Då var jag här igen, full ångest, skam och självförakt. Som jag önskar att jag fick bli fri från den förbannade känslan. Att slippa må dåligt när man ser sig själv i spegeln.
Jag är nu mera smygalkis.. Dricker aldrig bland folk då jag för några år sedan gick ut med mina alkoholproblem för nära och kära.
Har aldrig misssköt mitt arbete eller så, har ett rent och snyggt hem och en familj som jag älskar och bryr mig om. Som sagt, en fin fasad att upprätthålla...
Jag har alltid haft ett dåligt förhållande till alkohol. Min far dog pga sitt missbruk så jag har väl antagligen ärvt den genen.
Jag dricker inte varje dag,, har inte något sug efter det heller. Brukar gå två veckor mellan mina tvådagars fyllor. Då har jag ofta börjat på morgonen och drukigt i två dagar. Ett jämnt rus så att ingen ska märka att jag är full. Har en konstig förmåga att koppla på någon form av kontroll när jag blir onyckter. Låter motsägelsefullt jag vet. Efter fyllan får jag avsmak och lovar mig själv att nu ska det aldrig hända igen. Jag vill ju vara nykter och närvarande.
Litar inte på mig själv längre, hur många gånger har jag inte lovet mig själv?!? Gång på gång händer det igen.
Jag vill inte lära mig dricka med måtta ,, det vet jag att jag inte kan. Börjar jag dricka så kan jag inte sluta. Jag vill stå emot när impulsen kommer. Den kommer från ingenstans , helt oförutsägbar.
Jag vill ju inte dricka , hatar allt det för med sig.
Tänker att jag kan få stöd här. Inser att jag är maktlös själv.
Något osammanhängande text men skönt att få kapitulerar och skriva av sig.
Ta hand om där ute.
Kram