Klögg-klögg, klugg-klugg, klygg-klygg, kligg-kligg, klagg-klagg… så låter det tidigt på morgonen när mamma fyller en termos med kaffe. För mig är detta fortfarande ett ljud som ger positiva vibbar. Det betyder att allt är väl och att pappa ska gå till jobbet. Stormen är över. Tills vidare… Pappa brukar komma hemraglande mitt i natten och ofta vill han prata med mig. Om jag har låst dörren till mitt rum händer det att han försöker sparka sönder den. När jag är 7 år säger jag ”snälla mamma kan vi inte flytta ifrån pappa?”. Jag kan inte föreställa mig hur hon mådde då, men jag vet att hon bland annat kände lättnad: jag fick henne att ta sig i kragen och att slutligen säga till sig själv att det nu var nog!

Vi flyttade och pappa försökte hålla kontakten: när han hade supit till sig mod ringde han oss - oftast mitt i natten. Ibland dök han upp, vi bodde ju inte långt ifrån varandra. Som jag skämdes när jag klev på bussen efter skolan och han satt där och gapade. Jag var bara arg på honom och ville inte prata: “ring när du är nykter!”. Det gjorde han ju såklart inte - då skämdes han, det fattar jag ju nu.

Såhär i efterhand har jag insett att även mamma använde flaskan som tröst emellanåt. Måste ha varit tufft att gå från hemmafru till ensamstående förälder med liten lön. Efter fredagsmyset med vin och läsk till maten somnade hon tidigt. Jag förstod inte varför hon sov så länge dagen efter.

Själv började jag dricka i tidiga tonåren, hängde med de stökiga men skötte själv skolan. Jag drack lika mycket på helgerna som de andra men min mamma blev aldrig kallad till föräldramöte för att jag skolkade. Jag pluggade och festade vidare. Tänkte aldrig tanken att jag kanske borde akta mig för flaskan med tanke på mitt arv - man kan tycka att jag borde blivit avskräckt av far min men inte då. Den duktiga flickan med hyfsad karriär blev jag.

Det har ofta hänt att jag druckit för mycket - sagt och gjort saker jag inte bort, fått ångest dagen efter. Dricker så gott som varje dag för att klara av vardagsstressen som småbarnsförälder. Jag blir en snällare mamma med längre stubin. Det händer fortfarande ofta att jag får för mycket, jag önskar att det satt en ängel på andra axeln som knäppte till mig på kinden och sa att “nu räcker det, inte fler glas nu!”. Det enda jag har är en liten alkodjävul som ser till att jag, “vid festliga tillfällen” inte stoppar så länge det finns kvar i flaskorna. Jag är alltid sist av alla i säng.

Nu när jag är 40+ krisar jag ordentligt. Vet inte vad jag vill med någonting här i livet, vet inte vilken ände jag skall börja dra i. Orkar inte engagera mig. Saknar min mor och undrar varför jag sörjer när det gått 9 år. Nu när det är försent önskar jag att jag hade låtit min pappa delta mer i mitt liv, nu när jag dricker själv har ilskan försvunnit - jag förstår att det inte är enkelt att bara “ta sig i kragen”.

Eftersom jag oroar mig för att föra över hopplösheten till mina barn, jag kan ju inte presentera livet som någonting bra för dem! söker jag hjälp och får konstaterat att jag lider av depression och att jag behöver se över mitt alkoholintag. Eftersom jag dricker för mycket får jag inte medicinera mot depressionen (men det är kanske lika bra).

En fråga läkaren ställer är ju såklart “hur länge har du känt såhär?”. “Alltid” tänker jag och försöker spåra tidpunkten när jag började må dåligt och ifrågasätta meningen med mig själv, livet och allt. (Vad är meningen?!!). En tanke som börjat gro är “vad är hönan, vad är ägget?” Jag tror ju att jag dricker för att jag är deprimerad men kanske är det istället så att jag mår dåligt just för att jag dricker? En oerhört svindlande och hopplös tanke - vad mycket tid jag har slösat bort på att må dåligt i så fall, helt i onödan!!

När mamma gick bort i cancer slutade jag röka, bl.a. med hjälp av ett diskussionsforum likt detta och jag blev därför glad när jag hittade hit. Har insett att jag nu har snurrat runt här på forumet av och till under det senaste året. Kanske har beslutet att ta tag i mitt alkoholproblem behövt mogna fram, kanske bidrar det att kroppen börjar säga ifrån, jag tänker i alla fall att det nu är dags att jag presenterar mig.

Jag hoppas att ni vill följa mig i sökandet efter mitt nyktra jag, efter henne som kan leva i stunden och vara tillfreds med livet utan att förstöra sig med gift. Det här är min historia. Det här är min tråd.

höst trollet

Hej Stigsdotter!
Jag tror att du närmar dig en sorts "point of no return".( utläser lite panik mellan raderna, som gör dig handlingsförlamad på något sätt)

Kanske är det så att du på ett omedvetet plan vet att du måste ta ett beslut, du helst vill slippa..?

Ja, nu yrslar jag, som Dompa skulle säga..

Kan inte råda dig, bara skicka en tröst och styrkekram!/trollis

Stigsdotter

...jag tror Trollis sätter fingret rätt på't där: jag närmar ett beslut, nu måste något hända och det kan nog säkert vara så att det är panik jag känner och som gör mig lite handlingsförlamad. Fast jag flyr inte, det är skillnaden mellan då och nu, nu står jag här mitt i, visst, jag agerar inte och på så sätt låter jag allt vara men jag vill slita mig - det är väl därför det känns som det är panik hos mig. Samtidigt så tänker jag på det man säger inom AA att inga stora förändringar under det första nyktra året och så blir jag lite stressad över det för nu med mitt nyårsdagsglas har jag ju skjutit fram den årsdagen igen.

Fast igår tänkte jag på de kvinnor här på jobbet som gått före mig: först har de skiljt sig sedan har de bytt jobb. Om jag skiljer mig nu så kan jag ta tag i jobbet sedan tänkte jag. Jisses, det känns som om jag trampar i tuggummi här, hopplöst. Egentligen gillar jag ju denna arbetsplats, fast ibland känns det så meningslöst. Hallå 40-årskris?

Skulle gärna gå iväg och prata med någon men vet inte vem, har träffat ett antal psykologer och beteendevetare nu och det känns bara som slöseri med tid på något sätt.

höst trollet

Förlåt Stigsdotter, men jag fick känslan av att du liksom blundar och väntar på katastrofen..
Vi är ju oftast vana att göra så, när det känns obehagligt.

Försök att se det som att det blir annorlunda, istället för att "det blir sämre".. För vi vet ju inte hur framtiden blir?

Om "chefen" är tuff mot dig, så kanske du kan säga något i stil med "Jag har lite problem i min relation för tillfället (mer än så behöver man faktiskt inte säga)Inga detaljer..men det förklarar lite varför du kanske inte är på topp direkt..
Det kanske kan ge dig lite andrum på jobbet i alla fall?
Kram /trollis

Maria42

Av att du blundar och väntar på katastrofen. Du har träffat ett antal psykologer och beteendevetare men har det varit på samma sätt som med familjeterapeuten att de ställt frågor och fått dra ur svaren?, för isåfall så förstår jag att du inte tycker att det har hjälpt. Eller har du lagt upp allt ärligt på bordet men ändå inte fått ngn hjälp?.
Jag tror din panik kommer att släppa så fort du tar ett beslut, och var ärlig mot chefen, berätta att det är jobbigt hemma, de flesta chefer förstår sånt, och acceptansen för att du kanske inte presterar på topp just nu ökar.
Kram!

kalla

Jag var nästan i botten innan jag kunde ta i mot hjälp.Det är svårt att erkänna sig svag när man alltid varit stark flicka. Sök hjälp igen men var helt ärlig denna gången. Många kramar Kalla

Stigsdotter

...nådde jag ju för ett par år sedan när jag gick till läkare och sa rätt ut att "jag mår dåligt, hjälp mig". Då hade jag ju insett att jag inte var någon "kan-själv-tjej" längre. Det var också då jag erkände mitt PMS för mig själv och läkare.

Då träffade jag allmänläkare som remitterade mig till beroendesköterska, när hon gjort sitt vidare till "vanlig" psykolog som tyckte jag behövde mer djupgående psykoterapeut (grotta i barndomvarianten). Jag fick också kontakt med riktig beroendemottagning och KBT:are med kunskap om beroendeproblematik, har träffat ett par andra KBT:are innan (här inser jag vad riktigt det är med personkemi, det var en jätteung kille och jag kände mig bara som en gnällig kärring som till slut valde att mörka "jo, tack, bara bra!").

Vid det här laget var jag så inställd på att mitt dåliga mående är en produkt av mitt drickande och iddes inte med alla KBT:ares "ett steg i taget, gör något du tycker är kul...bl.a.bla." ganska förutsägbart allt de säger tycker jag...utan var helt inställd på att få bukt med alkoholen och lite närmare detta kom jag när några i "återfallspreventionsgruppen" jag deltog i på beroendemottagningen tog med mig till AA. Det var här det började lätta faktiskt, när jag började närma mig det här 12-stegsprogrammet.

Kanske är det därför jag upplever att jag inte fått någon hjälp, trots att jag faktiskt varit helt ärlig med allt (eller rättare de saker man hinner ta upp, har väl kanske inte dragit upp allt elände jag tycker att maken ställt till med utan varit koncentrerad på mig själv), jo, därför att jag varit så inställd på att lösa PMS:en först.

Helgen har varit katastrofal, ur parsynpunkt då. Jag har inte haft den minsta lust att dricka dock och har promenerat, badat bastu och hängt med mina barn. Maken är inte intresserad ens av att basta med oss trots att jag vet att han tycker om det (trots mitt erbjudande att skyla mig med en handduk, usch jag vet, jag är elak ibland det måste jag visst jobba på...)

Positivt är dock att jag har utvidgat mitt förråd med möjliga adresser som jag vill bo på. Måste reda ut vad jag kan tänkas ha råd med dock. Efter sportlovet ska jag ta upp frågan om separation. Det är väl också positivt att jag bestämt mig för det. Fast det känns inte så mycket bättre.

P.S. PMS betyder Problem Med Spriten och ingenting annat ;-)

Maria42

Förlåt men jag skrattade till vid kommentaren om handduken, det är komiskt mitt i det tragiska. Jag vet inte om jag tycker det är elakhet, jag har fällt liknande kommentarer i mitt förra äktenskap. Det kommer till en gräns när man till slut blir sån.

Det låter som om du varit ärlig i dina kontakter och så tråkigt att du inte fått den hjälp du behövt. Men nu är ju saken i ett annat läge, det är inte direkt alkoholrelaterat längre så nu behöver du nog ta upp allt i ditt liv.

Varför har du bestämt att ta upp det efter sportlovet?, är det någon särskild anledning som gör att du väntar?, varför vänta ytterligare 6 veckor innan du börjar prata om det?, det har jag lite svårt att förstå. Är det inte bättre att börja prata om det redan nu, rent praktiskt så kommer det ändå ta tid innan det går att genomföra, men att prata om det och förlika sig med tanken (för båda) tar också tid.

Känner med dig och hoppas att din kväll blir bra iallafall.
Kram!

Stigsdotter

Födelsedagar skall alltid firas i hans familj och i slutet av januari fyller jag år, någon vecka därefter kommer de och firar mig (för sista gången?). Har bjudit några av "mina" släktingar så de som gillar varandra får träffas. Den sista julen blev nog den bästa, trots att maken och jag inte har det bra.

Jag tror att jag håller på att försöka vänja mig med tanken på att förlora familjen också kanske? Jag känner att jag måste sätta en gräns, en tidpunkt för mig själv så att det inte blir fel. Har varit på väg att kasta ur mig något vid fel tillfälle hela helgen. Ja, nej, jag vet! Det finns inga "rätta" tidpunkter för detta! Det blev efter sportlovet därför att för första gången har jag sagt nej till skidresa - jag har alltid följt med för husfriden trots att jag får ont i fötterna av att åka och hellre sparar pengar till solen. Han ska åka med den äldsta dottern sin syrra och hennes familj. Hans föräldrar erbjöd sig att ta hand om lilltjejen hela veckan så jag kommer att vara ensam med mina tankar då. Jag tänker att han kanske kan få något tillfälle att prata med sin syster under den veckan och så tänkte jag att det kan vara ett tillfälle för barnen att göra någonting eget med pappa eller andra fastän jag finns kvar hos dem fortfarande... jag vet inte, konstigt tänkt kanske. Men det känns bra att liksom inte ha det hängande över mig hela tiden på något sätt.

kalla

Risken är att man exploderar när man minst anar det, för tänk att du har planerna klara i ditt huvud men han har ingen aning. Vilket gör att man oftast bara flyttar helt plötsligt enligt ens partner.
Mitt ex förklarade att han kände det som om matchen redan var spelad när han kom dit och det är nog sant. Jag hade redan haft alla diskussioner i huvudet och var klar med honom, nu efteråt kan jag tycka att jag skulle förberett honom bättre.

Sen tycker jag du är mycket klok som försöker göra det på ett lugnt sätt för barnens skull, för trots allt får du ju ha denna man i ditt liv fast på ett annat sätt i framtiden.

Hoppas att allt löser sig för dig//Kram Kalla

jag läser men har inget klokt att komma med. Jag önskar dej bara styrka och mod. Du är förståndig så du kommer att lösa det här bra. Lycka till med allt.

Jag vet inte om det är rätt eller fel men det är väldigt vanligt när det kommer till en separation att parterna är på helt olika station. Så var det också för mig när jag skilde mig för väldigt länge sen. Jag levde länge i en tydlig bild att jag stod på en trampolin - och så en dag hoppade jag! dvs ringde en advokat. Då hade jag väldigt klart hur jag skulle klara mig och barnet och hur jag ville ha det. Han var överrumplad trots att vi hade pratat om brister i vårt liv - men det var liksom på ett helt annat plan.... När jag tänker bakåt var det inte så bra alls - men tiderna var också helt andra då.

Annars tycker jag att du gör det "bra" - har tänkt igenom både det ena och det andra. Var finns familjeterapin? Är inte det en bra plats att tala om hur ni ska planera varsitt liv - med barnen som är gemensamma. Vore det inte bra att ta mannen med på tåget? Men det är svårt att råda så det gör jag inte - bara funderar lite i arla morgonstund. Kram på dig! / mt

Dompa

Jag ser ju att du har kommit till vägs ände...och jag personligen tror att nu får det vara slutpratat. Både med olika "hjälpare" och försök att kommunicera med surfarn. Det är dags att börja agera. Du har förhoppningsvis ett långt liv kvar att leva. Det ska levas i värdighet och sannhet tänker jag. Kanske blir det inte alltid så lätt...men det blir sant. Håller med de ovanstående att du kan hinta för chefen att det är lite tufft på hemmaplan just nu. Detta kan köpa dig lite "utrymme"...även om det aldrig är kul att hänga ut sitt privatliv.

Sen när det gäller AAs råd om första året; AA gör ett fantastiskt jobb på de flesta sätt. Men sånna råd ska man inte slänga ur sig. ALLA sätt är bra. Vi är alla olika individer så samma toffla kan inte passa alla! Förbannad blir jag av sånt dravel...även om det är välment. Jaha...så du kanske mår pest i din tillvaro, vill förändra. Håller dig nykter i drygt elva månader och sedan får/tar ett litet återfall...ja, men vad fint; Då får du vänta ett år till på att ta tag i din livssituation?

Nu har surgubben talat! För övrigt så tycker jag att dina tankar går i rätt riktning. Du börjar fundera på boende etc. Har fått en sportlovsvecka med egentid...utnyttja den! Puss min svanflicka! /R

Maria42

Som jag ser att du gör nu, allt görs nu för sista gången. Men håller med ovanstående, jag tror att maken måste med på tåget redan nu. Inte få det droppat som en bomb efter sportlovet. Ser att du har en förhoppning om att han ska prata med sin syster på resan men tror du verkligen han gör det?, han verkar ju inte vara den som vill prata om sådant och dessutom vet han ju inte vad du planerar. Ni kommer att måsta ha med varandra att göra en lång tid framöver och barnen ska må bra i detta, den chansen ökar om han får känna sig delaktig i det som sker istället för att en bomb kommer efter sportlovet. Att ta in han i planerna så att han får känna sig delaktig i det som sker ökar chansen för att ni två ska kunna ha en bra relation efteråt så att inte barnen far illa.

Styrkekram!

höst trollet

Ja du Stigsdotter, som du själv konstaterar så går det inte att vänta ut "rätt tidpunkt".
Det slutar oftast med att man följer lögnens gärdsgård längre än man tänkt.(och det går inte att hoppa över, vet för jag har försökt. DET var smärtsamt!)

Det är aldrig lätt att lägga korten på bordet, men det är ännu svårare eftersåt, om man inte varit riktigt ärlig i att berätta vad man vill.

Om tillfälle ges, under familjeterapin, så tycker jag nog att du ska säga att du vill ha åtminstonde en "time out" med separata bostäder.
Det är bättre att ni båda är medvetna om att ni inte kommer att bo under samma tak under en period eller kanske resten av livet.

Det är mycket svårare, om den ene fortfarande slår knut på sig själv(eller kanske båda) för att få ett förhållande som egentligen är slut att fungera..

... Det var mitt lilla bidrag till svamlet... Om tofflan inte passar får du gärna skänka den till hednamissionen ;-D

tröst & styrkekram /trollis

Stigsdotter

...hade jag velat att vi gjorde det för länge sedan. Det har jag sagt. Jag har också sagt att det går nästan inte en dag utan att jag funderar på skiljsmässa. Jag har sagt att jag vill så mycket mer än det vi har. Jag har sagt att jag är för ung för att sluta ha sex, jag har sagt så mycket och jag är otroligt trött på att höra min egen röst!

Det blir inga bomber som släpps i huvudet på honom, han vet ganska väl vad jag tycker och har han inte hört så är det inte för att jag inte har talat. Familjeterapeuten frågade om vi talat om skiljsmässa och då sa han att vi skrev ett äktenskapsförord i höstas och det är väl en förberedelse för det? Och jag blir bara så arg att han inte reagerar, varför frågar han inte då vad jag tänker, säger vad han själv tänker om han nu ser det som en förberedelse, varför frågar han inte? Jag upplever ett sådant ointresse för oss så det liknar ingenting.

Tack Mulletanten för trampolinbilden, det är där jag befinner mig nu. Längst ut står jag och får svindel, jag vet att det kommer att göra ont när jag plaskar i men jag kommer att hoppa!

Nä han pratar inte men jag tror faktiskt att hans syster kommer att prata med honom, fråga hur vi har det, varför jag inte är med, hur det går med mitt drickande osv. När jag har velat få saker genom hans tjurskallighet har jag brukat "plantera" dem hos hans syster. Eftersom hon ju är hans syster har jag inte talat med henne om mina tankar, känner nu att jag velat göra det... Fast några av hennes ord finns kvar i mitt minne, när vi pratade om relationer för länge sedan, hur de brukar sätta sig en stund vid köksbordet och prata varje vecka; att hur stressigt det än är skrattar de ihop. Det är ju så jag vill ha det. Bara för det kom jag att tänka på den gången när svågern undrade vart min elaka humor som han gillar tagit vägen... min egen karl blir bara sur när jag försöker skämta.

Förresten HAR jag talat om för min chef att vi har det jobbigt hemma, jag har till och med suttit och grinat inne på hennes rum (inte mitt fel, hon kan vara väldigt sympatisk och inkännande när hon väljer att vara det, stryker en på armen o så). Hon tyckte jag skulle gå ned i arbetstid om jag känner att jag inte kan prestera 100% på jobbet... det känns ju lite sådär, orkar inte ens tänka på vad han där hemma skulle säga om ett sådant avbräck i ekonomin...

vill.sluta

Inte för utan str man blir lite lätt förbannad när man får veta vilken skit du lever i.
Det är ju du som är Sessan, då skall du ju även bli behandlad som så oxå!
Nä du har rätt, det konmer INTE komma som en bomb.
Och skulle det ändå göra det, efter vad du berättat, SÅ ÄR DET RÄTT ÅT HONOM!

Men för barnens skull! Är det bäst att det går så fredligt till som det går!
Skickar lite bra och possitiv energi till dig!
Kram/

Maria42

Tvekan om att du har pratat om det hör jag, då borde det inte komma som en bomb.
Men din chef!! , varför skulle du gå ner i arbetstid?, konstigt förslag tycker jag och skulle inte råda dig att göra det. Sedan då när allt är stabilt igen och du behöver hela din lön när du lever själv, vad är garantin för att du får tillbaka din heltid?, Nej, gå inte på det.
Är det så att det blir för mycket se då till att bli sjukskriven istället, man kan bli sjukskriven på halvtid eller 25 % tex, ja andra procent också eller på heltid ett tag, du har ju en försäkring, du kan nog få hjälp via den med läkarkontakten och även psykolog brukar ingå.
Kram!

helt med Maria - absolut inte! ska man gå ner i arbetstid för att man är i en personlig kris. Det kan ha varit väl ment men det är helt fel. Sjukskriven ska man vara i så fall.

Då, i mitten av 70-talet, stod jag länge på trampolinen och vägde. Eftersom hans lön var avsevärt högre än min gjorde jag ett antal test för mig själv för att se om jag skulle klara det nödvändigaste - mat och boende typ. T.ex åt jag gröt varje dag under en lång period när han var bortrest. Just nu tänker jag att det var bra att ha tänkt igenom så grundligt för vi hade några verkligt svåra konfrontationer innan allt var klart, och då stod jag stadigt. Även min mamma ifrågasatte mitt val och beslut - den mest kritiska uppgörelse vi nånsin hade. Också då stod jag... ibland är det det enda man göra - stå. Sedermera tyckte min mamma så oändligt mycket om Mullegubben och sa ofta att han var hennes trygghet.

I mina öron (visst är det bakvänt att skriva "i mina öron" när jag läser:) låter det bra att det finns goda relationer i din (nuvarande) mans familj - det kan vara bra för barnen att det finns ett sammanhang där. Och ni kommer antagligen att fortsätta träffas - på födelsedagar, student, kanske bröllop och sen när ni får barnbarn. Vi har haft många bra familjekalas med föredettingar av olika slag.

(Ursäkta - men jag måste ha alla parenteser och tankstreck med eftersom det här är ett eftertänksamt samtal:)

Kram och önskan om en bra dag! / mt

Dompa

Där ska du inte backa en procent. Som damerna ovanför skriver så blir man sjukskriven när man inte orkar...man går inte ner i arbetstid. Din chef verkar inte helt ok...sen om det är ren dumhet eller en helt annan agenda som styr låter jag vara oskrivet. Men jag har sett bekanta gå den vägen...ner i arbetstid. När de väl tog det klivet så var de inte längre vatten värda. Ointressanta arbetsuppgifter, möten de ej blev kallade till - de var ju ändå inte "med" -,etc. Går du ner i arbetstid finns risken att du verkligen börjar vantrivas på jobbet. Vem gagnar det? Så nääääe säger jag. Sen får hon stryka din arm bäst hon vill. Så tänker jag. Kram och så! /R

PS. Tankesträck och paranteser...men det är ju så jag skriver. Visste inte att det var "tokigt"? Skojade bara...fattar vad mt menar. Men det som för henne är eftertänksamhet är för mig förvirring - jag vet inte om orden/tankarna räcker till! Skiter i det...skriver ändå. DS