av Ikaros

Nyktert 2017
Jag satsar på ett nyktert 2017, Kanske är det att ta i men jag har alla förutsättningar att lyckas. Stöd här på nätet, en bra läkarkontakt på beroendeenheten, hyfsad ekonomi, pensionerad, fina barn och barnbarn och en underbar sambo. Men sedan har jag det andra också. Det inre mörkret som ibland kommer smygande, en benägenhet för depression när själva livet känns tomt. Men detta måste jag bearbeta och jag vet att tar jag till alkoholen störtdyker jag i mörkret. Någon lockelse i alkoholen känner jag inte alls för närvarande.

Min metod för att hålla mig nykter är att jag tar Antabus och Campral, Jag tar också sömntabletter Imovan vid behov. Antabusen är jag mycket noga med och tar 200 mg två gånger i veckan. Det räcker eftersom jag vet att effekten kvarstår länge när man tagit dem under längre tid. Jag upplever ingen ofrihet i att ta antabus snarare tvärtom. Två beslut i veckan håller mig nykter.
Jag går också ibland på AA och jag kommer att vara aktiv på nätet.

Min plan är också att jag kontinuerligt här på Forumet skriver om hur det går. Hur jag känner det att vara nykter. Och sedan göra en avstämning den 2/1 2018. Det vore trevligt om någon ville följa mig och kanske kan det jag skriver vara av något värde. Kravet på mig själv är att jag skall vara fullständigt ärlig.

Men jag vet att dagen kommer då det blir svårt. Dagen då min omprogrammerade hjärna vill dricka mot allt förnuft. Det gäller för mig att läsa varningstecknen. Känna igen när olusten börjar smyga sig på, när tillvaron börjar kännas trist, när irritationen stannar och när jag börjar ompröva mina alkoholproblem. "Det är inte så farligt!" "Jag har varit nykter länge nu" "Tänk vad skönt att slå sig ned med en öl och koppla av"
Irritation på en massa åtaganden som står i vägen för drickandet.

Ja, vad gör jag då, när tankarna kommer?. Går hit till Forumet och läser vad ni skriver, läser vad jag i dag skrivit, tränar, tar kontakt med min alkoholläkare, berättar för min sambo, går på AA. Ja, detta är vad jag skall göra!

Ikaros

Pi31415
sön, 2017-01-22 - 23:31

första bekantskap med alkohol är det på sätt och vis nästan som att spela rysk roulette. Man vet ju inte om man tillhör de 5-15% (siffrorna varierar)
som mentalt och genetiskt är så funtad att man utvecklar ett beroende. Tillhör man den skaran så har man sedan ett livslångt lidande framför sig.

Tänk om det i framtiden vore möjligt att göra ett test som fastställer att man kommer att utveckla alkoholism. Som visar att det första glaset i livet, visserligen innehåller en liten mängd alkohol, men som dessutom innehåller en oöverblickbar mängd med ångest, skam, skuld, fysiska skador, etc.

Det vore ju skillnad på att ha möjlighet med ett val innan man börjar, istället för att vetskapen och insikten ska växa fram i takt med att man mentalt hamnar i ett kraftigt underläge gentemot alkoholen. När man blivit försvagad och handikappad.
Undrar vilket val man gjort då?

Oj, det blev lite filosofering en söndagskväll i din tråd Ikaros. Men ditt inlägg startade en tankebana.

Sundare
mån, 2017-01-23 - 10:05

Hej Ikaros och tack för dina vänliga ord till mig och andra här. Skyddsänglar med lite solkiga vingar då kanske...lite vidbrända men högst på riktigt dina skyddande forumvänner som omsluter dig med varma tankar!
Jag tror jag verkligen måste byta mitt alias här - varje gång jag ser mitt namn Skamsen så slår jag mig lite i huvudet med mina känslor av skuld och skam. Har inte kommit på något bra ännu men inom kort kommer jag omvandla mig till ett annat namn.
Jag är glad för din skull och de kloka val du väljer för dig själv!

Ikaros
tis, 2017-01-24 - 11:18

Man kan mycket väl vara ängel med svarta vingar. Jag tycker definitivt att du skall byta alias. Varför inte Valkyria, Pallas Athena, eller något liknande.
vänligen
Ikaros

Ikaros
tis, 2017-01-24 - 11:26

Här i Januarisolen sitter jag och reflekterar litet över mitt drickande när det var som värst. Klart är att jag då kände mig mycket ensam faktiskt utanför det mesta. Detta föranledde följande reflektion.

Alkoholismen är en ensamhetens sjukdom. När jag drack gick jag in i mig själv och då fanns bara flaskan och jag. Den yttre världen upplevde jag som störande. Sedan under tillnyktringen var ensamheten också påtaglig. Då var det jag och ångesten. I mellanliggande nyktra faser försökte jag kompensera mig och/eller dölja svagheten. Då bar jag på hemligheten. En hemlighet som distanserade mig från omgivningen och var grogrund för ensamheten. Paranoida tendenser dök upp. Med tiden har jag lärt mig att detta även gäller för andra alkoholister.

En alkoholist jag känner vägrade hälsa på människor han mötte i det mindre samhälle där han bodde. Orsaken var att han ansåg att de andra skulle hälsa först, därefter ansåg han sig vara skyldig att besvara hälsningen. Detta agerande fick naturligtvis konsekvensen att alla slutade hälsa på honom. Då fick han bekräftat att han var utstött.

Det läge som han försatte sig i känner jag mycket väl igen. Detta med att dra sig undan för att få utanförskapet bekräftat. Då får jag dessutom något att rikta mina aggressioner mot. Och så ville jag ha det när jag inte ville bli botad. Det var de andras fel att jag drack eller att jag stod utanför. Jag vältrade mig i självömkan och självförsvar i det egna råttboet, dit jag förpassat mig i den ständiga kampen mot omvärlden. Ett agerande mot den egna nyttan för att envist hävda sig själv.

Envisheten och självsvåldet tog över. När jag sedan blivit tillräckligt ensam söp jag ofta av leda och tristess. Och sist men inte minst av gammal vana. Vanans makt vid alkoholism är underskattad. Jag hade funnit min metod att möta omvärlden. Att denna metod var destruktiv försökte jag förtränga med, just det, alkohol.

Är det någon som känner igen sig i detta? Tilläggas bör att jag med tilltagande nykterhet bryter ensamheten alltmer.

Ikaros

Pi31415
tis, 2017-01-24 - 11:43

har varit en vanlig sysselsättning för mig också. Jag upptäckte tidigt i min alkoholistkarriär att det fanns många fördelar med att dricka ensam. Ingen risk att någon snyltade på den gudomliga alkoholen, ingen runt sig som babblade, krånglade eller stökade. Bara helt kunna ägna sig åt sitt eget drickande och sin egen fylla. Och ingen risk att någon drack ur flaskorna när man slocknat/ankrat, man kunde fortsätta när man vaknade.

Denna typ av drickande gör också förmodligen att man utvecklar alkoholismen mycket snabbare, än de som bara dricker när det är fest och i lag med andra. Då blir det färre tillfällen, fyllorna blir glesare i almanackan. Det är sällan fester på måndagar, men inget hindrar att man dricker själv då.

Jo, många av oss alkoholister har nog en hel del speciella egenheter. Många av oss har t.ex.en oerhört stark vilja. Och det kan vara en stor fördel om man blir så klarsynt och förståndig att man vill sluta med skiten. Då vänder man viljan mot all alkohol.
Det kan till och med vara så att det är en viss fördel med att ha varit en "ensamhetsdrickare". Har man inte varit beroende av att andra måste festa för att få dricka själv, behöver man ju inte heller vara beroende av att andra ska sluta med alkoholen för att man ska sluta själv.
Har man lyckats att bli alkoholist på egen hand, ska man väl klara av att bli nykter på egen hand. Jag menar då självklart inte att man ska undvika att söka hjälp, för det ska man verkligen göra om man behöver, utan att man kanske har bättre förutsättningar att jobba med sig själv, sina tankar och sin nykterhet.

En annan vanlig egenskap hos oss alkoholister som jag blivit uppmärksam på här på forumet, är att vi ofta är väldigt känsliga människor.

Sundare
tis, 2017-01-24 - 11:45

Hej Ikaros, tänker på din sista rad och hur min längtan efter vännerna nu växer alltmer och kräver att bli lyssnad på. Alkoholism är isolering, jag hamnade i ett självdestruktivt utanförskap. Jag söker mig nu åter till de vänner i vars närhet jag får vara precis den jag är, och det är så fint att se att där finns människor omkring mig.
Tänker också på det du skriver om vana - min alkoholterapeut har tagit upp detta vid våra samtal. Det är inte alltid sug, självmedicinering, många gånger är det bara vana. Man kommer hem, vet var flaskan är gömd, går dit och tar sin klunk - vanemässigt och utan att tänka. För mig är detta ett beteende som krävt tid både att komma underfund med och bryta.
Vet du vad, jag är så glad att ha dig att skriva till och utbyta tankar med. Inte sällan tänker jag; Undrar hur Ikaros har det idag? Pallas Athena låter lite väl pampigt för mig...men alldeles snart byter jag mitt nick!

Rosen
tis, 2017-01-24 - 13:25

Jag har faktiskt upplevt att jag blivit mer ensam i min nykterhet. Många s.k.vänner har dragit sig undan. Tidigare var min man o jag självskrivna gäster på många tillställningar middagar o fester. Inte så längre. Jag tror att min nykterhet i dessa sammanhang blir störande på så vis att många kommer att tänka över sitt eget drickande. Det vill man helst slippa när man skall ha kul. Jag bryr mig inte så mycket, men helt klart har vi en snävare umgängeskrets nu.

Ikaros
tis, 2017-01-24 - 21:49

Hej
Tack för din respons. Ensamheten är vi överens om. Intressant att du också upplever andra alkoholister som viljestarka och känsliga. Det stämmer också med min uppfattning. Enligt min erfarenhet kan man också lägga till intelligenta vilket inte minst är tydligt i detta forum.
Ikaros

Ikaros
tis, 2017-01-24 - 21:39

Skönt att du skall byta alias. I min föreställningsvärld framstår du inte som någon som står i ett hörn och skäms. Vi upplever också alkoholismen ganska lika om jag skall våga mig på att tolka dig. Tack för vänliga ord. Och ha en riktig bra onsdag.
Ikaros

Ikaros
tis, 2017-01-24 - 21:46

Jag kan inte låta bli att undra över de människor som inte bjuder er längre när du blev nykter. Vad är det för konstiga umgängesvanor man har när nykterister blir obekväma??!! Eller är de människorna undantag? Jag hoppas det eftersom de tydligen inte vill ha klarsynta gäster. Utmärkt att du klarar att inte bry dig för det är de nog inte värda.
Tack för din respons. Uppriktig som vanligt vilket känns mycket bra.
Ikaros

Famiglia
ons, 2017-01-25 - 20:34

Jag älskar att läsa det du skriver, du lär mig otroligt mycket skall du veta, du och alla andra här inne är verkligen stöttepelare i min utveckling mot ett vitare liv. Lite reflektioner från min vecka såhär långt och hur samhället är.

Var på en konferans nydligen med ett tjugotal personer, givetvis innebar det resturangbesök på kvällen. Alla beställde in öl och vin till maten. När frågan kom vad jag ville ha beställde jag en alkoholfri öl. Bemötandet från servitören var ett hånflin, när vi fick vår dricka sa han högt, alkoholfri Carlsberg och flinade. Givetvis var det fler i sällskapet som flinade lite och direkt kom frågorna, varför alkoholfritt? Du skall ju inte köra? M.m. M.m. Jag funderade lite på detta efteråt och blir lite störd över att det är så vedertaget att det alltid skall drickas alkohol. Skall man inte kunna beställa alkoholfritt utan att framstå som en outsider?

Ikaros
ons, 2017-01-25 - 20:58

Hej Famiglia
Detta beteende är absurt men alltför vanligt i Sverige. I Tyskland där jag ibland vistas längre perioder skulle någon ALDRIG höja på ögonbrynen för att man väljer alkoholfritt. Jag hoppas att detta inte försvårar för dig att vara nykter.
Tack för de vänliga orden.
Ikaros

Ikaros
tors, 2017-01-26 - 17:13

I går var det läge för mig att ta ett återfall. Sedan en tid tillbaks har jag fått reda på att mitt PSA-värde var förhöjt. Alltså risk för prostatacancer. I går hade jag tid hos min läkare för att han skulle undersöka prostatan och känna om där fanns några knölar. Hade inte oroat mig så mycket men i går vaknade jag och insåg att mitt liv kunde vara över inom kort. En overklighetskänsla grep mig. Jag klev in i en bubbla där förnuftet inte rådde. Läste om prostatacancer och förstod att fanns där knölar i prostatan hade jag förmodligen cancer. Jag och cancer! Det förstod jag inte. Var inte orolig och nervös utan bara liksom utanför mig själv.
Klockan 15.00 genomfördes undersökningen och läkaren fann inga knölar. Detta innebär inte att jag inte har cancer men mer troligt är en godartad förstoring av prostatan. Alltså remiss till urolog.
Efter detta kände jag mig enbart vilsen. En grådisig dag förstärkte ödsligheten och jag kände att nu skulle det vara skönt att halsa en kvarting. Och komma bort. Få vila. Men något tog emot. Började tänka på min familj och på er andra här på nätet och hur ni kämpar. OCH de uppskattningar jag fått. Längtan efter drogen började avklinga sakteligen men även i morse kände jag av tungsinnet även om ett samtal med min sambo vid frukosten bidrog till att hjälpe en hel del. Molnen skingrades så att säga.
Nu efter ett träningspass är jag tillbaks igen. Ingen oro och ingen bubbla. Jag känner att jag är med i verkligheten igen.

MEN så nära vi är OCH vilken betydelse vi kan ha för varandra när svårigheter kommer.
TACK alltså för att ni hjälpte mig att avstå.

Ikaros

Pi31415
tors, 2017-01-26 - 18:07

Viktigt och betydelsefullt också att du kunde låta tankar på forumet hjälpa till att avstyra ett återfall. Jag tänker så jag med, att jag kan låta tankar på forumet och alla som kämpar här inne, vara ett extra stöd när det svajar.
En annan viktig sak är att för var och en här inne som klarar en svacka, ett svaj eller ett sug, och skriver om det, ja det kan stärka andra som läser om det. Man blir stärkt av att se att det minsann går att komma vidare på den nyktra och fria stigen. Vi stärks av varandras framgångar.

Positivt också att läkaren inte fann några knölar.

Så tack för att du delar med dig av dina erfarenheter Ikaros.

Rosen
tors, 2017-01-26 - 18:45

Att du klarade denna stress utan att ta till flykten!
Jag funderar ofta på hur i hela friden jag skall klara om det händer mina närmaste eller mig själv något allvarligt. Har ingen bra strategi. Kanske är man starkare än man tror i sådana lägen. Hoppas!

Mick
tors, 2017-01-26 - 19:21

Jag känner att det hjälper mig på vägen när jag läser av dina erfarenheter, vad bra att du kunde avstyra ett eventuellt återfall, här ser vi att det går om man stannar upp och funderar precis som du gjorde, starkt gjort ?

Ikaros
tors, 2017-01-26 - 19:36

Något som också är mycket bra med detta forum (och även AA) är att när man beskriver svårigheter får man respons. Därmed står det klart att man inte är unik. Mitt i bubblan eller suget tror åtminstone jag just då att mina känslor är unika. Men i och med svaren står det klart att så är det inte, något jag kan ta med mig till nästa gång det sviktar. Jag är inte ensam.
Ikaros