Nyktert 2017
Jag satsar på ett nyktert 2017, Kanske är det att ta i men jag har alla förutsättningar att lyckas. Stöd här på nätet, en bra läkarkontakt på beroendeenheten, hyfsad ekonomi, pensionerad, fina barn och barnbarn och en underbar sambo. Men sedan har jag det andra också. Det inre mörkret som ibland kommer smygande, en benägenhet för depression när själva livet känns tomt. Men detta måste jag bearbeta och jag vet att tar jag till alkoholen störtdyker jag i mörkret. Någon lockelse i alkoholen känner jag inte alls för närvarande.

Min metod för att hålla mig nykter är att jag tar Antabus och Campral, Jag tar också sömntabletter Imovan vid behov. Antabusen är jag mycket noga med och tar 200 mg två gånger i veckan. Det räcker eftersom jag vet att effekten kvarstår länge när man tagit dem under längre tid. Jag upplever ingen ofrihet i att ta antabus snarare tvärtom. Två beslut i veckan håller mig nykter.
Jag går också ibland på AA och jag kommer att vara aktiv på nätet.

Min plan är också att jag kontinuerligt här på Forumet skriver om hur det går. Hur jag känner det att vara nykter. Och sedan göra en avstämning den 2/1 2018. Det vore trevligt om någon ville följa mig och kanske kan det jag skriver vara av något värde. Kravet på mig själv är att jag skall vara fullständigt ärlig.

Men jag vet att dagen kommer då det blir svårt. Dagen då min omprogrammerade hjärna vill dricka mot allt förnuft. Det gäller för mig att läsa varningstecknen. Känna igen när olusten börjar smyga sig på, när tillvaron börjar kännas trist, när irritationen stannar och när jag börjar ompröva mina alkoholproblem. "Det är inte så farligt!" "Jag har varit nykter länge nu" "Tänk vad skönt att slå sig ned med en öl och koppla av"
Irritation på en massa åtaganden som står i vägen för drickandet.

Ja, vad gör jag då, när tankarna kommer?. Går hit till Forumet och läser vad ni skriver, läser vad jag i dag skrivit, tränar, tar kontakt med min alkoholläkare, berättar för min sambo, går på AA. Ja, detta är vad jag skall göra!

Ikaros

Hej
Jag känner också så när det gäller Dig.
vänligen
Ikaros

Sundare

Underbar berättelse du delger oss, nykterist likväl som alkoholist. Det ligger så mycket kraft i orden och hur vil lägger fram dem. Tänker ofta just nu på en rad som jag bär med mig från ett inlägg av MM; "Sobriety is a journey, it´s not a destination."
Vägen är målet brukar man ju säga och detta stämmer då så väldigt bra. Mitt framtida mål är att kunna se tillbaka och prata om mitt alkoholbeteende i imperfekt, något jag gjorde under ett par mörka år av mitt liv. Vägen dit är nykter.
Hälsningar till dig denna fantastiska vårdag

Mags

Jag är åter här och undrar vart du vår kloka vän är? Hoppas att allt är väl med dig!
/Mags

Hej
Jag har varit tyst ett tag vilket beror på att jag varit i slutfasen med vår badrumsrenovering. Jag har också känt mig relativt trött.
Tacka för att ni tänkt på mig.
vänligen
Ikaros

Elias

...att du hållit dig på din inslagna väg! Trodde väl det...
/E

Det är en farlig tid för mig nu när jag uppnått 6 månaders nykterhet. Jag har nått en gräns där omgivningen börjar lita på mig och alkoholångesten börjar bli otydlig i kanterna. Inte sällan har jag tidigare vid den här tiden så smått börjat förbereda nästa period. Till en början med att inte ha högprioritet på alkoholismen och sedan har tankarna på ett lugnande rus börjat komma. Ett lugnande rus som bara är en illusion, verkligheten har istället varit ett försök att uppnå nirvana ackompanjerat av plötsliga uppvaknanden med en ångest som krävt påfyllning av alkohol. Genom att skriva de här raderna försöker jag "mota Olle i grind" genom att beskriva förloppet för er. När jag tydliggör problemet på det här sättet för er hjälper ni mig att hålla mig nykter.
Till dig som är inne på de första nyktra dagarna vill jag också säga att du och jag står lika nära ett återfall. Tiden man varit nykter är ingen garantil Däremot är det skönt att under sex månader ha sluppit att dricka med allt vad det innebär. Livet är definitivt lättare att leva utan alkohol.
Ikaros

AlkoDHyperD

Glad att du skriver redan nu, innan hjärnan dragit iväg. Kan du utveckla lite till. Vad är det som skapar behovet av ett lugnande rus?
Finns det något annat du kan få lugn av?
Och, kanske är det just nu du behöver vara vaksam på om du tvekar inför ett enda antabusintag!
För visst är det så med dig, som med mig, att om tanken fastnat slutar vi söka hjälp, slutar förebygga och ser till att hitta anledningar, planera för hur återfallet ska kunna möjliggöras istället för att planera för hur sugen ska hanteras och nykterheten räddas.
Med öppna ögon, utan rädsla för konsekvenser och målmedvetet gå raka vägen in i självdestruktiviteten.
Snälla, skriv så fort du anar en tendens åt det hållet!❤

Hej AlkoDHyperD
Det känns bra att du tar min oro på allvar. Du undrar om jag vet vad det är som skapar oron/rastlösheten som kan vara början på en negativ tankespiral. Exakt vad det är vet jag inte men väl när det händer. Oftast är det efter att jag avslutat eller är på väg att avsluta något större projekt. Just nu är jag snart klar med en omfattande badrumsrenovering där jag gjort allt. Bortrivning av gipsväggar, flyttning av golvbrunnar, rör och elinstallationer samt montering av gips, tätskikt samt läggning av klinker och sättning av kakel. Efter något sådant infinner sig en tomhetskänsla som övergår i oro.
Vad jag kan göra för att känna ett lugn kan vara träning och/eller ett nytt projekt. Ibland också läsa eller skriva.
Ja, nu har jag väl fördjupat det hela något och javisst är jag som du när tanken fastnat. Då är det kört. Men jag är långtifrån detta nu. Då hade jag som du säkert förstår inte skrivit som jag gjort.
vänligen
Ikaros

AlkoDHyperD

Jag kan få samma känsla efter sista tävlingen på hösten. Något man laddat för länge, hög spänning inför, urladdning - och sedan....
En känsla av sog och tomhet infinner sig. Målet är uppnått. Vad driver nu? Jag tror sårbarheten även ökar på grund av den enorma energi jag lagt ner. Fysisk trötthet blandat med saknad. En rekyl efter kicken. Lite som baksmälla, återställarbehov och kick-abstinens. Precis som dopaminet går ner till lägre nivå än ursprunget när alkoholen går ur kroppen.
Jag skriver tävlingsrapporter. Tar hand om överbelastningsskador med rehab och alternativ träning. Arrangerar swimrun i skogarna där jag bor. Planerar in tävlingar inför året därpå. Men allt sker i ett relativt grådask i jämförelse med den sprakande energin jag är van vid. Självklart är det trötthet och inte alls konstigt.
Vi behöver träna på att återhämta oss och vila i resultatet av uppnådda mål. Ligga mätta under träden på savannen, smälta födan efter lyckad jakt. Förnöjsamhet.
När badrummet nu är färdigt. Kan du beskåda ditt verk. Ta in resultatet, känna förnöjsamhet och unna dig en stund av vila efter avslutat projekt. Tillåta dig vara i varandet.
Vill du skriva här sedan, hur det kändes, vad du tänkte, vad du såg för din inre syn, precis där och då, i ditt egenhändigt nyrenoverade badrum?

...att du inte tycker det passar sig riktigt att vara en tjurig barnunge vid 72 års ålder ☺
Vilken tur då att kvantfysik finns och menar att tiden är parallell, eller hur det nu förklaras!
Det jag menar är att det är helt okej att tjura ihop oavsett ålder, men som vuxen förväntas vi kunna reflektera över våra reaktioner och det verkar du fixa.
Du är alltså en väldigt klok och försigkommen barnunge i en tjurig vuxen kropp ❤
Så härligt! Brygg en extra god kopp kaffe till sambon, glad påsk!

Fått nog

Hörde någonstans att när vi är fullt medvetna om att vi ska dö så blir aldrig livet detsamma igen. Tror det ligger en stor sanning idet. Allt vi tar oss för renoveringar,träning,läsning osv är förtvivlade försök att förtränga det. Ångest eller tomhet efter man genomfört ett projekt är således fullt förståligt. Jag kan springa en mil och få lindring för stunden men demonerna kommer ju tillbaka efteråt. Var det Karin Boye som skrev dikten "berusa er"? Den var något i stil med "berusa er med vin eller poesi men till varje pris berusa er" Det är vad livet handlar om tror jag. Hålla tankarna på döden på avstånd. Då är det såklart mer konstruktivt att bygga något. Sin kropp eller hus,när alternativet är ruset som i det längre perspektivet river ner. Det är dock jobbigt att inte kunna vila i sig själv.

Ja, "Fått nog", jag tror du har mycket rätt i det du skriver om att livet aldrig blir detsamma när man blivit fullt medveten om döden som realitet. Men detta behöver väl inte betyda att livet blir sämre av denna insikt?? Jag tänker ofta på döden och har gjort så under mycket lång tid. Att verkligen inse att livet är begränsat har för mig flera konsekvenser där jag här vill uppehålla mig vid två.

För det första innebär det för mig att jag för det mesta inte slösar med tiden. Denna resurs som verkligen är begränsad. Här är det viktigt att vara nykter, när jag dricker rinner tiden bara bort. Ett slöseri som jag vanligen vill undvika. Eftersom man kan skapa sig tid genom att leva relativt sunt med träning och kost försöker jag också göra det. Men visst känner jag mig ibland stressad av försöka ta till vara på tiden men för det mesta tar jag det med ro.

För det andra finns hos mig en motpol mot detta. Jag umgås ibland nära med tanken på självmord. Ja, jag vill i själva verket själv avgöra när jag skall avsluta mitt liv. Detta om livet genom sjukdom eller liknande blir outhärdligt. När jag med alkohol försöker gå in i dimman är det nog så att jag längtar till att "vila i frid". Sedan finns där livsgnistan, den som gör att jag vill fortsätta leva. Det är den som gör att jag trots allt lyckats hålla mig vid liv trots att det många gånger varit "bud efter mig". Mitt i ångesten har jag till slut envetet börjat kämpa igen. Oklart varför!

Ja, detta var några tankar jag fick på grund av "Fått nogs" inlägg. Jag vill avsluta med att citera Epikuros:: "Där jag finns, finns inte döden och där döden finns, finns inte jag". Jag hoppas att jag minns rätt men själva andemeningen är jag helt säker på.

Ikaros

AlkoDHyperD

Jag har lurat döden flera gånger. Aktiva och passiva självmordsförsök, akuta livshotande hälsotillstånd, bilkrascher. Under femton års tid levde jag med döden som följeslagare och som en vän, en sista utväg att ta till när ångesten var för överväldigande.
Jag har därefter levt på bonustid. Hittills har jag fått 25 år som gåva. Kanske kan jag förstå varför jag inte är mer rädd om mig själv. Kanske är det därför jag också lever som om jag är odödlig. Kanske är det också den förlorade tiden jag försöker leva ikapp genom att vara dubbelt så mycket.

Jag njuter intensivt av att känna naturen och friheten. Löpning på skogsvägar där jag pressar kroppen och känner mig stark.
För någon som inte fått komma ut i friska luften på veckor ibland och vars kropp riskerade organsvikt genom att gå ur sängen är frihet och kroppsrörelse viktigare än livet självt.
Kunde jag drömma om en kropp som fungerar så fantastiskt och lungor fulla med luft som smakar skog och vatten?
Fanns det någon som kunde tro att den korridorhasande nerdrogade 35-kiloszombien som inte tilläts gå själv mer än 100 meter skulle tävla i Ironman?

Jag förstår varför jag lider så av en missad dag ute i det fria. Varför jag avskyr att vara inomhus och bara sitta. Jag har suttit av tillräckligt med tid.
Det är inte konstigt att jag vill maxa allt jag gör. Jag har förlorat femton år. Tio av dem delvis inlåst. Och hela tiden inlåst i min egen ångest.
Jämfört med fängelsestraff har jag suttit inne på livstid med den skillnaden att jag haft mindre frihet och stimulans än en fängelsekund.

Därför avskyr jag meningslösa aktiviteter, ytlighet och utfyllnadsprat. Jag vill inte slösa bort mitt liv på sådant.

Jakten på upplevelser förhindrar förnöjsamheten i att bara vara. Genom att jaga livet går jag kanske miste om - livet?

Intensitieten och drivet är utmattande och i utmattningen söker jag lindring i spriten. För inte kan väl jag skadas nu, när jag klarat mig så många gånger?

Att vara orädd är ofta en fördel. Vad folk tycker blir oviktigt. Yta blir oviktigt. Sådant många är rädda för berör mig inte. Men avsaknad av rädsla medför risker och jag borde verkligen ta rädslan för alkohol på allvar.

Man kan inte lura döden. Ingen slipper undan.

Tack för din tanke, Ikaros, om att superi är tidsspillan. Den kanske jag kan ta till mig!

Fått nog

Du har så många kloka tankar. Ja livet behöver kanske inte bli sämre fast man fått den fasta insikten om ens egen död. Jag har dock svårt att motivera mej för vardagliga sysslor. Varför ska man hålla på med vardagligt trams såsom städning och diskning osv. Handlar inte om lathet men vad fan betyder det när man ska dö. Hela meningen med livet tror jag är att bygga kärleksfulla relationer med sina närmaste. För min del har det tyvärr blivit svårare när jag är helnykter att vara nära och närvarande med min familj. Ångesten kapslar in mej. Mellan två och fyra öl löser upp och för mej närmare. Va fan!man ska väl inte behöva dricka för att vara normal? En skön helg önskar jag!