Så jag har varit medveten om att jag har problem med alkohol i många år och "slutat" oändligt många gånger. Jag gillar bäst att dricka ensam eftrersom jag skäms över mitt drickande. Har haft supar polare förr men dessa relationer har jag inte kvar så vill jag supa får jag sitta själv. Har suttit på parkbänkar, däckat på offentliga platser, hamnat i fyllecell, vaknat upp med blåmärken och skärsår som jag inte vet hur dom uppkommit. Hängt på svart klubbar, haft massa sex jag inte velat ha, blivit våldtagen, förlorat fina personer och allt för den jävla alkoholens skull.
Flyttade från stan för ca 9 år sedan vilket förbättrade situationen rätt mycket. Inga mer svartklubbar och skumma krogar med dåligt folk, inget supande på bänkar och fylleceller men jag har svårt att låta bli att dricka. Det går i perioder det brukar se ut så att jag köper en vinbox plus en liten explorer, åker hem och börjar dricka vinet medans jag skriver lite på flashback. Det känns trevlig och bra, alla bekymmer blir mindre och mindre för varje glas, jag känner mig förträffligt smart som gjort slag i saken och köpt hem detta. Vaddå är det fel att sitta och må bra och ha trevligt? nej knappast jag har ju jätte kul. Snygg och smart är jag. Jag lyssnar på musik, sitter och sjunger med, pratat med mig själv skrattar allt är jätte bra. Dricker ungerfär halva boxen innan jag däckar.
Vaknar till musiken som nu låter fördjävlig. Ont i huvudet och ångrar mig. Dricker darrande ett par koppar kaffe och det är nu flaskan explorer som jag listigt sparat till morgonen kommer väl till pass, ner med det i kaffet, rejäl mängd och snart allt återigen fantastiskt. Jag kan börja skratta av glädje över hur bra allt är. Flaskan går åt rätt fort och sedan har jag ju vinet kvar.
Sedan tar det ju slut och allt blir fruktansvärt. Ni vet ju hur det är. Lyckas däcka på något sett sedan vaknar dagen efter och vill bara ta livet av mig. Det är nu jag "slutar" dricka. Men det gör jag ju inte. När jag kommer in i det upprepar sig detta scenario 2 gånger i veckan.

Jag kan klara ett par månader ibland, ibland bara ett par veckor men sedan kommer massa bra anledningar för att köpa hem kittet igen. Anledningar jag kommit på är:

Jag är glad.
Jag är ledsen.
Jag har pengar.
Jag är nästan pank.
Det är sommar. Eller vår eller höst eller vinter.
Jag ska bara göra det en sista gång.
Jag gjorde det för ett par dagar sedan lika bra att ta en vända till.
Jag har inte druckit på länge.
Jag ser någon annan komma med en påse från bolaget.
Det är helg. Eller måndag eller tisdag osv.
Jag kan sluta men ska skjuta upp det.

Är sjukt trött på det här. Hade ett uppehåll på flera månader efter en vända på psyket (har andra psykiska problem) och mådde jättebra, hade fått nya mediciner som fungerade och kände inget som helst sug, tvärtom kände att jag lagt det bakom mig en gång för alla. Tackade nej när det erbjöds utan problem, sov bra, vaknade utan ångest och åt på fasta tider, läste böcker och njöt av livet.

Men sedan kom den dagen då jag tänkte att nu när jag mår så bra kan jag unna mig en fylla för att förgylla dagen. Började med att "bara" köpa två vinare men senare den veckan blev det en box och nu har jag börjat köpa spriten också. Det gick snabbt och den kontrollen jag kände är nu som bortblåst. Jag använder ursäkten att bara en sista gång hela tiden men det har för fan pågått många år nu. Känns inte som att jag har ett fysiskt behov av alkohol, det känns mer psykologisk det är som ett tvångsbeteende. Jag vill inte men gör det ändå.

rabarber

Imponerad över dig och hur du tar tag i saker, resonerar med dig själv och reflekterar. Det känns som att det har hänt mycket hos och i dig!

Skönt att det kommer ordna sig med skulderna och att du känner att det blir ordning på sånt som kanske inte var det förut.

Igen - bra och starkt jobbat!

Kramar

SkåneTösen

Pga att färdtjänsten blev försenad blev det bara 20 minuter hos kuratorn idag istället för dom 45 det ska vara. Lite surt. Jag slarvar med maten, äter nästan bara en gång om dagen...dåligt jag vet men är så matt mentalt att det blir ett jätteprojekt att laga något. Ska försöka skärpa mig.
Imorgon ska jag träffa en god vän och berätta om mitt drickande.
Lite bävan men det blir nog bra, hon vet en hel del om livets svårigheter och kommer att förstå.
Lämnade in mitt soc och handlae lite mat så lite blev ändå gjort.
Väntar fortfarande på att gråta men inget händer. Skulle behöva ett bra gråt.

SkåneTösen

Berättade för min vän och det gick bra. Hon sa att hon misstänkt ibland att jag hade problem men hade såklart inte någon aning om mitt ensam drickande och vidden av det. Och att hon förstod att jag var så utmattad mentalt. Att det var ett stort steg och att hon var stolt över mig. Gudarna välsigne henne. Jag har nu börjat nysta i min barndom med kuratorn vilket är smärtsamt. Jag har gått på mina möten om alkoholen. Men orkar inte mycket mer. Har varit deppig men idag känns det faktiskt lite bättre. Har börjat äta frukost igen (läxa från kuratorn) och försöker få i mig vettig mat men det är inte lätt. Allt som nu dras upp med missbruk och barndom samt ekonomin gör att jag har svårt att tänka klart. Drabbas av total förvirring i matbutiker. Fattar inte vad jag bör handla. Nu äter jag mest yoghurt med hemma gjord musli. Bätter än inget. Lite stekta ägg och korv ibland. Ingen fantasi.
Men gjorde faktiskt kålpudding igår så det var ju ett steg framåt.
Jag måste skärpa mig. Styra upp mat rutinerna och gå till min mötesplats och träffa folk, det har jag inte orkat bara men man mår ju bättre när man gjort det.
Hoppas ni håller er nyktra där ute.
Kämpa på. Drick inte.

Startanew

Att se så många kämpar här! Skulle nog oxå behöva gå igenom barndommen. Måste verkligen vara jobbigt! Men allt är lättare nykter! Styrka till dig

SkåneTösen

Herregud, snart uppe i 40 dagar. Det har gått bra att hålla sig nykter, något litet sug men inget för besvärligt. Har nu fått en ny kontakt person, en kvinna med mångårigt alkoholmissbruk som efter behandling utbildade sig till terapeut och började arbeta med missbruks vård. Det känns bra att få prata med någon som på riktigt vet hur det är. Har bara träffat henne en gång men ska träffa henne nu en gång i veckan. Hon blev imponerad över att jag hållt mig nykter i över en månad. Det kändes bra, det är ju så lätt att man förminskar sina framgångar och fokuserar på det negativa, eller så är det för mig iallafall.
Annars är det mycket som är i limbo nu med min situation i övrigt då det är semester tider men ska ha ett möte med alla inblandade (godman, läkare, kurator, boendestöd, personligt ombud, soc) i mitten av Augusti.
Har ju inte skrivit så mycket här på sistone men följer många trådar och det är så glädjande att läsa att det går bra för en hel del av oss här.
Jag har som sagt förskonats från det där djävulska suget men gör mig inga illusioner om att jag går säker i min nykterhet. Jag vet att det kan komma närsomhelst som en blixt från en klar himmel och det är mycket svårt att stå emot. Det var som min kontakt person sa "Jag kan inte säga att jag aldrig mer kommer dricka för det vet jag ju inte". Men har bestämt mig för att inte låta mig nedslås av eventuellt återfall utan istället fokusera på att det går mycket längre tid nu mellan återfallen.
Man får ta fasta på sina framsteg, jag har tagit itu med mycket det senaste året och det händer mycket på en gång nu. Det är svårt och smärtsamt att se nyktert på hur illa jag behandlat mig själv och vad jag utsatt mig själv för. Detta med att prata om min barndom med min kurator (som är jättebra) är synnerligen smärtsamt, och jag känner mig bekymrad över att jag kanske tar till alkoholen som tröst och flykt.
Det är ju så jag gjort under lång tid, och varje gång jag berättar om hur min uppväxt är min instinktiva reaktion "Detta gör ont-unna dig en fylla som tröst" men jag vet ju att det inte hjälper, smärtan kommer jag inte undan det finns inte tillräckligt med alkohol för att ta bort den. Skjuta upp den går men priset är högt med helvetes ångest och självmords tankar. Nej bättre att tackla skiten nykter, livet är svårt och det kommer ingen undan.
Jag vill tacka alla som är aktiva på forumet och delar med sig av sin resa och kamp, det hjälper mig oerhört mycket att följa era berättelser om med och motgångar.

rabarber

Vad härligt att höra ifrån dig igen! Har saknat dig! Och vad underbart att höra att det går så bra för dig fortsatt! Jävlar tjejen, vilken resa du har gjort och gör. Jag är så imponerad av dig! Och du SKA känna dig stolt och glädjas över dina framsteg!

Och vad klok du är i dina reflektioner. Jag gräver också i mycket som är plågsamt för att komma över mina demoner som har lett till att jag tagit till alkoholen. Det är smärtsamt, men som du säger, så är det det enda sättet. Hanterar man inte sitt mörker, så är i all fall min övertygelse att man inte kan släppa drogen. Du är stark och modig! Jag önskar dig all lycka till i din fortsatta resa. Du gör det här så bra!

Styrkekramar

SkåneTösen

Helt otroligt! Här har man läst om andra som kommit upp i 60 dagar och tänkt "om man kunde komma så långt" och hux flux är jag uppe i 70 dagar. Det känns fantastiskt. Har mått lite upp och ner men faktiskt inget riktigt sug en enda gång. Det känns som jag fått nog helt enkelt, drickandet har ställt till men enorma problem med ångest och självmords tankar, och även om jag fortfarande har ångest är det inget man kan jämföra med hur det var när jag drack.
Har skaffat en liten katt som gör att jag mår bättre också. Så himla skönt att ha någon att gosa med. Jag älskar min katt.
Jag har fått reda på att min pappa som jag inte har någon kontakt med är döende. Det känns jobbigt. Vill inte ha någon kontakt heller då han inte varit någon riktig förälder och jag är definitivt inte skyldig honom ett skit...
Men jag oroar mig för hur jag ska reagera när han dör och jag är den enda kvar att ta itu med bergravning osv...Jag har ju förvisso godman plus massa andra som jobbar "åt" mig men ändå. Kommer ärva en bostadsrätt i Malmö, har ingen aning hur man gör med sådant....
Jaja den tiden den sorgen, just nu ska jag bara känna mig nöjd med att jag slagit mitt eget rekord i nykterhet. Tänk om jag klarar 100 dagar! Det känns fullt möjligt faktiskt. Tack alla för ert stöd.

rabarber

GRATTIS Skånetjejen!! Underbart att höra! Vilken fantastisk resa du gjort och gör! Du är så stark!!

Stora varma kramar!

SkåneTösen

Vaknade med ångest. Känner mig trött och uttråkad. Omotiverad. Tog mig trots allt till min alkohol terapeut. Hon sa att det oroade henne att jag ska gå igenom min barndom när min nykterhet är så ny. Och ja, det oroar mig också. Men känner att jag inte har något val, jag måste göra det nu...
Just nu känner jag att jag skulle vilja ha ett par glas vin. Men det går ju inte. Sitter kvar i stan med en kaffe och känner mig handlingsförlamad och svag.
Ska INTE köpa något vin men är bra sugen för jag känner mig så ledsen och ensam. Får ta färdtjänst hem orkar inte ta bussen. Köpa godis och åka hem och kela med katten. Riktig skit dag har det varit. Ibland vill man bara försvinna. Fan.

SkåneTösen

att ha den lilla katten att komma hem till en dag som denna.
Det blev baconsnacks och godis till mig och tonfisk till missen. Känns helt ok nu.

SkåneTösen

Vi pratade om att jag måste vara snäll mot mig själv och att jag ska vara glad över det jag klarar av och inte fokusera på det jag inte klarar. Jag är rätt hård mot mig själv ibland och försöker jobba på det genom att tänka att om det gällde någon annan än mig själv. För då har jag mycket mer förståelse och dömer inte så hårt. För att kunna se tex att "ja nu lagade jag mat trots att jag bara vill ligga och stirra in i en vägg, det var bra gjort" istället för att tänka "herregud jag är snart 40 och det är en kamp att bara laga mat fan vad misslyckad jag är".
Det är inte lätt att ändra sina tanke mönster men det går. Tar tid bara. Vi pratade om detta med att jag inte riktigt vet hur det är med min pappa, vet ju bara att det är illa men inga detaljer...
Ska försöka ta reda på hur det ligger till. Sedan bestämmde vi att träffas en gång varannan veck istället för varje som nu eftersom det är så mycket nu. Jag har svårt att orks med allt.
Avbokade ett annat möte som jag hade med mitt boendestöd och min helt nya case maneger imorgon för jag orkar inte mer denna veckan. Man måste lära sig säga stopp också när det blir för mycket och jag har varit rätt trött både fysiskt och psykiskt dom två senaste veckorna.
Två tunga möten på en vecka är faktiskt inte så illa pinkat så det så!
Katten hoppar runt här hemma som en guttaperka boll...om man hade haft lite av den energin, ha, ha. Hon har ju fått en kattlucka nu så hon kan springa ut och leka och inte störa mig när jag ligger och försöker läsa genom att anfalla boken när jag vänder blad. Biter mig i tårna gör hon också.
I helgen kommer två kompisar och hälsar på det ska bli jätte roligt. Festa till det med god mat och så.

Kämpa på därute. Drick inte.

Nä, det var inte så illa pinkat ?! Beröm dig själv du, det är du faktiskt värd. Att avboka är också ett stort steg, det kan vara jättesvårt och det är ett stort plus att du lyssnat på dig själv. Bra jobbat!

KalleBoll25

Bara dag 16 här men jag hoppas att jag är lika framgångsrik som du!