Hur ska jag börja? Min sambo är alkoholist och jag är ingenting. Vi har två döttrar ihop, 2 och 5 år. Har varit tillsammans i 7 år.
Nät jag förstod att han var alkoholist var när vi fick barn, att han fortfarande inte kunde va nykter en helg tex, han drack och drack och aldrig kunde han bara dricka EN öl, eller EN grogg. När han väl börjat finns inget slut, föräns han däckat i soffan eller kört åt helvete med skotern.
Jag har genom åren försökt prata med honom, både i nyktert tillstånd och i fullt tillstånd. I början var de alltid enklare när han hade druckit, för då släppte han allt och kunde prata om allt! Han grät ofta och berättade att han mådde dåligt och erkände att han hade problem med alkoholen. Jag fick trösta jämt. Men att jag mådde dåligt ville han inte höra, nej då gjorde ju jag han ännu ledsnare!
Sen började jag ta upp det i nyktert tillstånd, mest för att han kanske skulle kunna komma ihåg, men nej då vill han absolut inte prata utan blir arg.
Det har varit så mycket som hänt genom åren pga alkoholen, skoterolycka, pissat ner döttrarnas rum otaliga gånger och skämt ut mig inför min familj och vänner!
Jag vill inte leva så här! Jag har försökt ändra mig själv från att va "gnällkärring" till "psykolog" till "förstående flickvän" till "ignorera". Inget hjälper..
I perioder har han gått upp på nätterna För att dricka och jag har hittat sprotflaskor under soffan mm.
Nu för tiden är han arg när han dricker och antagligen för att han känner att så fort han druckit minsta lilla så blir jag stum och inåtvänd. Jag tittar inte längre och orkar inte bry mig! Men jag vill inte att mina små tjejer ska behöva leva så här. Han har väl aldrig varit dum MOt dom, men dom känner nog den här stämningen!
Ska även tillägga att han dricker när barnen somnat och jag jobbar kväll, vilket jag tycker är för jävligt!
Orkar inte skriva mer :(
Hur kan jag hjälpa honom? Kommer vi nånsin hitta tillbaka till varann?