur ska jag gå vidare med problemet att han inte inser sitt alkoholmissbruk? Ja hon har nog rätt. Jag har en inre stress och min kropp skriker att jag inte mår bra. Knaprar Immodium för att fixa vardagen. Suck!

Missan

Hej visst är det jobbigt att alltid oroa sig... Jag försöker strunta i han ibland när han bara går ut i boden o smygsuper. Jag försöker hitta på något roligt själv eller med nån av barnen/ träffa nån kompis.Han vill ju nästan aldrig göra något.( Isåfall ska det var planerat sen långt tillbaka.) Ibland måste jag bara få släppa tanken annars orkar man inte. Du måste tänka mer på dig själv. Min man tycker att det är hans problem... det är som om han inte fattar att det drabbar alla i familjen. Men han tar inte in det. Vill inte att jag ska lägga mig i hans drickande. Om jag blir ledsen hjälper inte. Empatin har försvunnit hos honom... Han kan tom säga- Jag ska ändå snart dö d slipper du mig.( Han är 54 år) Det är inte roligt att höra. Hans kropp har tagit stryk av allt drickande. Han har blivit mager o är röd i ansiktet. Jag brukar vara mycket ute i naturen (har två hundar ) Det ger mig så mycket en inre frid. Prova det att gå ut i naturen. Annars funderar jag ständigt. Det första jag tänker på när jag vaknar o flera gånger under dagen o när jag lägger mig. Hela tiden detta ältande... På jobbet kan jag släppa det ett tag ( jobbar på en förskola) Två på mitt jobb vet men frågar inte om jag inte själv säger något. Nu har vi semester. Är just nu på vår stuga som jag har med min bror. Håller på att bygga ett gäststuga här så nu håller han på med det. Men dricker en del förstås... Kram!

Tösabiten

Läskigt lika vi är. Jag har också två hundar och är ute med dem i skogen så ofta jag kan. Det ger mig också en inre frid. Älskar mina hundar och är så glad att jag har dem. De får lyssna på mycket av mina bekymmer på promenaderna. Du är förskollärare och jag är lärare, på lågstadiet. Ingen på mitt jobb vet, men kan tro att det jag säger ibland kan ge känslan hos någon att allt inte står rätt till. Min man har fått värsta ölmagen och det är inte så snyggt. Han blir allt oftare röd i ansiktet just när han dricker, det blossar upp. Han har inte blivit det konstant, men jag tror det kommer om han inte slutar.
Han säger att han inte vill göra mig illa och om han gör det så är det bäst att jag flyttar. Jag? Nej det gör jag inte så länge barnen bor hemma, men sedan kan jag tänka mig att flytta. Vi bor i hans hemby, 8 mil från mitt hem. Jag har mest vänner som är tillsammans med hans vänner så inget förutom mina barn håller mig kvar här. De kommer inte stanna här när de är vuxna och det är jag glad för.
Skönt med en stuga. Vi är bara hemma. Kommer aldrig iväg. Han vill bara spela golf på dagarna och dricka på kvällarna. Så jag är glad att semestern snart är slut. Kram

Jobbig situation. Anser han att an inte har problem med a? Detta är en ganska viktig fråga du bör ställa till honom. På din beskrivning verkar han ha iaf ett starkt kemiskt beroende. Jag skulle be honom ta en helvit månad. Har man inget beroende är detta enkelt annars lite jobbigare.

Tösabiten

Nej aeromagnus, han anser inte att han har problem med akolholen. Han ska börja jobba imorgon, så det ska bli intressant och se hur veckan blir. Alla ölen är slut och vi har långt till närmaste bolag. För 5-6 år sedan hade han en vit månad. Vi gjorde ett vad. Han skulle inte dricka alkohol och jag skulle inte äta godis. Vi klarade av utmaningen båda två. Men efter det när jag föreslår en vit månad säger han bara att han har bevisat att han klarar det. Men säger samtidigt att det inte finns någon anledning att ha en vit månad. Varför ska man inte njuta av livet? Öl är gott och det tycker han att han gott kan unna sig. Så det kommer han inte gå med på fler gånger. Men som sagt jag ska se hur de närmaste veckorna går nu när jobbet satt igång. Kanske lugnar det ner sig lite.....

Som Jag trodde då. Han vet att han Inte klarar av dettaoch han har inga problem. Du måste fråga dig själv om du vill och orkar ha det så här. Kommer Inte bli bättre med tiden om man läser andras inlägg.

Tösabiten

Jag vet att det du skriver är sant aeromagnus. Men nu ska jag ha lite koll när semestern är slut. Sista semesterveckan gick inte så bra trots jag bett honom dricka mindre. Istället drack han i smyg men jag hade koll på mängden ändå. Igår söndag drack han inget och inte heller idag måndag. Jag tror att det är första helnyktra dagarna på säkert ett halvår. Det har åtminstone varit en öl varje dag förut. Men jag vet att det säkert är tillfälligt. Men jag ska försöka se det som positivt att han i alla fall gör ett försök. Återgår det till drickande varje dag ska jag försöka ställa ultimatum. Även om jag vet att det betyder att han lämnar mig. Jag vet innerst inne att jag måste tänka på mig själv. Som så många skriver här är det bättre att vara ensam när man är ensam än ensam när man är två!

Får jag fråga varför du vill ha sådan koll? Hur hjälper det dig? Du kommer ju bara bli besviken och han kommer säkerligen förneka sommar gjorde.

Tösabiten

Jo jag vill ha koll. Mest för min egen skull. Att jag har kött på benen när jag väljer att ställa honom mot väggen. Att jag kan säga att jag vet att han dricker i smyg och gömmer sina öl. Har jag det svart på vitt så kan han inte neka till det. Sen om han fortfarande inte tycker att han har problem, så vet jag att han har det. Då kan jag känna att jag kan ta ett beslut utefter det. Det känna bra att ha koll helt enkelt. Detta är så nytt för mig. Det är först nu i sommar som jag har förstått att min man missbrukar alkohol. Även om det har funnits tecken långt tidigare har jag inte riktigt förstått.