av Ärligbesvärlig

Hur ska jag börja? Min sambo är alkoholist och jag är ingenting. Vi har två döttrar ihop, 2 och 5 år. Har varit tillsammans i 7 år.
Nät jag förstod att han var alkoholist var när vi fick barn, att han fortfarande inte kunde va nykter en helg tex, han drack och drack och aldrig kunde han bara dricka EN öl, eller EN grogg. När han väl börjat finns inget slut, föräns han däckat i soffan eller kört åt helvete med skotern.
Jag har genom åren försökt prata med honom, både i nyktert tillstånd och i fullt tillstånd. I början var de alltid enklare när han hade druckit, för då släppte han allt och kunde prata om allt! Han grät ofta och berättade att han mådde dåligt och erkände att han hade problem med alkoholen. Jag fick trösta jämt. Men att jag mådde dåligt ville han inte höra, nej då gjorde ju jag han ännu ledsnare!
Sen började jag ta upp det i nyktert tillstånd, mest för att han kanske skulle kunna komma ihåg, men nej då vill han absolut inte prata utan blir arg.

Det har varit så mycket som hänt genom åren pga alkoholen, skoterolycka, pissat ner döttrarnas rum otaliga gånger och skämt ut mig inför min familj och vänner!

Jag vill inte leva så här! Jag har försökt ändra mig själv från att va "gnällkärring" till "psykolog" till "förstående flickvän" till "ignorera". Inget hjälper..
I perioder har han gått upp på nätterna För att dricka och jag har hittat sprotflaskor under soffan mm.

Nu för tiden är han arg när han dricker och antagligen för att han känner att så fort han druckit minsta lilla så blir jag stum och inåtvänd. Jag tittar inte längre och orkar inte bry mig! Men jag vill inte att mina små tjejer ska behöva leva så här. Han har väl aldrig varit dum MOt dom, men dom känner nog den här stämningen!
Ska även tillägga att han dricker när barnen somnat och jag jobbar kväll, vilket jag tycker är för jävligt!

Orkar inte skriva mer :(

Hur kan jag hjälpa honom? Kommer vi nånsin hitta tillbaka till varann?

Ärligbesvärlig1
tors, 2016-09-08 - 07:41

Ja tänk, snart 3 år sen. Usch va låst jag kände mig då, trodde aldrig jag skulle komma därifrån. Men tack vare min hjälp, som var soc, så är jag det nu.

Det låter som om det verkligen skulle passa mig också! Jag ska verkligen ta tag i det och se om det finns här.

Jag har ju fuskat lite känns det som, eftersom jag inte har haft nån kontakt med honom så har jag inte lärt mig att hantera dom känslorna. Jag fick bara en paus från livet och nu när jag är tillbaka så måste jag lära mig hantera känslorna. Och för att lära mig det måste jag ju utsätta mig för honom. Förstår ni? Men jag är så rädd för mina känslor och för hans känslor!

Ärligbesvärlig1
fre, 2016-09-16 - 19:39

Dåligt samvete för att jag berättade sanningen och lät andra bestämma över vårt liv. "Skvallerkärring, en jävla råtta". Jag kan förstå att han varit arg för att jag förstörde hans liv. I hans ögon så var ju jag den sämsta partnern man kan ha! Går bakom ryggen och "slår på nån som redan ligger".
Jag kan se från bådas ögon.
I mina ögon var det tvunget att bli så här. Jag hade ju försökt prata om det här problemet i flera år innan jag "skvallrade". Ingenting blev bättre, det blev ju bara värre istället. Och visst tyckte jag synd om honom! Men helt ärligt, jag trodde inte ens att det var så allvarligt som det tydligen var. Jag sa faktiskt det mesta för att jag trodde att han skulle få hjälp. Iallafall i början. Jag trodde att man kunde tvångsbehandla en med hans problem. Ett Lvm. Jag var inte egoistisk! Jag fick förtroende och öppnade mig helt.

Kommer han nånsin förstå varför? Han har inte förändrats ett dugg än, utan fortsätter fortfarande. Han bytte bara ut mig.

Ärligbesvärlig1
ons, 2016-09-21 - 18:18

Har varit orolig, stressad och haft ångest inför ett viktigt möte igår tillsammans med mitt ex och soc. Höll på att skita i mötet för jag har mått så dåligt, men jag tog mig dit iallafall och det kändes okej. Avskyr att stå på mig inför honom, min medberoende-hjärna vill bara va på hans sida. Medans riktiga jag såklart vill göra de rätta!
Hursomhelst igår när jag kom hem från mötet så blev jag direkt yr, illamående, ljudkänslig och jättetrött! Har inte känt så sen jag bodde borta, då mådde jag precis så här i några veckor innan de vände.

Idag är jag alltså fortfarande yr och trött! Vad är det för fel? Eller jag vet nog svaret själv, det känns som det blir så här varje gång jag stressar upp mig och får ångest inför något jobbigt, sen när jag kan slappna av igen så blir det såhär istället.
Sjukt jobbigt iallafall när det blir så här fysiskt. Som att hela min kropp tar ut all energi så den blir helt tom.

Citronfjäril1
ons, 2016-09-21 - 22:19

Grattis till att du tagit dig ur relationen. Känner igen mig i mycket.

Om du mår så dåligt när du vistas tillsammans med honom så kan du begära att få ha enskilt möte med soc. Inte meningen att du ska må så dåligt. Så den möjligheten finns, bra att veta.

För övrigt tycker jag du ska kolla upp om din kommun har någon enhet för kvinnor som blivit utsatt för våld, psykiskt eller fysiskt. Jag blev rekommenderad det när jag var hos soc, tyckte verkligen inte det var nödvändigt, för jag hade ju inte blivit utsatt för något fysiskt våld, och när det gällde det psykiska så fattade jag inte riktigt att det var det jag blivit utsatt för... Men jag kontaktad dem tills slut, har gått där i ca 8 månader nu och pratar med en behandlare, och det har hjälpt mig SÅÅÅ mkt! Hon är ju expert på både våldet och även medberonde problematiken. Är verkligen en ovärderlig hjälp för mig. Har innan gått hos två andra terapeuter, men igen som verkligen förstått problematiken, men den här behandlaren förstår verkligen och det är så skönt.
Så kolla upp om det finns där du bor, förlag tror det skulle vara jättebra för dig, för du har ju utan tvekan också blivit utsatta för psykiskt våld. Är väl dessvärre en ganska vanlig komponent i relationer med alkohol...

Ärligbesvärlig1
tors, 2016-09-22 - 19:19

Jaha, jag hade såklart hellre haft enskilda möten, men jag känner mig fånig och överdriven om jag skulle berätta hur jobbigt jag tycker det är. Sen skulle väl han ta illa vid sig om jag vägrar träffa honom! Han förstår ju ingenting och kan inte sätta sig in i min situation. Men det ska jag väl inte bry mig så mycket om i och för sig..

Har kollat upp det idag och det verkar finnas ett sånt ställe här. Jag mejlade precis och frågade om det fanns möjlighet för mig att få hjälp där. Skrev lite kortfattat om min situation så får se om jag får nåt svar. Tänkte ringa men tycker det är så pinsamt att prata i telefon och visste inte hur jag skulle fråga så hoppas dom läser mejlen.

Ja det verkar vara vanligt i sånna här relationer, inte alla säkert, men många.