Har inte varit inne här på flera månader, men känner att det är dags nu, dags att bli stark, dags att ta tag i livet och få mitt liv tillbaka.
Det brakade ihop totalt på nyårsnatten efter att vi kommit hem från ett par vänners middag. Med såklart alldeles för mycket alkohol till maten och som sällskap...både innan och undertiden vi var där. Jag tog min son och flydde, som jag så många ggr gjort förut...denna gången stannade jag en vecka där, lämnade honom i sin alkoholstinna värld för en stund.
Men som alltid går jag tillbaka när jag får höra de orden som jag vill ska hålla...jag ska försöka sluta dricka, denna gången menar jag det för jag vill inte förlora er, jag har bara er....jag blir så arg på mig själv för det.
Han hade inte druckit på 2 veckor innan han föll igår, dock inte mycket men tillräckligt för att jag ska vackla och vända taggarna utåt och min själ inåt.
Denna gång har jag som jag också sagt till honom ringt för att få hjälp och få börja prata, han ska följa med har han sagt. Sen om han gör det är en annan femma, men då vet han att jag lämnar och kommer att ta till alla medel för att göra det. För denna gång kommer jag ha stöd utifrån....

Jag vet inte vad jag vill med denna tråd egentligen mer än att skriva av mig och kanske få en peppning av mig själv genom att skriva. Att prata med min nära och kära runtomkring är som vanligt hopplöst. Jag har bett dem om att stötta mig men inte komma med några pekpinnar för det orkar jag inte och jag är så väl medveten om dom men ändå så kommer de så fort jag pratar med nån.
Fick även höra idag av en nära vän att det märks att min son håller på att påverkas negativt av detta (han är precis 2 år)...ja, vad ska jag säga? jag vet det, jag är medveten om det...jag håller på att försöka kämpa till att våga ta steget fullt ut, men just nu, just i detta nu är jag för svag....jag är en svag människa som behöver höra att vi fixar det, jag hjälper dig med vad DU än vill oavsett. Men jag får aldrig höra den frågan, vad vill DU? endast såhär vill JAG att du gör, såhär tycker JAG att du ska göra för jag hade aldrig accepterat det här beteendet. Men jag har bara lust att skrika till dom att nä, men DU är inte i detta, DU har aldrig varit mitt i en sån här situation. DU står utifrån och berättar vad JAG sa göra.....

Jag var på en föreläsning hos den gruppen som har hand om anhöriga igårkväll, det va så bra och så skönt att få mina bedömningar bekräftade. Den handlade om symtom och beteenden hos alkoholister...han stämmer överens på varenda punkt. Skillnaden var att jag inte blev bedömd utan mer en bekräftelse på att mina reaktioner är helt naturliga i en sån här situation och att man behöver hjälp för att reda ut det. Jag ska dit på måndag em, då har jag bestämt att göra detta fullt ut. Jag ska prata ut om ALLT som jag aldrig pratat med någon om, aldrig vågat eller erkänt ens för mig själv.

Jag bara undrar som jag alltid gjort, vågar jag verkligen? jag är så rädd för mitt egna liv, för jag har levt med detta i 10 år....det är ju såhär min värld och mitt liv ser ut. Kommer det nånsin se annorlunda ut? Kan det se annorlunda ut? För mig är detta så vanligt att jag t.om trott ibland att det ska se ut såhär och att det ser ut så hos alla....finns inga män som inte gör såhär (för jag har sett det så nära hela livet)!

Samtidigt som jag vet att jag ska att jag måste för mig men framförallt för min son.

Nykteristen

Nej, han hade ju inte fått det då....hade nämligen tänkt o lämna det till honom igårkväll när jag kom hem, vilket inte blev så sent. men jag gick o la mig så fort jag klev innanför dörren när jag såg vad han gjorde. Fullt med ölburkar och en spritflaska på köksbordet och sin bästa vän via Skype.....båda drickandes så ordnade inte säga ett enda ord till honom.

Imorse när vi vaknade så satt vi och pratade ganska länge över kaffet i lugnt och ro (sonen sov ju borta). Han berättade då att han tog kvällen igår som en sista kväll med gänget. Han hade även sagt det till sin kompis då att han efter denna kväll inte ska dricka en droppe till för att han nu bokat tid för att få ordentligt hjälp med medicin och med övriga saker. Han hade även under kvällen pratat med sin syster och mamma om det här då han säger att han vill vara öppen med att han inte ska dricka mer, vilket är väldigt strongt av honom måste jag säga då han inte ens yppat det på det sättet förut...speciellt inte till sina vänner.
Så ja, det kanske va en förhastad slutsats jag gjorde igår, jag vet inte...för hur ska jag kunna lita på det här när han sagt o gjort så mycket under så sjukt lång tid innan och helt plötsligt erkänner allt och vill ha hjälp på riktigt. Jag kommer såklart aldrig säga till honom att jag tvivlar på honom utan jag får helt enkelt jobba på det och stötta honom om det nu är så att det är det här han vill. Jag vill inget hellre för hans del och för sonens o mins del än att få ett helt stopp såklart, oavsett vad som händer mellan oss....det har liksom i det stora hela inte med saken o göra för det kommer tiden utvisa.

Han sa att han hade förstått att jag nog inte skulle stanna kvar så mycket längre om han fortsatt då han sett det på mig att det nog va på gång med nånting men han hade inte vågat fråga mig. Han hade också i onsdagskväll stått som vanligt ute i garaget och hivat 2 stora starköl på raken utan att blinka och han hade blivit rädd för sig själv.....det var då han insåg vad han gjorde mot oss men också mot sig själv.

Det är en skräckblandad förtjusning det här, samtidigt som jag är så glad att han faktiskt kommit till sinne med sitt problem. Så har jag så svårt att förstå orden han säger om och om igen när vi pratar.
Han vill att jag ska följa med honom när han ska dit, så jag får höra att han verkligen menar det han säger...det kommer jag göra, det är för mig inga problem. Men det är fortfarande han som måste göra det här inte jag och jag är fullt utrustad och villig att ta sonen och gå om det skulle va så och det vet han om.

AliceAlice

...låter det som han kommit till. Precis som du skriver kan du inte räkna med eller förvänta dig något, du får låta honom bevisa hur mycket sanning det är i orden. Att vara-bli-ganska nollställd, vilket är svårt men det går att öva upp. Som så ofta, en dag i taget!

Att klargöra och gärna skriva ner vilka förväntningar man har på varandra kan vara bra. Vill han du ska följa med, vilken roll vill han att du har och inte minst är du bekväm med detta!

Missbruksvården har ofta en konstig förmåga att lägga över ansvaret på anhöriga och att anhöriga ska acceptera en massa saker. Jag anser fortfarande att även missbrukaren bör man ställa vanliga mänskliga krav på, hen är en vuxen människa och att ta bort vanligt ansvar tror jag kan förvärra missbruket. Sen nästa sekund kan man som anhörig nästan bli dumförklarad av samma människa för att man ställer upp och stöttar det som går. Det är en omöjlig ekvation speciellt om man har barn med missbrukaren.

Om missbrukaren slutar så kommer andra problem att komma upp, det kan vara så att man som anhörig nästan vill ha tillbaka tiden med missbruk, för det mönstret hade man lärt sig och anpassat sig efter, nu kommer det nya sidor fram som man inte visste om och inte var beredd på och ny anpassning måste till. är det konstigt att anhöriga är helt slut???

All styrka och mycket hopp!

InteMera

Han verkar fått ett uppvaknande, vad bra! Du ska känna efter själv om du vill följa med honom, det är ju en process han själv måste ta. Men kanske lugnast för dig att gå med första gången, se till han berättar ärligt för dem hur mycket han på riktigt dricker så han inte fegar ur och döljer saker om han går själv. Skammen kan ju bli rätt stor att säga det högt, att medge hur mycket alkohol som konsumeras och hur det påverkat er alla länge.

Och tyvärr är det ju inte säkert det löser hela situationen och tilliten tar länge att bygga tillbaka och förhållandet kanske aldrig oavsett kan bli som förut. Men i bästa fall kan det ju komma en ny vändning, ett nytt blad i livshistorien som ändå kan bli nåt bra. Tillsammans eller på var sitt håll.

Kanske kan du efter besöket på mottagningen ändå ge honom brevet, så han fattar det är allvar. Att han förstår hur illa det gjort dig. Så kanske ni kan prata om det hela med alla kort på bordet, då har du ju en möjlighet att beskriva hur du skulle vilja att ert liv tillsammans skulle se ut för att det ska funka och om ni öppet kunde prata om hur båda känner så kan det ju finnas riktigt hopp för er! Säkert har han också hållit saker inom sig, saker som gjort han druckit och varit elak men kanske av andra orsaker än du förstått.

Hoppas du får en lugn fredag kväll i alla fall!

DrömmaBort

Håller med om att det där var strongt av honom, att göra det öppet att tala om att sluta. Visserligen knappast så uppmuntrande för dej med en "sista fylla" men kanske inte så överraskande ändå. Är nog viktigt han kommit till insikt, men alkoholen är ju en sån j***a motpart ändå, han är ju ändå beroende, så nån enkel match blir det inte, fast han hur skulle insett hur han ligger.

Men är det inte endel som just förespråkar det här med att alla medberoende och nära till alkisen förklara på vilka alla sett hens "privata" alkobruk inverkar på dem.

Jag tycker det nog är en bra ide att ge brevet ändå. Med timingen vet jag inte vad som är bäst. Men du har dina känslor och dina tankar, som han trots allt inte kan veta. När du nu har formulerat dem på papper tror jag det är viktigt att han får läsa dem. Och för endel är det faktiskt lättare att läsa än att lyssna.

Jag har också här diskuterat samma. Att jag skiter i hur han vill leva. Och att om han inte vill leva med mej så går det också bra. Men om han som pappa till sina barn tänker behandla dem som dn amkoholist oundvikligen gör då hen placerar alkoholen på första plats, så kommer jag nog att göramitt för att de ska få en vettig pappa. Jag är gärna hur jobbig och gnällig käring som hellst, och det gör att mina barn får sina nyktra pappa tillbaka, om den sen betyder han gör det bara för att bevisa mej att han visst kan och inte at sämre än jag.

Har ju ett barn i tonåren, som jag talat mycket om alkoholens bra och samre sidor, och om gener och sånt. Och det är roligt att se att han tillsvidare ser alkohol som något som man över huvudtaget inte behöver dricka, om man sen är 18 eller under.

Men lycka till, vägen är nog lång. Men som du skriver, så gynnar ett gott slut både honom lch ditt barn. Hur det blkr för er hinner du se. Men sätt inte ditt liv åt sidan, kom ihåg att leva, trots att han kämpar på.

InteMera

Dålig lördag idag. Mannen nykter men ack vad sur och elak. Ska det alltid vara såhär när han "tvingas" hålla sig nykter, att det då är fritt fram för honom att vara hur grinig som helst? Åkte till butiken med barnen och dottern undra om vi inte kan flytta snart..

Låter ju helt galet, men jag som tillnyktrande kan kanske känna igen mig i karln. Sättet att hantera besvikelser och motgångar genom att dränka dem i a.... Men han har ju börjat ana problemet och lämnar nu över sig i sakligare händer. Hoppas han får verktyg att hantera sitt känsloliv bättre! Det finns sådana vet jag. Och du: du och barnet får en andhämtningspaus.

Nykteristen

InteMera,

Ja d där jkla humöret...för o straffa nästan eller känslan man får är det iallafall! Hoppas ni kan hitta på nåt under dagen så ni kan få lite andrum. Dotterns ord om att få flytta kanske gör d lite enklare för dig också att ta tag i saken ❤️ Stackare, hoppas att han blir på lite bättre humör ändå!

Här har det varit bra sen kvällen för hans som i sina ord "sista fyllan". Han är på bra humör och verkar ha väldigt motivation till att sluta. Hans bästa kompis med familj kommer o hälsar på i slutet av sommaren och han sa då att han då kommer att kunna köra om vi ska ut o äta eftersom han inte dricker längre...så ja, återstår att se.
Jag ska följa med honom nästa vecka då han fått tid. Vi har kollat på de olika mediciner som finns o vad de gör. Han vill ha både Antabus och även det som tar bort suget.....kan han "begära" d när han kommer dit eller är d nåt som han bara får d han får?

Vet ni, han följde T.om med oss ner på stan idag idag....d är STORT! Vi får alltid alltid alltid åka själva om vi ska göra nåt men han ville följa med, så vi tog även en lunch på stan hela familjen. Va faktiskt mysigt....gode Gud se till att detta håller länge o inte bara för en liten stund! Men jag vill int ro vågar inte hoppas på för mkt men njuter av d så länge d varar antar jag!

InteMera

Låter ju som ni haft en riktigt bra dag! Kanske speglar lite av hur du önskat att det skulle vara jämt, du ser det går att uppnå! Hoppas hoppas han ser det också, hur bra det kunde vara. Så att han kommer ihåg det också när spriten kallar i skrymslena sena trötta kvällar.. Säkert för tidigt att hoppas det inte kommer bakslag men gör det bästa av det nu och njut för stunden. Lägg oron åt sidan om så bara för idag, det har du förtjänat!

Här piggnade mannen i lite på eftermiddagen när även äldsta sonen oväntat dök upp på middag, var länge sen vi haft alla barnen hemma samtidigt på middag så eftermiddagen blev betydligt trevligare än starten på dagen. Verkar bli en lugn kväll, han verkar inte dras till garaget just idag i alla fall så jag passar på och försöker andas om så bara för idag.

Nykteristen

Vad skönt även för din del, blir glad sv o höra det. Extra mysigt att alla barnen är hemma samtidigt, sånt man mår bra av! Passa på att njuta du också....även du värd nåt otroligt efter dessa tuffa veckor <3

Nykteristen

Jvla skitdag! Dagen började riktigt bra, vaknade glada o mormor/mamma kom på fm...vi tog en promenad o gick sen in för o äta mat. Sambon leker med sonen som tillslut tyckte pappa blev jobbig o började gnälla. Jag stod o tittade på när man min mamma knölar sig förbi mig för o rycka åt sig sonen o på skarpen säga åt min sambo att lyssna på honom istället för o fortsätta. Hade hon däremot inte gjort så hade ingen skada skett. Sambon reagerar åt h-vete fel o börjar då skrika som en idiot att duger d inte kan hon åka härifrån. Varpå hon kontrar med att då ska hon ta sonen med sig isånafall för han ska inte behöva höra på sånt här. Han fortsätter då att skrika ännu mer att d är hans hus o hon kan inte komma här o tro att hon bestämmer över hans son o hem. Hon kan åka hem då. Jag försöker få honom att gå ut därifrån o sluta skrika, även få mamma att sluta tjafsa. Tillslut går han ut o då börjar hon såklart gråta o säga att hon aldrig mer ska komma hit. Synd om oss tycker hon men hon tänker inte träffa honom mer efter d här eftersom hon Inte är välkommen mer för d fick hon bekräftelse på nu. Stackars sonen som måste stå ut med sånt skrik hela tiden, att jag måste se till sonens bästa o göra nåt åt d här. Jag ska skuta ljuga att jag mår bra......hon kan nog se till att nån hämtar sonen när han inte är hemma om han fortsätter på d här viset. Där står jag, mitt i alltihopa.....igen o önskar att jag bara kunde ta sonen o försvinna ur folks liv på heltid. Att folk bara kunde glömma bort oss så de slapp det bekymret. Börjat känna att så mkt känslor kommer upp som jag så försöker trycka undan o sen när nåt sånt här händer där det känns igen som att det är mitt fel för att hade jag inte träffat honom, hade vi aldrig kommit tillbaka till Sverige hade dom aldrig behövt lära känna honom och fått de problem de har med honom o vi hade iallafall kunnat umgås.....för då hade aldrig han heller känt sån press på att vinna deras kärlek. Åhhh mina vänner vilken jkla skitdag, ångrar att jag gick upp överhuvudtaget! Skulle vilja skriva fram tiden lite grann o få vakna upp om ett par månader igen!

InteMera

Om det är nån tröst är min dag inte mycket bättre. Blev väckt tidigt av dottern som ville ha sällskap, masade mig upp trots att jag hellre sovit länge till. Förmiddagen segade på, orkade knappt duscha. Vid lunchtid kom sonen hem som sovit över hos en kompis. Skulle laga läxor med honom och hans humör brister fullständigt, värsta utbrottet på långa tider. Han har autistiska drag så utbrotten är inte att leka med. Efter några timmar lugnar han ner sig men jag är då så utmattad så jag låser in mig på toaletten och gråter. Så får mannen, visserligen nykter, ännu för sig att vara elak och jag bryter bara ihop igen. Satte mig i sovrummet och tårarna bara rinner, sov en stund och när jag vaknar känns det som att kroppen är full med betong. Hjärtat galopperar och gråten sitter nära till ännu.

Jag brukar klara sonens sammanbrott för jag vet det bara blir värre om jag hetsar upp mig, idag gjorde jag alla fel och hans humör sprack ju då totalt. Har pratat med honom nu efteråt och vi kan krama varandra och båda vet vi är okej men i stunden är det alltid hemskt.

Jag märker det kommer upp så mycket hemska minnen numera, som om hjärnan har storstädning och all skit ska sopas fram och sättas i ljuset. Och det håller på och knäcker mig. Man skäms, är arg, är skyldtyngd, ångrar och vrider och vänder på allt. Som du Nykteristen undrar jag varför jag måste bli tillsammans med min man, om jag valt om innan det blev allvar vad mycket sorg och smärta jag undvikit. Duktiga jag som skiljde mig från en otrogen alkoholist bara för att gifta mig med en elak och våldsam alkoholist istället. Och mitt i detta ska barnen växa upp.

Men nåja - bring it on nu då när man väl börjat. Fram med allt förträngt elände, låt en pinas och våndas igenom alltihop än en gån men förhoppningsvis för att sen kunna slänga ut skiten för gott. Ack vad skulle man inte ge för en snabbspolning framåt ett halvår i livet, till en förhoppningsvis ljusare och trevligare plats..

Nykteristen

Hur är det med dig nu?

Själv känner jag mig som sju svåra år. Va ute o gick för o få sonen o sova en stund på eftermiddagen. Mannen ringde för o se vart jag tagit vägen efter 2 timmar. Jag grät hela promenaden, ville inte gå hem men ändå ville jag det för jag behövde verkligen gråta ut totalt. Vilket jag gjorde framför honom, orkar inte mer, vill inte känna såhär mer.....men jag vill ju va med honom men vill inte behöva känna såna skuldkänslor för att jag stannar o ser hur det går utan alkohol. Han vill ta tag i sitt liv, vara den sambo o pappa som vi förtjänar säger han....jag vet inte om jag kan lita på d, men jag vill försöka. Så varför har jag såna skuldkänslor inför det, för att min mamma tycker att jag ska det? För att hon säger att han inte kommer ändras, för att hon inte vill komma hit mer när han är här. Varför tar jag åt mig så jkla mkt för vad dom säger o tycker?
Ska sova strax, skulle kunna sova i 100 år känns d som.....så trött är kroppen!

InteMera

Så svårt att inte ta åt sig av vad andra säger, speciellt när det är din mamma! Förstår hur hon tänker men du vet själv bäst om du tror det kan bli bra igen. Föräldrar vill nog bara skydda sina barn från bekymmer och svårigheter,tror din mamma bara vill dig väl men du sätter press på dig själv pga det också. Inte lätt men du är ändå fri att göra dina egna val och du kan ju alltid be att hon stöttar dig i det även om hon inte håller med om de val du gör. Om ni så ska träffas utan honom hemma, kanske du också måste acceptera.

Jag gick i säng tidigt men kan som vanligt inte sova. Alla hemska förträngda minnen rullar upp igen. Allt elakt han sagt och våldsamt han gjort på fyllan, den hatfulla tomma svarta blicken i de stunderna.

Känns på ett sätt som att jag är på avgiftning, den andras missbruks konsekvenser som blivit som ett gift hos mig som medberoende och ett gift som hållit på att äta upp mig inifrån. Sen inträdet på denna forumsida har avgiftningen börjat och saker börjar visa sig för vad de är. Det gör ont och är asjobbigt men nödvändigt att ta sig igenom tror jag för att jag ska bli kvitt min del av beroendet. Är helt knäckt men känner mig i djupet konstigt stark ändå. Inser hur allvarliga saker jag gått igenom i många år och ändå klarat av att sköta ett jobb, mina barn och mitt hem. Med tårar i ögonen och blodsmak i munnen ibland ja, men jag gör det ändå. Varje dag. Tills jag förhoppningsvis en dag ska kunna göra allt det med mindre bagage och ett lättare sinne!

Nykteristen

Jo, d är väl så...saken i detta är väl inte att d känns som att hon sätter press. Hon gör det också....inte bara i detta nu utan alltid gjort. Jag förstår hennes oro absolut, men om hon hade lyssnat så har jag nu försökt förklara för henne vad som händer och varför jag gör som jag gör. Tex att gå o prata o skriva här, sökt lägenhet när hoppet kändes hopplöst och att jag fortfarande står med vidöppen dörr med att ta sonen o gå men att sambon och jag är villig att stanna en liten stund till för att se om det funkar nu när han valt att ta hjälp utifrån för o få bort sitt beroende men också för att kunna hantera alla dessa känslor han har inom sig. Han är villig att lyssna på mig, att läsa mitt brev som jag nu berättat att jag skrivit.....
Han skrev ett sms till min mamma om att han ber om ursäkt för sin reaktion. Men ursäktar d min mamma att hon indirekt säger till mig att hon ska ta min/vår son bort från mitt/vårt hem? Att en dag kanske inte sonen är här för att nån har tagit honom bort härifrån? Vad säger d om henne gentemot mig?
Jag accepterar till fullo att hon aldrig kommer hit mer, d är kanske lättast i och med allt som är nu.....

Allt har börjat komma upp här också, känns som att man är i ett stort svart hål just nu där man ingen vet hur man ska ta sig upp för d är alltid nån som står på kanten och puttar tillbaka. Men som du säger, på andra sidan är det ljust....man måste bara få tid på sig att ta sig ur det! Hur gör du nu? Går du o pratar med nån fortfarande?

InteMera

Det är förståss väldigt allvarligt att din mamma hotar med att ta din son, känns som hon nog överreagerar och inte litar på att du gör vad du måste. Du kan alltid hålla plan B öppen, lägenheten som blir ledig efter sommaren är säkert ett lagom tidsperspektiv att fundera om den behövs eller inte.

Jag har ingen samtalskontakt för närvarande och har kommit fram till att jag inte vill ha någon heller då jag är rädd att om jag öppet berättar om allt så kan soc bli underrättade och med det risk att sonens pappa då blir indragen. Det skulle bara förvärra allt, då skulle jag utöver allt nu dessutom utsätta mig för fara med hot och trakasserier från honom i tillägg och det är mer än jag orkar. Han har haft besöksförbud i omgångar och är dömd för olaga hot för mordhot mot mig och dottern vid upprepade tillfällen för några år sen så att reta upp honom igen hjälper ingen av oss. Han är hotfull nog annars också så fort jag måste ha nån kontakt alls, så bättre jag försöker lösa det elände jag har på egen hand utan risk att det blir sjufallt värre.

Ja jösses vilket liv man lever...Det svarta hålet är större än kosmos just nu...

Nykteristen

ja, jag håller med dig....undrar när hålet ska börja krympa. Men jag säger som jag sagt från nyår, det är hår det händer....det därpå detta nyår 2017 som vi vet hur vår framtid ser ut, det kommer ta det här året innan det rätar ut sig. Sa jag även till sambon igår efter att jag gråtit av mig riktigt ordentligt och hör o häpna, han håller om mig och säger att nä du förtjänar inte det här. Du förtjänar mer än det som händer nu, jag ska se till att behandla dig så mycket mer annorlunda från vad jag har gjort innan....we´ll see

Jag har funderat och tror att jag behöver backa från min mamma med allt för ett tag, hon får självklart träffa sonen så mycket som hon vill men jag behöver en andningspaus även därifrån. Vi behöver komma iordning själva hemma utan nån som står o blåser i nacken för att inventera våra liv just nu, det är för mycket tankar, känslor och agerande på gång som det är.

Men vad läskigt med din ex-man. Jag förstår att du inte vågar gå och prata med nån om det. Har du nån annan du kan prata med, nån vän?? För hur som så kan det va skönt o få prata av sig ibland, det stärker en lite mer på vägen också.

InteMera

Låter vettigt för dig att backa lite i kontakten med din mamma, finns tillräckligt att ta itu med ändå.

Det låter så fint att han äntligen också verlar förstå och se hur du mår i allt dethär, hoppas han lever upp till sitt ord också! Visst var det idag han skulle på förhör, hur har det gått?

Vännerna man har kvar efter det liv man levt är nog inte många men det finns några kvar jag kan prata med och det måste räcka just nu. Med exmannens hotfulla beteende blev många rädda att bli indragna och valde att lämna mig utanför sitt umgänge istället för att stötta en. Jag har i alla fall lärt mig vem som är riktiga vänner på vägen, inte alltid dom man tror faktiskt som står vid en oavsett omständigheter. Skulle behöva en opartisk samtalspart men vågar inte öppna locket till någon okänd just nu, då det kan göra mer skada än nytta. Tänker att jag får spara det tills lite senare, när läget kanske är lite lugnare och man kan använda terapin till att summera och avsluta hellre än att processa elände från botten upp.

För upp ska vi, både du Nykteristen och jag, det är det ända säkra! Även ett jäkligt stort slukhål har en kant som går att ta sig uppför och kravla ifrån hålet mm för mm om så behövs!

InteMera

Blev nyfiken på hur andras vänner taklat dethär med att en vän har en alkoholist därhemma?

Måste säga att mina sk parvänner som exet och jag förut umgicks med samtliga försvunnit i stor utsträckning redan innan vi skiljdes. Han blev alltid odrägligt packad om det så var bröllop, födelsedagar, middag, nyår, grillkväll eller var som helst det fanns öl eller sprit. Tillräckligt många pinsamma invidenter och folk slutade höra av sig. Kvinnor som jag upplevt som goda vänner slutade helt svara i telefon. När jag gifte om mig försvann även resten av dem. Med nya mannen och alla bekymmer har vi aldrig riktigt byggt någon gemensam vänkrets och han dricker hellre ensam i garaget än bjuder hem folk och bjuder på mat och vin så det gör vi inte mer. Alla familjefester har han varit full, inkl dop. Har några gamla goda vänner kvar som går att prata om allt med men de är själva också såna som gått igenom svåra saker. Normala mänskor utan alkoholproblem i familjen eller andra större bekymmer orkar nog inte riktigt umgås med en, inte för att jag någonsin besvärat nån med mina problem om dom inte frågat. Och jag känner väl kanske inte heller ett sug efter att höra hur någon annans familjs största problem är om dom ska välja Maldiverna eller segelbåt i Karibien för sin nästa semester.

Hur har era vänner gjort, stöttat eller fryst ut?

Nykteristen

Det stämmer, d va idag. Han nekar fortfarande till att han kört bilen och tydligen finns inga klara bevis utan då endast vittnen. Det kommer bli rättegång o han har fått en advokat från polisen som han kommer bli kontaktad. Han hade berättat för dom att han tagit kontakt med beroendemottagningen och kommer att börja behandling nästa vecka så d skrev dom in också, så nu är d bara o vänta...igen!

Har egentligen aldrig haft så mkt vänner, men några av mina "bästa" vänner har dragit genom att säga att de vill vara där trots min sambo o sen bara slutat höra av sig. Men har 3 vänner som är mig nära o varit d hela tiden.....de bryr sig inte så säger dom. De stöttar om jag vill ha stöttning och de finns där till 100%. Jag känner samtidigt att då gör d inget att de andra inte vill ha mig i sina liv. En kompis sa jag d till att jag förstår att hon inte vill umgås med min sambo men då måste hon säga till för då umgås vi när han inte är med. Detta var samma år som vi båda fick barn, men när hon fick reda på att jag också va gravid så bröt hon kontakten med mig. Förståeligt på ett sätt för hon hade följt min kamp så länge o nu skulle jag ha barn med honom också. Men ja jag antar att d ändå inte va en riktig vän när d väl kom till kritan tyvärr.
Har du några vänner som varit där hela hela tiden?
Nä, dop o bröllop o sånt har vi väl blivit bjudna till en gång o sen är den relationen förstörd...ungefär så. Sist va i somras o han blev så kalasfull att han skulle försöka stoppa trafiken mitt i stan för han tyckte inte man skulle köra så fort mitt i city....hmmm jag har inte hört så mkt mer från dom sen dess.
Sen kan jag tycka att såhär i vuxen ålder handlar så otroligt mkt om alkohol när man ska umgås med nån. D ska drickas vin till middagen man bjuder eller blir bjuden på. Annars ska man ut o ta en öl/vin för o bara snacka bort en kväll....jag trivs bäst med en kopp kaffe i handen o småprata....
Men jag känner samtidigt stt om han nu faktiskt håller d här så kanske man kan bygga upp nya relationer med folk som finns kvar o vill....