Med en mamma som alkoholist tänkte jag att jag aldrig skulle få några problem. Jag har ju mitt solklara exempel på hur det kan gå när man super tillräckligt mycket tillräckligt länge. Ändå sitter jag här idag och inser att jag inte kan hantera alkohol. Jag vågar inte kalla mig alkoholist än, men kanske är det vad som krävs för att våga ta mina problem på allvar. Problem med sprit och psyket. Där är jag idag 27 år gammal.

Sedan första fyllan vid 14 års ålder har jag alkoholen gett något som jag inte kunnat ge mig själv i livet. En känsla av lätthet och oövervinnelig energi. Min omgivning uppfattar mig som snygg, social, trevlig och energisk när jag är nykter. Det känner inte jag. Förutom när jag dricker. Att göra mig iordning och gå ut på krogen för att festa loss ger mig ett rus som inget annat. Spriten tar över och jag kan inte sluta. Vill inte sluta dricka. Vill bara ha mer.

Jag dricker inte överdrivet ofta, varannan helg ca. Men det slutar oftast i rejäl fylla. Emellanåt i kaos. Jag har tidigare hamnat i sexuellt övergrepp, fyllecell, ångestattacker, ambulans, psykisk och fysisk misshandel. Ändå har jag fortsatt. Jag är i nuläget deprimerad med ångestpåslag och medicinering med antidepp. Kanske som en del av alkoholen. Eller pga. av min uppväxt i ett missbrukarhem. KanKe både och...

Jag har lovat mig själv och omgivningen så många gånger. Gått på samtal om det (dock ej Aa) under två perioder av mitt liv. Vid 23 års ålder lyckades jag vara nykter i 1,5 år. Men efter varje uppehåll så smyger jag mig sakta tillbaka. Tänker att jag bara ska dricka öl eller cider. Det utökar jag sedan med cider och tillslut är spriten det som tar över. Jag dricker aldrig på vardagar och sällan två helgdagar i rad, men det händer. Som i helgen. I lördags gick allt åt helvette.

Jag kollapsade hemma hos en vän efter nattklubben och blev totalt förlamad. Hörde de andra prata med mig men jag kunde inte röra mig. Inte prata. Jag var som bortkopplad, men ändå inte däckad. Ambulans hämtade min livlös kropp och när jag får kontakt med omgivningen på akuten inser jag vad som hänt. Får panik. Tänker att jag blivit drogad. Fick lämna kissprov och sen gå hem. Gårdagen var ett töcken. Kände sådan skam. Ånger. Smuts. Kroppen sa verkligen ifrån, oavsett om jag blev drogad eller ej... Jag måste börja ta ansvar för mig själv. Alkoholen förstör mig. Jag vill hålla mig borta från den. För alltid.

Idag är jag mest rädd. Och ledsen. Rädd för att misslyckas igen när jag nu bestämt mig för ett nyktert liv. Ledsen för att jag inser att den lycka som kroglivets partyprinsessa inte längre kommer vara en del av mitt liv. Det kanske låter patetiskt, men det är så det känns. Jag hoppas detta forum kan ge mig stöd. Idag har jag bestämt mig och jag måste klara det här. Jag vill inte sluta som min mamma...

AnnaPanna

Kan det stämma? Är det över ett år sedan jag skrev? Tiden går så fort. Loggat in emellanåt men med långa mellanrum. Om ca 1 månad har jag varit nykter i 2 år. Helt overkligt. Jag är så stolt över mig själv. Världen största kram till er som kämpar. Ni gör det så bra. Kram!