Hej!
Jag registrerade mig här för några timmar sedan och har läst och läst... Känt igen mig, vilket varit skrämmande men framför allt en lättnad. Jag måste sluta. Jag måste sluta idag. Jag har en fantastisk man och två barn, jag kan inte göra så här mot dem längre. Jag dricker inte varje dag men när jag börjar dricka kan jag för det mesta inte sluta. Eftersom min man har varit mycket medveten om detta har jag smugit allt mer och hällt i mig bakom ryggen på honom när det funnits dricka.. Och då har jag snabbt kommit över gränsen när jag kan fatta rationella beslut. Det hela har eskalerat den senaste tiden men igår var droppen... Jag förstörde så mycket genom att svika löften igen. Det värsta är att jag vuxit upp med detta nära inpå, jag har slagits hela livet för att få föräldrarna att sluta missbruka.... Och nu står jag här... Och gör likadant mot min famil. Jag har blivit dem. Jag har inte kunnat ta det till mig, när vi har pratat om att inte dricka osv har jag tänkt att det är för en tid, eller att jag kan dricka när min man inte är med osv, planer som var min livlina då jag inte kunde tänka mig ett liv utan alkohol. Det är ju guldkanten på tillvaron. Eller är den det? I mitt liv är den inte det längre, de korta stunder av lycka drunknar i alla timmar av ångest och idioti. Jag ser ilskan, besvikelsen och förebråelserna i min mans ögon och jag dricker för att glömma. Glömma att jag lider av samma sjukdom som mina föräldrar gjorde. Vägra acceptera. Idag accepterade jag helt för första gången. Tankarna om att gå bakom ryggen och hitta tillfällen att dricka tog slut. Jag gör inte detta för min man eller barn, jag gör det för att JAG måste sluta fly, sluta dricka. Jag måste bli en hel människa så jag kan vara den fru och mamma de förtjänar. Aldrig sitta i solen med ett glas rosé, bemöta alla frågor som kommer när man inte dricker.... Det har känts enormt jobbigt... Men lite mindre efter att ha läst inlägg här. Jag inser att vi alla tänker lika, oroar oss för samma saker och vi kan stötta varandra i att hitta lösningar. Jag vill bara vara vanlig, vara som andra... Men att fortsätta hålla kvar vid det kostar mig och min familj enormt mycket. Idag är första dagen på en lång resa.

juno

Håll ut - det kommer att lätta. Det kommer att kännas bättre! Lovar

linn

Så otroligt modigt av dig att berätta för dina arbetskamrater och din arbetsgivare, det steget vet jag inte om jag kommer våga ta! Men det innebär ju även att du verkligen vill bli från från ditt beroende. Sedan är det ju bara skit hur de reagerade. En ny dag idag och stora kramar till dig!!!

Nyckelpigan

Tack answe77, Juno och Linn! Varje gång man går in här och läser och har fått en kommentar känner man sig mindre ensam. Jag ska till psykologen snart och bara det känns jobbigt, att berätta hur jag ställt till det, jag skäms så. Vid lunch ska jag på ett möte med min chef igen, han har vägrat svara på mina frågor om vad det gäller och det känns jättejobbigt, jag grät hela dagen igår och väntade på att han skulle ringa, vilket han inte gjorde. När jag skickade sms hade han hela tiden undanflykter och vid 21 skrev han att vi inte kunde t det på telefon. Känns helt absurt just nu. Jag kan inte göra mer för att försöka ställa allt tillrätta, jag har inte rört en droppe, kan jag inte få lite stöd? Jag vet att allt är mitt fel, men jag kan inte göra saker ogjorda. Kram

God morgon Nyckelpigan,

Vad jättebra att du ska få träffa en psykolog. Jag håller tummarna för att det kommer funka väl.

Sedan önskar jag dig styrka inför mötet med din chef idag. Du är både modig och stark. Är med dig i tankarna idag!

Enligt arbetarskyddslagen så har arbetsgivaren skyldighet att hjälpa en anställd med rehabilitering när det gäller bl.a. missbruk, eller annan sjuklighet. Kanske är det orsak till att chefen föredrar att stoppa huvudet i sanden och begår därmed lagbrott. Kanske något att ta upp med facket? Personalhälsan?

hälsar Dion.

Nyckelpigan

Tack Dion, jag ser hur detta möte går och om det är som du skriver tänker jag följa ditt råd!
Det gick jättebra tips hos psykologen, känns lättare att gå in i mötet. Återkommer! Kram

och beundrar dig enormt Nyckelpigan.. OJ så mycket starkare du är än vad du tror... din chef är ett skämt. Det enda han borde göra är att stötta dig.. jag vet att det är svårt.. men försök hålla ut.. för detta kommer gå över.. stålsätt dig på ditt möte och se människan rakt i ögonen. Du har rätten på din sida och skam till de som inte stöttar dig. Kram till dig.

Hoppas mötet gick bra! Så tråkigt att du skulle råka ut för nåt sånt. Man förstår inte alltid sina egna handlingar... det är ju det som är så obegripligt med alkoholen. Tycker att du var och är modig som sa som det var. Hoppas så innerligt att du får stöd nu när du såväl behöver. Cyberkramar!

Nyckelpigan

Tack till alla er som hållit tummarna och som gjort inlägg, det betyder så enormt mycket! Den här veckan har varit den värsta i mitt liv (och jag har haft en hel del dåliga). Man tror ju att när man väl erkänner och verkligen försöker lägga korten på bordet och ta ansvar så ska man i varje fall mötas av någon sorts välvilja... jag har mötts av exakta motsatsen och igår hade jag svåra självmordstankar, idag är jag dock starkare igen. Jag är dessutom nykter och har varit det hela tiden... Jag ska skriva ett längre inlägg sen, men min chef kallade ju till ett nytt möte redan dagen efter det första och jag sa att mentalt orkade jag inte det, då blev det dagen efter (inpressat mellan psykolog och en massa andra möten som ej gick att ändra på). Jag hade spelat upp alla scenarion i huvudet som jag kunde komma på, i vanliga fall brukar ju fantasin vara värre än verkligheten, men inte i detta fall. Jag kom in i mötet med min chef (som är läkare) och han började ganska omgående grafiskt beskriva hur jag skulle ha utfört övergrepp/antastat den andra kvinnliga chefen, smekt henne innanför kläderna, kysst henne mm mm. Jag satt som ett levande frågetecken. För det första har jag aldrig blivit sexuellt utåtagerande när jag är full, för det andra är jag säker nog på mig själv för att veta att jag inte har några latenta homosexuella tendenser. Han fortsatte sedan säga att en annan i personalen >(kvinna) fick ta mig med i en taxi och där gav jag mig på henne, hon hade "svårt att freda sig", jag delade rum med den här personen och en annan kvinna och jag fortsatte mina antastningar på båda två uppe på rummet.... Jag satt helt i chock och tänkte att detta kan inte vara sant. Jag mindes att jag hade kramat om den första personen och pussat henne på kinden, inget mer. Jag sa att jag ville prata med dem och be om ursäkt om detta nu hänt, men det gick inte i nuläget. Jag pratade även om rehabansvar men då sa chefen att med det kom ju även en anmälan om sexuella trakasserier... Jag satt bara och gapade, skulle jag ha antastat tre kvinnor på tre olika ställen (restaurang, taxi, hotellrum) och när vo pratat igenom detta innan kom det inte upp alls... den första kvinnan (chefen hade ju dessutom erbjudit mig skjuts från stationen till min bil på hemresan, ensam i hennes bil)... detta kändes som en enorm efterkonstruktion eftersom det första mötet inte gick som de trodde. De hade väl inte anat att jag skulle erkänna att jag hade missbruk och att jag skulle ta tag i allt, gå med på möten mm, när de inte kunde skrämma mig till att säga upp mig på det sättet gjorde de så här istället. Jag fick en garanti på att om jag sa upp mig så skulle det inte bli några anklagelser om sexuella trakasserier... när jag kommit ut därifrån och lugnat ner mig skickade jag sms till de andra två kollegorna som jag påstods ha antastat och bad om ursäkt, de svarade att det inte hade hänt, att jag inte gjort något mot dem, bara försökt pussa den första (det som jag minns). Här sitter min chef med en person i total kris och anklagar henne för att ha antastat tre personer... detta är bara början... jag skriver mer sen men det är som att vara i en Kafka-roman igen... eftersom de ville att jag skulle skriva på en uppsägning direkt har varje minut jag vägrat gjort att de tagit fler och fler steg och igår brast det... då ville jag inte leva längre. Som tur var fick min syster mig att ta kontakt med mitt fackförbunds jurister och jag ska prata med mitt lokala fackliga ombud imorgon, jag ska inte sitta i fler möten själv. Detta handlar om min karriär och mitt liv... det är inte det att jag inte funkar på arbetplatsen, jag har aldrig varit full där eller sjukskrivit mig, jag har jobbat häcken av mig och t o m när de var som argast och skällde på mig under resan sa de att de hade höjt mig till skyarna till alla.... jag hade även en vänrelation med min chef, därför gör det så ont. Jag var inte värd mer än så här.... de har försökt pressa till fler möten och nu skickat kryptiska sms om att de kopplat in jurister och att det ska göras någon utredning som kan påverka min anställning hos dem. Min man fick till slut tag i chefen i helgen och precis som jag trodde förnekade han att han sagt att jag förgripit mig på tre stycken, att jag hade "missförstått". Jag kan säga, att om du någonsin blir anklagad för sexuella övergrepp minns du om det handlar om att ha pussat någon och kramats lite för kärvänligt eller om det handlade om att detta sedan fortsatte i taxin och på hotellrummet och med flera inblandade.... jag kommer ju aldrig kunna bevisa detta... men det är så lågt och det är så svårt att inte straffa honom på något sätt... samtidigt är jag livrädd för hur jag ska komma helskinnad ur det här, fixa ett nytt jobb på studs innan de totalt förstör mitt rykte... jag går med en oro hela tiden eftersom jag vet att det hela tiden kommer nya saker... när han pratade med min man i helgen var det dock efter att jag talat om (sms) för honom att jag hade starka självmordstankar/planer (vi fick inte tag i honominnan dess), jag vet inte om han ringde för att han var rädd att om jag verkligen tog livet av mig så skulle vår sms-konversation finnas kvar eller om han verkligen brydde sig. To be continued... tänk, jag har inte bara sagt till mina chefer att jag har missbruksproblem, jag har ringt till facket och berättat för en jurist och nu blir det till en facklig representant imorgon... jobbigt som fan men jag tänker inte låta honom knäcka mig. Idag står jag upp igen även om jag är rädd inför morgondagen. Tack igen till er som tänkt på mig, det betyder så otroligt mycket!!!

Ja, chefer är väl inte alltid de mest empatiska människorna. Ibland kanske till och med de minst empatiska människorna. Här verkar det vara så. Så tråkigt att läsa. Både du och Aeromagnus beskriver liknande situationer. Ni ska släpas till skampålen, helst offentligt förnedras. Man kan ju få en längtan att supa ner sig för mindre. Stark är du som står upp. Och du är värd all respekt! Förstår inte hur man kan göra så mot nån människa. Förstår inte motivet och inte heller att man sparkar på nån som redan ligger. Så skönt att höra att du reser dig upp och sparkar tillbaks. Lycka till imorgon.

Nyckelpigan

Sisyfos, jag förstår inte heller hur man kan göra så mot en människa... Det värsta är att min chef är känd för att vara så empatisk och jag tyckte även det... Fram tills nu. Han är väl psykopat i botten men extra bra på att dölja det... Jag sitter nu och väntar på samtal från min fackliga representant (som har samma yrke som jag men jag känner inte honom, valde medvetet någon jag inte kände), känns jättejobbigt, svårt att sova och ångesten river genom kroppen. Det är så jobbigt att blotta sig och så svårt att få fram vad man vill ha sagt. Jag vet att jag längst in vill att han ska tro på mig, blir lätt att man bara blandar ihop allt i en röra istället för att vara saklig. Hade jag bara haft ett annat jobb innan ev rykten kommer ut hade det känts så mycket bättre. Jag är rädd för att det är kört annars... jag är rädd att jag inte kan vara saklig när jag har så mycket ångest.... Hur får man fram den här röran på ett bra sätt, på ett sätt där jag blir förstådd? Usch... Jag ville inget hellre ta ansvar för vad jag gjort... Hur kunde det bli så här?! Det värsta är att min chef ljugit inför mig om att jag har antastat flera personer på flera ställen och det ljuger han om nu och säger att jag har missförstått... Jag kan lova att man minns varje ord om man blir anklagad för något sådant...

linn

Men vilken skitstövel!! Blir så arg att din chef gör sådär. Du är redan i en utsatt situation och chefen beter sig sådär? Hoppas du verkligen får all hjälp att ordna upp det där och att du står på dig (kanske lätt att säga när man står på andra sidan) . Tänker på dig! Kram

Nyckelpigan

Tack för att du tänker på mig, Linn. Jag förstår inte heller fullt ut varför han gör så här. Jag hoppas att jag får bra kontakt med min fackliga representant, då skulle detta kännas så mycket bättre... Kram

Om det är någon tröst så beundrar jag dig verkligen. Maken till styrka är sällan skådat. Det du är utsatt för är så under all kritik att jag blir illamående. Har själv en fack representant som hjälper mig och jag tycker det ger jättemycket. Hoppas ditt fack ger dig det stöd du har laglig rätt till nu. Stå på dig och sträck på dig. Du är värd det bästa och detta ska inte knäcka dig... det finns ett slut på allt och du kommer komma ur detta Nyckelpigan. Att du hällt dig nykter är ännu ett bevis på vilken kämpe du är. Jag är imponerad ska du veta! Håller alla tummar att detta snart är över. Din chef kommer få ångra det han gjort för såhär får det inte gå till enigt svensk lag. Skickar massa styrka och omtanke din väg. Kram Odette

Jag fick information av försäkringskassan... att det finns en klausul som tillåter att man säger upp sig själv pga att den arbetsplats man innehar är så pass dålig för dig så att du de facto inte KAN vara kvar av hälsoskäl. OM man får igenom detta så slipper man den långa karensen ( 45 dagar) och kan säga upp sig själv och få ut a kassa mm på samma sätt som om du hade blivit uppsagd. vet inte om detta är något du skulle vilja överväga men ville skicka tipset hur som. Då jag själv sitter i typ liknande båt med mitt jobb... så ville jag mest förmedla den möjligheten. Prata med f.kassan och berätta din situation. De är snällare än man kanske tror.. av min erfarenhet. Ge inte upp! Som jag skrev innan.. du är enormt stark.. och en inspiration för mig faktiskt. Håller tummen att du snart är ute ur detta Nyckelpigan. Livet väntar på dig där ute.. och allt kommer bli bra tillslut.. Kram Odette

Känner tyvärr igen mönstret i det du berättar, Nyckelpigan. Man vill bli av med en anställd av något skäl och när sakligt skäl för avskedande saknas, tar man till detta fula knep med att anklaga vederbörande för, som i ditt fall ofredande, misshandel, el. ngt annat i den stilen. Det är ju bra att polisanmälan gjorts så att saken kan utredas... Nu kan man ju hävda att du var full och därför inte minns vad du gjort. Men om det nu är så kvarstår fortfarande arbetsgivarens rehabskyldighet och som du ju redan påpekat. Man ska inte straffas för att man lider av en beroendesjukdom! Du har dessutom varit rak och modig och sökt hjälp, tagit ditt ansvar. Nu gäller det att motparten gör detsamma. Bra om du har någon med dig på mötena, annars riskerar du att bli psykiskt misshandlad på det sätt du beskriver skedde förra gången ni träffades. Bra också att du dokumenterar allt som sägs och händer. Det är lätt att bli förvirrad och glömsk i ett trauma av det här slaget.

Jag vet inte om det är någon tröst, men det är många som råkat ut för liknande saker och antalet utköpta anställda har ökat dramatiskt, spec inom vården. Ofta duktiga, kompetenta människor, typ whistelblowers. Impulsen att vilja ta livet av sig är en chockreaktion som är begriplig (och avsedd...). Kämpa på, du verkar ha på fötterna! Bra att du ber om hjälp, för hjälp finns.

Vi tänker på dig.
/Dionysa.