Hej!
Jag registrerade mig här för några timmar sedan och har läst och läst... Känt igen mig, vilket varit skrämmande men framför allt en lättnad. Jag måste sluta. Jag måste sluta idag. Jag har en fantastisk man och två barn, jag kan inte göra så här mot dem längre. Jag dricker inte varje dag men när jag börjar dricka kan jag för det mesta inte sluta. Eftersom min man har varit mycket medveten om detta har jag smugit allt mer och hällt i mig bakom ryggen på honom när det funnits dricka.. Och då har jag snabbt kommit över gränsen när jag kan fatta rationella beslut. Det hela har eskalerat den senaste tiden men igår var droppen... Jag förstörde så mycket genom att svika löften igen. Det värsta är att jag vuxit upp med detta nära inpå, jag har slagits hela livet för att få föräldrarna att sluta missbruka.... Och nu står jag här... Och gör likadant mot min famil. Jag har blivit dem. Jag har inte kunnat ta det till mig, när vi har pratat om att inte dricka osv har jag tänkt att det är för en tid, eller att jag kan dricka när min man inte är med osv, planer som var min livlina då jag inte kunde tänka mig ett liv utan alkohol. Det är ju guldkanten på tillvaron. Eller är den det? I mitt liv är den inte det längre, de korta stunder av lycka drunknar i alla timmar av ångest och idioti. Jag ser ilskan, besvikelsen och förebråelserna i min mans ögon och jag dricker för att glömma. Glömma att jag lider av samma sjukdom som mina föräldrar gjorde. Vägra acceptera. Idag accepterade jag helt för första gången. Tankarna om att gå bakom ryggen och hitta tillfällen att dricka tog slut. Jag gör inte detta för min man eller barn, jag gör det för att JAG måste sluta fly, sluta dricka. Jag måste bli en hel människa så jag kan vara den fru och mamma de förtjänar. Aldrig sitta i solen med ett glas rosé, bemöta alla frågor som kommer när man inte dricker.... Det har känts enormt jobbigt... Men lite mindre efter att ha läst inlägg här. Jag inser att vi alla tänker lika, oroar oss för samma saker och vi kan stötta varandra i att hitta lösningar. Jag vill bara vara vanlig, vara som andra... Men att fortsätta hålla kvar vid det kostar mig och min familj enormt mycket. Idag är första dagen på en lång resa.

Bra fråga där i PP:s tråd "varför ska det vara så svårt, när det egentligen är så lätt". Ja, jag har ju inget bra svar på det alls. Själv känner jag mig ibland lite ansvarslös och trotsig... Förstår egentligen inte vad jag håller på med. Kan dock inte skylla på mannen, tyvärr. Så jag får ta ansvaret själv.

Nyckelpigan

Tack för allt stöd! Jag kände så väl igen mig i det du skrev, Sisyfos - att man känner sig ansvarslös och trotsig.... Jag vill inte vara präktig och alltid göra allt rätt - jag vill vara tokig och bara vara... Som alla andra... Men det funkar ju inte. Det är en sorg man måste igenom.... Det finns ju andra sätt man kan vara lite tokig på, det vet jag och är redan... Jag ska beställa tid till psykologen nästa vecka. Det hände något inom mig i helgen, beslutet att inte dricka blev åter mitt. Det är ett enormt viktigt steg för mig, ska försöka hålla fast vid det allt jag kan.
Tack jas75 och Fenix - håller med, vi stöttar varandra nu, det behövs! Tack Murönan... Ja, a hjälper verkligen inte, bara en flykt för stunden och sedan är allt 100 ggr värre efteråt... PP, tack för att du engagerar dig och läste, ja, skulden ligger där och den blottades totalt när jag slutade fly med a... Jag klarar inte ut det själv, ska boka in tid redan nästa vecka.
Tack till alla som skrivit, ni vet nog själva hur mycket det betyder när man är knäckt. Stor kram till er

Har en gång för länge sedan gjort ett stort psykologtest där resultatet visade på att jag hade avvikande resultat på "ansvarslös".. Förstod det på sätt och vis, men samtidigt så finns det ju en plikttrogenhet, omtanke, omsorg, hänsynsfullhet och det blir kanske ibland svårt att hantera och kombinera, tänker jag ibland. Ett sätt är att dricka... Det förväntas inte av mig. Får hitta nåt annat sätt att leva ut ansvarslösheten kanske. LenaNyman föreslog poledance för ett tag sen... Vad säger du, ska vi ta en kurs?

Nyckelpigan

Hej alla! Har från flera håll att det är svårt att hitta sin gamla tråd... kanske något för admin. Jag inser när jag väl hittade min tråd att jag ihte ens svarat på senaste inlägg, vilket jag anser är skit. Jag blir alltid så glad när jag får respons. Jag har läst mycket ce senaste veckorna/månaderna utan att logga in, delvis pga att jag haft ont om tid, delvis troligtvis pga att jag vet vilka råd jag skulle gett mig själv för att lösa de problem jag har nu... inte de långsiktiga men de kortsiktiga och de tror jag att jag är redo för att ta emot nu och därför loggar in igen. Jag kännner igen mig så väl i mångas bloggar och hämtar oändligt med styrka där, jag är inne och läser dagligen den sista tiden. Jag är så stolt över alla även om det inte har nåogt med mig att göra, bara stolt att ni vågar blotta er här och ge oss andra styrka och kraft. Jag tror inte ni förstår hur många som kanske glidit in på den här sidan och surfar runt som plötsligt inser att ni har samma tankar som de och för första gången inser att det inte handlar om "dem" utan om " er".... även om det är ett första steg.
Jag registrerade mig här förra sommaren och om man fick ha en hejaklack skulle jag vilja ha det.
I verkligheten är det en annnan sak.
Jag förstår det.
Jag har varit på andra sidan och vet hur det är.
jag vet allt det där men det räcker inte.
Vad gör man då?
Jag trodde inte min man var medberoende eftersom han ställde krav,, s¨ånt jag aldrig gjorde. Min barn ställde krav på en nivå där jag inte ens var under insikt att det behövdes (som barn själv). Jag var så stolt över dem. Att de kunde sätta stopp, i min värld fanns inte det. Jag vill inte förminska något, samtidigtsom jag gör det bara genom att skriva detta... jag levde i en annnan värld än de... publicerar detta så det inte försvinner, fortsätter sen...

Nyckelpigan

nu fortsätter det... jag skriver hur det är, hur tankarna går, även om jag vet att jag eg borde lämna allt med a bakom mig. Måste nog gå och lägga mig snart, publicerar därfor en fråga jag har; ni som har en partner, hur taclar ni det tillsammans? Sisyfos, jag är spec väldigt intresserad av dig (men även allla andra); din man har ju hittat flaskor du dolt men ändå kan du fortsätta att dricka officielllt? För min man är det skeppet seglat ihop med mycket mer.
Jag hittar flera som tänker sig ett liv med alkhol men under ordnade former... och jag kan inte släpppa det...
Mitt drömmål är att hitta ett liv där a inte är det som bestämmer. Om det är som nu går jag på fest utan a, om jag vill ha en middag och dricka gott rott så gör jag det..m3n dt går kanske ínte..
Det som för mig är så extremt svårt och som jagbehöver hjälp med nu är här och nu- Så fort jag/vi blir bjudna till något roligt slår allt knut... även om det gått bra innnan... Just nu ha jag fallit.... erkänner att jag till min relese när jag hade chansem.,,, jag är inget offer, men så som det är nu på sikt är det inte värt att leva... vad gör jag på sikt.. jag älskar min man men vad ska jag göra?! kram

Nyckelpigan

Jag läste mitt röriga inlägg... gör att göra bilden komplett: Jag har under mer än ett år vari på tillställningar uran att bli full på något sätt...

Heddali

Har läst dina nya inlägg, menar du att du vill kunna dricka socialt men eftersom din man kommit på att du smygdricker så vill han att du inte dricker alls? Jag har sagt till min man på eget bevåg att jag ska minska rejält vilket innebär ca att vi tillsammans kan dela en flaska vin 1gg i veckan. Flera utmaningar finns i det upplägget, dels så verkar en 1/2 flaska vin rimligt innan men om jag dricker 2 glas så vill jag ju gärna ha ett par glas till vilket mest blir frustrerande i ah-hjärnan. Sen så är det ju en form av kontroll, som jag bett om själv. Stunder jag vill "falla" så kan jag inte det då vi sagt tillsammans att avstå. Det är ju bra men ändå jobbigt...

Är lite osäker på varför du undrar, men formulerar ett långt, långt svar. Det är rätt bra att försöka skriva ner tankarna kring drickande, det blir lite mer uppenbart när man försöker lura sig själv då.
Att dricka eller inte.., sambon är kluven och litar inte riktigt på mig. Han vill att vi ska kunna ha ett normalt förhållande till alkohol och det är väl där jag också vill vara. Att det inte ska vara någon fråga alls. Sen är det ju så att jag aldrig har varit full i officiella sammanhang och det bidrar ju till att han inte är så orolig för just de tillfällena. Jag är mycket måttlig då. Jag har druckit ensam hemma och mycket sällan varit påverkad så att han har sett och märkt. Men han är orolig för att jag ska gå över gränsen. Ett par gånger har jag varit full och "oregerlig" och han orolig för att det ska hända igen. Han förstår inte att jag kan dricka "sunt" i officiella sammanhang men ändå har problem ibland hemma och vem gör det. Sen är ju han fast i bilden av alkoholisten som tar en lättöl och sen omgående dricker sig fördärvad. Så han är orolig och särskilt när jag då började smygdricka igen efter ett så långt uppehåll med det. Och jag är ju inte helt säker själv på att det går. Trodde ju inte att jag skulle börja om igen med smygandet och nu känns det stabilt igen, men det är ju lurigt. Och idag var jag sugen... Övertalade nästan mig själv att köpa en piccoloflaska rött. Å visst, det hade ju mängdmässigt varit ok men jag vet att jag inte kan börja släppa in a igen som slentrianmässigt Helgdrickande. Det stannar inte där. Å visst kan jag tycka att jag borde kunna få njuta av vin till helgen, att jag är värd det efter en hård arbetsvecka, att det skulle vara gott till en bit ost eller förbättra middagen. Samtidigt känner jag mig sund som väljer bort vinet. En halv flaska vin på en kväll är rätt mycket. Om man inte har tränat upp toleransen så blir man både rätt påverkad och lite bakis (i alla fall jag). Och ett glas... Det skulle kanske kunna funka för att förhöja smaker, men det stannar ju inte där och så länge jag inte tycker att ett glas är tillräckligt så kan jag inte dricka hemma. Jag har sagt till sambon att han inte ska tycka att det är en bra idé om jag börjar vilja dricks vin till helgen, men det är mitt ansvar och jag är inte säker på att han fattar att det vore en jättedum idé men jag är glad att jag har sagt det så att jag inte får för mig att lansera den idén här hemma. Det kan verkligen vara naivt att dricka överhuvudtaget, men jag provar med enbart socialt drickande och nu har konsumtionen varit mycket liten, men a har fortfarande en för stor roll i mitt liv och i mina tankar. Vet inte om jag nånsin kan ha ett avslappnat förhållande till a igen och kanske ska man inte det heller. Det är många som dricker för mycket. Det är en farlig drog helt enkelt.

Nyckelpigan

Om ni visste hur mycket det betyder.,, jag har ibte orkat läsa förrän nu.,,. Jag sitter i en sax om allt eller inget och det var därför jag frågade dig, Sisyfos, du hade svarat i min el annan tråd att du blivit tokig av att bli kontrollerad... Jag tror allt detta är SÅ mycket vanligare än vi tror... Men vem vill höra det?! Jag är vilse. Känner mig så ensam... Men det är mitt eget fel.., hur förklarar ni andra "behovet" eller vad man ska kalla det för andra? Tack till alla modiga, förlåt att jag inte varit med er på ett tag. Jag behöver hjälp igen, så enkelt och så svårt är det.

Hur menar du?
Vill du dricka ibland och sambon tillåter det inte? Smyger du och hinkar i dig när du har chansen?

Jag jobbar på att få ett sunt förhållande till a, men jag vet att jag aldrig mer kommer att ha ett okomplicerat förhållande till a. Kan drabbas av denna "trots". Och vilja göra nåt förbjudet. Sällan, men det händer. Oftare förr än nu. Har ni olika idéer om a, du och din man? Ja, jag skulle bli galen om han sambo försökte tvinga mig att låta bli, men det också för att jag kan kontrollera det och inte blir oregerligt full på fester. Kanske skulle jag tänka annat om jag gjort bort mig. Då skulle han ju leva med en ständig oro när vi gick ut. Tror verkligen att ni måste prata om det. Jag har försökt förklara för min sambo och han kan väl acceptera till viss del, men om han skulle hitta gömmor igen... Ja, då är nog loppet kört. Å visst kan jag känna mig irriterad ibland på att jag inte kan dricka, men nu när jag under flera månader hanterat a på ett hyfsat sätt igen så vet jag att det är så här jag vill ha det. Inte mer och det är alltför lätt att halka tillbaka i gamla vanor, omprogrammerad som man är.

Nyckelpigan

Tack för era svar...
Jag har nått ett nytt bottenmärke och just nu rasar ångesten i min kropp... Jag skriver här för stöd och hjälp, min man stöttar mig, men det är så svårt att förklara varför och hur för någon som inte har de hör problemen... Jag förstod inte heller tidigare. Vi var på en resa med jobb och 2 ggr ballade jag ur fullständigt (vilket jag skäms över så jag vill dö). Jag skriver ner allt, är helt ärlig här. Innan resan hade "rebellen" i mig börjat härja - jag köpte hem i smyg och tänkte alltid bara bli salongsberusad men eftersom jag inte kunde dricka när min man kom hem eller andra drack jah "lite" extra för att få behålla känslan. Vi vet nog alla hur bra det går. Min ångest nu slår i taket men jag försöker fortsätta min bekännelse. Det kändes som om det bara blev värre, ångesten för vad jag gjort och höll på med fick mig att fortsätta, hur konstigt det än låter. Jag fick en rastlöshet/krypande ångest i kroppen som gjorde det svårt att tänka, att få något gjort... Som var förlamande. Med lite a släppte den, inget annat kunde hjälpa då. Jag bad inte om hjälp eftersom jag ville fortsätta, samtidigt som jag inte ville. Jag drack inte varje dag, jag drack aldrig när jag jobbade, skötte jobbet perfekt och lade ner hela min själ i det, vet att jag gjorde mer än vad som eg krävs. Inombords kvävdes jag. Jag började prata med min man om att jag måste hitta "min" väg, att jag inte klarade av att vara kontrollerad hela tiden och känna mig som ett barn (sluta bete dig som ett sådant då!), vi kom överens om att jag skulle dricka vin på en tjejfest, vilket gick bra. Jag är nyss hemkommen från en jobbresa och det är under den jag hamnade i min avgrund som bara blir djupare... Vid två tillfällen blev kag redlöst berusad. Andra gången för att jag inte klarade av den förlamande ångesten som höll på att få mig atg gå under över vad jag gjort. Första gången eftersom jag nu inte hade någon som kontrollerade mig och då var det ju lugnt... Inte. Det är ett litet ställe vi jobbar på (nytt), jag har verkligen jobbat häcken av mig och utan a är jag omtänksam, ärlig, rättrådig, står upp för de svaga mm. Med a är jag knäpp. Jag hade möte med mina två chefer igår (vi jobbar inom vården så de borde ju känna till missbruk), för första gången gjorde jag det som jag inte klarat förr... Jag sa att jag har ett missbruksproblem som var svårare än jag trott, att jag var fruktansvärt ledsen för vad som hänt och om jag kunde skulle jag göra det ogjort. Jag sa att det enda jag kan göra är att ändra här och nu samt framtiden. Jag har bestämt mig för att inte dricka a alls, jag har tid hos psykolog imorgon. Jag trodde att när jag tillslut erkände skulle jag få hjälp i någon form. Det var som om de inte trodde på mig, som om mitt beteende där var vem jag var. Jag försökte säga att detta är ju en sjukdom, det ör inte vem jag är (de jag pratade med är läkare och sköterska). Jag frågade om de hade några invändningar om mitt jobb och de är ju väldigt positiva till det och har höjt mig tull skyarna, jag har aldrig varit full på jobb. De sa bara att allt förtroende för hela mig var borta och det funkar inte på en liten arbetsplats. Jag erbjöd mig att betala för PETh med jämna mellanrum så de ser att jag inte dricker, utan a är jag extremt lojal och någon att lita på. Jag fick inget svar, bara att de ville hjälpa mig, "men"... Och sen kom en andra sats som omintetgjorde "hjälpen". Jag bara grät. När jag tillslut erkände mitt a problem blev jag inte trodd, de trodde att jag var "frisk" och valde att göra så här.. Och det är klart, en sådan människa kan man inte lita på, det förstår jag också. Jag hade verkligen laddat... Och att sedan inte bli trodd... Nu sitter jag hemma med en ångest som går i vågor, jag inser att jag måste hotta ett nytt jobb men jag trivdes så bra innan men likaväl som jag svek dem svek de mig när jag behövde hjälp. Jag betalar själv 1000 kr i timmen för psykologen. Jag fattar att de är arga och med all rätt, men om en anorektiker hade varit med på resan och kräkts efter maten fastän hon sagt att hon inte skulle, hade de då sagt samma sak? Jag är sjuk och jag erkänner till slut fullt ut. Jag kan inte dricka. Punkt slut. Inte lite, inte ibland.., för gränserna kommer flyttas fram. Kram till alla där ute från en stor ångestklump

Nyckelpigan

Lånar en kommentar som Muränan skrev i en annan tråd, den fick mig att förstå varför jag undanhållit hur jag mått:" Så länge jag inte sa något till mannen om hur jag mådde och kände, så lämnade jag en bakväg ut för mig själv. Jag kunde välja att dricka i så fall, utan att tappa ansiktet och jag kunde fortsätta lura mig själv. Men när jag väl pratade med honom, så stängde jag mentalt den möjligheten." Tack Muränan

Nyckelpigan

Den här dagen är hemsk... Nu har jag en fruktansvärd ångest för att jag blev så ledsen och besviken när jag inte fick förståelse eller hjälp när jag erkände mitt problem. Det var bara det att det var så svårt att göra det, så oerhört skamfyllt och satt då djupt in att jag trodde att jag skulle få hjälp om jag någon gång vågade. Jag har tagit emot liknande erkännande och jag har alltid erbjudit hjälp. Fast jag hade ju förstört deras resa och jag antar att det var det som vägde tyngst för dem och då kunde de inte se mer än det. Jag måste hitta hjälp någon annanstans och lämna det här stället. Har nu väntat hela dagen på att min chef ska ringa... Vilket han inte gjort. Får inget gjort, väntar bara. Känner mig ego som vältrar mig i min ångest men kan inte göra något annat, känner mig som världens sämsta människa. Igår när jag körde hem från mötet missade jag min avfart med 3 innan jag insåg att jag kört för långt. Om jag inte hade haft min man och mina barn hade jag tagit livet av mig när jag åkte från det mötet... En liten del av mig önskade att jag varit ensam så jag skulle slippa allt. Den delen finns kvar, men jag skulle aldrig skadas min familj så.

Li-Lo

Jag vill skriva hur modig jag tycker du är. Du har tagit ett enormt och viktigt steg. Du upplever starkt obehag just nu och kansk en känsla av avvisan och vanmakt. Du hoppade rakt ut och känner nu att ingen fångade dig. samtidgt ser jag en person som mitt i den känslan aktivt gör bra val åt "rätt" håll. Du skriver här!

Du gör inte bara dig själv gott som verbaliserar det du känner just nu du bjuder även in andra, så gör en människa som vill väl. Du är på väg nu.

varma hälsningar
Li-Lo
Alkoholhjälpen

Men arma lilla kära Nyckelpigan... Åh, jag kan inte mer än att säga att jag förstår din ångest... Den brukar ju vara brutal när man "hittat på något". Sedan måste jag säga att din chef beter sig som en jävla skitgris! Här sitter en människa, en god och fin kollega, som sitter och erkänner ett missbruk. Hur kan man vara så hård och kall att man inte sträcker ut handen och erbjuder hjälp? Det övergår mitt förstånd?! Eller - och detta är BARA en fråga - eller var det så att du kanske inte riktigt orkade ta till dig vad de verkligen sa...? Jag misstror dig absolut INTE, jag bara vet att jag själv inte alltid tolkar allt rätt när jag är helt uppriven. Bara dubbelkollar med dig.

Det är lätt att säga, men försök att inte vara så hård mot dig själv. Också lätt att säga, men detta kanske kan bli en vändpunkt för dig? En möjlighet att själv känna att du vill, kan, orkar och klarar av att vara nykter. Du har varit så otroligt modig som faktiskt har erkänt dina problem. Både för dig själv och andra. Du är så mycket modigare än vad jag någonsin skulle vara...

Nu önskar jag av hela mitt hjärta att ångesten lämnar dig och att du får hjälp och en plan framåt. Skickar dig all styrka och värme jag kan uppbåda!

Nyckelpigan

Tack Muränan... Jag svarar mer sedan, dina ord värmde så mycket att tårarna bara kom, de varma tårarna... De som läker. Jag ska fundera på det du skrev om jag misstolkat, har väntat hela dagen på att min chef ska ringa (olidligt), klarnar kanske då. Tack... Kram

answe77

Hoppas innerligt att det löser sig på ett bra sätt för dig. Annars instämmer jag helt i det Muränan skriver. Väldigt klokt tycker jag.
/ answe