Klögg-klögg, klugg-klugg, klygg-klygg, kligg-kligg, klagg-klagg… så låter det tidigt på morgonen när mamma fyller en termos med kaffe. För mig är detta fortfarande ett ljud som ger positiva vibbar. Det betyder att allt är väl och att pappa ska gå till jobbet. Stormen är över. Tills vidare… Pappa brukar komma hemraglande mitt i natten och ofta vill han prata med mig. Om jag har låst dörren till mitt rum händer det att han försöker sparka sönder den. När jag är 7 år säger jag ”snälla mamma kan vi inte flytta ifrån pappa?”. Jag kan inte föreställa mig hur hon mådde då, men jag vet att hon bland annat kände lättnad: jag fick henne att ta sig i kragen och att slutligen säga till sig själv att det nu var nog!

Vi flyttade och pappa försökte hålla kontakten: när han hade supit till sig mod ringde han oss - oftast mitt i natten. Ibland dök han upp, vi bodde ju inte långt ifrån varandra. Som jag skämdes när jag klev på bussen efter skolan och han satt där och gapade. Jag var bara arg på honom och ville inte prata: “ring när du är nykter!”. Det gjorde han ju såklart inte - då skämdes han, det fattar jag ju nu.

Såhär i efterhand har jag insett att även mamma använde flaskan som tröst emellanåt. Måste ha varit tufft att gå från hemmafru till ensamstående förälder med liten lön. Efter fredagsmyset med vin och läsk till maten somnade hon tidigt. Jag förstod inte varför hon sov så länge dagen efter.

Själv började jag dricka i tidiga tonåren, hängde med de stökiga men skötte själv skolan. Jag drack lika mycket på helgerna som de andra men min mamma blev aldrig kallad till föräldramöte för att jag skolkade. Jag pluggade och festade vidare. Tänkte aldrig tanken att jag kanske borde akta mig för flaskan med tanke på mitt arv - man kan tycka att jag borde blivit avskräckt av far min men inte då. Den duktiga flickan med hyfsad karriär blev jag.

Det har ofta hänt att jag druckit för mycket - sagt och gjort saker jag inte bort, fått ångest dagen efter. Dricker så gott som varje dag för att klara av vardagsstressen som småbarnsförälder. Jag blir en snällare mamma med längre stubin. Det händer fortfarande ofta att jag får för mycket, jag önskar att det satt en ängel på andra axeln som knäppte till mig på kinden och sa att “nu räcker det, inte fler glas nu!”. Det enda jag har är en liten alkodjävul som ser till att jag, “vid festliga tillfällen” inte stoppar så länge det finns kvar i flaskorna. Jag är alltid sist av alla i säng.

Nu när jag är 40+ krisar jag ordentligt. Vet inte vad jag vill med någonting här i livet, vet inte vilken ände jag skall börja dra i. Orkar inte engagera mig. Saknar min mor och undrar varför jag sörjer när det gått 9 år. Nu när det är försent önskar jag att jag hade låtit min pappa delta mer i mitt liv, nu när jag dricker själv har ilskan försvunnit - jag förstår att det inte är enkelt att bara “ta sig i kragen”.

Eftersom jag oroar mig för att föra över hopplösheten till mina barn, jag kan ju inte presentera livet som någonting bra för dem! söker jag hjälp och får konstaterat att jag lider av depression och att jag behöver se över mitt alkoholintag. Eftersom jag dricker för mycket får jag inte medicinera mot depressionen (men det är kanske lika bra).

En fråga läkaren ställer är ju såklart “hur länge har du känt såhär?”. “Alltid” tänker jag och försöker spåra tidpunkten när jag började må dåligt och ifrågasätta meningen med mig själv, livet och allt. (Vad är meningen?!!). En tanke som börjat gro är “vad är hönan, vad är ägget?” Jag tror ju att jag dricker för att jag är deprimerad men kanske är det istället så att jag mår dåligt just för att jag dricker? En oerhört svindlande och hopplös tanke - vad mycket tid jag har slösat bort på att må dåligt i så fall, helt i onödan!!

När mamma gick bort i cancer slutade jag röka, bl.a. med hjälp av ett diskussionsforum likt detta och jag blev därför glad när jag hittade hit. Har insett att jag nu har snurrat runt här på forumet av och till under det senaste året. Kanske har beslutet att ta tag i mitt alkoholproblem behövt mogna fram, kanske bidrar det att kroppen börjar säga ifrån, jag tänker i alla fall att det nu är dags att jag presenterar mig.

Jag hoppas att ni vill följa mig i sökandet efter mitt nyktra jag, efter henne som kan leva i stunden och vara tillfreds med livet utan att förstöra sig med gift. Det här är min historia. Det här är min tråd.

om du vill ha hjälp att sluta finns nu kurser även i Sverige som grundar sig på Allen Carrs filosofi. Efter att ha varit vanerökare i 35 år gick jag kursen för 11 år sedan i Köpenhamn, (tar fem timmar) och har sedan dess aldrig rökt en cigarett. Och bättre ändå, aldrig velat heller. Men för mig återstår tyvärr alkoholen, men jag ger mig inte förrän jag kämpat ned även detta monster.
Kram
Fenix

- en av mina systrar i min forumfamilj... blev glad att se att du fiskat upp din tråd (även om ditt ärende är ett bekymmer för dig just nu). Kändes som en kär hälsning från tiden då forumet var min livlina och en livsnödvändighet. Skrev några rader där jag nämnde just dig, kanske det var i Berras tråd. Du är en av dem som var så viktig för mig. Och är... för alltid inristad i mitt hjärta. Kram, kram / mt

Stigsdotter

Först vill jag säga till Stingo - 20 år är mycket. Jag var rökfri ca 12. Testa inte, det är bara skräp, finns ingenting i cigaretten som du vill ha, det är bara hjärnspöken. Dröm på nätterna att du röker men strunta i det dagtid!

Till Santorini: du skriver att man inte blir personlighetsförändrad av rökningen. Men, jag har funderat mycket på det här och jag tror faktiskt att man kan bli det, åtminstone blir jag nog det. Du som kämpar med socker, har du läst hon vad hon nu heter, Bitten nånting, som skrivit Sockerbomben i din hjärna eller något (ja, jag äter kolor den här veckan med, hjärnan är utbombad idag ;-) Hon är i alla fall specialist på beroenden och jag vill minnas att hon drar paralleller till flera olika typer av beroenden - att de ställer till saker i hjärnan.

Jag fastnade just för en av dina meningar också: "står jag där med en chokladkaka och vet inte hur det kom sig" - så har jag ju gjort med flaskan också. Och cigaretterna! Man säger till sig själv att "nej, jag ska inte" och likförbannat står man där med klunken på tungan eller betalar ciggpaketet i kassan. Eller chokladkakan halvt uppäten.

När det gäller personlighetsförändring så har det för mig blivit så, och det är därför jag pratar om frihet i mitt tidigare inlägg, att jag inte är fri att bete mig och vara som jag borde. Med cigaretterna smyger jag på samma sätt som med alkoholen ibland. Mina barn visste inte (?) att jag röker, jag förnekar hur mycket jag rökt (för mig själv och om någon undrar), jag försöker dölja att jag rökt, jag vill sluta men plötsligt står jag där igen, mycket tid går åt till att fundera över rökningen, till att planera rökningen och till att dölja den. Jag känner skam och skuld för att jag röker eller röker mer än jag borde. Allt det där är samma känslor som när det gällde alkoholen. Jag ser samma slags mentala besatthet som AA talar om när det gäller alkoholen. "Första glaset" skulle lika gärna kunna vara "första cigaretten" - den är den eller det vi inte ska ta, för då går det bara utför, även om det i början tar lång tid - vi kanske klarar av att feströka (dricka när det är helg) men snart röker vi (dricker vi) varje dag.

Och jag tror faktiskt att det är lite samma-samma med sockret. För mig är det så att om jag börjar veckan med att köpa godis på tråkigt-på-jobbet-eftermiddagen, då kommer jag helt säkert känna samma behov på tisdagen. hela veckan kommer jag trycka i mig godis på eftermiddagen. Men, om jag har haft semester kanske jag inte ätit så mycket godis (d.v.s. inte haft tråkigt på jobbet!). Då är jag heller inte sugen på godis. Jag tror att det är samma typ av djävular oavsett. Jag tror att det fysiska beroendet yttrar sig på många olika sätt beroende på vilken "drog" det handlar om. Men, när det gäller det psykiska beroendet så är det nog i princip samma krafter det handlar om - det är våra egna hjärnspöken (djävular).

Jag tror vidare att vi som är beroende av något borde ägna mycket kraft åt den problematik som ligger bakom beroendet istället (eller åtminstone efter att tagit itu med beroendet i sig) - beroendet (sockret, spriten, alkoholen, shoppingen, spelandet, you name it...) är bara ett symptom på underliggande "störningar" i vårt liv, beroendet är bara toppen på isberget så att säga. Det egentliga problemet är något annat som vi kanske inte ser eller inte vågar ta tag i. Jag tror faktiskt att jag var och for efter detta redan där för flera år sedan, när jag startade min tråd och döpte den till "Vägen tillbaka till mig själv". Jag har nog tappat bort mig själv någonstans på vägen: vem är jag, vad vill jag, vart tog den person som jag var förut vägen, vart ska jag osv. Svåra frågor som är jobbiga - ta ett glas vin istället så slipper du fundera på dem...

De olika typerna av missbruk kan naturligtvis graderas i mer eller mindre bra också beroende på hur socialt accepterat bruket är. Det är OK för mig att trycka i mig godis här vid skrivbordet på jobbet men det skulle inte vara OK om jag satt här med en bag-in-box och korkade i mig. Om jag trycker i mig 3 efterrätter på firmafesten eller röker 10 cigaretter på raken så kommer folk möjligtvis att prata lite, men inte så mycket som de skulle göra om jag tömde vinlagret och kräktes i ett hörn, drog en kabbe på toan eller så.

Även om jag kanske känner skam över att jag äter godis (det gör mig tjock, jag trixar med blodsockret, blir trött osv., jag skäms för att jag inte kan låta bli osv osv) så är det ingenting jag kommer att bli inkallad till chefen för. Men, likförbannat kommer detta missbruk göra så att jag mår dåligt och inte är den människa jag skulle kunna vara.

Hoppsan, blev långt det här. Skönt att skriva av sig lite (plus att jag har tråkigt på jobbet och inte borde äta fler kolor nu ;-)

Stigsdotter

Med hjärnspöken, små djävlar etc menar jag det inte så flummigt som det låter, jag är så pass vetenskapligt utbildad att jag vet att det rör sig om belöninggssystem, synapser och limbiska system osv alltså kemiska förändringar som leder till att vi tänker och tror saker som är direkt felaktiga eller skadliga för oss. Bara så att ni inte tror att jag har tomtar på loftet :-)

Du sammanfattar min senaste månad ganska väl. Strömmen av beroenden som bara döljer/dämpar den verkliga problematiken. Bort med beroendena/kryckorna och fram kommer problemen.

Stigsdotter

....man blir ju inte lyckligare för att man slutar supa. Tvärtom - då kommer ju all dynga i upp i dagern! Det är därför jag tycker det är så bra att hänga på AA och har en s.k. sponsor - här får jag lära mig att leva livet, d.v.s. hantera livet utan kryckor. Det är inte bara ett program för att sluta dricka, det är ett livsprogram, fullt med sunt förnuft som egentligen alla borde ta del av lite till manns & kvinns!

Stigsdotter

Är inte riktigt vän med de nya inställningarna i Forumet, hade visst helt missat ditt inlägg (och Ebbas och MT:s :-O

Jo du, Allen Carrs böcker har jag läst både fram- och baklänges. Finns en särskild för kvinnliga rökare. "baske mig!" sa jag, konstaterade att sista sparslantarna räckte, och anmälde mig till kursen här i Stockholm. Gick grundkursen och 2 uppföljningskurser. Ändå rökte jag. Tror att jag störde mig lite på kursledaren, men det är ju bara en larvig ursäkt, eller hur. Fick pengarna tillbaka och tillämpade istället 12-stegsprogrammet. Hade testat det tidigare men missat lite i ett steg, så, nu är jag rökfri sedan mer än en vecka.

Du vet väl om att Allen Carrs metodik kan användas på alkohol också? Om den metoden nu funkade vad gäller ciggen för dig kan det kanske vara värt att proba på alkoholmonstret också...? Kram från mig

Stigsdotter

Som jag skrev som svar till Fenix, är inte vän med inställningarna här - hur kunde jag missa era inlägg?! Tack rara du. Ja när forumet var en livlina och kändes som en livsnödvändighet var dina perspektiv från "den andra sidan" ovärderliga likväl som ditt sunda förnuft och inställning till livet i allt. Jag lär mig fortfarande! Jag har hittat en fin sponsor som guidar mig i stegen men stoppar in lite annat i form av övningar för självkänsla och annat smått och gott. Det känns bra. Det ska nog bli folk av mig också! Många kramar!

vad kul att höra av dig! Ja, skiter sig allt får jag åka till Birmingham för att sluta dricka! Vet inget om kurserna i Sverige när det gäller rökning, det är förstås skitviktigt att det är riktigt duktiga kursledare om det ska funka.
En vecka rökfri ska räcka för att du klarat över dig gränsen! Move on, verkligen. Nu finns inget lyckligt rökande att återvända till.Blev så glad när en killar jag peppar med Carrs böcker nu har slutat i mer än en månad, han är ca 65 år och så glad över att han äntligen lyckats.
Kram

Stigsdotter

För en vecka sedan fyllde jag två år. Under två års tid har jag druckit allt annat än sådant som innehåller alkohol. DET ÄR SÅ HIMLA SKÖNT!!!! Jag känner mig fri och jag är så glad att jag slipper dricka. För så är det verkligen: jag SLIPPER dricka. Det är inte längre någonting jag inte får göra, för dricka, det får jag göra men jag vill inte för jag behöver inte och DET ÄR SÅ HIMLA SKÖNT. Jag kan gå ut, gå på fest och göra allt som jag brukar göra och dessutom spar jag en massa tid som jag annars skulle slösat på att tycka synd om mitt stackars bakfulla jag. Jag bjuder glatt hem folk på middag och bjuder på massa gott alkoholfritt "vill ni ha sprit får ni ta med fickplunta!". Det går alldeles utmärkt!

Kram på er alla och lycka till - det kan bara bli bättre, jag lovar!

Länge sedan Stigsdotter, men jag är här igen. Har gått upp 15-20 kg sedan jag slutade dricka och får mig själv inte att sluta äta. Jag vet inte vad jag ska ta mig till..... Vet inte varför jag mår så dåligt nu när jag har en chans att må bra. Suktar efter tiderna som var med vin och vänner, vill bara vara ifred och äta.

Stigsdotter

Nu har jag firat min tredje födelsedag! Hade aldrig trott att jag skulle klara detta!

Jag går regelbundet på AA och arbetar i stegen för att bli en bättre människa. Jag har fått många nya vänner och trots att jag förlorat en kärlek, mycket på grund av alkoholen, har jag vunnit så mycket annat. För mig handlar det inte bara om att bli alkoholfri utan jag behöver även arbeta med mig själv och komma till rätta med anledningen till att jag druckit. Jag har inte mått bra helt enkelt. Nu är jag verkligen på väg att hitta mig själv och tar nya steg hela tiden. Det är verkligen ingen räkmacka, dans på rosor eller någonting men jag lär mig. Det är verkligen skönt att vara utan alkoholen och att kunna se klart på tillvaron. Kan inte påstå att jag mår bra hela tiden - tvärtom är där många jobbiga dagar. Men - jag vet att ingenting blir bättre av att jag häller vin på't och jag har heller ingen önskan om att göra det igen.

Kämpa på alla ni där ute som fortfarande har en alkoholdjävul som härjar hos er. Det kan bara bli bättre - men först måste det ofta bli riktigt illa tyvärr, försök hitta din botten och ta det sedan därifrån.

slår hjärtat minst en dubbelvolt av glädje? Det hände nyss när jag såg min kära 'gamla' vän Stigsdotter. Dig som jag mötte på 'andra sidan' men kände att du var en syster.... En syster i liv och erfarenhet. Varmaste grattis till tre år i närvaro.
Stor, varm systerkram ?❤️? / mt
PS Vår vän Dompa tittade in här för ett tag sen DS

Stigsdotter

Oj vad länge sedan sist! Jag skulle tipsa om alkoholhjälpens forum till en person jag förhoppningsvis rekryterat till AA. När jag gick in på forumet såg jag att min användare avvaktiverats - förmodligen pga GDPR. Nå, nu är jag här igen och såg att några av er träffats, Fenix bl.a. Det var ju typiskt! Hade varit så kul att träffa några av er IRL! Tacksam ändå för att jag får träffa några av de gamla vännerna härifrån på riktigt emellanåt :-) Nå, får skylla mig själv som inte hänger här på sidan längre.

Jag vet varför jag inte går in här så ofta längre. Blir lite deppig av att återväxten är så stor, att vi är så många som lider. Jag vet ju att det finns en lösning, jag har hittat den själv och jag är på god väg tillbaka till mig själv. För en kort tid sedan fick jag min sexårsmedalj. Sex år utan alkohol, kan knappt fatta det själv! Kan inte påstå att jag är frisk men åtminstone ett problem mindre! Jag är så oerhört tacksam för detta forum som var min fristad innan jag helt och fullt vågade kliva in hos AA där jag har funnit den fullständiga lösningen och en hel radda nya goa vänner. Livet är tufft emellanåt men jag har nu fått verktyg att hantera livet nyktert och önskar att alla som behöver det finner den rätta vägen till friheten - för frihet är precis vad det är. Jag är fri från alkoholjävulen!